Regel: barndomens jular var evighetslånga
Undantag: de man inte minns
Det borde inte förvåna mig men ändå - av alla jular jag var med om som barn så är det bara några jag minns. De står ut i minnet på grund av något som hände bara just den julen - som när vi fick fulla grannar på besök utklädda till tomtar, eller när jag hade skakat på paketen och hört redan innan julklappsutdelningen hur det sa klirr i mitt paket, eller när jag fick ett målarset som var för svårt, eller första julen min brors gravida flickvän kom på besök, eller julen när min brors kompis Peter (som sedan körde ihjäl sig) kom förbi med massor av choklad- han hade bara önskat sig choklad i julklapp det året och som han åt och fes!
Dessutom kommer jag ihåg julen när en annan morbror än min vanliga kom på besök.
Det enda som upprepade sig och som jag ändå kommer ihåg är paketen från mormor med lovikka-vantar och yllesockar.
Men framförallt kommer jag ihåg hur långsamt tiden gick och hur mycket som hanns med innan jag gick och la mig med paketen bredvid sängen för att jag skulle se mina nya saker nästa morgon.
Nu däremot - swisch sa det och så var julen över. Därför kanske kliar det i mina händer att ta ner julsakerna- i dag.
söndag 28 december 2008
torsdag 18 december 2008
Bästa julsången
Regel: Vissa sånger för med sig julstämning som ett brev på posten
Undantag: Usla julsånger (Wham...)
Jag satt och pratade om jul med en tjej som inte firar jul. Vi satt vid ett julbord så det var ganska naturligt. Fast hon inte firade så hade även hon lite julpyssel uppe och hon njöt av julbelysningen överallt - adventsljusstakarna i fönstrena...och så av julmusik i affärerna. hennes favorit var O helga natt.
När hon sa det så hörde jag sången, sjungen av Håkan Hagegård, börja klinga i mitt inre och där och då så satte sig julen hos mig. Den har gjort motstånd i år, kanske för att jag haft det lite dystert på jobbet och en hel del ekonomiska bakslag - som sammanfallit med en del dyrbarheter som barnen behöver/förtjänar. Men där så kom jag i stämning.
När jag kom hem började jag slå in julklapparna som legat i en kasse - en del har legat där i en månad - oinslagna (har inge nyfikna barn lyckligtvis). Jag insåg att jag nog varit deppad en längre tid men jag insåg också hur härligt det är med jul. Vi har snö. Det är inte för kallt. Juleklapparna slås in, dörren stängs för näsan din - det är bara roligt.
Just det. Nu är julen rolig för mig.
God jul!
Undantag: Usla julsånger (Wham...)
Jag satt och pratade om jul med en tjej som inte firar jul. Vi satt vid ett julbord så det var ganska naturligt. Fast hon inte firade så hade även hon lite julpyssel uppe och hon njöt av julbelysningen överallt - adventsljusstakarna i fönstrena...och så av julmusik i affärerna. hennes favorit var O helga natt.
När hon sa det så hörde jag sången, sjungen av Håkan Hagegård, börja klinga i mitt inre och där och då så satte sig julen hos mig. Den har gjort motstånd i år, kanske för att jag haft det lite dystert på jobbet och en hel del ekonomiska bakslag - som sammanfallit med en del dyrbarheter som barnen behöver/förtjänar. Men där så kom jag i stämning.
När jag kom hem började jag slå in julklapparna som legat i en kasse - en del har legat där i en månad - oinslagna (har inge nyfikna barn lyckligtvis). Jag insåg att jag nog varit deppad en längre tid men jag insåg också hur härligt det är med jul. Vi har snö. Det är inte för kallt. Juleklapparna slås in, dörren stängs för näsan din - det är bara roligt.
Just det. Nu är julen rolig för mig.
God jul!
fredag 12 december 2008
Fredag hela veckan
Regel: TV-program man inte riktigt uppskattar zappar man bort från
Undantag: När man är med på teveinspelningen
Jag fixade publikbiljetter åt min dotter i födelsedagspresent och en extra åt valfri kompis. Så vi åkte upp alla tre till Stockholm, tog oss till TV-huset, köade till insläppet och kom in till inspelningen av Fredag Hela Veckan, ett program som vi bara tittar på när Stargate Atlantis har reklampaus...
Vi fick lära oss att klappa och tjoa först och sedan började inspelningen. Lyckligtvis hamnade vi där man aldrig kom med på bild (fast våra bakhuvuden syntes) för det var en hel del skämt som jag inte ville skratta åt - beklämmande skämt. Och vad gör du då? Du sitter i en studio full med folk, med "kändisar" framför dig, med studiopersonal - och du vill inte belöna kränkande skämt eller uttalanden med ett skratt.
Tyvärr måste jag erkänna att ibland skrattar man med, fast man inte vill, och nästan alltid klappar man när de andra klappar - fast man inte borde.
Och vad påminner det mig om..? Och hur ska de som skriver veta att man inte uppskattar deras repliker? Och hur ska de veta hur de egentligen uppfattas- om ingen säger ifrån?
Undantag: När man är med på teveinspelningen
Jag fixade publikbiljetter åt min dotter i födelsedagspresent och en extra åt valfri kompis. Så vi åkte upp alla tre till Stockholm, tog oss till TV-huset, köade till insläppet och kom in till inspelningen av Fredag Hela Veckan, ett program som vi bara tittar på när Stargate Atlantis har reklampaus...
Vi fick lära oss att klappa och tjoa först och sedan började inspelningen. Lyckligtvis hamnade vi där man aldrig kom med på bild (fast våra bakhuvuden syntes) för det var en hel del skämt som jag inte ville skratta åt - beklämmande skämt. Och vad gör du då? Du sitter i en studio full med folk, med "kändisar" framför dig, med studiopersonal - och du vill inte belöna kränkande skämt eller uttalanden med ett skratt.
Tyvärr måste jag erkänna att ibland skrattar man med, fast man inte vill, och nästan alltid klappar man när de andra klappar - fast man inte borde.
Och vad påminner det mig om..? Och hur ska de som skriver veta att man inte uppskattar deras repliker? Och hur ska de veta hur de egentligen uppfattas- om ingen säger ifrån?
torsdag 4 december 2008
Med snön kommer humöret tillbaka
Regel: Dystert väder - dystert sinne
Undantag: ???
Det snöar igen och kanske är det det eller kanske är det bara att jag kommit ut på andra sidan av den mörka tunnel som min förkylning visade sig vara - nu ser jag framåt. Jag har fått nya idéer till uppsatser och undersökningar medan det fram till i går bara var som ett grått täcke framför mitt huvud.
Jag la märke till att min dotter var nästan lika tungsint som jag och då insåg jag, med Anna Wahlgrens visdomsord i bakhuvudet, att det var dags att skärpa till det yttre. Verka glad, verka positiv. Och jag gjorde så. Och det blev så.
Fast kanske berodde det mest på att förkylningen började gå tillbaka. Ändå tror jag att det är bättre att sprida lite glädje och göra lite gott, oavsett hur man mår. Amdra ska ju inte behöva lida av att jag mår taskigt. Det räcker med att jag själv känner av det :)
Jag har fundreat på hur det är att ha någon i sin närhet som kräver att man ska ta hänsyn till den personen, oavsett vad som händer - och vad händer sedan om inte en biorecebsion på teve om en ny film med just en sådan person. Anne Hathaway gör tydligen sitt livs roll som den självupptagna systern till den blivande bruden.
Perspektiv. Det handlar om perspektiv.
Undantag: ???
Det snöar igen och kanske är det det eller kanske är det bara att jag kommit ut på andra sidan av den mörka tunnel som min förkylning visade sig vara - nu ser jag framåt. Jag har fått nya idéer till uppsatser och undersökningar medan det fram till i går bara var som ett grått täcke framför mitt huvud.
Jag la märke till att min dotter var nästan lika tungsint som jag och då insåg jag, med Anna Wahlgrens visdomsord i bakhuvudet, att det var dags att skärpa till det yttre. Verka glad, verka positiv. Och jag gjorde så. Och det blev så.
Fast kanske berodde det mest på att förkylningen började gå tillbaka. Ändå tror jag att det är bättre att sprida lite glädje och göra lite gott, oavsett hur man mår. Amdra ska ju inte behöva lida av att jag mår taskigt. Det räcker med att jag själv känner av det :)
Jag har fundreat på hur det är att ha någon i sin närhet som kräver att man ska ta hänsyn till den personen, oavsett vad som händer - och vad händer sedan om inte en biorecebsion på teve om en ny film med just en sådan person. Anne Hathaway gör tydligen sitt livs roll som den självupptagna systern till den blivande bruden.
Perspektiv. Det handlar om perspektiv.
tisdag 25 november 2008
Det var väl roligt (hurra)
Regel: Ingen snö utan Nej se det snöar
Undantag: När man kör fast är det så lagom klämkäckt...
Varje år, utom våra fyra år i irland där vi klippte gräset så här års, så kommer snön och med snön kommer min bilnoja. Jag är rädd för att köra av vägen, rädd för sladd, rädd för älg, rädd för att köra fast, rädd för att inte se, rädd för att skrapa bilen, rädd för att...
Snön är vit, ljuvlig, rolig för barnen. Den gör det ljusare och lättar upp novembermörkret. MEN, vägarna blir ju inte säkrare direkt. Och det värsta är att en bit av vägen hem är extremt svårforcerad. Backen upp blir tydligen alltid lika hal på grund av närheten till sjön. Så när man banar sin väg uppåt, uppför kulle, så börjar hjulen slira och man resultatet är att man sedan baklänges kör neråt igen (eller snett - mot åkern...).
Då tar man sats på nytt, lite mer gas, lite längre åt kanten, och försöker igen.
Går inte det - vänder jag o kör mot stan.
Till och med min man har sett sig besegrad där - jag fick dra loss honom en gång :) Två gånger om sanningen ska fram men då var det motorstopp andra gången...
En lite dynamit skulle ju ta itu med problemet en gång för alla.
Eller en värsting till bil som hackar sig ner genom islagret.
Det är inte lätt att vara mesig tjej ibland.
Undantag: När man kör fast är det så lagom klämkäckt...
Varje år, utom våra fyra år i irland där vi klippte gräset så här års, så kommer snön och med snön kommer min bilnoja. Jag är rädd för att köra av vägen, rädd för sladd, rädd för älg, rädd för att köra fast, rädd för att inte se, rädd för att skrapa bilen, rädd för att...
Snön är vit, ljuvlig, rolig för barnen. Den gör det ljusare och lättar upp novembermörkret. MEN, vägarna blir ju inte säkrare direkt. Och det värsta är att en bit av vägen hem är extremt svårforcerad. Backen upp blir tydligen alltid lika hal på grund av närheten till sjön. Så när man banar sin väg uppåt, uppför kulle, så börjar hjulen slira och man resultatet är att man sedan baklänges kör neråt igen (eller snett - mot åkern...).
Då tar man sats på nytt, lite mer gas, lite längre åt kanten, och försöker igen.
Går inte det - vänder jag o kör mot stan.
Till och med min man har sett sig besegrad där - jag fick dra loss honom en gång :) Två gånger om sanningen ska fram men då var det motorstopp andra gången...
En lite dynamit skulle ju ta itu med problemet en gång för alla.
Eller en värsting till bil som hackar sig ner genom islagret.
Det är inte lätt att vara mesig tjej ibland.
fredag 14 november 2008
Tillbaka från dimman
Regel: November är ingen höjdare
Undantag: Fredagen den 13
November brukar alltid vara mörk, slaskig och allmänt tråkig. Min brors gamle mellanstadielärare kallade veckorna i oktober och november för oxveckorna och det ger en rättvis bild av sinnesstämningen så här före jul. Han föreslog också att de skulle göra något roligt för att ta udden av tristessen.
Jag har just haft det precis så där tröstlöst och tråkigt: flera stora jobb är på is på grund av den allmänna nedgången och jag drabbades förstås. Andra jobb där jag har lämnat offert har gått till andra och jag säger bara det - det är otroligt hur lite en del är beredda att jobba för. Kvalitetstänkandet verkar vara grymt underskattat i branschen just nu. Ja, jag vet...surt sa räven...(jag är ju inte på något sätt bland de dyrare i branschen och de tycker kanske att jag underfakturerar...)
Men, för att för alltid göra november i alla fall lite gladare så födde jag ett år barn just i november och tro det eller ej - det fungerar. Varje år kommer jag ihåg precis hur det kändes, oron, värkarna, smärtan och glädjen. Varje år återkommer glädjen den 13 november. Min dotter föddes dessutom på fredagen den 13 vilket gör den dagen till min lyckodag.
Barn är den bästa medicinen. Hundar är också bra men barn lever längre och hittar på så mycket mer och dessutom växer de upp till sköna människor.
Undantag: Fredagen den 13
November brukar alltid vara mörk, slaskig och allmänt tråkig. Min brors gamle mellanstadielärare kallade veckorna i oktober och november för oxveckorna och det ger en rättvis bild av sinnesstämningen så här före jul. Han föreslog också att de skulle göra något roligt för att ta udden av tristessen.
Jag har just haft det precis så där tröstlöst och tråkigt: flera stora jobb är på is på grund av den allmänna nedgången och jag drabbades förstås. Andra jobb där jag har lämnat offert har gått till andra och jag säger bara det - det är otroligt hur lite en del är beredda att jobba för. Kvalitetstänkandet verkar vara grymt underskattat i branschen just nu. Ja, jag vet...surt sa räven...(jag är ju inte på något sätt bland de dyrare i branschen och de tycker kanske att jag underfakturerar...)
Men, för att för alltid göra november i alla fall lite gladare så födde jag ett år barn just i november och tro det eller ej - det fungerar. Varje år kommer jag ihåg precis hur det kändes, oron, värkarna, smärtan och glädjen. Varje år återkommer glädjen den 13 november. Min dotter föddes dessutom på fredagen den 13 vilket gör den dagen till min lyckodag.
Barn är den bästa medicinen. Hundar är också bra men barn lever längre och hittar på så mycket mer och dessutom växer de upp till sköna människor.
fredag 31 oktober 2008
Helg och - vila? Hallå!
Regel: När andra är lediga jobbar jag
Undantag: Ha!
Varje dag de senaste två veckorna har jag fått nya uppdrag varje dag. Ja, jag vet - som egen företagare så söker jag aktivt nya uppdrag och en hel del av tiden år åt till sådant som inte betalar sig direkt. Mitt eget fel, jag var inte belåten med vad jag hade utan ville söka lite svårare uppdrag.
Och nu börjar det betala sig, jag får in uppdrag men samtidigt ska jag göra mitt vanliga jobb, samtidigt ska jag klara av mina studier, samtidigt ska jag ta hand om mina barn, min man (inte minst!) och mitt hem. Jag måste börja prioritera eftersom det snart är jul eller så måste jag våga satsa och tro på en av mina nya uppdragsgivare.
Hm. Jag börjar se fram mot julen igen!!!!
Jag ska bara överleva till tisdag först när jag har min sista deadline. Aj då. Nytt uppdrag, ny deadline på onsdag. Överleva till onsdag! Sedan ska jag prioritera- göra en plan á la Jönssonligan.
Undantag: Ha!
Varje dag de senaste två veckorna har jag fått nya uppdrag varje dag. Ja, jag vet - som egen företagare så söker jag aktivt nya uppdrag och en hel del av tiden år åt till sådant som inte betalar sig direkt. Mitt eget fel, jag var inte belåten med vad jag hade utan ville söka lite svårare uppdrag.
Och nu börjar det betala sig, jag får in uppdrag men samtidigt ska jag göra mitt vanliga jobb, samtidigt ska jag klara av mina studier, samtidigt ska jag ta hand om mina barn, min man (inte minst!) och mitt hem. Jag måste börja prioritera eftersom det snart är jul eller så måste jag våga satsa och tro på en av mina nya uppdragsgivare.
Hm. Jag börjar se fram mot julen igen!!!!
Jag ska bara överleva till tisdag först när jag har min sista deadline. Aj då. Nytt uppdrag, ny deadline på onsdag. Överleva till onsdag! Sedan ska jag prioritera- göra en plan á la Jönssonligan.
fredag 24 oktober 2008
Fredag hela veckan
Regel: Fredag får fram leendet på dina läppar
Undantag: När du redan i oktober börjar oroa dig för julen
Förra året var julen en katastrof för oss. Ingen var glad. Alla ville ha något de inte fick. Alla tog allting som sas för personligt. Det var klagomål på det som inte fanns på julbordet. Det var klagomål på jullåtarna jag spelade, på programmen vi såg på teve, på bristen på aktivitet.
Till slut var det bara inget roligt. Jag inser också att så går det när för många människor är instängda på alldeles för lite plats (vårt utrymme var då bara cirka 15 kvadratmeter) och dessutom med orealistiska förväntningar.
Och där satt jag, slut efter att ha städat och pyntat och handlat och lagat mat och slagit in julklappar i fyra dagar samtidigt som barnen var hemma från skolan och skulle sysselsättas för att inte orsaka mer städning.
Så nu, trots att det bara är oktober, sitter jag och tittar i broschyrer, följer skumma länkar på internet till alternativa julfiranden. Ålandsbåten? Varför inte? Åka bort! Ja! Presentfritt? Ja! Dansa runt granen i poolen på Kanarieöarna? Ja!
Jag har en vän som åkte bort den första julen efetr att hennes mamma dog, och sedan fler gånger. Jag förstår henne precis. Efter att min bror dog har det inte varit samma sak.
Kanske är det jag som är för känslig och inte min familj som är för okänslig. Jag vill kunna längta till jul. Trots allt var det enda tiden i min barndom som var något att komma ihåg. Hela huset städat. Dekorationerna. Granen. Maten. Presenterna. Programmen. Godiset. Öppnandet. Den varma brasan. De fina kläderna. Mamma som var lycklig.
Sedan var det det vanliga kaoset. Men julen fanns kvar som ett skydd, ett minne, något som gjorde livet uthärdligt och mer än uthärdligt - något att längta till, drömma om och verkligen låta sig omsvepas av. En sådan jul vill jag skapa för min familj. Och kan jag inte det - då är det lika bra att skita i det.
Undantag: När du redan i oktober börjar oroa dig för julen
Förra året var julen en katastrof för oss. Ingen var glad. Alla ville ha något de inte fick. Alla tog allting som sas för personligt. Det var klagomål på det som inte fanns på julbordet. Det var klagomål på jullåtarna jag spelade, på programmen vi såg på teve, på bristen på aktivitet.
Till slut var det bara inget roligt. Jag inser också att så går det när för många människor är instängda på alldeles för lite plats (vårt utrymme var då bara cirka 15 kvadratmeter) och dessutom med orealistiska förväntningar.
Och där satt jag, slut efter att ha städat och pyntat och handlat och lagat mat och slagit in julklappar i fyra dagar samtidigt som barnen var hemma från skolan och skulle sysselsättas för att inte orsaka mer städning.
Så nu, trots att det bara är oktober, sitter jag och tittar i broschyrer, följer skumma länkar på internet till alternativa julfiranden. Ålandsbåten? Varför inte? Åka bort! Ja! Presentfritt? Ja! Dansa runt granen i poolen på Kanarieöarna? Ja!
Jag har en vän som åkte bort den första julen efetr att hennes mamma dog, och sedan fler gånger. Jag förstår henne precis. Efter att min bror dog har det inte varit samma sak.
Kanske är det jag som är för känslig och inte min familj som är för okänslig. Jag vill kunna längta till jul. Trots allt var det enda tiden i min barndom som var något att komma ihåg. Hela huset städat. Dekorationerna. Granen. Maten. Presenterna. Programmen. Godiset. Öppnandet. Den varma brasan. De fina kläderna. Mamma som var lycklig.
Sedan var det det vanliga kaoset. Men julen fanns kvar som ett skydd, ett minne, något som gjorde livet uthärdligt och mer än uthärdligt - något att längta till, drömma om och verkligen låta sig omsvepas av. En sådan jul vill jag skapa för min familj. Och kan jag inte det - då är det lika bra att skita i det.
tisdag 21 oktober 2008
Frisk och svettig
Regel: När man är trött vill man bara sova
Undantag: När man inser sitt eget bästa...
I dag var jag på Friskis & Svettis igen. Det är tack vare Ulla jag kommer iväg, hon har tjatat i över ett år säkert men så kom jag iväg för två veckor sedan, missade förra men var tillbaka nu igen. jag började med medelpass eftersom det enkla passet var inställt och nu har jag fortsatt på den vägen.
Jo, jag är grymt okordinerad och armarna svänger inte alltid med, armhävningarna gör jag bakom en pelare så ingen ser när jag ger upp men jag är där och inom mig (i alla fall) ler jag nästan hela tiden och är så glad för att jag gör det.
Jag har alltid älskat att röra mig men under 22 år så fick jag alltid balansera det mot min ansträngningsutlösta astma. Nu är jag frisk sedan 17 år tillbaka och jag njuter så av att kunna röra mig. Ofta får jag dåligt samvete för att jag inte rör mig mer nu när jag kan.
Men på Friskis&Svettis är det på något sätt lagom och det passar mig bra.
och bonus- många är i min ålder och med min kondis och rörlighet (tips: de som måste ta stöd av pelarna när de balanserar på ett ben...)
Aj, nu måste jag vila ryggen ett tag. men lika glad för det är jag...
Undantag: När man inser sitt eget bästa...
I dag var jag på Friskis & Svettis igen. Det är tack vare Ulla jag kommer iväg, hon har tjatat i över ett år säkert men så kom jag iväg för två veckor sedan, missade förra men var tillbaka nu igen. jag började med medelpass eftersom det enkla passet var inställt och nu har jag fortsatt på den vägen.
Jo, jag är grymt okordinerad och armarna svänger inte alltid med, armhävningarna gör jag bakom en pelare så ingen ser när jag ger upp men jag är där och inom mig (i alla fall) ler jag nästan hela tiden och är så glad för att jag gör det.
Jag har alltid älskat att röra mig men under 22 år så fick jag alltid balansera det mot min ansträngningsutlösta astma. Nu är jag frisk sedan 17 år tillbaka och jag njuter så av att kunna röra mig. Ofta får jag dåligt samvete för att jag inte rör mig mer nu när jag kan.
Men på Friskis&Svettis är det på något sätt lagom och det passar mig bra.
och bonus- många är i min ålder och med min kondis och rörlighet (tips: de som måste ta stöd av pelarna när de balanserar på ett ben...)
Aj, nu måste jag vila ryggen ett tag. men lika glad för det är jag...
söndag 12 oktober 2008
Förlösande tjejsnack
Regel: Tjejer ältar sina problem - löser dem inte
Undantag: 100% - detta är bara en manlig fördom :)
I dag hade jag ett gammalt hederligt långsnack med en tjekompis. Det gick fram och tillbaka men när det var slut så mådde vi båda bättre (tror jag).
Jag hade fått tips om hur jag skulle gå vidare och dessutom hade hag lärt mig att jag är inte ensam om vissa känslor som känns jobbiga att bära just för att jag har trott att jag varit ensam om dem.
Tjejsnack har bara vinnare med andra ord. Det är det som är så svårt med att vara gift och vilja kunna prata på samma sätt men det går ju inte. Får man inte prata färdigtså man kommer fram till något, får det inte gå i cirklar först x antal varv, så blir bara tankarna hängande i limbo.
Jag tror på att man ofta själv bär på en lösning på sina problem men att man behöver få självförtroende nog för att handla.
Undantag: 100% - detta är bara en manlig fördom :)
I dag hade jag ett gammalt hederligt långsnack med en tjekompis. Det gick fram och tillbaka men när det var slut så mådde vi båda bättre (tror jag).
Jag hade fått tips om hur jag skulle gå vidare och dessutom hade hag lärt mig att jag är inte ensam om vissa känslor som känns jobbiga att bära just för att jag har trott att jag varit ensam om dem.
Tjejsnack har bara vinnare med andra ord. Det är det som är så svårt med att vara gift och vilja kunna prata på samma sätt men det går ju inte. Får man inte prata färdigtså man kommer fram till något, får det inte gå i cirklar först x antal varv, så blir bara tankarna hängande i limbo.
Jag tror på att man ofta själv bär på en lösning på sina problem men att man behöver få självförtroende nog för att handla.
fredag 10 oktober 2008
Back to the future...eller att minnas
Regel: När du stöter på en gammal bekant står minnet stilla och hackar
Undantag: När bekantingen kan ge dig en ledtråd...då vaknar hjärnan till liv
Alla har väl någon gång antingenv varit den som säger, eller råkat ut för någon som säger, "Hej, minns du mig?".og.
De blanka ögonen borde vara svar nog...
Jag brukar försöka presentera mig lite kryptiskt eftersom jag tror att jag ska vara ihågkommen men ibland känner jag mig som någon slkiskig stalker som tar kontakt med folk som absolut inte vill kännas vid att de har känt mig för sisådär 25 år sedan.
Men, och nu får Facebook snart köpa reklamplats här, på Facebook får man ju ledtrådar. Man ser åldern (ibland), vilka orter, skolor, andra vänner - och då känner man igen folk. Häromdagen hittade jag en som jag bodde vägg i vägg med i en studentkorridor och han (inte jag) kom ihåg en lång diskussion vi haft om intelligens.
Sakta men säkert kom den diskussionen tillbaka och jag upptäckter att jag höll med mitt 20-åriga jag än, och han höll med sitt 18-åriga jag :)
De flesta kommer ihåg min boxer, det är som om vi är ett i minnet och det är kanske boxern som gör att jag blir ihågkommen.
Det är roligt att träffa på folk och ganska kravlöst när man chattar lite och slänger sig med några m inns du. Men inom mig vaknade en längtan efter att än en gång sitta så där avslappnat och våga prata, våga testa idéer. Jag inser hur många människor omkring mig som är sköra på ett eller annat sätt och hur jag därför inte tar ut svängarna igen.
Undantag: När bekantingen kan ge dig en ledtråd...då vaknar hjärnan till liv
Alla har väl någon gång antingenv varit den som säger, eller råkat ut för någon som säger, "Hej, minns du mig?".og.
De blanka ögonen borde vara svar nog...
Jag brukar försöka presentera mig lite kryptiskt eftersom jag tror att jag ska vara ihågkommen men ibland känner jag mig som någon slkiskig stalker som tar kontakt med folk som absolut inte vill kännas vid att de har känt mig för sisådär 25 år sedan.
Men, och nu får Facebook snart köpa reklamplats här, på Facebook får man ju ledtrådar. Man ser åldern (ibland), vilka orter, skolor, andra vänner - och då känner man igen folk. Häromdagen hittade jag en som jag bodde vägg i vägg med i en studentkorridor och han (inte jag) kom ihåg en lång diskussion vi haft om intelligens.
Sakta men säkert kom den diskussionen tillbaka och jag upptäckter att jag höll med mitt 20-åriga jag än, och han höll med sitt 18-åriga jag :)
De flesta kommer ihåg min boxer, det är som om vi är ett i minnet och det är kanske boxern som gör att jag blir ihågkommen.
Det är roligt att träffa på folk och ganska kravlöst när man chattar lite och slänger sig med några m inns du. Men inom mig vaknade en längtan efter att än en gång sitta så där avslappnat och våga prata, våga testa idéer. Jag inser hur många människor omkring mig som är sköra på ett eller annat sätt och hur jag därför inte tar ut svängarna igen.
lördag 4 oktober 2008
Höst betyder höststädning
Regel: När det blir oktober lugnar det ner sig och en ledig helg väntar oväntat
Undantag: När man har hus. Ostädad tomt? Javisst. Varsågod städa...
Egentligen var det inte ledigt i dag. Städdag i kyrkan. Städdag i lägenheten. Städdag i stugan. Uppgifter för min universitetskurs. Lite papperarbete för fiman. Men jag kände mig ledig. Jag började så fint med kaffe på sängen och så några timmar översättning varvat med Facebook. Så städade jag i storstugan, dammsög. Torkade. Plockade in leksaker från uteplatsen. Åt lunch.
Sedan tog jag en sväng ut på tomten. STORT MISSTAG.
Fyra timmar senare är jag tillbaka vid datorn. Mycket kvar att skriva. Min lediga kväll är helt borta. Men ute är det fint. Cyklarna står under tak. Skräpet är på ett ställe. Nedfallna äpplen är inplockade så rådjuren får lång näsa i natt. Min söderplockade säng är också under tak och bräderna som blivit blöta o sura står och torkar - under tak. Sommarleksaker står i sommarduschen. Solstolar borta. Gamla sönderregnade broschyrer ligger nu i soporna.
Känns så skönt! Det bor kanske en liten bonde i mig trots allt.
Kom an nu vinter!
Undantag: När man har hus. Ostädad tomt? Javisst. Varsågod städa...
Egentligen var det inte ledigt i dag. Städdag i kyrkan. Städdag i lägenheten. Städdag i stugan. Uppgifter för min universitetskurs. Lite papperarbete för fiman. Men jag kände mig ledig. Jag började så fint med kaffe på sängen och så några timmar översättning varvat med Facebook. Så städade jag i storstugan, dammsög. Torkade. Plockade in leksaker från uteplatsen. Åt lunch.
Sedan tog jag en sväng ut på tomten. STORT MISSTAG.
Fyra timmar senare är jag tillbaka vid datorn. Mycket kvar att skriva. Min lediga kväll är helt borta. Men ute är det fint. Cyklarna står under tak. Skräpet är på ett ställe. Nedfallna äpplen är inplockade så rådjuren får lång näsa i natt. Min söderplockade säng är också under tak och bräderna som blivit blöta o sura står och torkar - under tak. Sommarleksaker står i sommarduschen. Solstolar borta. Gamla sönderregnade broschyrer ligger nu i soporna.
Känns så skönt! Det bor kanske en liten bonde i mig trots allt.
Kom an nu vinter!
fredag 26 september 2008
Konsten att vara god
Regel: Att var snäll och god låter inte speciellt koolt
Undantag: Einhorns bok sålde ju fantastiskt bra
Jag besökte någon form av barngrupp som barn, har glömt var och när och med vem. Där sjöng de en sång:
Åh jag vill lika Daniel (sjöng pojkarna)
Åh jag vill likna Rut (sjöng flickorna)
För Rut hon var så god och sann (fortsatte de)
Och Daniel han var modig han (skrålade pojkarna)
och så kom det igen:
Åh jag vill lika Daniel (sjöng pojkarna)
Åh jag vill likna Rut (sjöng flickorna)
Jag var så arg på den sången för vem ville egentligen likna mesen Rut - när man kunde lika Daniel i lejongropen? Bara för att jag var flicka så var jag dömd till ett liv utan Daniel.
Men när jag läste (eller rättare sagt lyssnade på) Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn så blev jag så uppmuntrad. Jag hade en varm skön känsla i magtrakten efteråt. Det var en sådan aha-upplevelse och det väckte i mig en glädje över att kunna vara god, kunna göra gott - mot folk både som jag känner och inte känner. Hjälpa till att plocka upp maten som ramlat ur kassen exempelvis, eller hålla upp en dörr på skolan.
Det låter inte koolt men visst är det mer koolt att kunna välja det goda i en ond värld? Och Daniel, han valde ju också att vara god och snäll - egentligen.
Undantag: Einhorns bok sålde ju fantastiskt bra
Jag besökte någon form av barngrupp som barn, har glömt var och när och med vem. Där sjöng de en sång:
Åh jag vill lika Daniel (sjöng pojkarna)
Åh jag vill likna Rut (sjöng flickorna)
För Rut hon var så god och sann (fortsatte de)
Och Daniel han var modig han (skrålade pojkarna)
och så kom det igen:
Åh jag vill lika Daniel (sjöng pojkarna)
Åh jag vill likna Rut (sjöng flickorna)
Jag var så arg på den sången för vem ville egentligen likna mesen Rut - när man kunde lika Daniel i lejongropen? Bara för att jag var flicka så var jag dömd till ett liv utan Daniel.
Men när jag läste (eller rättare sagt lyssnade på) Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn så blev jag så uppmuntrad. Jag hade en varm skön känsla i magtrakten efteråt. Det var en sådan aha-upplevelse och det väckte i mig en glädje över att kunna vara god, kunna göra gott - mot folk både som jag känner och inte känner. Hjälpa till att plocka upp maten som ramlat ur kassen exempelvis, eller hålla upp en dörr på skolan.
Det låter inte koolt men visst är det mer koolt att kunna välja det goda i en ond värld? Och Daniel, han valde ju också att vara god och snäll - egentligen.
tisdag 23 september 2008
Det sköna i att få en ny chans
Regel: Dåliga val gör bara mer och mer ont
Undantag: När man kan känna att man kan släppa dem
Apropå gårdagens blogg: jag kanske mest antydde det men visst finns det en chans att börja om, littarturkritiken har till och med en speciell genre för det (New Historicism/Cultural materialism). Känslan av att sudda ut allt på tavlan och börja från början. Igen. Oavsett vad som har sagts och gjorts dessförinnan.
En underbar känsla för den som ofta gör dåliga val. Som isdubbar när man redan är i vaken.
Men det jag skrev om igår var när man själv kommer upp ur vaken, men den man drog ner blir kvar där. Som han som kör rattfull och ensam överlever kraschen. Som busschauffören som för sent inser att bromsarna inte tar och krachar en buss full med skolbarn - och vars fru överlever. man kommer därifrån med livet i behåll men med en skuld att betala.
Den skulden kan man inte gömma eller glömma för den finns där och tär på en, tills man klarar av att konfronteras med sig själv. Se dig i spegeln och erkänn att du behöver hjälp, att du har ställt till det.
Det är aldrig lätt att börja om: ett nytt liv väntar som är okänt, annorlunda. Men på samma gång så skönt! Eller hur?
Att få en ny chans.
Undantag: När man kan känna att man kan släppa dem
Apropå gårdagens blogg: jag kanske mest antydde det men visst finns det en chans att börja om, littarturkritiken har till och med en speciell genre för det (New Historicism/Cultural materialism). Känslan av att sudda ut allt på tavlan och börja från början. Igen. Oavsett vad som har sagts och gjorts dessförinnan.
En underbar känsla för den som ofta gör dåliga val. Som isdubbar när man redan är i vaken.
Men det jag skrev om igår var när man själv kommer upp ur vaken, men den man drog ner blir kvar där. Som han som kör rattfull och ensam överlever kraschen. Som busschauffören som för sent inser att bromsarna inte tar och krachar en buss full med skolbarn - och vars fru överlever. man kommer därifrån med livet i behåll men med en skuld att betala.
Den skulden kan man inte gömma eller glömma för den finns där och tär på en, tills man klarar av att konfronteras med sig själv. Se dig i spegeln och erkänn att du behöver hjälp, att du har ställt till det.
Det är aldrig lätt att börja om: ett nytt liv väntar som är okänt, annorlunda. Men på samma gång så skönt! Eller hur?
Att få en ny chans.
måndag 22 september 2008
Människor och den fria viljan
Regel: Du gör vad du vill
Undantag: När du gömmer dig bakom dina handlingar
Jag fick anledning att gråta i helgen över de val som människor gör. ja, för mig är alla handlingar val. Jag vet att vissa gömmer sig bakom sina "drifter", sin "barndom" och jag vet inte vad. Men ytterst är man ansvarig varje dag, varje stund. Handlingar är aktiva. Att kalla sig själv passiv är nonsens. Att göra sig själv till ett offer är att frånsäga sig ansvaret.
Jag önskar att människor kunde stå upp och ta sitt ansvar för sina handlingar. Att säga "jag har gjort fel - förlåt" gör det inte ogjort, men det är i alla fall något.
Tänk, inte en politiskt korrekt åsikt, om strafflängden kunde kopplas till ånger. På Irland blev straffen lägre om brottslingen erkände och visade ånger och tvärtom om ingen ånger fanns och personen fortsatte att neka, trots överbevisning om motsatsen.
Men det som verkligen gör skillnad är om ångern leder till omvändelse - om det blir stopp på det.
Saker kan inte göras ogjorda. Men framtiden är inte skriven i sten.
Vi kan förändra framtiden genom dagens handlingar, dagens vägval.
Människa! Ta ditt ansvar!!! Låt gråten tystna.
Undantag: När du gömmer dig bakom dina handlingar
Jag fick anledning att gråta i helgen över de val som människor gör. ja, för mig är alla handlingar val. Jag vet att vissa gömmer sig bakom sina "drifter", sin "barndom" och jag vet inte vad. Men ytterst är man ansvarig varje dag, varje stund. Handlingar är aktiva. Att kalla sig själv passiv är nonsens. Att göra sig själv till ett offer är att frånsäga sig ansvaret.
Jag önskar att människor kunde stå upp och ta sitt ansvar för sina handlingar. Att säga "jag har gjort fel - förlåt" gör det inte ogjort, men det är i alla fall något.
Tänk, inte en politiskt korrekt åsikt, om strafflängden kunde kopplas till ånger. På Irland blev straffen lägre om brottslingen erkände och visade ånger och tvärtom om ingen ånger fanns och personen fortsatte att neka, trots överbevisning om motsatsen.
Men det som verkligen gör skillnad är om ångern leder till omvändelse - om det blir stopp på det.
Saker kan inte göras ogjorda. Men framtiden är inte skriven i sten.
Vi kan förändra framtiden genom dagens handlingar, dagens vägval.
Människa! Ta ditt ansvar!!! Låt gråten tystna.
fredag 19 september 2008
Vikten av att vara rolig
Regel: I en grupp är det alltid någon som ikläsder sig rollen som klassens clown
Undantag: Grupper man blivit tvångskommenderad till kanske? Eller där man är rädd för de andra.
Det krävs självtillit (som Ola Salo sa när han föresläste i Eskilstuna) för att våga skämta där man är. Det är sant att rollen som klassens clown, den som kommer med de förlösande skämten, oftast blir tillsatt.
Jag vet, det brukar vara jag. Jag har ett inbyggt behov av att få folk att slappna av och trivas. det är INTE nyttigt för min akademiska karriär; jag bedöms nog som mer lättviktig för mina ständiga skämt.
Men för mig är det en livlina att skämta, ett sätt att visa att här får jag vara mig själv, här är jag accepterad. Där jag inte är känd som en glad fyr - där är jag heller inte mig själv.
Undantag: Grupper man blivit tvångskommenderad till kanske? Eller där man är rädd för de andra.
Det krävs självtillit (som Ola Salo sa när han föresläste i Eskilstuna) för att våga skämta där man är. Det är sant att rollen som klassens clown, den som kommer med de förlösande skämten, oftast blir tillsatt.
Jag vet, det brukar vara jag. Jag har ett inbyggt behov av att få folk att slappna av och trivas. det är INTE nyttigt för min akademiska karriär; jag bedöms nog som mer lättviktig för mina ständiga skämt.
Men för mig är det en livlina att skämta, ett sätt att visa att här får jag vara mig själv, här är jag accepterad. Där jag inte är känd som en glad fyr - där är jag heller inte mig själv.
onsdag 17 september 2008
Min dotter och Ola Salo
Regel: Idoler gör sig bäst på bild
Undantag: Fråga min dotter...
På 70-talet när jag och Anna träffades och försökte värva varandra till våra favoritband så var det mycket tal om våra idoler. Jag höll på Queen (efter att ha lämnat Sparks...) medan Anna var hängiven Status Quo. Vi lärde oss varandras sånger och jag vet fortfarande alldeles för mycket om Rick Parfitt, Annas fel!
Jag lärde mig deras sånger (Rocking all over the world), detaljer om deras liv men jag blev aldrig ett fan. Anna var lika kallsinnig mot Freddie Mercury, trots att detta hände under News of the World-åren.
Min dotter lät sig luras in i The Ark-kulten förra å¨ret. Mitt fel, jag berättade en massa om The Ark och sedan var det någon som gav henne en skiva (inte jag!) när hon fyllde år. Sedan kom Melodifestivalen och då föll hon som en fura. Och, slutligen, i dag såg hon Ola Salo på nära håll när han höll ett föredrag i Eskilstuna.
Besviken? Tydligen inte...
Avundsjuk jag?
Undantag: Fråga min dotter...
På 70-talet när jag och Anna träffades och försökte värva varandra till våra favoritband så var det mycket tal om våra idoler. Jag höll på Queen (efter att ha lämnat Sparks...) medan Anna var hängiven Status Quo. Vi lärde oss varandras sånger och jag vet fortfarande alldeles för mycket om Rick Parfitt, Annas fel!
Jag lärde mig deras sånger (Rocking all over the world), detaljer om deras liv men jag blev aldrig ett fan. Anna var lika kallsinnig mot Freddie Mercury, trots att detta hände under News of the World-åren.
Min dotter lät sig luras in i The Ark-kulten förra å¨ret. Mitt fel, jag berättade en massa om The Ark och sedan var det någon som gav henne en skiva (inte jag!) när hon fyllde år. Sedan kom Melodifestivalen och då föll hon som en fura. Och, slutligen, i dag såg hon Ola Salo på nära håll när han höll ett föredrag i Eskilstuna.
Besviken? Tydligen inte...
Avundsjuk jag?
Döda poeters sällskap och föräldrar...
Regel: Föräldrar vill kompensera sina barn för det som de gick miste om
Undantag: Föräldrar som aldrig växer upp - de kompenserar sig själva
Jag gick just iväg från Döda poeters sällskap lagom till självmordet. Pappan har just tagit död på sonens drömmar om att bli skådespelare och lovat honom ett tio-årigt fängelse så att sonen ska få de chanser som pappan aldrig fick. I det här fallet handlar det om att bli läkare. Men sonen klarar inte att aldrig få berätta vem han är, att aldrig få utrymme. Det blir det sista pappan gör för den natten tar sonen livet av sig.
Så onödigt. Så sorgligt. Så dumt, eller hur. Rym hemifrån! Slå dig lös! Vägra! Ja det vill jag skrika men det är antagligen för att jag aldrig drabbats av en sådan förälder. Visst ville mamma att jag skulle bli doktor men det var mest en (ofta uttalad) önskan, ingen press att ens välja naturvetenskaplig linje på gymnasiet.
Jag fick bli vad jag ville och klara mig bäst jag kunde för mina föräldrar har nog haft nog med sina egna liv för att orka leva sina barns liv också.
Det har onekligen sina välsignelser.
Undantag: Föräldrar som aldrig växer upp - de kompenserar sig själva
Jag gick just iväg från Döda poeters sällskap lagom till självmordet. Pappan har just tagit död på sonens drömmar om att bli skådespelare och lovat honom ett tio-årigt fängelse så att sonen ska få de chanser som pappan aldrig fick. I det här fallet handlar det om att bli läkare. Men sonen klarar inte att aldrig få berätta vem han är, att aldrig få utrymme. Det blir det sista pappan gör för den natten tar sonen livet av sig.
Så onödigt. Så sorgligt. Så dumt, eller hur. Rym hemifrån! Slå dig lös! Vägra! Ja det vill jag skrika men det är antagligen för att jag aldrig drabbats av en sådan förälder. Visst ville mamma att jag skulle bli doktor men det var mest en (ofta uttalad) önskan, ingen press att ens välja naturvetenskaplig linje på gymnasiet.
Jag fick bli vad jag ville och klara mig bäst jag kunde för mina föräldrar har nog haft nog med sina egna liv för att orka leva sina barns liv också.
Det har onekligen sina välsignelser.
torsdag 11 september 2008
Varför är vissa saker så lätta?
Regel: Det du kan - det går lätt
Undantag: det du inte visste att du kan - kan gå ändå lättare...
Jag var på översättningskurs i dag och fick anledning att undra varför jag så snabbt blev så bra på att granska översättningar (language review). Jag fick chansen att pröva jobbet tack vare min bakgrund som journalist. Och så visade det sig att det här var något som jag ganska naturligt anpassade mig till, som gässen och vattnet ungefär. Där satt jag med lysande ögon och upptäckte hur olika termer användes olika, eller hur mystiska felöversättningar och missförstånd gjorde hjälpmanualerna obegripliga - och jag älskade varje minut av det. Jag fick bra betalt, och visst, det bidrog till tjusningen. det finns väl inget som stjäl glädjen över ett jobb som vetskapen att personen i nästa bås har dubbelt så mycket för att göra hälften så mycket, eller hur?
Men det var något mer än pengarna. Jag har nog alltid haft en dragning till riktigt tråkiga texter, sifferkolumner, nuffror i alla former, bakgrundstexter och sådant. För mig är de en utmaning - gör något begripligt och intressant av detta om du kan!
Folk som talar i rubriker, de kan nybörjarna ta hand om. De som man får vältra undan, likt en sten i skogen, för att se vad de döljer - de är intressanta att intervjua. Eller de som inte ens vet att de har något att säga.
Gamla mossiga dokument från 1623 som fallit i glömska, dagböcker från 1700-talet som letats fram - ja, det finns som ni nog själva vet oändligt sådant material.
Men jag tror att anledningen till att jag så snabbt anpassade mig till mitt nya jobb var att jag har en nästan sjuklig förmåga att identifiera mig, i detta fall med den slutlige läsaren. Eftersom jag identifierade mig med läsaren kunde jag se vad som fattades eller inte fungerade. Kort sagt, jag var lingvist mer än tekniker men jag hade också den tekniska kunskapen som lingvisten krävde.
Allt föll på plats. Alla bitar i pusslet passade. Det finns med andra ord ett jobb som passar för mig. och ett annat som passar för dig?
Undantag: det du inte visste att du kan - kan gå ändå lättare...
Jag var på översättningskurs i dag och fick anledning att undra varför jag så snabbt blev så bra på att granska översättningar (language review). Jag fick chansen att pröva jobbet tack vare min bakgrund som journalist. Och så visade det sig att det här var något som jag ganska naturligt anpassade mig till, som gässen och vattnet ungefär. Där satt jag med lysande ögon och upptäckte hur olika termer användes olika, eller hur mystiska felöversättningar och missförstånd gjorde hjälpmanualerna obegripliga - och jag älskade varje minut av det. Jag fick bra betalt, och visst, det bidrog till tjusningen. det finns väl inget som stjäl glädjen över ett jobb som vetskapen att personen i nästa bås har dubbelt så mycket för att göra hälften så mycket, eller hur?
Men det var något mer än pengarna. Jag har nog alltid haft en dragning till riktigt tråkiga texter, sifferkolumner, nuffror i alla former, bakgrundstexter och sådant. För mig är de en utmaning - gör något begripligt och intressant av detta om du kan!
Folk som talar i rubriker, de kan nybörjarna ta hand om. De som man får vältra undan, likt en sten i skogen, för att se vad de döljer - de är intressanta att intervjua. Eller de som inte ens vet att de har något att säga.
Gamla mossiga dokument från 1623 som fallit i glömska, dagböcker från 1700-talet som letats fram - ja, det finns som ni nog själva vet oändligt sådant material.
Men jag tror att anledningen till att jag så snabbt anpassade mig till mitt nya jobb var att jag har en nästan sjuklig förmåga att identifiera mig, i detta fall med den slutlige läsaren. Eftersom jag identifierade mig med läsaren kunde jag se vad som fattades eller inte fungerade. Kort sagt, jag var lingvist mer än tekniker men jag hade också den tekniska kunskapen som lingvisten krävde.
Allt föll på plats. Alla bitar i pusslet passade. Det finns med andra ord ett jobb som passar för mig. och ett annat som passar för dig?
onsdag 10 september 2008
En plats att minnas på
Regel: När någon har dött så fortsätter livet ändå
Undantag: När man har en speciell plats att minnas på - där stannar tiden upp
När min bror dog höll vi på att köpa ett sommarställe i Sverige. Jag hade skickat ett kort på hans födelsedag när jag avslutade med "vi ses i maj". Och det gjorde vi. Han låg i sin kista då.
Det är tragiskt och sorgligt och förknippat med så många minnen så många händelser men trots sorgen så fortsatte ju livet obönhörligt. Efter begravningen åkte jag upp till Eskilstuna för att sedan flyga tillbaka till Irland. I Eskilstuna tog min goda vän Gullan hand om mig, proppade mig full med renskav och sedan körde hon och jag ut till vårt sommarställe. Gullvivorna blommade och det var så tyst, så lugnt, så skönt där att jag genast kände mig hemma.
Och på krönet av backen till vårt hus, när jag lämnat barnen vid skolbussen, brukade jag stanna och hämta andan sedan när vi hade flyttat dit. Och där och då tänkte jag på min döde bror. Jag grät, jag log, jag mindes. Och långt, långt senare inåg jag varför just den platsen väckte mina minnen av honom. Det är trots allt en plats där han aldrig var.
Från mormor och morfars hus i Saittarova kan man se ut över åsen ner mot Saittajärvi sjö. Himlen känns annorlunda men annars är det samma utsikt, samma känsla hos oss här som uppe i Saittarova. Och det är förstås därifrån jag har mina första minnen av honom. Hur han brukade leka. Den gången han ramlade ner från bryggan och jag gallskrek för jag trodde att han skulle drunkna.
Undantag: När man har en speciell plats att minnas på - där stannar tiden upp
När min bror dog höll vi på att köpa ett sommarställe i Sverige. Jag hade skickat ett kort på hans födelsedag när jag avslutade med "vi ses i maj". Och det gjorde vi. Han låg i sin kista då.
Det är tragiskt och sorgligt och förknippat med så många minnen så många händelser men trots sorgen så fortsatte ju livet obönhörligt. Efter begravningen åkte jag upp till Eskilstuna för att sedan flyga tillbaka till Irland. I Eskilstuna tog min goda vän Gullan hand om mig, proppade mig full med renskav och sedan körde hon och jag ut till vårt sommarställe. Gullvivorna blommade och det var så tyst, så lugnt, så skönt där att jag genast kände mig hemma.
Och på krönet av backen till vårt hus, när jag lämnat barnen vid skolbussen, brukade jag stanna och hämta andan sedan när vi hade flyttat dit. Och där och då tänkte jag på min döde bror. Jag grät, jag log, jag mindes. Och långt, långt senare inåg jag varför just den platsen väckte mina minnen av honom. Det är trots allt en plats där han aldrig var.
Från mormor och morfars hus i Saittarova kan man se ut över åsen ner mot Saittajärvi sjö. Himlen känns annorlunda men annars är det samma utsikt, samma känsla hos oss här som uppe i Saittarova. Och det är förstås därifrån jag har mina första minnen av honom. Hur han brukade leka. Den gången han ramlade ner från bryggan och jag gallskrek för jag trodde att han skulle drunkna.
tisdag 9 september 2008
Roliga skämt, eller...
Regel: Skämt som var roliga när jag var barn är inte roliga när mina barn drar dem
Undantag: De som inte innehåller pinsamma sexanspelningar eller kiss- och bajshumor. Där kan man skratta än...
En favoritsysselsättning när jag var barn var att berätta historier. Vi hade ju inte så mycket teve på den tiden och inte heller så mycket annat. Klapp och Klang höll ju bara på en viss tid och resten på radion var en helt annan sak.
Historierna berättades hemma, i skolan, på gatan, i brev och inte minst på klassens timme. De skrevs ner i vänböcker men mest var de av dagsländekaraktär och glömdes snart bort. Vissa fastnade dock, som den om den lilla blinda flickan som spelade på kam. Eller alla skämt som krävde lite skådespeleri- som "Snälla busschauffören, öppna dörrarna".
Ibland berättar nu mina barn historier som jag brukade dra när jag var liten. Och det är så sant, sexskämten och kiss- och bajsskämten (Bellman: -Allt gott kommer från himlen) är inte alls roliga nu. Men Västmanland (Sala, Sura och Söping) står sig än.
Undantag: De som inte innehåller pinsamma sexanspelningar eller kiss- och bajshumor. Där kan man skratta än...
En favoritsysselsättning när jag var barn var att berätta historier. Vi hade ju inte så mycket teve på den tiden och inte heller så mycket annat. Klapp och Klang höll ju bara på en viss tid och resten på radion var en helt annan sak.
Historierna berättades hemma, i skolan, på gatan, i brev och inte minst på klassens timme. De skrevs ner i vänböcker men mest var de av dagsländekaraktär och glömdes snart bort. Vissa fastnade dock, som den om den lilla blinda flickan som spelade på kam. Eller alla skämt som krävde lite skådespeleri- som "Snälla busschauffören, öppna dörrarna".
Ibland berättar nu mina barn historier som jag brukade dra när jag var liten. Och det är så sant, sexskämten och kiss- och bajsskämten (Bellman: -Allt gott kommer från himlen) är inte alls roliga nu. Men Västmanland (Sala, Sura och Söping) står sig än.
måndag 8 september 2008
18 år men känns som i går
Regel: Ju kortare tid du har varit gift - ju mer firar du
Undantag: Jämna år kanske? Guldbröllop kanske?
I dag för 18 år sedan gifte jag mig. Det känns både som i går och som för en evighet sedan. På sätt ochvis har jag alltid varit gift men på sätt och vis är det fortfarande så klart i minnet, in i minsta detalj: känslan av underkjolens tyll, den varma blåsten som skrämde in alla våra gäster, ryktet om Thore Skogmans närvaro på den andra bröllopsfesten, hur jag var livrädd för pappas tal och mammas hot om tal och barnen som sprang omkring med allt gällare röster i sina fina kläder.
Och så Lasse. Glad och annorlunda i sina kläder.
Och så jag. Finklädd, välsminkad, håret lagt - slöja på plats.
Det var inte i går inser jag när jag ser mig själv i spegeln nu och ser det gråa håret titta fram igen mellan de färgade slingorna.
Och ändå är livet mycket skönare i dag. Så mycket mindre att ta itu med i vårt äktenskap, så mycket större vila i varandras närvaro. och så många barn att bry sig om och engagera sig i. Livet har verkligen förändrat sig de senaste 18 åren.
Men någon fest blev det INTE. Som vanligt. det är nog nackdelen med att gifta sig 8 september.
Undantag: Jämna år kanske? Guldbröllop kanske?
I dag för 18 år sedan gifte jag mig. Det känns både som i går och som för en evighet sedan. På sätt ochvis har jag alltid varit gift men på sätt och vis är det fortfarande så klart i minnet, in i minsta detalj: känslan av underkjolens tyll, den varma blåsten som skrämde in alla våra gäster, ryktet om Thore Skogmans närvaro på den andra bröllopsfesten, hur jag var livrädd för pappas tal och mammas hot om tal och barnen som sprang omkring med allt gällare röster i sina fina kläder.
Och så Lasse. Glad och annorlunda i sina kläder.
Och så jag. Finklädd, välsminkad, håret lagt - slöja på plats.
Det var inte i går inser jag när jag ser mig själv i spegeln nu och ser det gråa håret titta fram igen mellan de färgade slingorna.
Och ändå är livet mycket skönare i dag. Så mycket mindre att ta itu med i vårt äktenskap, så mycket större vila i varandras närvaro. och så många barn att bry sig om och engagera sig i. Livet har verkligen förändrat sig de senaste 18 åren.
Men någon fest blev det INTE. Som vanligt. det är nog nackdelen med att gifta sig 8 september.
söndag 7 september 2008
ENGLISH: To learn to trust again
Rule: Betrayal by someone you are close to makes it harder in future relationships
Exception: When you take a step out on the water and trust
I just returned from a camp where I was surrounded by great people from Friday to Sunday. One afternoon I was met by a challenge- to start regarding these people instead as my family- to form connection.
Not just to say it as well but really to act it.The thought of it made my head spin. I am still letting the idea sink. Because, really letting them into my life is different, it is more. And how can I let myself trust again? Lower my guard.
Well, do I have an option anymore? I think that letting the idea in, allowing myself to dwell upon it, made it more than an idea.
And still, I cannot tell them that they must never let me down, that I cannot stand another betrayal like that. Friendship, relationships, are frail things. There are no guarantees. But, if I can have a new family - a real family - I think that many things will at last be healed.
Exception: When you take a step out on the water and trust
I just returned from a camp where I was surrounded by great people from Friday to Sunday. One afternoon I was met by a challenge- to start regarding these people instead as my family- to form connection.
Not just to say it as well but really to act it.The thought of it made my head spin. I am still letting the idea sink. Because, really letting them into my life is different, it is more. And how can I let myself trust again? Lower my guard.
Well, do I have an option anymore? I think that letting the idea in, allowing myself to dwell upon it, made it more than an idea.
And still, I cannot tell them that they must never let me down, that I cannot stand another betrayal like that. Friendship, relationships, are frail things. There are no guarantees. But, if I can have a new family - a real family - I think that many things will at last be healed.
fredag 5 september 2008
Man vet att man är gammal när...
Regel: Man åldras bara på utsidan, insidan är sig skrämmande lik
Undantag: Nya färdigheter kan ibland göra skrämmande mycket motstånd
I går fick jag stryk av min dotter i ett text-spel på Facebook. Det var jag som fick henne biten på spelet, hon brukade titta över min axel och föreslå nya ord, så skapade hon ett eget konto, så började hon att spela och i går kom hon inte bara ifatt, men om.
Men vi har ett bra tag kvar inna vi når Elizabeth, hon får ibland dubbelt så många ord som vi. Vi spelar Text Twirl, Word Twist, Scramble och Path Words, de flesta av spelen är på engelska (min enda ursäkt)...
Ibalnd slår det helt slint, jag stirrar på bokstäverna jag fått men kan bara inte komma på de ord som jag kan bilda. Jag går då helt desperat in i "nonsens-mode" och trycker på bokstäver helt planlöst och hoppas de ska bilda ett ord jag inte själv kan. Ibland lyckas det men oftast inte.
Men ibland, oh ljuva stunder, får jag full pott och hinner på utsatt tid att fylla alla textfält, hitta alla ord som går att bilda.
Om jag lär mig något? Ja, att det finns ord jag inte har en aning om.
Om jag lär mig något mer? Att min dotter är bättre än jag ibland på det här.
Jag är så stolt!!!
Undantag: Nya färdigheter kan ibland göra skrämmande mycket motstånd
I går fick jag stryk av min dotter i ett text-spel på Facebook. Det var jag som fick henne biten på spelet, hon brukade titta över min axel och föreslå nya ord, så skapade hon ett eget konto, så började hon att spela och i går kom hon inte bara ifatt, men om.
Men vi har ett bra tag kvar inna vi når Elizabeth, hon får ibland dubbelt så många ord som vi. Vi spelar Text Twirl, Word Twist, Scramble och Path Words, de flesta av spelen är på engelska (min enda ursäkt)...
Ibalnd slår det helt slint, jag stirrar på bokstäverna jag fått men kan bara inte komma på de ord som jag kan bilda. Jag går då helt desperat in i "nonsens-mode" och trycker på bokstäver helt planlöst och hoppas de ska bilda ett ord jag inte själv kan. Ibland lyckas det men oftast inte.
Men ibland, oh ljuva stunder, får jag full pott och hinner på utsatt tid att fylla alla textfält, hitta alla ord som går att bilda.
Om jag lär mig något? Ja, att det finns ord jag inte har en aning om.
Om jag lär mig något mer? Att min dotter är bättre än jag ibland på det här.
Jag är så stolt!!!
onsdag 3 september 2008
När dörren stängs...öppnas ett fönster
Regel: En stängd dörr betyder att jag är säker
Undantag: ...om det inte är min pappa på andra sidan...
Jag var på ett föredrag med en tjej som hette Nasrin igår. Hon berättade hur hotad hon blivit i sin familj och mycket gammalt kom upp till ytan. Jag har berättat för mina barn en del, delvis för att jag vill att de ska förstå hur det också kan vara. Alla har det inte som dom.
Men det som fortfarande skrämmer mig mest var när jag kommer ihåg hur jag av någon anledning flydde för pappas raseri och hann in på mitt rum och låste dörren. Men eftersom han är den han är så lämnade han det inte där och då utan istället började han att slå ut bultarna i dörren. han kunde inte låta mig komma undan för då skulle jag ha vunnit.
Jag satt där inne och hörde honom skrika. Säker, men bara för en liten ti till. Någon gång försökte jag hoppa ut genom fönstret medan han höll på, för att springa iväg och gömma mig men han höll öronen uppe och var ikapp innan jag hann tillräckligt långt bort.
Jag förlorade alltid. En gång tog de, mamma och pappa, hjälp av socialtjänsten och polisen. Jag och min syster hade samlat ihop pengar för att åka till Stockholm en lovdag. Vi åkte alltid när vi hade fått ihop pengar efter att ha sålt Avon eller tidningar eller något annat. Men den här dagen ville de inte att vi skulle åka, jag vet fortfarande inte varför men troligen var det bara ett sätt att bestämma, det fanns ingen anledning egentligen att säga nej.
På Stockholms central fick poliserna tag i oss. Vi satt på Maria Poliklinik och väntade, precis som jag väntat så många gånger i mitt låsta rum på att pappa skulle få upp dörren. Den här gången väntade vi på att han skulle komma fram efter att ha kört tre timmar från Tranås.
Jag satt i fönstret och funderade på att hoppa men fem våningar var för högt. Jag drog i min slips och undrade om jag kunde göra det den vägen. Men det fungerade inte. Min syster blev dessutom så rädd. Jag var utan utväg. Ett offer. Och så rädd att jag till slut sa till att han skulle bli vanisinnig och slå oss när han kom. Sedan blev jag inkallad till ett möte där de försäkrade att de hade pratat med min pappa och han förstod att det var fel att slå barn. Och så åkte vi hem.
Tror ni att det var sista gången? Nej. Och jag tål fortfarande inte höjda röster och vrede. Och när jag blir arg på mina barn så finns det ett så tvingande behov att visa dem att jag älskar dem mitt ilskan över det de har gjort.
Verklig kärlek fördriver all fruktan.
Undantag: ...om det inte är min pappa på andra sidan...
Jag var på ett föredrag med en tjej som hette Nasrin igår. Hon berättade hur hotad hon blivit i sin familj och mycket gammalt kom upp till ytan. Jag har berättat för mina barn en del, delvis för att jag vill att de ska förstå hur det också kan vara. Alla har det inte som dom.
Men det som fortfarande skrämmer mig mest var när jag kommer ihåg hur jag av någon anledning flydde för pappas raseri och hann in på mitt rum och låste dörren. Men eftersom han är den han är så lämnade han det inte där och då utan istället började han att slå ut bultarna i dörren. han kunde inte låta mig komma undan för då skulle jag ha vunnit.
Jag satt där inne och hörde honom skrika. Säker, men bara för en liten ti till. Någon gång försökte jag hoppa ut genom fönstret medan han höll på, för att springa iväg och gömma mig men han höll öronen uppe och var ikapp innan jag hann tillräckligt långt bort.
Jag förlorade alltid. En gång tog de, mamma och pappa, hjälp av socialtjänsten och polisen. Jag och min syster hade samlat ihop pengar för att åka till Stockholm en lovdag. Vi åkte alltid när vi hade fått ihop pengar efter att ha sålt Avon eller tidningar eller något annat. Men den här dagen ville de inte att vi skulle åka, jag vet fortfarande inte varför men troligen var det bara ett sätt att bestämma, det fanns ingen anledning egentligen att säga nej.
På Stockholms central fick poliserna tag i oss. Vi satt på Maria Poliklinik och väntade, precis som jag väntat så många gånger i mitt låsta rum på att pappa skulle få upp dörren. Den här gången väntade vi på att han skulle komma fram efter att ha kört tre timmar från Tranås.
Jag satt i fönstret och funderade på att hoppa men fem våningar var för högt. Jag drog i min slips och undrade om jag kunde göra det den vägen. Men det fungerade inte. Min syster blev dessutom så rädd. Jag var utan utväg. Ett offer. Och så rädd att jag till slut sa till att han skulle bli vanisinnig och slå oss när han kom. Sedan blev jag inkallad till ett möte där de försäkrade att de hade pratat med min pappa och han förstod att det var fel att slå barn. Och så åkte vi hem.
Tror ni att det var sista gången? Nej. Och jag tål fortfarande inte höjda röster och vrede. Och när jag blir arg på mina barn så finns det ett så tvingande behov att visa dem att jag älskar dem mitt ilskan över det de har gjort.
Verklig kärlek fördriver all fruktan.
Generaliseringar och att vara "helt rätt"
Regel: Var tid har sin röst
Undantag: Äkta människor går det alltid att lyssna på
Det finns generaliseringar som får oss att skratta, Norge-historierna till exempel. Vi vet att de är generaliseringar för vem av oss har någonsin träffat en dum norrman? Ändå kan vi skratta åt dem.
Men de generaliseringar jag oftast stöter på i Sverige är istället generaliseringar som rör sig mot diskrimineringshållet. Inom EU får man inte diskriminera någon på grund av ras, kön, sexuell läggning, handikapp, ålder eller etniskt ursprung (det skulle kunna omfatta Norgehistorierna förstås....
Ni har säkert alla sett annonser i tidningen där man söker någon med fart och fläkt som är under 25. Varför?
Eller, vi välkomnar manliga sökande eftersom vår arbetsplats till största delen består av kvinnor. Varför?
Eller, vi välkomnar sökande av annat etniskt ursprung än svenskt. Varför?
Är det verkligen för att man tror att personen ifråga, oavsett andra egenskaper, saknas och måste rekryteras till vilket pris?
Jag blir bekymrad när jag hör folk säga att "du är så helt rätt etniskt" eller "du talar ungdomars språk" - precis som om det är det som gör att andra (som jag) inte räknas.
Jag är bekymrad över det jag ser, helt klart. Folk sorteras in i små lådor. Gammal, för gammal. Ung och fräsch- kul! Men varför, egentligen? För att man har fel ordförråd? För att det finns vattentäta skott mellan generationerna.
Och när jag ser på teve så ser jag att det ibland krävs ett generationsgap, det krävs radikalt skilda förutsättningar, för att nå fram. Som programmen om läraren av den gamla skolan. Eller klass 9A.
Och jag insåg, precis som jag insåg när jag red på vägen av att vara eftertraktad eftersom jag var kvinna i ett mansdominerat yrke och bara 25 år, att en dag är det över. En dag behövs jag inte längre. Inte för att jag har blivit en annan människa utan bara för att de som rekryterar letar efter något annat.
jag tror att människor blir mer och mer värda. Jag tror att det finns ett värde i varje människas röst.
Jag tycker att svenskar ska våga tro att de kan tala, ha gemenskap. Kom ihåg flyktingvågorna till Sverige på 70-talet och 80-talet. Kom ihåg stapplande samtal med flyktingar från en annan kultur och ett annat pråk. Våga tro att du når fram.
Undantag: Äkta människor går det alltid att lyssna på
Det finns generaliseringar som får oss att skratta, Norge-historierna till exempel. Vi vet att de är generaliseringar för vem av oss har någonsin träffat en dum norrman? Ändå kan vi skratta åt dem.
Men de generaliseringar jag oftast stöter på i Sverige är istället generaliseringar som rör sig mot diskrimineringshållet. Inom EU får man inte diskriminera någon på grund av ras, kön, sexuell läggning, handikapp, ålder eller etniskt ursprung (det skulle kunna omfatta Norgehistorierna förstås....
Ni har säkert alla sett annonser i tidningen där man söker någon med fart och fläkt som är under 25. Varför?
Eller, vi välkomnar manliga sökande eftersom vår arbetsplats till största delen består av kvinnor. Varför?
Eller, vi välkomnar sökande av annat etniskt ursprung än svenskt. Varför?
Är det verkligen för att man tror att personen ifråga, oavsett andra egenskaper, saknas och måste rekryteras till vilket pris?
Jag blir bekymrad när jag hör folk säga att "du är så helt rätt etniskt" eller "du talar ungdomars språk" - precis som om det är det som gör att andra (som jag) inte räknas.
Jag är bekymrad över det jag ser, helt klart. Folk sorteras in i små lådor. Gammal, för gammal. Ung och fräsch- kul! Men varför, egentligen? För att man har fel ordförråd? För att det finns vattentäta skott mellan generationerna.
Och när jag ser på teve så ser jag att det ibland krävs ett generationsgap, det krävs radikalt skilda förutsättningar, för att nå fram. Som programmen om läraren av den gamla skolan. Eller klass 9A.
Och jag insåg, precis som jag insåg när jag red på vägen av att vara eftertraktad eftersom jag var kvinna i ett mansdominerat yrke och bara 25 år, att en dag är det över. En dag behövs jag inte längre. Inte för att jag har blivit en annan människa utan bara för att de som rekryterar letar efter något annat.
jag tror att människor blir mer och mer värda. Jag tror att det finns ett värde i varje människas röst.
Jag tycker att svenskar ska våga tro att de kan tala, ha gemenskap. Kom ihåg flyktingvågorna till Sverige på 70-talet och 80-talet. Kom ihåg stapplande samtal med flyktingar från en annan kultur och ett annat pråk. Våga tro att du når fram.
tisdag 2 september 2008
Kläder och skor, skor och kläder
Regel: Antalet skor multipliceras med antalet personer som bor på stället
Undantag: Växande barn multipliceras med 10...
Städgalenskapen breder ut sig...som ensamstående brukade jag inte bara flytta alla möbler, fälla ut alla element, öppna alla fönster - jag bonade dessutom alla golven, både parkett och plastgolv.
Sedan barnen kom har städningen varit nedprioriterad och mest inträffat i samband med stora besök eller jul, annars har jag varit ett steg försent till allt. Tvätten är sorterad när det är dags för nästa jättelass! Det är typ alltid dags att gå ut med maxat antal kassar för sopsortering.
Men nu när barnen är stora känns det som om jag snart är tillbaka i ett mer välorganiserat liv. Nästa stora steg den här veckan är att ta itu med kläd- och skoberget. Jag har tappat räkningen för länge sedan på antalet skor jag köper hem och aldrig används innan jag drar fram dem när barnen vill ha nya. Nå, varför använder du inte dem här? undrar jag varpå barnet tar på, grimaserar illa och svarar: "De är för små". Nu ja!
Så nu ska alla skor med öppningar på fel ställen slängas och alla för små, men aldrig använda, skor ges till second hand. Mitt enda problem är linje tre. För, vad gör man egentligen med obekväma skor? Slänger? Skor som är helt ok? Eller, ger bort? Skor som klämmer? Hm. Vi sorterare har alltid intressanta val att fundera på över en kopp kaffe.
Undantag: Växande barn multipliceras med 10...
Städgalenskapen breder ut sig...som ensamstående brukade jag inte bara flytta alla möbler, fälla ut alla element, öppna alla fönster - jag bonade dessutom alla golven, både parkett och plastgolv.
Sedan barnen kom har städningen varit nedprioriterad och mest inträffat i samband med stora besök eller jul, annars har jag varit ett steg försent till allt. Tvätten är sorterad när det är dags för nästa jättelass! Det är typ alltid dags att gå ut med maxat antal kassar för sopsortering.
Men nu när barnen är stora känns det som om jag snart är tillbaka i ett mer välorganiserat liv. Nästa stora steg den här veckan är att ta itu med kläd- och skoberget. Jag har tappat räkningen för länge sedan på antalet skor jag köper hem och aldrig används innan jag drar fram dem när barnen vill ha nya. Nå, varför använder du inte dem här? undrar jag varpå barnet tar på, grimaserar illa och svarar: "De är för små". Nu ja!
Så nu ska alla skor med öppningar på fel ställen slängas och alla för små, men aldrig använda, skor ges till second hand. Mitt enda problem är linje tre. För, vad gör man egentligen med obekväma skor? Slänger? Skor som är helt ok? Eller, ger bort? Skor som klämmer? Hm. Vi sorterare har alltid intressanta val att fundera på över en kopp kaffe.
måndag 1 september 2008
Varje dag har sin speciella prägel
Regel: När du gör vissa saker vissa dagar och lägger sakerna på sin givna plats så tar du itu med kaoset hemma
Undantag: När du blir motarbetad av din familj...
Det har varit helg och jag har tillbringat den INTE i solstolen med en god bok, en kopp kaffe och insupande de sista varma solstrålarna för i år...utan under barnens sängar där jag dragit fram både det ena och det andra. Nu har jag plötsligt en stor IKEA-säck full med kläder att tvätta, för att inte tala om allt skräp, alla godispapper, allt grus...och alla spel i oordning som nu går att spela igen. Pojkarnas stuga är välstädad och ser trevlig ut, ja man vill tillbringa tid där nu. Stefans rum var faktiskt välstädat till att börja med men har nu fått lite fler saker och så har jag dragit ner mina möbler som varit med sedan jag köpte bostadsrätten på Fårbetesägen i kvarteret Vintunnan i Tokarp, utanför Linköping, till det nya storarummet där vi ska äta, lyssna på musik och umgås utan teve. Teverummet är plötsligt stort och rymligt vilket kan behövas när vi snart ska bjuda in en nybliven 65-åring på Piñata-party.
Och så kom jag till lägenheten och insåg att det var lika rörigt där men nu är helgen slut. Suck. jag märker upp lådor igen med barnens namn, sorterar igenom legolådan, hittar musikskoleböckerna och...ja, vad tror ni? Kommer allt vara städat lagom till att stugan är i kaos igen?
Jag är mycket för lådor och backar och hyllor i bokstavsordning eller ämnesordning. Jag tycker om listor och system. Ibland låter jag outhärdligt självgod när någon i familjen med panik i blicken ltera efter sina nycklar/plånbok/busskort - "Om man alltid lämnar sakerna på samma plats så hittar man dem när man behöver dem"...
Så sant. Om det bara inte hände mig själv ibland...
Så, tillbaka till städandet - egentligen en fredagssyssla men just nu en heltidssyssla för mig, 24/7.
Undantag: När du blir motarbetad av din familj...
Det har varit helg och jag har tillbringat den INTE i solstolen med en god bok, en kopp kaffe och insupande de sista varma solstrålarna för i år...utan under barnens sängar där jag dragit fram både det ena och det andra. Nu har jag plötsligt en stor IKEA-säck full med kläder att tvätta, för att inte tala om allt skräp, alla godispapper, allt grus...och alla spel i oordning som nu går att spela igen. Pojkarnas stuga är välstädad och ser trevlig ut, ja man vill tillbringa tid där nu. Stefans rum var faktiskt välstädat till att börja med men har nu fått lite fler saker och så har jag dragit ner mina möbler som varit med sedan jag köpte bostadsrätten på Fårbetesägen i kvarteret Vintunnan i Tokarp, utanför Linköping, till det nya storarummet där vi ska äta, lyssna på musik och umgås utan teve. Teverummet är plötsligt stort och rymligt vilket kan behövas när vi snart ska bjuda in en nybliven 65-åring på Piñata-party.
Och så kom jag till lägenheten och insåg att det var lika rörigt där men nu är helgen slut. Suck. jag märker upp lådor igen med barnens namn, sorterar igenom legolådan, hittar musikskoleböckerna och...ja, vad tror ni? Kommer allt vara städat lagom till att stugan är i kaos igen?
Jag är mycket för lådor och backar och hyllor i bokstavsordning eller ämnesordning. Jag tycker om listor och system. Ibland låter jag outhärdligt självgod när någon i familjen med panik i blicken ltera efter sina nycklar/plånbok/busskort - "Om man alltid lämnar sakerna på samma plats så hittar man dem när man behöver dem"...
Så sant. Om det bara inte hände mig själv ibland...
Så, tillbaka till städandet - egentligen en fredagssyssla men just nu en heltidssyssla för mig, 24/7.
lördag 30 augusti 2008
Inget är som ett läger
Regel: Läger gör dagarna längre och magsäcken större
Undantag: FINNS INGA
Jag har haft förmånen att få åka på läger som vuxen, som barn vågade mamma aldrig släppa iväg mig. Det är så kul! Lägerrop, lägerbål, äta ljummen havregryngröt, bada i snorkallt vatten, sova på sten, få slut på varma kläder när det regnar, gå i skogen i en evighet och lösa knäppa uppgifter.
Alla barn borde få åka på läger.
Punkt slut.
Undantag: FINNS INGA
Jag har haft förmånen att få åka på läger som vuxen, som barn vågade mamma aldrig släppa iväg mig. Det är så kul! Lägerrop, lägerbål, äta ljummen havregryngröt, bada i snorkallt vatten, sova på sten, få slut på varma kläder när det regnar, gå i skogen i en evighet och lösa knäppa uppgifter.
Alla barn borde få åka på läger.
Punkt slut.
Fler barn än den som har barn
Regel: Det finns alltid plats för ett barn till
Undantag: Den som själv är ett barn har inte plats för någon annan
När jag var yngre och levde själv så var mina syskonbarn och mina vänners barn och barnen där jag arbetade så viktiga för mig. Jag tog med Jenny ut i skogen, lärde henne om hur hundar fungerar och att de inte är farliga. Jag hade Erica hos mig många helger och hon var med mig överallt där jag var, oftast tillsammans med sin hund Hedda. Evas lille Daniel som hade kolik (visade sig vara glutenintolerans) bar jag på armen och vyssjade till sömns när hans mamma var nere i tvättstugan och vilade sig frånb skriken. Jag var ute och gick i timmar med Kicki och hennes David. Ja, som liten skötte jag även min babykusin Eva när hon var på besök och det var jag som såg henne ta sina första steg.
Nu när jag själv har barn så är det en stor skillnad. Mina syskonbarn träffar jag knappt längre. Det var som om jag inte behövdes som ett extra knä när jag gifte mig och flyttade. Det är sorgligt. Men mina egna barn, mina vänners barn och mina barns vänner är en del av det jag kallar min familj. Jag ser när dem är glada, jag frågar för jag vill veta hur de mår, vad som händer.
Och, i morse undrade jag en stund om det fanns någon sådan vuxen när jag växte upp, någon som såg mig, pratade med mig, tog sig tid. Och visst fanns det, Karins föräldrar exempelvis som lät mig vara med när de kokade knäck i köket och rensade ut döda ägg från fågelburen, Mikaels föräldrar som lät mig komma med till sommarstället, precis som Annas föräldrar senare. Ylvas föräldrar som tyckte om att prata med mig, liksom Monicas föräldrar och Lenas föräldrar som höll ett vakande öga på mig eftersom de misstänkte att jag hade dåligt inflytande på deras barn.
Och senare, Ulricas föräldrar som blev mina vänner och nästan som mina egna föräldrar, Evas mamma som alltid pratade med mig som om jag var vuxen (ovanlig egenskap hos föräldrar).
Ja, visst fanns dem där. Jag är så tacksam för allt de gjorde för mig.
Undantag: Den som själv är ett barn har inte plats för någon annan
När jag var yngre och levde själv så var mina syskonbarn och mina vänners barn och barnen där jag arbetade så viktiga för mig. Jag tog med Jenny ut i skogen, lärde henne om hur hundar fungerar och att de inte är farliga. Jag hade Erica hos mig många helger och hon var med mig överallt där jag var, oftast tillsammans med sin hund Hedda. Evas lille Daniel som hade kolik (visade sig vara glutenintolerans) bar jag på armen och vyssjade till sömns när hans mamma var nere i tvättstugan och vilade sig frånb skriken. Jag var ute och gick i timmar med Kicki och hennes David. Ja, som liten skötte jag även min babykusin Eva när hon var på besök och det var jag som såg henne ta sina första steg.
Nu när jag själv har barn så är det en stor skillnad. Mina syskonbarn träffar jag knappt längre. Det var som om jag inte behövdes som ett extra knä när jag gifte mig och flyttade. Det är sorgligt. Men mina egna barn, mina vänners barn och mina barns vänner är en del av det jag kallar min familj. Jag ser när dem är glada, jag frågar för jag vill veta hur de mår, vad som händer.
Och, i morse undrade jag en stund om det fanns någon sådan vuxen när jag växte upp, någon som såg mig, pratade med mig, tog sig tid. Och visst fanns det, Karins föräldrar exempelvis som lät mig vara med när de kokade knäck i köket och rensade ut döda ägg från fågelburen, Mikaels föräldrar som lät mig komma med till sommarstället, precis som Annas föräldrar senare. Ylvas föräldrar som tyckte om att prata med mig, liksom Monicas föräldrar och Lenas föräldrar som höll ett vakande öga på mig eftersom de misstänkte att jag hade dåligt inflytande på deras barn.
Och senare, Ulricas föräldrar som blev mina vänner och nästan som mina egna föräldrar, Evas mamma som alltid pratade med mig som om jag var vuxen (ovanlig egenskap hos föräldrar).
Ja, visst fanns dem där. Jag är så tacksam för allt de gjorde för mig.
fredag 29 augusti 2008
ENGLISH: Bank robbers and car wreckers
Rule: It is easier to hurt someone you do not know
Exception: Well, you only really know what hurts if you know them...
Yesterday was a very dark day in Eskilstuna. Outside one of the bank offices a supposed bomb was sitting waiting for the bomb squad from Stockholm afetr an attempted robbery (where the robbers got away but left what was described as a "bomb-like" thing.
And when it was time to collect our car at the car park, one of the windows had been smashed and someone had gone through the car for valuables. They obviously did not know us :). The only thing missing, as far as we can tell, is Lars' shaving gears, because like all commuters he shaves in the car on his way to the train. Did they know that? Was it a culprit in need of a shave who did this?
Well, anyway, glass everywhere, more money for us to pay and a car that is not secure for a while.
So, what is your guess? Done by a stranger? Or by someone who has observed us?
Which is worst?
Exception: Well, you only really know what hurts if you know them...
Yesterday was a very dark day in Eskilstuna. Outside one of the bank offices a supposed bomb was sitting waiting for the bomb squad from Stockholm afetr an attempted robbery (where the robbers got away but left what was described as a "bomb-like" thing.
And when it was time to collect our car at the car park, one of the windows had been smashed and someone had gone through the car for valuables. They obviously did not know us :). The only thing missing, as far as we can tell, is Lars' shaving gears, because like all commuters he shaves in the car on his way to the train. Did they know that? Was it a culprit in need of a shave who did this?
Well, anyway, glass everywhere, more money for us to pay and a car that is not secure for a while.
So, what is your guess? Done by a stranger? Or by someone who has observed us?
Which is worst?
torsdag 28 augusti 2008
När en ilsken hund biter en i benet när man kommer hem efter en jobbig dag
Regel: En tuff dag på jobbet tar i alla fall slut till slut
Undantag: ...om man inte har barn för då är de också på dåligt humör när man kommer hem
Det har varit en SÅDAN DÄR dag på jobbet. Som alla vet är det för det mesta solsken och regnbågar, glitter och glädje - men ibland, ibland är det inte riktigt så jag beskriver min arbetsdag.
Ett program som jag använder för att hålla kontakten med en uppdragsbank har gått upp och ner som en jojo hela dagen.
Sedan kommer ett fint frilanserbjudande där det bara finns ett villkor- som jag inte uppfyller.
Och tillråga på allt så har jag försökt att logga ärenden utan att det har gått fram.
Men, arbetsdagen är i alla fall bara så lång. Jag har hunnnit dricka kaffe och kan, något sammanbitet men ändå, glädja mig över många som fått hjälp och gått lyckliga bort. Det är bara det att då, när jag släpar mig hem och öppnar dörren så väntar arga barn på mig. Orättvisor som ska klaras ut, mat som önskas, sopor som inte sorterats, skor som inte finns på skohyllan, jackor som inte hänger på sina krokar och min arbetsdator fullusad med spel.
Som jag sa till min son, det sista jag behöver just nu är en arg hund som biter mig i benet. nej, nu ska jag vila lite, försöka dra ett djupt andetag, läsa ett kapitel till i Exit Music, Rebus sista fall, innan det är dags att städa ikväll.
Arga hundar- snälla, backa. Den här kvinnan behöver
PEACE & QUIET!
Undantag: ...om man inte har barn för då är de också på dåligt humör när man kommer hem
Det har varit en SÅDAN DÄR dag på jobbet. Som alla vet är det för det mesta solsken och regnbågar, glitter och glädje - men ibland, ibland är det inte riktigt så jag beskriver min arbetsdag.
Ett program som jag använder för att hålla kontakten med en uppdragsbank har gått upp och ner som en jojo hela dagen.
Sedan kommer ett fint frilanserbjudande där det bara finns ett villkor- som jag inte uppfyller.
Och tillråga på allt så har jag försökt att logga ärenden utan att det har gått fram.
Men, arbetsdagen är i alla fall bara så lång. Jag har hunnnit dricka kaffe och kan, något sammanbitet men ändå, glädja mig över många som fått hjälp och gått lyckliga bort. Det är bara det att då, när jag släpar mig hem och öppnar dörren så väntar arga barn på mig. Orättvisor som ska klaras ut, mat som önskas, sopor som inte sorterats, skor som inte finns på skohyllan, jackor som inte hänger på sina krokar och min arbetsdator fullusad med spel.
Som jag sa till min son, det sista jag behöver just nu är en arg hund som biter mig i benet. nej, nu ska jag vila lite, försöka dra ett djupt andetag, läsa ett kapitel till i Exit Music, Rebus sista fall, innan det är dags att städa ikväll.
Arga hundar- snälla, backa. Den här kvinnan behöver
PEACE & QUIET!
tisdag 26 augusti 2008
ENGLISH: Culture clash or merger?
Rule: You regard your own culture as everythings measure
Exception: When you lower your guard and experience a new culture
This is my fourth autumn back in Sweden so I should be used to it. My problem is of course that during the years I have been used to going back every now and then to Ireland. I have spent weeks there, working as well as renewing the friendship of my new Irish friends. But since November last year the door seems to have been closed.
I have received job offers, too many actually, but they have always clashed with something so I have had to turn them down.
During this time Ireland has insisted on keeping on changing, referendums have come and gone, the taoiseach has resigned and a new one has sworn the oath - the uninvitable flooding now affects new areas. And I am not there. The world keeps on turning - not regarding my presence at all.
It is a pity (and maybe a blessing) that we cannot be at two places at the same time. We have to make choices all the time. In the Narnia-books the Lion always cautions the children about aksing what could have happened had they made another choice. The choices we do make are the ones that matter.
I have made my choice but a part of me is yearning to go back.
Exception: When you lower your guard and experience a new culture
This is my fourth autumn back in Sweden so I should be used to it. My problem is of course that during the years I have been used to going back every now and then to Ireland. I have spent weeks there, working as well as renewing the friendship of my new Irish friends. But since November last year the door seems to have been closed.
I have received job offers, too many actually, but they have always clashed with something so I have had to turn them down.
During this time Ireland has insisted on keeping on changing, referendums have come and gone, the taoiseach has resigned and a new one has sworn the oath - the uninvitable flooding now affects new areas. And I am not there. The world keeps on turning - not regarding my presence at all.
It is a pity (and maybe a blessing) that we cannot be at two places at the same time. We have to make choices all the time. In the Narnia-books the Lion always cautions the children about aksing what could have happened had they made another choice. The choices we do make are the ones that matter.
I have made my choice but a part of me is yearning to go back.
När bara minnena är kvar
Regel: Man lever som om allt kommer att fortsätta på samma sätt
Undantag: När något oförutsett händer
Igår fick jag ett meddelande från Irland att en god vän till mig hade dött före helgen. Hon var mamma till en pojke i min Kristoffers klass och till en flicka i min Petras klass. Under tiden vi bodde i Irland fick vi se henne få diagnosen börstcancer och sedan behandlas två gånger och sedan jag återvände har jag ibland undrat hur det var med henne.
Nu vet jag. Det känns så sorgligt för barnen är forfarande små. Men det känns också sorgligt för hennes egen skull. Wendy var en stark kvinna på många sätt, effektiv och kärleksfull. Min son skulle säga att hon ordnade de bästa barnkalasen :)
En gång var vi båda föräldrar med på en klassresa och vi satt och pratade under resan. Hon gav mig tips på barnböcker och tack vare henne började jag läsa Artemis Fowl.
Jag saknar henne. Hennes vänner saknar henne. Hennes familj saknar henne. Ord är mycket tomma då. kanske är det därför jag en tid nu har vältrat mig i mitt förflutna, minne från barndomen, musik som får mig att minnas. För - i det förflutna lever de alla. I mina minnen finns de kvar. men, inte bara det. Det Wendy gjorde lever kvar. Det hon sa lever kvar. Hon har förändrat världen bara genom att finnas.
Undantag: När något oförutsett händer
Igår fick jag ett meddelande från Irland att en god vän till mig hade dött före helgen. Hon var mamma till en pojke i min Kristoffers klass och till en flicka i min Petras klass. Under tiden vi bodde i Irland fick vi se henne få diagnosen börstcancer och sedan behandlas två gånger och sedan jag återvände har jag ibland undrat hur det var med henne.
Nu vet jag. Det känns så sorgligt för barnen är forfarande små. Men det känns också sorgligt för hennes egen skull. Wendy var en stark kvinna på många sätt, effektiv och kärleksfull. Min son skulle säga att hon ordnade de bästa barnkalasen :)
En gång var vi båda föräldrar med på en klassresa och vi satt och pratade under resan. Hon gav mig tips på barnböcker och tack vare henne började jag läsa Artemis Fowl.
Jag saknar henne. Hennes vänner saknar henne. Hennes familj saknar henne. Ord är mycket tomma då. kanske är det därför jag en tid nu har vältrat mig i mitt förflutna, minne från barndomen, musik som får mig att minnas. För - i det förflutna lever de alla. I mina minnen finns de kvar. men, inte bara det. Det Wendy gjorde lever kvar. Det hon sa lever kvar. Hon har förändrat världen bara genom att finnas.
söndag 24 augusti 2008
Allt är Facebooks fel...
Regel: Dina minnen är säkert begravda under åratal av andra händelser
Undantag: När något väcker dem till liv...
Jag skulle kanska aldrig ha gått med i gruppen 60-talister på Facebook. Till skillnad från grupperna som fokuserar sig på geografiska platser, som Stillorgan och Tranås, så har jag plötsligt så mycket gemensamt med folk jag träffar på Facebook. När de drar sina minne från sent 60-tal och tidigt 70-tal så känner jag igen det mesta. Jag känner större glädje när jag läser deras inlägg än (förlåt!) när jag kommer till inläggen om Tranås, Stillorgan, Kiruna eller andra.
Att se deras inlägg var för mig som att ta en tur tillbaka till den tiden. Mina barn brukar tjata att jag ska berätta om när jag var liten men det är något annorlunda. Då berättar jag om när min syster åt Piggelunkens gurka och mamma tvättade munnen på henne med rotborste, eller när min yster drog ner skägget på tomten - eller när mormor log på stort och köpte 2 liter glas såt oss och vi förskräckte henne genom att ta fram kniven, dela upp den i fyra bitar och äta upp på några minuter. Vi skulle "bli kalla i magen och dö" som hon trodde. Mormor var ju från Saittarova och det var nog inte mycket glass som anlände med varubussen! Vi var så vana att dela på 0,5 liters blå-vit papperssmakande glass så vi tog chansen att riktigt äta glass. Ja, sådant berättar jag för mina barn.
Men dessa långa inlägg med namn på grupper och sånger...de är för min egen skull. och för andra som också var med då. Ni vet: ni som också kan Forbes melodifestivalbidrag, alla verserna...
Undantag: När något väcker dem till liv...
Jag skulle kanska aldrig ha gått med i gruppen 60-talister på Facebook. Till skillnad från grupperna som fokuserar sig på geografiska platser, som Stillorgan och Tranås, så har jag plötsligt så mycket gemensamt med folk jag träffar på Facebook. När de drar sina minne från sent 60-tal och tidigt 70-tal så känner jag igen det mesta. Jag känner större glädje när jag läser deras inlägg än (förlåt!) när jag kommer till inläggen om Tranås, Stillorgan, Kiruna eller andra.
Att se deras inlägg var för mig som att ta en tur tillbaka till den tiden. Mina barn brukar tjata att jag ska berätta om när jag var liten men det är något annorlunda. Då berättar jag om när min syster åt Piggelunkens gurka och mamma tvättade munnen på henne med rotborste, eller när min yster drog ner skägget på tomten - eller när mormor log på stort och köpte 2 liter glas såt oss och vi förskräckte henne genom att ta fram kniven, dela upp den i fyra bitar och äta upp på några minuter. Vi skulle "bli kalla i magen och dö" som hon trodde. Mormor var ju från Saittarova och det var nog inte mycket glass som anlände med varubussen! Vi var så vana att dela på 0,5 liters blå-vit papperssmakande glass så vi tog chansen att riktigt äta glass. Ja, sådant berättar jag för mina barn.
Men dessa långa inlägg med namn på grupper och sånger...de är för min egen skull. och för andra som också var med då. Ni vet: ni som också kan Forbes melodifestivalbidrag, alla verserna...
70-tals musik som överlevt...
Regel: 70-talsmusiken förenar det bästa med det värsta
Undantag: De få sånger som är enbart bra.
Mitt inlägg om 70-talsmusik fick vågorna att svalla. det är klart att det är något visst med 70-talsmusik! Bara alla minnen för vi som växte upp då gör att 70-talsrytmerna, ehuru olika för olika år, betyder något speciellt. På våra födelsedagspartyn dansade vi exemplvis till de skivor som fanns hemma hos respektive familj. Hos oss blev det därför Demis Rousseus Forever and Ever som tryckare. Andra hade annat i sin skivsamling.
Jag har mina föräldrar att tacka (?) för att jag kan alla dansbandsschlagers. Ibland köpte de originalinspelningarna men oftast blev det någon skiva med någon som sjöng som originalartisten (enligt omslaget). Det lät för det mesta så illa att jag avstod från att lyssna. Kramgoa låtar, Saxparty, Svensktoppar, lite hits från 60-talet i samlingsalbum...och så mina tillskott med 45:or med Penny McLean och Lady Bump, Tina Taylor med något jag har förträngt. det fanns inget överflöd att tala om. Sedan kom förstås ABBA och inte minst Sweet, följda av Bay City Rollers och andra höjdare. Min granne Lena åkte på språkresa till England och kom hem med de 45:or de spelade där och det var helt annat, bäst minns jag Bryan Ferrys smöriga ballad. Hon hade dock en hel hög och allt lät bra, men inte spelades de skivorna på Pub Stopet eller på Folkets Park när det var danskvällar. Näpp.
I remember Elivs Presley blev en hit i samband med Elvis död, Baccaras Yes sir I can Boogie tyckte jag (i ett svagt ögonblick) var det bästa som någonsin skrivits. Vi försökte få in radio Luxemburg för att få höra det senaste men hamnade mest på obestämt brus. Kanske för att vi varken visste när de spleade musikprogram eller på vilken frekvens. bara att det var sent och på AM-bandet, inte FM.
Så det blev mest tio-i-topp och svensktoppen. Pekka Langers röst när han annonserade tennisvalsen blev en kär tradition för mig, nästan lika hemvan och trevlig som min fröken Kerstin Lunds röst när hon satte oss att sjunga från NuMusik 2b, alltid med start från början så att vi hann lika långt varje musiklektion.
Musik var så viktigt för oss på 70-talet. det gav oss ett språk. Men sedan fördes i alla fall jag in i en musikalisk återvändsgränd när jag föll ner i punkens svarta hål. Mer om det senare. Låt mig få minnas långa stunder med Sparks eller Queen eller Elvis Costello på min raspiga grammofon där jag successivt vred upp volymen tills jag var på max.
Undantag: De få sånger som är enbart bra.
Mitt inlägg om 70-talsmusik fick vågorna att svalla. det är klart att det är något visst med 70-talsmusik! Bara alla minnen för vi som växte upp då gör att 70-talsrytmerna, ehuru olika för olika år, betyder något speciellt. På våra födelsedagspartyn dansade vi exemplvis till de skivor som fanns hemma hos respektive familj. Hos oss blev det därför Demis Rousseus Forever and Ever som tryckare. Andra hade annat i sin skivsamling.
Jag har mina föräldrar att tacka (?) för att jag kan alla dansbandsschlagers. Ibland köpte de originalinspelningarna men oftast blev det någon skiva med någon som sjöng som originalartisten (enligt omslaget). Det lät för det mesta så illa att jag avstod från att lyssna. Kramgoa låtar, Saxparty, Svensktoppar, lite hits från 60-talet i samlingsalbum...och så mina tillskott med 45:or med Penny McLean och Lady Bump, Tina Taylor med något jag har förträngt. det fanns inget överflöd att tala om. Sedan kom förstås ABBA och inte minst Sweet, följda av Bay City Rollers och andra höjdare. Min granne Lena åkte på språkresa till England och kom hem med de 45:or de spelade där och det var helt annat, bäst minns jag Bryan Ferrys smöriga ballad. Hon hade dock en hel hög och allt lät bra, men inte spelades de skivorna på Pub Stopet eller på Folkets Park när det var danskvällar. Näpp.
I remember Elivs Presley blev en hit i samband med Elvis död, Baccaras Yes sir I can Boogie tyckte jag (i ett svagt ögonblick) var det bästa som någonsin skrivits. Vi försökte få in radio Luxemburg för att få höra det senaste men hamnade mest på obestämt brus. Kanske för att vi varken visste när de spleade musikprogram eller på vilken frekvens. bara att det var sent och på AM-bandet, inte FM.
Så det blev mest tio-i-topp och svensktoppen. Pekka Langers röst när han annonserade tennisvalsen blev en kär tradition för mig, nästan lika hemvan och trevlig som min fröken Kerstin Lunds röst när hon satte oss att sjunga från NuMusik 2b, alltid med start från början så att vi hann lika långt varje musiklektion.
Musik var så viktigt för oss på 70-talet. det gav oss ett språk. Men sedan fördes i alla fall jag in i en musikalisk återvändsgränd när jag föll ner i punkens svarta hål. Mer om det senare. Låt mig få minnas långa stunder med Sparks eller Queen eller Elvis Costello på min raspiga grammofon där jag successivt vred upp volymen tills jag var på max.
More Dr Livingstone...
If Sean Connery, aka the James Bond, had met Dr Livingstone in Africa...
My name ish Bond. Jamesh Bond. Doctor Livingshtone I preshume?
...I rest my case...
My name ish Bond. Jamesh Bond. Doctor Livingshtone I preshume?
...I rest my case...
fredag 22 augusti 2008
ENGLISH Worst joke ever?
Rule: A joke will somehow surprise you
Exception: Well, sometimes you see the pun coming and it is still fun!
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first line of introduction:
- Dr Livingstone I presume?
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first Wizard of Oz-inspired line:
- I have a feeling we are not in Kansas anymore.
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first Star Wars-inspired line:
- I have a bad, bad feeling about this.
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first American movies about Ireland-inspired line:
- Top of the mornin' to you sir!
Exception: Well, sometimes you see the pun coming and it is still fun!
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first line of introduction:
- Dr Livingstone I presume?
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first Wizard of Oz-inspired line:
- I have a feeling we are not in Kansas anymore.
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first Star Wars-inspired line:
- I have a bad, bad feeling about this.
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first American movies about Ireland-inspired line:
- Top of the mornin' to you sir!
torsdag 21 augusti 2008
60-talisternas grammofonbehandling
Regel: En skiva du tycker om spelar du ofta
Undantag: Om du inte har någoin skiva du tycker om men har en ny grammofon...så spelar du vad du har
Vi som är födda på 60-talet växte upp med en helt annan teknologi. Bara grammofonspelaren, ofta var den första en liten låda med högtalare i locket. Det var alltid lite vanskligt att spela 45:or för ofta hade jag i alla fall tappat bort mittenknoppen som höll skivorna på plats. En del 45:or hade en mittpunkt men de flesta hade ett hål bara och därför behövde man en egen mittknopp att sätta dit. den såg ut som en mycket liten ihålig puck ochvar ofta svart. Om man inte hade en sådan och skivan saknade mittpunkt så fick man chansa och sätta skivan på plats ändå - då kunde det låta lite hur som helst.
Min bror fick en grammofon och 50 stycken 45:or i Falköping. de flesta av skivorna var så usla. Jag tror att jag spelade igenom alla en regnig dag när han var i skolan och de flesta gick inte att lyssna till ens en gång. men, det fanns några bra. Gary Glitter, innan han blev känd som pedofil, hade My gang som var helt suverän. Neil Diamon hade Cracklin Rose och så hade min bror också Yellow River.
Sedan köpte någon Vi flytt int. Sedan var det bara den som spelades. Jag vet att Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula enbart spelar Elvis först och sedan beatles, här också bara en skiva om och om igen, men vi hade varken Elvis eller Beatles (skivor var dyra på den här tiden också) utan vi hade Vi flytt int, alla norrlänningars favoritslagdänga. När skivan var slut, åkte den på igen, och igen, och igen. år ut och år in tills pappa fick ett vansinnesutbrott, stormade in och knäckte den.
Sedan kom kassettbandspelaren in och jag lärde mig att ställa den framför grammofonen och spela in mina favoriter. det gällde att ha favoriterna först på bandet så att de var lätta att hitta. Bara spela tillbaka bandet till början och så Play.
Jag har så härliga minnen av mina skivor, som min första LP Soundtrack från Sound of Music, eller min mest spelade 45:a (efter att Vi flytt int försvann) Puff en pappersdrake med Jan Malmsjö...
Min moster förbarmade sig över oss och skickade Djungelboken och så fick vi Emil i Lönneberga på LP. De kan jag fortfarande utantill.
Så, att ha ett begränsat musikurval var bra på många sätt. Jag fick del av en sångskatt och jag fick njuta av sorgliga sångupplevelser som Puff en pappersdrake...
Sedan upptäckte jag Pekka Langer och Svensktoppen och då vidgade sig världen, sedan kom de häftiga popprogrammen och sedan PUNKEN.
och nu, nu är jag tillbaka hos Povel Ramel och smöriga svensktoppar...
Undantag: Om du inte har någoin skiva du tycker om men har en ny grammofon...så spelar du vad du har
Vi som är födda på 60-talet växte upp med en helt annan teknologi. Bara grammofonspelaren, ofta var den första en liten låda med högtalare i locket. Det var alltid lite vanskligt att spela 45:or för ofta hade jag i alla fall tappat bort mittenknoppen som höll skivorna på plats. En del 45:or hade en mittpunkt men de flesta hade ett hål bara och därför behövde man en egen mittknopp att sätta dit. den såg ut som en mycket liten ihålig puck ochvar ofta svart. Om man inte hade en sådan och skivan saknade mittpunkt så fick man chansa och sätta skivan på plats ändå - då kunde det låta lite hur som helst.
Min bror fick en grammofon och 50 stycken 45:or i Falköping. de flesta av skivorna var så usla. Jag tror att jag spelade igenom alla en regnig dag när han var i skolan och de flesta gick inte att lyssna till ens en gång. men, det fanns några bra. Gary Glitter, innan han blev känd som pedofil, hade My gang som var helt suverän. Neil Diamon hade Cracklin Rose och så hade min bror också Yellow River.
Sedan köpte någon Vi flytt int. Sedan var det bara den som spelades. Jag vet att Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula enbart spelar Elvis först och sedan beatles, här också bara en skiva om och om igen, men vi hade varken Elvis eller Beatles (skivor var dyra på den här tiden också) utan vi hade Vi flytt int, alla norrlänningars favoritslagdänga. När skivan var slut, åkte den på igen, och igen, och igen. år ut och år in tills pappa fick ett vansinnesutbrott, stormade in och knäckte den.
Sedan kom kassettbandspelaren in och jag lärde mig att ställa den framför grammofonen och spela in mina favoriter. det gällde att ha favoriterna först på bandet så att de var lätta att hitta. Bara spela tillbaka bandet till början och så Play.
Jag har så härliga minnen av mina skivor, som min första LP Soundtrack från Sound of Music, eller min mest spelade 45:a (efter att Vi flytt int försvann) Puff en pappersdrake med Jan Malmsjö...
Min moster förbarmade sig över oss och skickade Djungelboken och så fick vi Emil i Lönneberga på LP. De kan jag fortfarande utantill.
Så, att ha ett begränsat musikurval var bra på många sätt. Jag fick del av en sångskatt och jag fick njuta av sorgliga sångupplevelser som Puff en pappersdrake...
Sedan upptäckte jag Pekka Langer och Svensktoppen och då vidgade sig världen, sedan kom de häftiga popprogrammen och sedan PUNKEN.
och nu, nu är jag tillbaka hos Povel Ramel och smöriga svensktoppar...
onsdag 20 augusti 2008
English: The Importence of Being Nice
Rule: It is hard to disappoint people
Exception: When you are, in fact, doing them a favour and preventing greater harm in the future.
At Helpdesk I frequently have to disappoint people by telling them that their lost document was lost because they deleted them, or that they owe money because they did not look before ordering a service - or something like that.
But even if I hate seeing their sorry faces I have now come to realise that sometimes, just by telling them and showing them where they went wrong, I actually teach them how to avoid this in the future.
I have this suspicion now that these people are often treated a bit, well how to put this nicely, like children. And they are not allowed to grow up.
Hopefully I can help them. At least I am often trying to...
Exception: When you are, in fact, doing them a favour and preventing greater harm in the future.
At Helpdesk I frequently have to disappoint people by telling them that their lost document was lost because they deleted them, or that they owe money because they did not look before ordering a service - or something like that.
But even if I hate seeing their sorry faces I have now come to realise that sometimes, just by telling them and showing them where they went wrong, I actually teach them how to avoid this in the future.
I have this suspicion now that these people are often treated a bit, well how to put this nicely, like children. And they are not allowed to grow up.
Hopefully I can help them. At least I am often trying to...
En Sång En Gång...och intertextualitet
Regel: De flesta av minnena försvinner med tiden
Undantag: När de väcks till liv av en en sång, en doft...
När jag gick en kurs nyligen där vi läste Mikael Nimeis Populärmusik i Vittula så hävdade jag att smärtan när han fastnar med tungan på berget i Nepal är hans Madeleine-kaka. Jag gjorde där en så kallad intertextuell koppling till Marcel Proust och hans maratonmemoarer På Spaning Efter Den Tid Som Flytt.
När jag gick på gymnasiet höll vår svensklärare på att tjata om Proust men jag har bara läst om verket, inte själva böckerna (sju långa böcker...) trots att jag läser mycket och ofta, för mycket och för ofta enligt min man ibland.
Men på samma sätt som hans Madeleinekaka plötsligt väckte det förflutna till liv hos honom, på samma sätt kan vissa sånger återskapa ett visst ögonblick för mig. Som sången Lyckliga gatan du finns inte mer. Den spelades på radion när vi flyttade från Falköping. Vi satt tysta eftersom det var så spänt mellan mamma och pappa. Pappa hade tagit nytt jobb och köpt hus - tydligen utan att mamma visste om det. Nu skulle vi flytta från våra vänner - flytta igen kanske jag ska säga för jag, som var fem år, var nu på väg mot min fjärde bostad i min fjärde stad.
För mig var Falköping min lyckliga gata som nu togs ifrån mig. Min första bästis, Katarina Öberg, var kvar men jag var tvungen att lämna.
Visst, sången i sig är sorglig men det är kopplingen till vår flytt som ger den ett extra djup för mig. Samma sak hände när jag hörde Uno Svenningssons Under Ytan i samband med min brors död. fast jag mig veterligen inte har hört den i samband med min bror när han levde så var det en viss fras med en viss intensitet som sa allt om min bror. Han blev så levande för mig när jag hörde sången och den hjälpte mig att sörja.
Undantag: När de väcks till liv av en en sång, en doft...
När jag gick en kurs nyligen där vi läste Mikael Nimeis Populärmusik i Vittula så hävdade jag att smärtan när han fastnar med tungan på berget i Nepal är hans Madeleine-kaka. Jag gjorde där en så kallad intertextuell koppling till Marcel Proust och hans maratonmemoarer På Spaning Efter Den Tid Som Flytt.
När jag gick på gymnasiet höll vår svensklärare på att tjata om Proust men jag har bara läst om verket, inte själva böckerna (sju långa böcker...) trots att jag läser mycket och ofta, för mycket och för ofta enligt min man ibland.
Men på samma sätt som hans Madeleinekaka plötsligt väckte det förflutna till liv hos honom, på samma sätt kan vissa sånger återskapa ett visst ögonblick för mig. Som sången Lyckliga gatan du finns inte mer. Den spelades på radion när vi flyttade från Falköping. Vi satt tysta eftersom det var så spänt mellan mamma och pappa. Pappa hade tagit nytt jobb och köpt hus - tydligen utan att mamma visste om det. Nu skulle vi flytta från våra vänner - flytta igen kanske jag ska säga för jag, som var fem år, var nu på väg mot min fjärde bostad i min fjärde stad.
För mig var Falköping min lyckliga gata som nu togs ifrån mig. Min första bästis, Katarina Öberg, var kvar men jag var tvungen att lämna.
Visst, sången i sig är sorglig men det är kopplingen till vår flytt som ger den ett extra djup för mig. Samma sak hände när jag hörde Uno Svenningssons Under Ytan i samband med min brors död. fast jag mig veterligen inte har hört den i samband med min bror när han levde så var det en viss fras med en viss intensitet som sa allt om min bror. Han blev så levande för mig när jag hörde sången och den hjälpte mig att sörja.
tisdag 19 augusti 2008
Säg det med en sång
Regel: Det mesta i livet kan sägas med en sång
Undantag: ...det tycker inte mina barn som avskyr när jag sjunger...
När jag var liten och växte upp så fanns det inte så mycket jag kunde göra eftersom jag var så jsuk. Gick jag ut blev jag sjuk, gick jag hem till någon blev jag sjuk, ansträngde jag mig blev jag sjuk...En lätt utväg var att stanna hemma och titta på teve och just den perioden visades det ofta sång- och dansfilmer från Hollywood. Det där ögonblicket när alla plötsligt börjar dansa och sjunga blev för mig så magiskt. Jag tror att jag innerst inne har längtat efter att få se det hända i verkliga livet, åtminstone en gång.
I Irland brukade folk börja sjunga så och alla hängde på, de dansade till och med till sången i vissa fall. Mary Mack exempelvis, eller I am the Music Man.
Devon, en kompis till min dotter, berättade att hennes mamma också börjar sjunga när hon säger något speciellt ord, eller en speciell fras.
Jag hoppas att hon visar större uppskattning än mina barn gör när jag brister ut i sång :)
Och alla dessa deckare som nuförtiden citerar sånger (Rebus!!!), eller romaner för den delen (Nick Hornby!) - kanske längtar dessa författare också efter att få sjunga sångerna de lärt sig och älskar/hatar.
Min grundskoleklass och min gymnasieklass sjöng alltid när vi samlades, på klassresor, klassfester, Lucia, julfest, avslutning. Kerstin, min mellanstadiefröken, tryckte upp sångblad och senare gjorde vi nog det på egen hand även om jag har ett svagt minne av att Britt, vår lärare på gymnasiet, också hade ett sånghäfte.
Det är därför Evert Taube sjunger i min hjärna. Och hans sånger vill ut. Vare sig mina barn uppksattar det eller inte. jag tycker lite synd om dem ibland för ett liv utan memorerade sånger låter så tomt. Allt går ju inte att hitta på Internet.
Så, som första person är jag beredd att erkänna att jag är AS:are - Anonym Sångare. och jag vill inte sluta.
Undantag: ...det tycker inte mina barn som avskyr när jag sjunger...
När jag var liten och växte upp så fanns det inte så mycket jag kunde göra eftersom jag var så jsuk. Gick jag ut blev jag sjuk, gick jag hem till någon blev jag sjuk, ansträngde jag mig blev jag sjuk...En lätt utväg var att stanna hemma och titta på teve och just den perioden visades det ofta sång- och dansfilmer från Hollywood. Det där ögonblicket när alla plötsligt börjar dansa och sjunga blev för mig så magiskt. Jag tror att jag innerst inne har längtat efter att få se det hända i verkliga livet, åtminstone en gång.
I Irland brukade folk börja sjunga så och alla hängde på, de dansade till och med till sången i vissa fall. Mary Mack exempelvis, eller I am the Music Man.
Devon, en kompis till min dotter, berättade att hennes mamma också börjar sjunga när hon säger något speciellt ord, eller en speciell fras.
Jag hoppas att hon visar större uppskattning än mina barn gör när jag brister ut i sång :)
Och alla dessa deckare som nuförtiden citerar sånger (Rebus!!!), eller romaner för den delen (Nick Hornby!) - kanske längtar dessa författare också efter att få sjunga sångerna de lärt sig och älskar/hatar.
Min grundskoleklass och min gymnasieklass sjöng alltid när vi samlades, på klassresor, klassfester, Lucia, julfest, avslutning. Kerstin, min mellanstadiefröken, tryckte upp sångblad och senare gjorde vi nog det på egen hand även om jag har ett svagt minne av att Britt, vår lärare på gymnasiet, också hade ett sånghäfte.
Det är därför Evert Taube sjunger i min hjärna. Och hans sånger vill ut. Vare sig mina barn uppksattar det eller inte. jag tycker lite synd om dem ibland för ett liv utan memorerade sånger låter så tomt. Allt går ju inte att hitta på Internet.
Så, som första person är jag beredd att erkänna att jag är AS:are - Anonym Sångare. och jag vill inte sluta.
Konsten att säga nej...
Regel: Det går lätt att säga nej när man vet att man har rätt
Undantag: ...utom till folk man tycker lite synd om...
Att någon gång jobba i någon form av helpdesk skulle ge de flesta människor en värdefull insikt in i det mänskliga psyket. Vi ska ju egentligen inte behandla människor olika, olika människor ska ha samma chans, få samma svar. Men hur lätt är det? Svar: Inte helt lätt. Otrevliga människor får nog ofta en kallare axel än trevliga, även när båda ska ha svaret att "felet är deras".
Men, mitt problem är de stackars människorna som man inser har det tufft ändå i livet. De som verkligen inte verkar förstå vad det handlar om och max tio sekunder in på deras berättelse så inser man att det är dem som har gjort del - ofta dyrbara fel...
Det är så hårt att behöva tala om för dem att inte nog med att de just har gjort något som inte går att reparera - det kommer också att kosta dem och dessutom är det deras eget fel.
Hjälp. Men jag försöker vara så snäll som möjligt i alla fall.
Undantag: ...utom till folk man tycker lite synd om...
Att någon gång jobba i någon form av helpdesk skulle ge de flesta människor en värdefull insikt in i det mänskliga psyket. Vi ska ju egentligen inte behandla människor olika, olika människor ska ha samma chans, få samma svar. Men hur lätt är det? Svar: Inte helt lätt. Otrevliga människor får nog ofta en kallare axel än trevliga, även när båda ska ha svaret att "felet är deras".
Men, mitt problem är de stackars människorna som man inser har det tufft ändå i livet. De som verkligen inte verkar förstå vad det handlar om och max tio sekunder in på deras berättelse så inser man att det är dem som har gjort del - ofta dyrbara fel...
Det är så hårt att behöva tala om för dem att inte nog med att de just har gjort något som inte går att reparera - det kommer också att kosta dem och dessutom är det deras eget fel.
Hjälp. Men jag försöker vara så snäll som möjligt i alla fall.
måndag 18 augusti 2008
Den perfekta kakan
Regel: Följer du receptet går kakan att äta
Undantag: När du inte har alla ingredienser utan improviserar
När jag försökte samla recept i släkten för jag började bli intresserad själv av att baka (tacka Hemkunskapen för det!) så kom turen till mamma och hennes sockerkaka.
Det gick inte. Hon sa bara "Sedan vispar jag ner mjöl tills det ser bra ut", "när konsistensen är den rätta så". Det gick ju inte att följa.
Nu vet jag varför. Jag har recept mer som utgångspunkt men inte köper jag ingredienser för att baka. jag bakar av det jag har hemma. Fattas något så improviserar jag. Min morots-kaffekaka gjorde förresten succé i Irland. Tänk att använda kaffe som vätska kunde vara så bra, nu har jag det ofta.
Näringsexperter lär få krupp men jag har ingen aning om hur nyttiga eller kaloririka mina kakor är. Men de går att äta.
Nästan jämt.
Undantag: När du inte har alla ingredienser utan improviserar
När jag försökte samla recept i släkten för jag började bli intresserad själv av att baka (tacka Hemkunskapen för det!) så kom turen till mamma och hennes sockerkaka.
Det gick inte. Hon sa bara "Sedan vispar jag ner mjöl tills det ser bra ut", "när konsistensen är den rätta så". Det gick ju inte att följa.
Nu vet jag varför. Jag har recept mer som utgångspunkt men inte köper jag ingredienser för att baka. jag bakar av det jag har hemma. Fattas något så improviserar jag. Min morots-kaffekaka gjorde förresten succé i Irland. Tänk att använda kaffe som vätska kunde vara så bra, nu har jag det ofta.
Näringsexperter lär få krupp men jag har ingen aning om hur nyttiga eller kaloririka mina kakor är. Men de går att äta.
Nästan jämt.
Första dagen - nya vänner
Regel: Första dagen på ett nytt ställe är alltid skrämmande
Undantag: När du känner någon från tidigare
Jag kan tycka ibland att jag har varit "den nya" på alldeles för många platser. Och inte blir det bättre av att jag nu har min egen firma och ständigt träffar nya företag och skapar nya kontakter.
När jag kom tillbaka till Sverige efter fyra år i Irland började jag på Mälardalens högskola. Nu, tre år senare, kan jag se tillbaka på otaliga starter i nya konstellationer, kurs efter kurs där jag ska lära känna och samarbeta med nya människor. Efter ett tag återkom vissa lärare vilket gjorde livet lättare. men det som gjorde verklig skillnad var när någon jag kände och uppskattade dök upp som kurskamrat i en senare kurs. Som till exempel Sofie.
Första dagen på tåget till Västerås där jag sökte efter den långa vägen till högskolans lokaler så var det Sofi som tog befälet och visade oss vilsna nykomlingar vägen. Hon hade gått en tidigare kurs så hon visste. Sedan gick vi engelska ihop, därefter svenska och så var det meningen att vi skulle läsa engelska ihop igen men då kom vi i olika kurser. Fast vi ordnade det så att vi åkte tillsammans till Västerås, fikade ihop och stöttade varandra bland annat genom att låna böcker och tipsa om svåra uppgifter.
Människor är kapabla till mycket godhet. och alla som suttit första dagen på ett nytt ställe vet hur viktigt det är med någon som hjälper en tillrätta.
Fler Sofie åt folket!
Var en Sofie i dag du med!
Undantag: När du känner någon från tidigare
Jag kan tycka ibland att jag har varit "den nya" på alldeles för många platser. Och inte blir det bättre av att jag nu har min egen firma och ständigt träffar nya företag och skapar nya kontakter.
När jag kom tillbaka till Sverige efter fyra år i Irland började jag på Mälardalens högskola. Nu, tre år senare, kan jag se tillbaka på otaliga starter i nya konstellationer, kurs efter kurs där jag ska lära känna och samarbeta med nya människor. Efter ett tag återkom vissa lärare vilket gjorde livet lättare. men det som gjorde verklig skillnad var när någon jag kände och uppskattade dök upp som kurskamrat i en senare kurs. Som till exempel Sofie.
Första dagen på tåget till Västerås där jag sökte efter den långa vägen till högskolans lokaler så var det Sofi som tog befälet och visade oss vilsna nykomlingar vägen. Hon hade gått en tidigare kurs så hon visste. Sedan gick vi engelska ihop, därefter svenska och så var det meningen att vi skulle läsa engelska ihop igen men då kom vi i olika kurser. Fast vi ordnade det så att vi åkte tillsammans till Västerås, fikade ihop och stöttade varandra bland annat genom att låna böcker och tipsa om svåra uppgifter.
Människor är kapabla till mycket godhet. och alla som suttit första dagen på ett nytt ställe vet hur viktigt det är med någon som hjälper en tillrätta.
Fler Sofie åt folket!
Var en Sofie i dag du med!
söndag 17 augusti 2008
Att fortsätta räcka ut en hand
Regel: Vänner är för livet
Undantag: När vänskapen är ensidig
Ibland undrar jag över hur det kommer sig att jag har kvar just de vänner jag har. Jag har under årens lopp tappat några som betytt så mycket för mig. Jag är dock medveten om att i de flesta fallen (kanske till och med alla) beror det på hur jag har uppfört mig. Några har jag tanklöst nog dumpat på vägen, andra har jag varit för lat för att hålla kvar.
MEN, det finns också en annan kategori, den som gör ont och gnager på hjärtat. Det är vänner som jag uppskattar och fortsätter att räcka ut handen till - men där jag inte får något gensvar.
Ibland har det tagit tid men sedan har kontakten upprättats men några låter mig vandra i vänskapens limbo år efter år. Ingen näring, och min hand envisas med att fortsätta vara uträckt istället för att bara ge upp.
Jag har också varit på andra sidan, när någon har fortsatt att räcka mig handen, trots min lathet i att göra något tillbaka. Jag är så tacksam för dem och de vännerna värderar jag extra högt. De som brydde sig om mig, hela tiden, trots att jag inte gav något tillbaka under lång tid.
På Facebook addar en del vän efter vän och har skyhöga siffror. Hur många vänner kan man egentligen ha? Men det är helt sant, Facebook, precis som StayFriends, är ett sätt att behålla kontakten.
Det är en skön känsla att bli tillfrågad om att bli vän på Facebook. Det är en skön känsla att få ett brev, ett mejl, ett telefonsamtal från en vän. Och det är en skön känsla att göra samma sak själv. Vänner är oerhört värdefulla och det är värt det att räcka ut handen i snålvinden.
Ingen känner mig så väl som mina vänner från barndomstiden i Tranås. Men varje vän är värdefull för mig, för med dem har jag delat något av mig själv. De är en del av mitt liv.
Undantag: När vänskapen är ensidig
Ibland undrar jag över hur det kommer sig att jag har kvar just de vänner jag har. Jag har under årens lopp tappat några som betytt så mycket för mig. Jag är dock medveten om att i de flesta fallen (kanske till och med alla) beror det på hur jag har uppfört mig. Några har jag tanklöst nog dumpat på vägen, andra har jag varit för lat för att hålla kvar.
MEN, det finns också en annan kategori, den som gör ont och gnager på hjärtat. Det är vänner som jag uppskattar och fortsätter att räcka ut handen till - men där jag inte får något gensvar.
Ibland har det tagit tid men sedan har kontakten upprättats men några låter mig vandra i vänskapens limbo år efter år. Ingen näring, och min hand envisas med att fortsätta vara uträckt istället för att bara ge upp.
Jag har också varit på andra sidan, när någon har fortsatt att räcka mig handen, trots min lathet i att göra något tillbaka. Jag är så tacksam för dem och de vännerna värderar jag extra högt. De som brydde sig om mig, hela tiden, trots att jag inte gav något tillbaka under lång tid.
På Facebook addar en del vän efter vän och har skyhöga siffror. Hur många vänner kan man egentligen ha? Men det är helt sant, Facebook, precis som StayFriends, är ett sätt att behålla kontakten.
Det är en skön känsla att bli tillfrågad om att bli vän på Facebook. Det är en skön känsla att få ett brev, ett mejl, ett telefonsamtal från en vän. Och det är en skön känsla att göra samma sak själv. Vänner är oerhört värdefulla och det är värt det att räcka ut handen i snålvinden.
Ingen känner mig så väl som mina vänner från barndomstiden i Tranås. Men varje vän är värdefull för mig, för med dem har jag delat något av mig själv. De är en del av mitt liv.
lördag 16 augusti 2008
ENGLISH: Grand finish!!!!
Rule: The summer vacation when you are in school lasts for 3 months
Exception: The last weekend before you go back to school. 3 months? Feels like some days only...
Today I arrived back home after a trip to south Sweden and a visit to Astrid Lindgren's World in Vimmerby. I and the kids had great (unexpectedly great that is) fun all day, despite wasps, despite rain and despite increasingly tired feet.
The actors made their best to make us pass the line between reality and tales and - it worked. Karlsson ruled! Stefan, my ten-year-old, got in trouble with all characters, he messed with them and they messed back with him.
So, grand finale. And now, on Monday, back to school.
As if the summer was but a dream...
Exception: The last weekend before you go back to school. 3 months? Feels like some days only...
Today I arrived back home after a trip to south Sweden and a visit to Astrid Lindgren's World in Vimmerby. I and the kids had great (unexpectedly great that is) fun all day, despite wasps, despite rain and despite increasingly tired feet.
The actors made their best to make us pass the line between reality and tales and - it worked. Karlsson ruled! Stefan, my ten-year-old, got in trouble with all characters, he messed with them and they messed back with him.
So, grand finale. And now, on Monday, back to school.
As if the summer was but a dream...
fredag 15 augusti 2008
Konsten att översätta
Regel:När man väl börjat översätta blir man besatt av översättningar
Undantag: När man måste läsa översättningar som inte håller måttet...
Ja, jag vet. Tjat, tjat om översättningar men visst är det kul? Alla fastnar ju någongång framför tevens undertexter och undrar vad det sitter för ett pucko på andra sidan. TV4 verkar ju inte direkt betala för sina undertexter. Där finns det allt möjligt från konstiga skiljetecken, inget pratminus när någon pratar, konstiga översättningar, fel grammatik, ja listan fortsätter tyvärr. se bara på Tyst vittne. Hur kan man tillåtas förstöra en deckare med unermåliga undertexter?
Fast, det kanske är som med allt annat. Man får vad man betalar för.
Två gånger den här sommaren har jag kallats in för att korrigera undermåliga översättningar eller översättningar som helt enkelt inte hänt. Då är det jobb mot klockan som gäller och det är fantastiskt stimulerande. Hur ska jag få ordning på den här röran? Jag vet...och så jobbar jag.
En vanlig översättning är betydligt mer likt att följa i Sherlock Holmes fotspår och sakta lägga ett pussel för att få ihop översättningen. Revision däremot är alla verktyg på en gång och högsta växeln i.
Nåja, lugn dag i dag. Än så länge...
Undantag: När man måste läsa översättningar som inte håller måttet...
Ja, jag vet. Tjat, tjat om översättningar men visst är det kul? Alla fastnar ju någongång framför tevens undertexter och undrar vad det sitter för ett pucko på andra sidan. TV4 verkar ju inte direkt betala för sina undertexter. Där finns det allt möjligt från konstiga skiljetecken, inget pratminus när någon pratar, konstiga översättningar, fel grammatik, ja listan fortsätter tyvärr. se bara på Tyst vittne. Hur kan man tillåtas förstöra en deckare med unermåliga undertexter?
Fast, det kanske är som med allt annat. Man får vad man betalar för.
Två gånger den här sommaren har jag kallats in för att korrigera undermåliga översättningar eller översättningar som helt enkelt inte hänt. Då är det jobb mot klockan som gäller och det är fantastiskt stimulerande. Hur ska jag få ordning på den här röran? Jag vet...och så jobbar jag.
En vanlig översättning är betydligt mer likt att följa i Sherlock Holmes fotspår och sakta lägga ett pussel för att få ihop översättningen. Revision däremot är alla verktyg på en gång och högsta växeln i.
Nåja, lugn dag i dag. Än så länge...
torsdag 14 augusti 2008
Att prata med sina barn
Regel: Man pratar bäst med sina morföräldrar
Undantag: När man är ensam med sitt barn på litet utrymme
Jag kommer ihåg känslan av att plocka upp luren och ringa mormor. Eller, sitta i hennes kök vid ett besök i Kiruna och fråga saker eller låta henne berätta. Ibland kändes det som om hon gav mig tillbaka min tro på att vara en del av familjen, hon rätade ut frågetecken och var den felande länken för mig till mitt förflutna. Hon var inte orättvis men långmodig (vackert ord!).
När jag försöker prata med min mamma, ännu i denna dag, så är det som om jag aldrig riktigt når fram. Hon håller masken för mig, släpper bara fram en del av sig. Hon kan helt enkelt inte vara sig själv med mig men jag är mig själv med henne, visserligen ett något mer lättirriterat jag men ändå jag.
Och nu, när jag har barn, ja - jag inser att jag lider när de inte pratar med mig. Jag hungrar efter deras småprat, efter förtrolighet. Inga detaljer är för små för mina öron. Men mina tonåringar är så privata av sig, de vill bara inte berätta.
Utom, ja just det... Ensamma med mig i bilen så kan de prata. På riktigt. Där är jag deras mamma och de är mina barn. Människor på samma väg.
Underbart!
Undantag: När man är ensam med sitt barn på litet utrymme
Jag kommer ihåg känslan av att plocka upp luren och ringa mormor. Eller, sitta i hennes kök vid ett besök i Kiruna och fråga saker eller låta henne berätta. Ibland kändes det som om hon gav mig tillbaka min tro på att vara en del av familjen, hon rätade ut frågetecken och var den felande länken för mig till mitt förflutna. Hon var inte orättvis men långmodig (vackert ord!).
När jag försöker prata med min mamma, ännu i denna dag, så är det som om jag aldrig riktigt når fram. Hon håller masken för mig, släpper bara fram en del av sig. Hon kan helt enkelt inte vara sig själv med mig men jag är mig själv med henne, visserligen ett något mer lättirriterat jag men ändå jag.
Och nu, när jag har barn, ja - jag inser att jag lider när de inte pratar med mig. Jag hungrar efter deras småprat, efter förtrolighet. Inga detaljer är för små för mina öron. Men mina tonåringar är så privata av sig, de vill bara inte berätta.
Utom, ja just det... Ensamma med mig i bilen så kan de prata. På riktigt. Där är jag deras mamma och de är mina barn. Människor på samma väg.
Underbart!
tisdag 12 augusti 2008
Parkinssons lag gäller än
Regel: Det tar tid att fatta beslut när alla ska vara överens
Undantag: Beslut om stora summor klubbas på nolltid för ingen orkar sätta sig in i frågan
Insåg just hur snabbt vi bestämde oss för att bygga ut och bygga om huset. Däremot diskussionen (som pågår varje dag) om hur jobben fördelas rättvist mellan barnen - ja den diskussionen har nu 14 år på nacken, dvs ända sedan vi fick vårt andra barn.
En i taget är de änglar.
Men snart är sommarlovet över och de blir så upptagna med allt skolarbete att de inte hinner hålla stålkoll på varandra.
med mina syskon känner jag också att man måste kunna släppa sådant. Det är så sant som det är sagt, livet är inte rättvist.
Men Gud är god.
Undantag: Beslut om stora summor klubbas på nolltid för ingen orkar sätta sig in i frågan
Insåg just hur snabbt vi bestämde oss för att bygga ut och bygga om huset. Däremot diskussionen (som pågår varje dag) om hur jobben fördelas rättvist mellan barnen - ja den diskussionen har nu 14 år på nacken, dvs ända sedan vi fick vårt andra barn.
En i taget är de änglar.
Men snart är sommarlovet över och de blir så upptagna med allt skolarbete att de inte hinner hålla stålkoll på varandra.
med mina syskon känner jag också att man måste kunna släppa sådant. Det är så sant som det är sagt, livet är inte rättvist.
Men Gud är god.
måndag 11 augusti 2008
När man kommer i tid...
Regel: Ger du dig av i tid så kommer du i tid
Undantag: Ja, när du är i tid är bussen ju oftast sen medan när du kommer i sista minuten så har den redan gått
I går körde jag till Skavsta för att hämta Karen vid flyget. Och mycket riktigt, regnet var riktigt hemskt, vindrutetorkarna gick på högsta men ändå såg jag knappt vägen. Det var djupa spår på vägen dessutom som snabbt vattenfylldes. Det gjorde att vägen dit tog längre tid än väntat, dessutom missade jag (igen!!!) genvägen till Skavsta och fick ta vägen över Nyköping. MEN, eftersom jag tagit till en halvtimme så kom jag ändå i tid, tio minuter innan planet skulle landa.
Och då, naturligtvis, var planet 50 minuter försenat :)
Som jag fick lära mig som journalist. Rätt plats. Rätt tid. Fel klädd.
Men så landade Karen, vi kunde åka hem. Flickorna pladdrade oupphörligt i bilen på vägen hem. Regnet kom och gick.
Huvudsaken är att inte komma för sent, jagf föddes tre veckor för sent vilket jag fått höra större delen av mitt liv. Denna långa väntan blev ännu längre för min mamma men inte tillräckligt lång för min mormor som skulle fylla 50 den 25:e...och trodde jag skulle bli hennes födelsedagspresent. Jag föddes den 22 och gjorde båda besvikna!
Men, irländska flaggan ärhissad. Karen är här och allt är väl.
Undantag: Ja, när du är i tid är bussen ju oftast sen medan när du kommer i sista minuten så har den redan gått
I går körde jag till Skavsta för att hämta Karen vid flyget. Och mycket riktigt, regnet var riktigt hemskt, vindrutetorkarna gick på högsta men ändå såg jag knappt vägen. Det var djupa spår på vägen dessutom som snabbt vattenfylldes. Det gjorde att vägen dit tog längre tid än väntat, dessutom missade jag (igen!!!) genvägen till Skavsta och fick ta vägen över Nyköping. MEN, eftersom jag tagit till en halvtimme så kom jag ändå i tid, tio minuter innan planet skulle landa.
Och då, naturligtvis, var planet 50 minuter försenat :)
Som jag fick lära mig som journalist. Rätt plats. Rätt tid. Fel klädd.
Men så landade Karen, vi kunde åka hem. Flickorna pladdrade oupphörligt i bilen på vägen hem. Regnet kom och gick.
Huvudsaken är att inte komma för sent, jagf föddes tre veckor för sent vilket jag fått höra större delen av mitt liv. Denna långa väntan blev ännu längre för min mamma men inte tillräckligt lång för min mormor som skulle fylla 50 den 25:e...och trodde jag skulle bli hennes födelsedagspresent. Jag föddes den 22 och gjorde båda besvikna!
Men, irländska flaggan ärhissad. Karen är här och allt är väl.
söndag 10 augusti 2008
Våga Vara Vänlig
Regel: Vänner kommer, vänner går
Undantag: VERKLIGA vänner
Återkommer till ämnet vänner. Mina bästa vänner är undantagslös de som det någon gång har gått lite hett till med, vi har bråkat eller utamanat varandra någon gång - och sedan kunnat gå vidare.
Visst är det mystiskt att det behövs en konflikt för att banden ska bli riktigt starka??
De som undvikit konflikter, som försökt att dra en lugnande slöja överallt däremot...de försvinner efter hand. Synd.
Fast å andra sidan tycker jag att det är mest imponerande att man klarar av att förbli vänner, det är nog mer regel att vänner försvinner än att de blir kvar. Att de står ut med mig :)
Undantag: VERKLIGA vänner
Återkommer till ämnet vänner. Mina bästa vänner är undantagslös de som det någon gång har gått lite hett till med, vi har bråkat eller utamanat varandra någon gång - och sedan kunnat gå vidare.
Visst är det mystiskt att det behövs en konflikt för att banden ska bli riktigt starka??
De som undvikit konflikter, som försökt att dra en lugnande slöja överallt däremot...de försvinner efter hand. Synd.
Fast å andra sidan tycker jag att det är mest imponerande att man klarar av att förbli vänner, det är nog mer regel att vänner försvinner än att de blir kvar. Att de står ut med mig :)
fredag 8 augusti 2008
Makten i att bekräfta
Regel: De personer som gör något du uppskattar bekräftar du på något sätt
Undantag: Personer som du inte uppskattar - de kan aldrig göra något rätt
Under sommaren har jag tänkt en hel del på bekräftelse, ni vet, hur man säger åt någon att "Det där gjorde du bra", "det där var rätt beslut", "Vad du är duktig". Vi som har barn hör oss själva säga sådant hela tiden - och när vi istället hör en massa negativt komma ut, som "Varför gjorde du så när du visste att du inte skulle klara av det" (efter krossat porslin, utvälta glas m.m), så reagerar vi själva på vår negatova ton och försöker att få stopp på gnället. För vi vet, eftersom vi själva har varit barn, att man tror mer på det negativa man får höra än det positiva, och det negativa får man ändå höra.
Jag tog tidigare upp makten att bekräfta någon via Facebook, när man får en vänförfrågan och väljer att inte säga ja, eller nej, utan inte handla på frågan. Det är en negativ bekräftelse och gör avsändaren osäker.
Eller en sådan enkel sak som att heja på klasskompisar eller arbetskamrater. Om du någon gång har gått in i ett rum eller väntat utanför ett rum med klasskompisar och arbetskamrater och någon har ignorerat dig totalt (i svåra fall=alla), så vet du att du krymper. Det är som om du inte finns.
I det senare fallet tycker jag nog att det handlar mer om vanlig artighet och uppfostran, men jag möter det så ofta på högskolan att jag börjar att tro att det även är ett maktmedel- ett sätt att ge igen. På högskolan är det förstås en kamp om betygen, en kamp att visa upp sig så precis som i det brittiska teveprogrammet där man svarar på frågor för att samla ihop pengar men samtidigt röstar bort folk, så lönar det sig när man närmar sig toppen att rösta bort den som är bättre än en själv.
Men, det är kanske för att det här inte är det vanligaste bemötandet som jag reagerar. de flesta, även på högskolan, är hjälpsamma och uppskattande. Och då blir det mycket roligare.
Vem älskar en mobbare? Yngve Frej?
Undantag: Personer som du inte uppskattar - de kan aldrig göra något rätt
Under sommaren har jag tänkt en hel del på bekräftelse, ni vet, hur man säger åt någon att "Det där gjorde du bra", "det där var rätt beslut", "Vad du är duktig". Vi som har barn hör oss själva säga sådant hela tiden - och när vi istället hör en massa negativt komma ut, som "Varför gjorde du så när du visste att du inte skulle klara av det" (efter krossat porslin, utvälta glas m.m), så reagerar vi själva på vår negatova ton och försöker att få stopp på gnället. För vi vet, eftersom vi själva har varit barn, att man tror mer på det negativa man får höra än det positiva, och det negativa får man ändå höra.
Jag tog tidigare upp makten att bekräfta någon via Facebook, när man får en vänförfrågan och väljer att inte säga ja, eller nej, utan inte handla på frågan. Det är en negativ bekräftelse och gör avsändaren osäker.
Eller en sådan enkel sak som att heja på klasskompisar eller arbetskamrater. Om du någon gång har gått in i ett rum eller väntat utanför ett rum med klasskompisar och arbetskamrater och någon har ignorerat dig totalt (i svåra fall=alla), så vet du att du krymper. Det är som om du inte finns.
I det senare fallet tycker jag nog att det handlar mer om vanlig artighet och uppfostran, men jag möter det så ofta på högskolan att jag börjar att tro att det även är ett maktmedel- ett sätt att ge igen. På högskolan är det förstås en kamp om betygen, en kamp att visa upp sig så precis som i det brittiska teveprogrammet där man svarar på frågor för att samla ihop pengar men samtidigt röstar bort folk, så lönar det sig när man närmar sig toppen att rösta bort den som är bättre än en själv.
Men, det är kanske för att det här inte är det vanligaste bemötandet som jag reagerar. de flesta, även på högskolan, är hjälpsamma och uppskattande. Och då blir det mycket roligare.
Vem älskar en mobbare? Yngve Frej?
torsdag 7 augusti 2008
Facebook och världen
Regel: På Internet gäller andra regler
Undantag: När någon inte förstår det och använder det emot dig
Jag håller på och bygger ett riddarrike på Internet, nämligen på Facebook. Först förstod jag inget men sedan fick jag hjälp av Tapani som rekryterade mig. Han gav mig till och med guld att bygga för! (Internet-guld...). Sedan visade det sig att jag betalade till honom hela tiden, eftersom han rekryterat mig :). Så nu tjänar jag pengar åt honom - och åt mig själv.
Visst är det märkligt hur mycket roligt du kan ha via Internet, hur du pratar med folk som du annars inte skulle ha kontakt med. Jag har några gånger kommit riktigt nära folk, en gång för nära när jag tvingades bryta kontakten eftersom min internetkompis plötsligt ändrade reglerna och blev otrevlig när jag backade ur. Det gjorde mig mer försiktig. Men fördelen med Facebook är att du väljer vilka du vill umgås med. Du kan ju tacka nej när de skickar en inbjudan att bli vän.
Men visst känns det när någon du känner sådär inte säger ja till att bli vän med dig. Jag har kommit på mig själv med att börja undra varför de inte svarar ja. Ingen har sagt nej, de bara lägger min förfrågan åt sidan och gör inget åt den. Själv har jag nog svarat ja till alla, även de jag blev förvånad av hörde av sig.
Jag gillar annars StayFriends eftersom man kan söka på hela skolor där. Enda problemet, visst känns det igen, är att komma ihåg användarnamn och lösenord till alla dessa sajter.
Undantag: När någon inte förstår det och använder det emot dig
Jag håller på och bygger ett riddarrike på Internet, nämligen på Facebook. Först förstod jag inget men sedan fick jag hjälp av Tapani som rekryterade mig. Han gav mig till och med guld att bygga för! (Internet-guld...). Sedan visade det sig att jag betalade till honom hela tiden, eftersom han rekryterat mig :). Så nu tjänar jag pengar åt honom - och åt mig själv.
Visst är det märkligt hur mycket roligt du kan ha via Internet, hur du pratar med folk som du annars inte skulle ha kontakt med. Jag har några gånger kommit riktigt nära folk, en gång för nära när jag tvingades bryta kontakten eftersom min internetkompis plötsligt ändrade reglerna och blev otrevlig när jag backade ur. Det gjorde mig mer försiktig. Men fördelen med Facebook är att du väljer vilka du vill umgås med. Du kan ju tacka nej när de skickar en inbjudan att bli vän.
Men visst känns det när någon du känner sådär inte säger ja till att bli vän med dig. Jag har kommit på mig själv med att börja undra varför de inte svarar ja. Ingen har sagt nej, de bara lägger min förfrågan åt sidan och gör inget åt den. Själv har jag nog svarat ja till alla, även de jag blev förvånad av hörde av sig.
Jag gillar annars StayFriends eftersom man kan söka på hela skolor där. Enda problemet, visst känns det igen, är att komma ihåg användarnamn och lösenord till alla dessa sajter.
onsdag 6 augusti 2008
English: The importance of friends
Rule: Your friend and you will have something in common
Exception: When your friendship becomes the thing you have in common
One of my first days in Ireland I was crossing a street with my youngest, Stefan, in a pram, on our way home from school where we had left the other kids. A lady was waiting next to me at the lights with her toddler in another pram. She turned to me and said:
- Excuse me, are you not Isak's mum?
Isak, my boy, turned out to be in her boy Barney's class. She lived on my way home and thus Sally became my first friendly face in Ireland. Maybe she was that observant about my situation because her husband was non-native. A few days later another mum made a similar approach. Her boy Mikey was in my Kristoffer's class. Niamh turned out to be one of my very best friends in Ireland. And she had lived some years in the US.
In church the first one to really talk to me, not just polite chit-chat or handing out invitations that never got any closer to a real meeeting, was Ulrike. She comes from Germany but has been living in Ireland for many years. My other closest friends in germany were Stuart and Breda (with their children all living abroad) and Sara-Jane (with a Spanish husband).
That made me form a conclusion that the knowledge from sharing a life with an immigrant or sharing first-hand experiences of being a foreigner made you more aware of other foreigners. That is, until I came to know Elizabeth and her sister Bernadette. Both Irish. Both living in Ireland (and nowhere else). Well, Bernadette did have a daughter abroad but she only came to know me from Elizabeth, who came to know me through her daughter Karen who befriended my daughter Petra.
So, without having first or second-hand experience of being a foreigner, Elizabeth still gave me her hand of friendship and has stayed my friend through the years. It has even survived me moving back to Sweden. our friendship is what we have in common and from that point of view we learn things about eachother, and it works because she is as curious as I am about how it is to be on the other side.
Last, a word about Bernadette. She provides me with a home in Ireland whenever I go back, she does laugh at me when I am crying in front of the telly wathing how Len dies in Emmerdale...but she also shares my obsession for Casualty and Holby city. We buy the same kind of clothes from Penney's. I feel at home in her home. That - is a gift. A gift of friendship that she offers me.
Exception: When your friendship becomes the thing you have in common
One of my first days in Ireland I was crossing a street with my youngest, Stefan, in a pram, on our way home from school where we had left the other kids. A lady was waiting next to me at the lights with her toddler in another pram. She turned to me and said:
- Excuse me, are you not Isak's mum?
Isak, my boy, turned out to be in her boy Barney's class. She lived on my way home and thus Sally became my first friendly face in Ireland. Maybe she was that observant about my situation because her husband was non-native. A few days later another mum made a similar approach. Her boy Mikey was in my Kristoffer's class. Niamh turned out to be one of my very best friends in Ireland. And she had lived some years in the US.
In church the first one to really talk to me, not just polite chit-chat or handing out invitations that never got any closer to a real meeeting, was Ulrike. She comes from Germany but has been living in Ireland for many years. My other closest friends in germany were Stuart and Breda (with their children all living abroad) and Sara-Jane (with a Spanish husband).
That made me form a conclusion that the knowledge from sharing a life with an immigrant or sharing first-hand experiences of being a foreigner made you more aware of other foreigners. That is, until I came to know Elizabeth and her sister Bernadette. Both Irish. Both living in Ireland (and nowhere else). Well, Bernadette did have a daughter abroad but she only came to know me from Elizabeth, who came to know me through her daughter Karen who befriended my daughter Petra.
So, without having first or second-hand experience of being a foreigner, Elizabeth still gave me her hand of friendship and has stayed my friend through the years. It has even survived me moving back to Sweden. our friendship is what we have in common and from that point of view we learn things about eachother, and it works because she is as curious as I am about how it is to be on the other side.
Last, a word about Bernadette. She provides me with a home in Ireland whenever I go back, she does laugh at me when I am crying in front of the telly wathing how Len dies in Emmerdale...but she also shares my obsession for Casualty and Holby city. We buy the same kind of clothes from Penney's. I feel at home in her home. That - is a gift. A gift of friendship that she offers me.
tisdag 5 augusti 2008
Konsten att vara mamma
Regel: En bra mamma är någon som har kontakt med sin egen barndom
Undantag: Mammor som aldrig har vuxit upp EFTER sin egen barndom
Det kom en gång en bok som hette något i stil med Att vara mamma till sin mamma. Det här är något som de som har senila föräldrar tvingas leva med, ibland samtidigt som de har egna små barn att ta hand om.
Livet är inte rättvist. Jag kommer ihåg ett gammalt par som lämnade en liten pojke på kyrkans barntimmar i Köping. Jag trodde att han var deras barnbarn men det visade sig vara deras barnbarnsbarn. När jag lät lite förvånad skrockade de bara och sa:
- Vi sliter ut en generation i taget.
Suck. Om det bara vore så väl. Med egna barn och tvånget att jobba för att leva, för att ha råd med sina barn, så känns ryggsäcken med föräldrar som blir ens barn så tung. Här kan vi också tala om att slita ut en generation i taget men det är inte den äldsta som går först.
Min mamma,som jag älskar med en kärlek som jag gissar aldrig kommer att bli besvarad fullt ut, hänger så tungt på min rygg, och det gör pappa också. För varje år som går blir det mer otroligt att de någonsin kommer att växa upp och bete sig som vuxna människor, ta ansvar, tala sanning, förlåta, glömma, be om ursäkt - allt sådant som inte är roligt men som måste göras. Min mamma satt i nästan ett dygn i telefon till kreti och pleti och berättade hur ensam hon var och hur hennes kurator tyckte synd om henne för att hon bara hade sänggåendet att se fram emot varje dag. Och där satt vi i vardagsrummet och väntade på henne, både dotter och barnbarn. Vi som "aldrig är där", vi som "inte förstår hur svårt hon lider", vi som "inte har tid att hålla kontakt", vi som "inte vet" - men det är svårt att inte veta när hennes sjukdomar är det enda samtalsämne som existerar. Men så, plötsligt, svängde hon om sist och pratade som en vanlig människa, i nästa flera timmar och såg oss, såg att vi var där.
Mamma, du måste välja mellan att baktala dina barn eller umgås med dem. Det går inte att göra båda. Så sa jag innan jag gick. Till döden trött på alla mammas telefonkompisar som låter henne fortsätta att leva i lala-land.
Jag är så avundsjuk ibland på folk med närvarande föräldrar. Till och med där är det svårt ibland men det verkar överkomligt på ett annat sätt och inte alls lika tröttande. Jo, curlingföräldrar - de är nog lika jobbiga. De som aldrig litar på en och ordnar allt.
Men min uppgift här i livet är att lära mig förstå, så att jag kan bryta mönster och vara mamma till mina barn så de kan vara föräldrar åt sina barn och så vidare.
Undantag: Mammor som aldrig har vuxit upp EFTER sin egen barndom
Det kom en gång en bok som hette något i stil med Att vara mamma till sin mamma. Det här är något som de som har senila föräldrar tvingas leva med, ibland samtidigt som de har egna små barn att ta hand om.
Livet är inte rättvist. Jag kommer ihåg ett gammalt par som lämnade en liten pojke på kyrkans barntimmar i Köping. Jag trodde att han var deras barnbarn men det visade sig vara deras barnbarnsbarn. När jag lät lite förvånad skrockade de bara och sa:
- Vi sliter ut en generation i taget.
Suck. Om det bara vore så väl. Med egna barn och tvånget att jobba för att leva, för att ha råd med sina barn, så känns ryggsäcken med föräldrar som blir ens barn så tung. Här kan vi också tala om att slita ut en generation i taget men det är inte den äldsta som går först.
Min mamma,som jag älskar med en kärlek som jag gissar aldrig kommer att bli besvarad fullt ut, hänger så tungt på min rygg, och det gör pappa också. För varje år som går blir det mer otroligt att de någonsin kommer att växa upp och bete sig som vuxna människor, ta ansvar, tala sanning, förlåta, glömma, be om ursäkt - allt sådant som inte är roligt men som måste göras. Min mamma satt i nästan ett dygn i telefon till kreti och pleti och berättade hur ensam hon var och hur hennes kurator tyckte synd om henne för att hon bara hade sänggåendet att se fram emot varje dag. Och där satt vi i vardagsrummet och väntade på henne, både dotter och barnbarn. Vi som "aldrig är där", vi som "inte förstår hur svårt hon lider", vi som "inte har tid att hålla kontakt", vi som "inte vet" - men det är svårt att inte veta när hennes sjukdomar är det enda samtalsämne som existerar. Men så, plötsligt, svängde hon om sist och pratade som en vanlig människa, i nästa flera timmar och såg oss, såg att vi var där.
Mamma, du måste välja mellan att baktala dina barn eller umgås med dem. Det går inte att göra båda. Så sa jag innan jag gick. Till döden trött på alla mammas telefonkompisar som låter henne fortsätta att leva i lala-land.
Jag är så avundsjuk ibland på folk med närvarande föräldrar. Till och med där är det svårt ibland men det verkar överkomligt på ett annat sätt och inte alls lika tröttande. Jo, curlingföräldrar - de är nog lika jobbiga. De som aldrig litar på en och ordnar allt.
Men min uppgift här i livet är att lära mig förstå, så att jag kan bryta mönster och vara mamma till mina barn så de kan vara föräldrar åt sina barn och så vidare.
måndag 4 augusti 2008
ENGLISH: Summers used to be sunny....
Rule: The summer vacation of your childhood is remembered as permanent sunny
Exception: Catastrophic outings...
When I was a child and had the blessing of a three month long summer vacation, it was always sunny. I used to sit outdoors as long as I could stand it in order to get a tan. But, I always gave up too soon. The only option if I wanted to be forced-tanned, was to take a day-trip to our beach at the lake Sommen. It was quite a long up-hills bicycling to get there so you tended to stay as long as possible.
You lay on the green and as soon as you got too hot, you made a quick dive down into the lake.
And then, you started all over again. Every sunburn I ever suffered was down to this place. And, to be fair, all tan as well.
It was the most magic place and as I got older and became a teenager it was the place to show how brave you were, including a dip at 1st of May (approx 12 degrees in the water) and also midnight swims later in the summer.
But did it never rain? It must have rained but the only memory I have of rain during a vacation is when m y father took me, my sister and one of my brothers to Denmark where he had rented a cottage for a week. It was the first (and only) real vacation during my childhood. But, day 3 (as I recall it) rain came pouring down. As you know it never rains but it pours so my father had just about had it - well before the end of the week. We packed early and started on our way back home.
And, yes of course, the sun was then back on again...
Exception: Catastrophic outings...
When I was a child and had the blessing of a three month long summer vacation, it was always sunny. I used to sit outdoors as long as I could stand it in order to get a tan. But, I always gave up too soon. The only option if I wanted to be forced-tanned, was to take a day-trip to our beach at the lake Sommen. It was quite a long up-hills bicycling to get there so you tended to stay as long as possible.
You lay on the green and as soon as you got too hot, you made a quick dive down into the lake.
And then, you started all over again. Every sunburn I ever suffered was down to this place. And, to be fair, all tan as well.
It was the most magic place and as I got older and became a teenager it was the place to show how brave you were, including a dip at 1st of May (approx 12 degrees in the water) and also midnight swims later in the summer.
But did it never rain? It must have rained but the only memory I have of rain during a vacation is when m y father took me, my sister and one of my brothers to Denmark where he had rented a cottage for a week. It was the first (and only) real vacation during my childhood. But, day 3 (as I recall it) rain came pouring down. As you know it never rains but it pours so my father had just about had it - well before the end of the week. We packed early and started on our way back home.
And, yes of course, the sun was then back on again...
söndag 3 augusti 2008
Arbetskompisar som vänner
Regel: Dina arbetskompisar behåller du så länge du behåller arbetet
Undantag: Om båda är överrens varar vänskapen
I veckan fick jag ett avskedsmejl från en gammal arbetskompis på Tranware i Dublin. Det är tre år sedan vi sist arbetade ihop och nu skickade han ett allmänt mejl eftersomn det var sista dagen på jobbet. För den som har använt sin arbetsmejl som personlig mejl är det ett måste, annars har man ingen mejladress som fungerar längre. Dessutom tipsade han om sitt Facebook-konto.
Och då slog det mig hur få arbetskompisar som jag har behållit kontakten med. Och ännu märkligare är att det är fler från Irland än från Sverige fastän arbetstiden i Irland relativt sett varit en bråkdel av den svenska arbetstiden.
Varför? I min adressbok har jag bara en riktig svensk arbetskompis, samt några adresser till arbetskompisar som jag kan höra av mig till med mycket ojämna mellanrum. Men, jag har flera irländska. Mystiskt. Men de som jag håller kontakten med trots att tiden går och jag flyttar och byter jobb - det är skolkompisar.
Lite sorgligt är det. "Jag tänker på dem ibland, all den kärlek jag aldrig vann, bara för att jag inte hann, och aldrig våga" låter sången av Peter Lundblad (han med Ta mig till havet). Lite omskrivet kan jag säga att jag tänker på dem ibland, de jag tillbringade orimligt mycket tid med men nu är bara borta. Som Magnus, Jan-Olov, Raina, Helena och de andra på Östgöten. Eller mina "motståndare" på Corren: Rooney inte minst. Men sedan är det andra jag kan se framför mig men glömt namnet på. Som alla från Tranås, utom Brita Lundblad, hennes namn sticker. Och de i Fagersta; Gunilla, Li och de andra. Och från Stockholm: Anders Axklo inte minst men också Danne och Peter.
Nåja, när jag började med Facebook upptäckte jag att för en gång skull var det det omvända, jag fick ett mejl från "Irre" som ville adda mig. Jag känner tre Irre max men vilken var detta. Naturligtvis, min gamla kompis från Gotland! Hon letade upp mig och jag blev jätteglad. Nu blir jag med jämna mellanrum utmanad till märkliga tävlingar där Irre för det mesta avgår som segrare.
Det är gott med vänner. Men gamla vänner har en speciell must och smak. Jag skulle kanske inte dra jämförelsen med vin men väl med ett Åkeröträd. Det tar tid innan frukten kommer men då blir den desto godare.
Mums.
Undantag: Om båda är överrens varar vänskapen
I veckan fick jag ett avskedsmejl från en gammal arbetskompis på Tranware i Dublin. Det är tre år sedan vi sist arbetade ihop och nu skickade han ett allmänt mejl eftersomn det var sista dagen på jobbet. För den som har använt sin arbetsmejl som personlig mejl är det ett måste, annars har man ingen mejladress som fungerar längre. Dessutom tipsade han om sitt Facebook-konto.
Och då slog det mig hur få arbetskompisar som jag har behållit kontakten med. Och ännu märkligare är att det är fler från Irland än från Sverige fastän arbetstiden i Irland relativt sett varit en bråkdel av den svenska arbetstiden.
Varför? I min adressbok har jag bara en riktig svensk arbetskompis, samt några adresser till arbetskompisar som jag kan höra av mig till med mycket ojämna mellanrum. Men, jag har flera irländska. Mystiskt. Men de som jag håller kontakten med trots att tiden går och jag flyttar och byter jobb - det är skolkompisar.
Lite sorgligt är det. "Jag tänker på dem ibland, all den kärlek jag aldrig vann, bara för att jag inte hann, och aldrig våga" låter sången av Peter Lundblad (han med Ta mig till havet). Lite omskrivet kan jag säga att jag tänker på dem ibland, de jag tillbringade orimligt mycket tid med men nu är bara borta. Som Magnus, Jan-Olov, Raina, Helena och de andra på Östgöten. Eller mina "motståndare" på Corren: Rooney inte minst. Men sedan är det andra jag kan se framför mig men glömt namnet på. Som alla från Tranås, utom Brita Lundblad, hennes namn sticker. Och de i Fagersta; Gunilla, Li och de andra. Och från Stockholm: Anders Axklo inte minst men också Danne och Peter.
Nåja, när jag började med Facebook upptäckte jag att för en gång skull var det det omvända, jag fick ett mejl från "Irre" som ville adda mig. Jag känner tre Irre max men vilken var detta. Naturligtvis, min gamla kompis från Gotland! Hon letade upp mig och jag blev jätteglad. Nu blir jag med jämna mellanrum utmanad till märkliga tävlingar där Irre för det mesta avgår som segrare.
Det är gott med vänner. Men gamla vänner har en speciell must och smak. Jag skulle kanske inte dra jämförelsen med vin men väl med ett Åkeröträd. Det tar tid innan frukten kommer men då blir den desto godare.
Mums.
lördag 2 augusti 2008
Minnet av Tranås
Regel: Det är viktigt att veta om man är Taifare eller Boisare
Undantag: Om man inte kommer från Tranås
Det var den första frågan jag fick av de andra barnen när vi hade flyttat till Tranås.
- E du taifare elle boisare?
Jag hade precis landat i Småland efter en lycklig tid i Falköping och efter mer dimmiga minnen av Kristinehamn och Kiruna.
Jag sa det som lät bäst i mina öron:
- Boisare.
Jag hade valt rätt och blev omedelbart accepterad. Mina kommande år i Tranås, alla 13, påverkades av detta val. Nåja, nästan. Jag erkänner att jag själv spelade fotboll i Tranås nAIF och skrek mig hes på ett antal hockeymatcher i den nybyggda ishallen, och jag både sålde lotter och batongerade svarta vinbär för TAIF.
Men Bois, Bois var bandy på Bredstorp, inklusive den magiska natten när laget var tvunget att vinna med 5-0 för att ta sista platsen i Allsvenskan. Motståndarlaget skulle annars gå upp. Och med stelfrusna fötter såg vi ett av försvinnande få sportunder - för BoIS vann med 5-0 och Oball gjorde tre mål.
Och min granne och kompis pappa var lagledare för laget så vi fick följa laget så nära, så nära. Vi bredde smörgåsar när de träffades och sålde godis och korv när de tränade och spelade. Poppen köpte lakrits.
Vi åkte till och med till Nässjö för derbymatchen, något som fortfarande, efter alla dessa år, känns. Nässjö vann med 8-0 och vi missade sista tåget hem, minns du Monica?
Ajajajajajaj.
När jag senare arbetade som sportjournalist så längtade jag alltid efter ett sådant gyllene ögonblick som när BoIS vann med 5-0. Kanske var det därför jag slutade efter fyra år.
För, det hände aldrig.
Nu behöver inte mina fötter frysa längre. Jag går aldrig på bandy mer.
BoIS är så långt, långt borta.
Undantag: Om man inte kommer från Tranås
Det var den första frågan jag fick av de andra barnen när vi hade flyttat till Tranås.
- E du taifare elle boisare?
Jag hade precis landat i Småland efter en lycklig tid i Falköping och efter mer dimmiga minnen av Kristinehamn och Kiruna.
Jag sa det som lät bäst i mina öron:
- Boisare.
Jag hade valt rätt och blev omedelbart accepterad. Mina kommande år i Tranås, alla 13, påverkades av detta val. Nåja, nästan. Jag erkänner att jag själv spelade fotboll i Tranås nAIF och skrek mig hes på ett antal hockeymatcher i den nybyggda ishallen, och jag både sålde lotter och batongerade svarta vinbär för TAIF.
Men Bois, Bois var bandy på Bredstorp, inklusive den magiska natten när laget var tvunget att vinna med 5-0 för att ta sista platsen i Allsvenskan. Motståndarlaget skulle annars gå upp. Och med stelfrusna fötter såg vi ett av försvinnande få sportunder - för BoIS vann med 5-0 och Oball gjorde tre mål.
Och min granne och kompis pappa var lagledare för laget så vi fick följa laget så nära, så nära. Vi bredde smörgåsar när de träffades och sålde godis och korv när de tränade och spelade. Poppen köpte lakrits.
Vi åkte till och med till Nässjö för derbymatchen, något som fortfarande, efter alla dessa år, känns. Nässjö vann med 8-0 och vi missade sista tåget hem, minns du Monica?
Ajajajajajaj.
När jag senare arbetade som sportjournalist så längtade jag alltid efter ett sådant gyllene ögonblick som när BoIS vann med 5-0. Kanske var det därför jag slutade efter fyra år.
För, det hände aldrig.
Nu behöver inte mina fötter frysa längre. Jag går aldrig på bandy mer.
BoIS är så långt, långt borta.
fredag 1 augusti 2008
English: Swedish-English or Swinglish
Rule: Swedes have exceptionally good English
Exception: But they cannot write properly
In Ireland one of the daily newspapers shared some jokes about the foreign staff working in the now booming tourist sector again: like, how do you know it is a Swede waiting on you?
The answer was: they will clean the table first - and speak correct English.
I heard the same while working in Ireland, many compliments for my English, sometimes delivered with a questioning look as if the person was wondering inside how that was possible. I had, however, to leave my posh British accent behind. The Irish pretended not to understand it. But when it came to writing - well, there I soon noticed that I had to struggle in order to keep it perfect. Suddenly the Swinglish tone would appear, or the Swinglish vocabulary, or the Swinglish syntax or grammar...
Now, after three years at the University studying English I have a different style, but still - the Swedish tone would appear even now. But, is that such a bad thing? The English I write would at least be understandable now, even if I would give myself away sometimes as not being native. However, as I enjoy reading Swedish novels written by mutlilingual people, I hope the same is true the other way around.
The English speaking world already enjoys the presence of people writing in English although they do not come from the US or Great Britain. Hiberno-English is different, Australian-English is different and Singapore-English is different.
That, my friends, is great! Enjoy a more diverse literature.
Exception: But they cannot write properly
In Ireland one of the daily newspapers shared some jokes about the foreign staff working in the now booming tourist sector again: like, how do you know it is a Swede waiting on you?
The answer was: they will clean the table first - and speak correct English.
I heard the same while working in Ireland, many compliments for my English, sometimes delivered with a questioning look as if the person was wondering inside how that was possible. I had, however, to leave my posh British accent behind. The Irish pretended not to understand it. But when it came to writing - well, there I soon noticed that I had to struggle in order to keep it perfect. Suddenly the Swinglish tone would appear, or the Swinglish vocabulary, or the Swinglish syntax or grammar...
Now, after three years at the University studying English I have a different style, but still - the Swedish tone would appear even now. But, is that such a bad thing? The English I write would at least be understandable now, even if I would give myself away sometimes as not being native. However, as I enjoy reading Swedish novels written by mutlilingual people, I hope the same is true the other way around.
The English speaking world already enjoys the presence of people writing in English although they do not come from the US or Great Britain. Hiberno-English is different, Australian-English is different and Singapore-English is different.
That, my friends, is great! Enjoy a more diverse literature.
torsdag 31 juli 2008
Första minnet
Regel: Det första du kommer ihåg är ett minne från cirka tre års ålder
Undantag: När du frågar ett barn vad det kommer ihåg - de kommer inte ihåg något förrän de blir äldre
Mitt första minne är från Kristinehamn. Jag är tre år och har fått en lillasyster. Jag och de andra barnen på gatan står på vår uppfart och tittar ner i vagnen där min lillasyster ligger och gråter. Sedan går vi därifrån. Som jag minns det är en av mina bröder med. Mamma är inomhus.
Visst är det märkligt att jag kommer ihåg det. Det finns ingen bild ifrån det. Ingen annan som kan återberätta det för mig. Ändå finns det där. Solen, Underlaget. Tystnaden. Och minnet av hur vi lämnar henne efter en stund efter att ha stått och stirrat ner på det stora mysteriet som min lillasyster är.
Men när jag frågar mina barn så kommer de inte ihåg något. Bara det som vi har bilder på.
Undantag: När du frågar ett barn vad det kommer ihåg - de kommer inte ihåg något förrän de blir äldre
Mitt första minne är från Kristinehamn. Jag är tre år och har fått en lillasyster. Jag och de andra barnen på gatan står på vår uppfart och tittar ner i vagnen där min lillasyster ligger och gråter. Sedan går vi därifrån. Som jag minns det är en av mina bröder med. Mamma är inomhus.
Visst är det märkligt att jag kommer ihåg det. Det finns ingen bild ifrån det. Ingen annan som kan återberätta det för mig. Ändå finns det där. Solen, Underlaget. Tystnaden. Och minnet av hur vi lämnar henne efter en stund efter att ha stått och stirrat ner på det stora mysteriet som min lillasyster är.
Men när jag frågar mina barn så kommer de inte ihåg något. Bara det som vi har bilder på.
onsdag 30 juli 2008
Tänk när släkt och vänner...
Regel: Den som har tillräckligt stor släkt har i alla fall någon som ställer upp
Undantag: När släkten är dysfunktionell och/eller ständiga familjegräl pågår
I sommar hörde jag författaren Philip Yancey tala om hur han till slut upptäckt att det fanns fördelar med att växa upp i en dysfunktionell familj - han hade oändliga källor att ösa ur när han skulle skriva.
Precis, eller hur? Min norrländska familj har alltid levt högt på skrönor om olika familjemedlemmar. Jag har aldrig varit helt säker på hur mycket är sant av det jag har hört, ofta är det lite á la HC Andersens hönsgård över berättelserna. Min morbrors inköp av mygghatt exempelvis, oerhört underhållande - men sann?
Ibland när mina barn vill att jag ska berätta om när jag var liten så hör jag själv hur osannolikt det låter. Är det för att jag inte kommer ihåg saker och ting korrekt? Eller, är vi bara en mycket udda familj?
På sätt och vis är det, precis som Tommy Hellsten skriver, som att växa upp med en flodhäst i vardagsrummet som alla ignorerar. Alla försöker att leva som om den inte finns där, men det gör den och den tar plats. Familjer där den ene föräldern är missbrukare av något slag förlorar enligt honom båda föräldrarna eftersom den andre föräldern måste ta hand om missbrukaren. Barnen blir därmed utan båda sina föräldrar. Han skriver själv att när han hörde detta beskrivas så kände han igen sig och det var en lättnad. Och när jag läste hans bok i min tur så upplevde jag samma igenkännlighet, samma lättnad. Någon annan har också varit med om det här!
Troligen är vi många som har vuxit upp på ett annorlunda sätt men vi tror alla att vi är annorlunda och att vi måste dölja detta till varje pris. Vi bär på skam, trots att vi inte hade gjort något. Vi bär på våra föräldrars skam och misslyckande. Och våra försök att dölja detta faktum gör att vi inte kan umgås med varandra i släkten.
Tills vi börjar att ta itu med detta, lyfter på locket och visar upp flodhästen. Mitt mål i livet är att vara förälder åt mina barn. På sikt hoppas jag att kunna vara en god syster, dotter, syskonbarn, kusin.
Då kommer mina barn att växa upp i ett normalare hem. De blir med andra ord kanske inte författare.
Undantag: När släkten är dysfunktionell och/eller ständiga familjegräl pågår
I sommar hörde jag författaren Philip Yancey tala om hur han till slut upptäckt att det fanns fördelar med att växa upp i en dysfunktionell familj - han hade oändliga källor att ösa ur när han skulle skriva.
Precis, eller hur? Min norrländska familj har alltid levt högt på skrönor om olika familjemedlemmar. Jag har aldrig varit helt säker på hur mycket är sant av det jag har hört, ofta är det lite á la HC Andersens hönsgård över berättelserna. Min morbrors inköp av mygghatt exempelvis, oerhört underhållande - men sann?
Ibland när mina barn vill att jag ska berätta om när jag var liten så hör jag själv hur osannolikt det låter. Är det för att jag inte kommer ihåg saker och ting korrekt? Eller, är vi bara en mycket udda familj?
På sätt och vis är det, precis som Tommy Hellsten skriver, som att växa upp med en flodhäst i vardagsrummet som alla ignorerar. Alla försöker att leva som om den inte finns där, men det gör den och den tar plats. Familjer där den ene föräldern är missbrukare av något slag förlorar enligt honom båda föräldrarna eftersom den andre föräldern måste ta hand om missbrukaren. Barnen blir därmed utan båda sina föräldrar. Han skriver själv att när han hörde detta beskrivas så kände han igen sig och det var en lättnad. Och när jag läste hans bok i min tur så upplevde jag samma igenkännlighet, samma lättnad. Någon annan har också varit med om det här!
Troligen är vi många som har vuxit upp på ett annorlunda sätt men vi tror alla att vi är annorlunda och att vi måste dölja detta till varje pris. Vi bär på skam, trots att vi inte hade gjort något. Vi bär på våra föräldrars skam och misslyckande. Och våra försök att dölja detta faktum gör att vi inte kan umgås med varandra i släkten.
Tills vi börjar att ta itu med detta, lyfter på locket och visar upp flodhästen. Mitt mål i livet är att vara förälder åt mina barn. På sikt hoppas jag att kunna vara en god syster, dotter, syskonbarn, kusin.
Då kommer mina barn att växa upp i ett normalare hem. De blir med andra ord kanske inte författare.
tisdag 29 juli 2008
Kreativ dödtid
Regel: Om du har fullt upp ger du dig aldrig tid att fundera och verkligen förändra
Undantag: När du inte har någonting att göra och lusten att vara kreativ aldrig infinner sig och du bara degar, degar, degar och läser deckare efter deckare.
Jag vet inte om det har med åldern att göra, när jag ser tillbaka tycker jag att jag ägnade stora delar av min tonårstid till att fundera, och likaså när jag var i 20-årsåldern och gjorde karriär. Men, det känns annorlunda nu. Får jag bara ett avbrott från vardagen, ett möte som ställs in, en oväntad ledig dag, till och med kabelfel, så mörker jag hur konstruktivt jag funderar. Det känns och verkar som om jag kommer ut från den där stillheten som en mognare människa, hur stereotypiskt det än kan låta.
Men semester - det är något annat. När värmeböljan infinner sig ligger jag i skuggan och konsumerar deckare. Då krävs det att en god vän kommer på besök och efter tillräckligt antal koppar kaffe börjar i princip samma process - vi växer när vi talar och bollar idéer.
Kort sagt, vänner kan man inte ha för många av - speciellt inte under semestern. Annars skulle jag alldeles dega ihop och uppstå på hösten som fullärd i deckare och inget annat (möjligtvis en smula brunare).
En god vän gav mig en sådan här kick i söndags. Nu kan jag knappt vänta på att det blir höst och full fart igen. men till dess- Rebus, Scarpetta...eller vådan av att gå en kurs i modern kriminallitteratur och läsa enstaka exemplar av seriedeckare...
Undantag: När du inte har någonting att göra och lusten att vara kreativ aldrig infinner sig och du bara degar, degar, degar och läser deckare efter deckare.
Jag vet inte om det har med åldern att göra, när jag ser tillbaka tycker jag att jag ägnade stora delar av min tonårstid till att fundera, och likaså när jag var i 20-årsåldern och gjorde karriär. Men, det känns annorlunda nu. Får jag bara ett avbrott från vardagen, ett möte som ställs in, en oväntad ledig dag, till och med kabelfel, så mörker jag hur konstruktivt jag funderar. Det känns och verkar som om jag kommer ut från den där stillheten som en mognare människa, hur stereotypiskt det än kan låta.
Men semester - det är något annat. När värmeböljan infinner sig ligger jag i skuggan och konsumerar deckare. Då krävs det att en god vän kommer på besök och efter tillräckligt antal koppar kaffe börjar i princip samma process - vi växer när vi talar och bollar idéer.
Kort sagt, vänner kan man inte ha för många av - speciellt inte under semestern. Annars skulle jag alldeles dega ihop och uppstå på hösten som fullärd i deckare och inget annat (möjligtvis en smula brunare).
En god vän gav mig en sådan här kick i söndags. Nu kan jag knappt vänta på att det blir höst och full fart igen. men till dess- Rebus, Scarpetta...eller vådan av att gå en kurs i modern kriminallitteratur och läsa enstaka exemplar av seriedeckare...
fredag 25 juli 2008
Konsten att skriva CV
Regel: Om du tar med allt du har gjort blir ditt CV för långt.
Undantag: Om du bara ska ta med allt som VERKLIGEN är relevant.
Än en gång sitter jag och skriver om mitt CV. Jag kan inte hjälpa det - jag verkar att oavbrutet utvecklas och göra nya saker. Suck! Och när jag sedan ska använda mitt CV så ser det gammalt och dammigt ut och då måste jag uppdatera. Som nu. Men jag måste ju ta bort annat om något nytt ska till, ett fullständigt CV blir för långt. Jag har gjort för mycket. Men, som sagt, när något tas bort så blir CV:t ofullständigt. Jag får oförklarliga luckor och lika oförklarliga dubbleringar i tiden. Det ser märkligt ut att jag har arbetat med flera jobb samtidigt, och ovanpå allt annat så har jag studerat - samtidigt. På engelska heter det "multitask". På svenska verkar det inte finnas någon motsvarighet. Här ser det bara rörigt ut.
Tillbaka till CV:t...Jag håller er uppdaterad om hur det går!
Undantag: Om du bara ska ta med allt som VERKLIGEN är relevant.
Än en gång sitter jag och skriver om mitt CV. Jag kan inte hjälpa det - jag verkar att oavbrutet utvecklas och göra nya saker. Suck! Och när jag sedan ska använda mitt CV så ser det gammalt och dammigt ut och då måste jag uppdatera. Som nu. Men jag måste ju ta bort annat om något nytt ska till, ett fullständigt CV blir för långt. Jag har gjort för mycket. Men, som sagt, när något tas bort så blir CV:t ofullständigt. Jag får oförklarliga luckor och lika oförklarliga dubbleringar i tiden. Det ser märkligt ut att jag har arbetat med flera jobb samtidigt, och ovanpå allt annat så har jag studerat - samtidigt. På engelska heter det "multitask". På svenska verkar det inte finnas någon motsvarighet. Här ser det bara rörigt ut.
Tillbaka till CV:t...Jag håller er uppdaterad om hur det går!
torsdag 24 juli 2008
Konsten att korrekturläsa
Regel: När texten är tryckt upptäcker du korrekturfelen
Undantag: När du inte vet att du skriver fel...
Efter att precis har skickat iväg en rysk examen och korrekturläst mig själv...
1) Korrekturläs aldrig dig själv,
2) Om du måste korrekturläsa din egen text- skriv ut den och korrekturläs papperskopian
MEN efter att ha retat mig på diverse skyltar och reklamspottar med felaktiv svenska (som, handen på hjärtat är mycket enklare än ryska, eller hur?) så misstänker jag nu att de som gjort sig skyldiga till felen faktiskt tror att det är korrekt.
Jag kommer ihåg artikeln jag fick redovisad under en kurs på MDH, där det framgick att när det trejde felet i en artikel upptäcks - så försvinner all trovärdighet. Men undersökningen visade också att alla fel inte bedöms somn lika allvarliga. Vår lärare frågade oss på grammatikkursen om vilket fel vi skulle skämmas mest för att göra, alla utom en valde alternativet "alldrig". Regeln vi fick lära oss i skolan sitter i ryggraden: aldrig stavas aldrig med två l, alltid stavas alltid med två l.
Som sagt, ett typo kan hända (omkastade bokstäver eller ett felklick) men grammatiska fel, syntaxfel, ordvalsfel - jag ryser.
Undantag: När du inte vet att du skriver fel...
Efter att precis har skickat iväg en rysk examen och korrekturläst mig själv...
1) Korrekturläs aldrig dig själv,
2) Om du måste korrekturläsa din egen text- skriv ut den och korrekturläs papperskopian
MEN efter att ha retat mig på diverse skyltar och reklamspottar med felaktiv svenska (som, handen på hjärtat är mycket enklare än ryska, eller hur?) så misstänker jag nu att de som gjort sig skyldiga till felen faktiskt tror att det är korrekt.
Jag kommer ihåg artikeln jag fick redovisad under en kurs på MDH, där det framgick att när det trejde felet i en artikel upptäcks - så försvinner all trovärdighet. Men undersökningen visade också att alla fel inte bedöms somn lika allvarliga. Vår lärare frågade oss på grammatikkursen om vilket fel vi skulle skämmas mest för att göra, alla utom en valde alternativet "alldrig". Regeln vi fick lära oss i skolan sitter i ryggraden: aldrig stavas aldrig med två l, alltid stavas alltid med två l.
Som sagt, ett typo kan hända (omkastade bokstäver eller ett felklick) men grammatiska fel, syntaxfel, ordvalsfel - jag ryser.
onsdag 23 juli 2008
Tid att sola - INTE
Regel: När du äntligen har tid att sola känner du inte för det
Undantag: När du somnar i solen...och bränner dig...
I dag är det en mellandag mellan två examen i ryska - den muntliga och den skriftliga. Och när jag borde sitta och plugga rysk stavning är det förstås högtryck med sol, sol, sol och bad bara fem minuter bort. Barnen är lata och vaknar sent. Middagen ska bara värmas. Det är redan slutet av juli och jag har inte solat på riktigt en gång än, bara solat ben och armar vid udda tillfällen. Jag har dessutom bara badat en gång. Det är som om sommaren aktiverar en lat-knapp hos mig, och sola är definitivt något aktivt.
När jag var liten så tvingade jag mig att ligga och sola på uteplatsen men när dynan började bränna under mig så gav jag upp. Sola gick egentligen bara att göra i Hätte, på gräset, vid sjön och med jämna mellanrum hoppade jag i och svalkade mig.
Problemet är kanske att man kan inte både sola och tänka och jag har svårt att nollställa hjärnan - nu när jag har tid att tänka så vill jag inte slösa bort den tiden.
Ack, ack - nu ska jag försöka få yngsta barnet att förstå att det är VARMT och TJOCKA tröjan MÅSTE av...Det kanske går i arv sådant?
Undantag: När du somnar i solen...och bränner dig...
I dag är det en mellandag mellan två examen i ryska - den muntliga och den skriftliga. Och när jag borde sitta och plugga rysk stavning är det förstås högtryck med sol, sol, sol och bad bara fem minuter bort. Barnen är lata och vaknar sent. Middagen ska bara värmas. Det är redan slutet av juli och jag har inte solat på riktigt en gång än, bara solat ben och armar vid udda tillfällen. Jag har dessutom bara badat en gång. Det är som om sommaren aktiverar en lat-knapp hos mig, och sola är definitivt något aktivt.
När jag var liten så tvingade jag mig att ligga och sola på uteplatsen men när dynan började bränna under mig så gav jag upp. Sola gick egentligen bara att göra i Hätte, på gräset, vid sjön och med jämna mellanrum hoppade jag i och svalkade mig.
Problemet är kanske att man kan inte både sola och tänka och jag har svårt att nollställa hjärnan - nu när jag har tid att tänka så vill jag inte slösa bort den tiden.
Ack, ack - nu ska jag försöka få yngsta barnet att förstå att det är VARMT och TJOCKA tröjan MÅSTE av...Det kanske går i arv sådant?
tisdag 22 juli 2008
Bilen fungerar - INTE
Regel: När du verkligen behöver en bil är det fel på båda två.
Undantag: När bilen inte startar har du någon som kan hjälpa dig.
Det börjar bli dags att byta bilx2. Den lilla bilen har en märklig vana att ibland inte gå och starta, den måste knuffas igång eftersom startmotorn hänger sig.
Den stora bilen skramlar när man kör. Det känns INTE bra. jag skulle vilja göra en riktig långkörarsemester - gärna upp till Kiruna - men det tar emot när bilen känns som om den kan lossna bit för bit på vägen upp.
Det är tur att besinen är så dyr att man inte har lust att köra :)
Tillbaka till mitt on-lineseminarium där jag ska examineras i muntlig ryska.
Undantag: När bilen inte startar har du någon som kan hjälpa dig.
Det börjar bli dags att byta bilx2. Den lilla bilen har en märklig vana att ibland inte gå och starta, den måste knuffas igång eftersom startmotorn hänger sig.
Den stora bilen skramlar när man kör. Det känns INTE bra. jag skulle vilja göra en riktig långkörarsemester - gärna upp till Kiruna - men det tar emot när bilen känns som om den kan lossna bit för bit på vägen upp.
Det är tur att besinen är så dyr att man inte har lust att köra :)
Tillbaka till mitt on-lineseminarium där jag ska examineras i muntlig ryska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
