Pappor och deras barn

Regel: Mammorna tar mest ansvar för sina barn under deras uppväxt
Undantag: Pappor som vågar vara närvarande pappor

Problemet med att läsa Marilyn French i ung ålder är att man får del av tankar man annars inte skulle ha haft. I boken jag läste valde "hjältinnan" och fotografen att leva ett helt annat liv än sina föräldrar. Deras äktenskap hade präglats av att pappan avundades allt som barnen fick av mamman, från uppmärksamhet till mat. Mamman var nämligen rättvis nog att ge alla lika mycket kött...Och pappan missunnade dem varje smula de fick. Han ville ha mamman för sig själv och såg barnen som konkurrenter om hennes uppmärksamhet. Så dottern valde ett mer fritt liv och drog när pappan till hennes barn började utvecklas mer traditionellt.

Men kunde hon bryta mönstret? Hennes barn önskade inget hellre än en mer normal mamma, de ville ha hennes tid, hennes uppmärksamhet och samma sak gällde för männen i hennes liv. När i kanske kan gissa vad hon valde till slut (det är trots allt en feministförkämpe som skrivit boken). Alla slutade med att dumpa männen och satsa på sina barn för man kunde inte klara av att hålla båda nöjda.

Men, så hittade jag en bok i fyndlådan på en second hand där kvinnan, trots att hon hade flera egna barn, en styvson samt ett fosterbarn, glatt lämnade dem alla vind för våg för i hennes ögon fanns bara mannen - hon hade, som byns läkare konstaterade, samlat alla sina ägg i en och samma korg - mannen. En sen graviditet fick henne att sura eftersom det tog tid från hennes umgänge med sin man osv.

Författaren? Manlig och det är lätt att tro att det är rent önsketänkande från hans sida men jag har i verkliga livet mött både kvinnor som i Frenchs roman och som i denna. Vi kommer i olika former som sagt var och visst känns det som om det alltid måste finnas en förlorare. Antingen satsar man på sin man eller sina barn - man kan inte både äta kakan och behålla den.

Struntprat! Men det krävs två föräldrar som drar åt samma håll, om båda älskar sina barn och ser dem som en gåva de fått att gemensamt förvalta. Älska, älska, älska, ge, ge, ge.

Båda författarna talar om att ta, ta, ta. Behålla, behålla, behålla. De talar om det mönster man faktiskt ofta ser. Men jag talar om idealet. Det som gör oss alla till vinnare. Det som alla barn förtjänar - en närvarande och omtänksam mamma och pappa.