Första minnet

Regel: Det första du kommer ihåg är ett minne från cirka tre års ålder
Undantag: När du frågar ett barn vad det kommer ihåg - de kommer inte ihåg något förrän de blir äldre

Mitt första minne är från Kristinehamn. Jag är tre år och har fått en lillasyster. Jag och de andra barnen på gatan står på vår uppfart och tittar ner i vagnen där min lillasyster ligger och gråter. Sedan går vi därifrån. Som jag minns det är en av mina bröder med. Mamma är inomhus.

Visst är det märkligt att jag kommer ihåg det. Det finns ingen bild ifrån det. Ingen annan som kan återberätta det för mig. Ändå finns det där. Solen, Underlaget. Tystnaden. Och minnet av hur vi lämnar henne efter en stund efter att ha stått och stirrat ner på det stora mysteriet som min lillasyster är.

Men när jag frågar mina barn så kommer de inte ihåg något. Bara det som vi har bilder på.

Tänk när släkt och vänner...

Regel: Den som har tillräckligt stor släkt har i alla fall någon som ställer upp
Undantag: När släkten är dysfunktionell och/eller ständiga familjegräl pågår

I sommar hörde jag författaren Philip Yancey tala om hur han till slut upptäckt att det fanns fördelar med att växa upp i en dysfunktionell familj - han hade oändliga källor att ösa ur när han skulle skriva.

Precis, eller hur? Min norrländska familj har alltid levt högt på skrönor om olika familjemedlemmar. Jag har aldrig varit helt säker på hur mycket är sant av det jag har hört, ofta är det lite á la HC Andersens hönsgård över berättelserna. Min morbrors inköp av mygghatt exempelvis, oerhört underhållande - men sann?

Ibland när mina barn vill att jag ska berätta om när jag var liten så hör jag själv hur osannolikt det låter. Är det för att jag inte kommer ihåg saker och ting korrekt? Eller, är vi bara en mycket udda familj?

På sätt och vis är det, precis som Tommy Hellsten skriver, som att växa upp med en flodhäst i vardagsrummet som alla ignorerar. Alla försöker att leva som om den inte finns där, men det gör den och den tar plats. Familjer där den ene föräldern är missbrukare av något slag förlorar enligt honom båda föräldrarna eftersom den andre föräldern måste ta hand om missbrukaren. Barnen blir därmed utan båda sina föräldrar. Han skriver själv att när han hörde detta beskrivas så kände han igen sig och det var en lättnad. Och när jag läste hans bok i min tur så upplevde jag samma igenkännlighet, samma lättnad. Någon annan har också varit med om det här!

Troligen är vi många som har vuxit upp på ett annorlunda sätt men vi tror alla att vi är annorlunda och att vi måste dölja detta till varje pris. Vi bär på skam, trots att vi inte hade gjort något. Vi bär på våra föräldrars skam och misslyckande. Och våra försök att dölja detta faktum gör att vi inte kan umgås med varandra i släkten.

Tills vi börjar att ta itu med detta, lyfter på locket och visar upp flodhästen. Mitt mål i livet är att vara förälder åt mina barn. På sikt hoppas jag att kunna vara en god syster, dotter, syskonbarn, kusin.

Då kommer mina barn att växa upp i ett normalare hem. De blir med andra ord kanske inte författare.

Kreativ dödtid

Regel: Om du har fullt upp ger du dig aldrig tid att fundera och verkligen förändra
Undantag: När du inte har någonting att göra och lusten att vara kreativ aldrig infinner sig och du bara degar, degar, degar och läser deckare efter deckare.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, när jag ser tillbaka tycker jag att jag ägnade stora delar av min tonårstid till att fundera, och likaså när jag var i 20-årsåldern och gjorde karriär. Men, det känns annorlunda nu. Får jag bara ett avbrott från vardagen, ett möte som ställs in, en oväntad ledig dag, till och med kabelfel, så mörker jag hur konstruktivt jag funderar. Det känns och verkar som om jag kommer ut från den där stillheten som en mognare människa, hur stereotypiskt det än kan låta.

Men semester - det är något annat. När värmeböljan infinner sig ligger jag i skuggan och konsumerar deckare. Då krävs det att en god vän kommer på besök och efter tillräckligt antal koppar kaffe börjar i princip samma process - vi växer när vi talar och bollar idéer.

Kort sagt, vänner kan man inte ha för många av - speciellt inte under semestern. Annars skulle jag alldeles dega ihop och uppstå på hösten som fullärd i deckare och inget annat (möjligtvis en smula brunare).

En god vän gav mig en sådan här kick i söndags. Nu kan jag knappt vänta på att det blir höst och full fart igen. men till dess- Rebus, Scarpetta...eller vådan av att gå en kurs i modern kriminallitteratur och läsa enstaka exemplar av seriedeckare...

Konsten att skriva CV

Regel: Om du tar med allt du har gjort blir ditt CV för långt.
Undantag: Om du bara ska ta med allt som VERKLIGEN är relevant.

Än en gång sitter jag och skriver om mitt CV. Jag kan inte hjälpa det - jag verkar att oavbrutet utvecklas och göra nya saker. Suck! Och när jag sedan ska använda mitt CV så ser det gammalt och dammigt ut och då måste jag uppdatera. Som nu. Men jag måste ju ta bort annat om något nytt ska till, ett fullständigt CV blir för långt. Jag har gjort för mycket. Men, som sagt, när något tas bort så blir CV:t ofullständigt. Jag får oförklarliga luckor och lika oförklarliga dubbleringar i tiden. Det ser märkligt ut att jag har arbetat med flera jobb samtidigt, och ovanpå allt annat så har jag studerat - samtidigt. På engelska heter det "multitask". På svenska verkar det inte finnas någon motsvarighet. Här ser det bara rörigt ut.

Tillbaka till CV:t...Jag håller er uppdaterad om hur det går!

Konsten att korrekturläsa

Regel: När texten är tryckt upptäcker du korrekturfelen
Undantag: När du inte vet att du skriver fel...

Efter att precis har skickat iväg en rysk examen och korrekturläst mig själv...

1) Korrekturläs aldrig dig själv,
2) Om du måste korrekturläsa din egen text- skriv ut den och korrekturläs papperskopian

MEN efter att ha retat mig på diverse skyltar och reklamspottar med felaktiv svenska (som, handen på hjärtat är mycket enklare än ryska, eller hur?) så misstänker jag nu att de som gjort sig skyldiga till felen faktiskt tror att det är korrekt.

Jag kommer ihåg artikeln jag fick redovisad under en kurs på MDH, där det framgick att när det trejde felet i en artikel upptäcks - så försvinner all trovärdighet. Men undersökningen visade också att alla fel inte bedöms somn lika allvarliga. Vår lärare frågade oss på grammatikkursen om vilket fel vi skulle skämmas mest för att göra, alla utom en valde alternativet "alldrig". Regeln vi fick lära oss i skolan sitter i ryggraden: aldrig stavas aldrig med två l, alltid stavas alltid med två l.

Som sagt, ett typo kan hända (omkastade bokstäver eller ett felklick) men grammatiska fel, syntaxfel, ordvalsfel - jag ryser.

Tid att sola - INTE

Regel: När du äntligen har tid att sola känner du inte för det
Undantag: När du somnar i solen...och bränner dig...

I dag är det en mellandag mellan två examen i ryska - den muntliga och den skriftliga. Och när jag borde sitta och plugga rysk stavning är det förstås högtryck med sol, sol, sol och bad bara fem minuter bort. Barnen är lata och vaknar sent. Middagen ska bara värmas. Det är redan slutet av juli och jag har inte solat på riktigt en gång än, bara solat ben och armar vid udda tillfällen. Jag har dessutom bara badat en gång. Det är som om sommaren aktiverar en lat-knapp hos mig, och sola är definitivt något aktivt.

När jag var liten så tvingade jag mig att ligga och sola på uteplatsen men när dynan började bränna under mig så gav jag upp. Sola gick egentligen bara att göra i Hätte, på gräset, vid sjön och med jämna mellanrum hoppade jag i och svalkade mig.

Problemet är kanske att man kan inte både sola och tänka och jag har svårt att nollställa hjärnan - nu när jag har tid att tänka så vill jag inte slösa bort den tiden.

Ack, ack - nu ska jag försöka få yngsta barnet att förstå att det är VARMT och TJOCKA tröjan MÅSTE av...Det kanske går i arv sådant?

Bilen fungerar - INTE

Regel: När du verkligen behöver en bil är det fel på båda två.
Undantag: När bilen inte startar har du någon som kan hjälpa dig.

Det börjar bli dags att byta bilx2. Den lilla bilen har en märklig vana att ibland inte gå och starta, den måste knuffas igång eftersom startmotorn hänger sig.
Den stora bilen skramlar när man kör. Det känns INTE bra. jag skulle vilja göra en riktig långkörarsemester - gärna upp till Kiruna - men det tar emot när bilen känns som om den kan lossna bit för bit på vägen upp.

Det är tur att besinen är så dyr att man inte har lust att köra :)

Tillbaka till mitt on-lineseminarium där jag ska examineras i muntlig ryska.