Att bära utan att förtröttas

Regel: den som är sjuk är den som behöver uppmuntran Undantag: ... när man lever tillsammans med någon som är sjuk utan vettig prognos Till slut orkar jag inte visa känslor, helt enkelt för att det är för mycket som lagrats upp på insidan. För många känslor, för mycket oro, för varma tårar, för tunga suckar. Och så skuldkänslan för att jag som är frisk tycker att det är en jobbig situation. Jag känner med hela min lilla varelse hur sjukdomen plågar min man och hur hoppet slås sönder, gång på gång, bara för att väckas igen, och igen och igen. Det är otroligt vad bra vården är, vilka häftiga mediciner som utvecklas och vad uppfinningsrika läkarna är. Och ändå så känns det som om jag går som om i en dimma, i ett grått töcken där jag aldrig är helt utsövd eller helt glad. Bara när jag åker bort - då är det ett kort tag som om ingenting har hänt och ingenting kommer att hända. Lite andhämtning.