Höst. Det kommer alltid en höst.

Skrev en gång en liten höstdikt och några strofer kommer jag fortfarande ihåg: Höst. det kommer alltid en höst. Död. det kommer alltid en död. I mörkret är alla katter grå. Alla. Sisådär - då kändes november inte alls lika deppig!

Konsten att fylla 50

Det kändes så viktigt att fira 50-årsdagen, kanske delvis för att världen omkring gör mig mindre och mindre och mer och mer obetydlig ju längre åren går. Så jag firade 50 med en stor fest där lika många tackade nej som de som faktiskt kom. Och de som kom, ja de gjorde dagen fantastisk. Jag fick faktiskt göra sådant jag tycker om, äta rolig mat, prata och leka- och jag hade orkat mycket längre än mina gäster. Men sedan kom ett efteråt. Sedan kom svärfars sjukdom och död. Bouppteckning. Ordna begravning. Sälja hus. Hantera sorgen hos barnen och min man och min egen sorg. Samtidigt upplevde jag en hård press från någon som med sin utbildning och med sitt yrke borde veta bättre. Och på jobbet blev tempot heltokigt. Vänner flyttade. Min dotter flyttade utomlands. Denna ensamhet. Så svår. Så tung. Ja, jag firade mina första 50 men hade jag vetat vad som väntade hade jag nog inte orkat.

Ertappad!

Två veckor in på Facebookfastan inser jag att precis som en uppdämd damm gärna sipprar så kan jag inte låta bli, suget att dela med mig åt någon annan (än uppåt) blir för mycket. Plötsligt uppdaterar jag min LinkedIn-ruta...jag bloggar! jag skriver till och med mejl och sms. Och jag inser att de jag känner som inte har Facebook har verkligen inte sett mycket av mig på sistone. Jag har varit så upptagen av min publik att jag inte sett vilka som sitter där och vilka som inte sitter där. Så den här stilla tiden har haft sina riktiga tankeställare. Vem styr mitt liv? Vem ser jag? Vem missar jag? Hur fördelar jag min tid och mitt intresse?

Frivillig tystnad

En kvinna jag känner har just nu två veckors radiotystnad på grund av en operation. Två veckor med högst "ja" och "nej" - all övrig kommunikation via lappar. Känner bara spontant att det låter så skönt. Bara tystnad. God musik. Ett gäng böcker. En bekväm stol. Gärna en katt eller hund att klappa. Långa promenader i vårsolen (hmmm). Men tystnad kräver ledighet. Jag är alldeles för frisk :)

Facebookfasta

Det är nu åtta dagar sedan jag inledde min Facebookfasta. Fastan hade kommit halvvägs (alltså den kristna perioden som varar fram till påsk och som i många länder firas seriöst) när jag slutade logga in på FB. Det tog inte många timmar inna jag kände mig lättad, som om ett tungt ok lyfts. Varför? Jo plötsligt behövde jag inte tassa på tå och vara orolig för om något jag skrev kunde misstolkas eller användas emot mig. Sedan kom sorgen över allt roligt jag tämnkte, allt jag uppmärksammade, som jag inte kunde dela med mig av. Sedan kom frustrationen. Den nervösa ryckningen i fingret när jag närmade mig FB-appen. Sedan tiden. Så mycket tid. Och sorgen över att inte kunna dela mina vänners vardag - deras sorger och glädjeämnen. Och det var då jag insåg hur lite e-post jag får nuförtiden. Ddt är mest nyhetsbrev och reklam - inte riktiga brev. Brevlådan är ju sedan länge en plats för bruna kuvert. E-postlådan börjar nu bli en reklamlåda. Kvar finns bara FB. Och då tar jag bort FB... Vad återstår. Jag bestämde mig för att allt jag tänkte och upplevde, som jag ville dela med mig av, skulle riktas direkt till Gud. jag skulle ta fastans tre sista veckor och ge Gud insyn i mitt liv. Det låter ju väldigt allvarligt och fromt men för mig är det ett sätt att rensa i en allt mer full hjärna - jag behöver få tillbaka perspektivet på mitt liv. Vart är jag på väg? Vill jag dit? Och nu bloggar jag för att strukturera tankarna. Och delar med mig men denna gång vet jag att jag bara i undantagsfall har någon som läser. Det är jag och Gud.