Mobbning i familjen II

Mitt utan tvekan mest lästa och mest uppskattade (och hatade!) inlägg - eller Mobbning i familjen II Regel: Om man skriver om något som folk känner igen sig i men som de har haft svårt att sätta ord på så blir det reaktioner Undantag: Om de som känner sig träffade läser men inte bryr sig om att förstå kan det bli mycket kallt (typ: vis ses igen när helvetet fryser till is) Ett av mina inlägg kallade jag mobbning i familjen. I statistiken ser jag hur detta inlägg, fast det skrevs för flera år sedan, fortsätter att locka till sig läsare och jag får även mejl och kommentarer från folk om just detta. Det svåra med mobbning i familjen är just den utsatthet det innebär. Plötsligt är det som om man inte räknas och det finns inget sätt att komma tillbaka in i gemenskapen. Någon har bara bestämt att ”nej, dig vill jag inte ha att göra med längre” och så blir det en amputation och det är som om man aldrig fanns. Hela historien, ibland hela barndomen, skrivs om. Ibland går det längre än så – bilder kan klippas sönder eller manipuleras. Istället för opersonliga hälsningar (vilket brukar vara någon slags miniminivå) blir det elaka inlägg, brev eller textmeddelanden eller telefonsamtal (fast det sistnämnda är ovanligt, då måste man ju ta kontakt rent fysiskt …). Tonen är oftast hård. Meddelandena är oftast korta – men kan ibland vara plågsamt långa epistlar. Det handlar om att bryta kontakt till varje pris. Och det är förvånansvärt hur enkelt övrig släkt har för att spela med. Det är det som kanske gör mest ont. Att man plötsligt är värd så lite att ingen bryr sig. Inga kort, inga hälsningar, inga telefonsamtal. Och när man skapar en ny familj av sina vänner, för ensam kan ingen leva, så kliar det i fingrarna på mobbare att ta sig in där också och förstöra. Vill någon dig riktigt illa så lita på att de ringer eller kontaktar dig i samband med något stort ögonblick i ditt liv – när du egentligen ska hyllas eller firas – och försöker att förstöra. Vänner – vi måste våga visa lite civilkurage. Låt inte mobbarna bestämma. Ge plats i din varma gemenskap. Hör av dig! Bjud in. Uppmärksamma. Gå den där extra milen. Ibland är det allt som krävs. Men att låtsas om att inget händer eller komma med plattityder som ”det är aldrig ens fel att två träter” – nej, det gör det bara värre. Familjen är en del av vår historia. När vi blir vuxna kan vi själva avgöra hur stor del den ska vara fortsättningsvis men vår barndom kan vi inte göra om. Den var som den var och kommer alltid att ha varit så. Mer hjärta åt folket. Mer förståelse. Mer uppfostran – bete er som människor, inte som djur som fått blodsmak. En dag kan någon slutligen bli tillräckligt mogen för att fatta den utsträckta handen. Men det viktigaste av allt är att låta den som drabbats ha rätten till sin historia, rätten till sin berättelse, sitt perspektiv. Även när någon annan kommer i dålig dager. Det viktigaste är vad man gör av livet. Hur man lär av sina misstag. Hur man förlåter och går vidare.