Ingen sa att det skulle kännas så här

Regel: När människor man älskar dör tar det lång tid att komma över det Undantag:När människor man inte visste hur mycket man älskade dör tar det ännu längre tid Eftertankens kranka blekhet har efterträtt den friska rodnaden. Vartannat år har en person i min närhet dött och trots att det låter hemskt blev jag sorgsvag efter pappas död; jag orkade helt enkelt inte sörja fler. Då hade jag sagt farväl till både min bror och min mormor inom fyra år. Och så dog pappa en sådan där riktigt sorglig, ensam död. Ibland får man sätta en vakt kring hjärtat för man orkar inte älska utan att aldrig få något tillbaka, i varje fall orkar inte jag det. Och på något sätt trodde jag att jag höll känslorna på ytan på så sätt. Och så dog svärfar. Nu sitter vi här efter ett halvår med extra jobb med att ordna upp hans affärer, tömma och sälja huset, ta reda på allt praktiskt och i vårt hus finns en del av hans saker kvar. Men det som rör mig mest är hur många av mina favoritförfattare som fanns i hans hyllor. Jag plockade ut en hel del böcker (det fanns närmare tusen böcker att välja mellan)och nu plockar jag fram dem en efter en och läser, senast Graham Greene, innan dess Agatha Christie och Maria Lang och PG Woodhouse och så vidare. Vi hade mycket gemensamt, kanske var det därför han var så glad i mig. Jag skämdes dock för det kändes som jag stal uppmärksamhet från barnen och min man. Så jag höll honom ifrån mig och gav dem plats och tid och utrymme att jobba på sina relationer. Och så dog han och jag sörjer. Någon gång borde jag lära mig att ta tiden när man har den.