Regel: Läger gör dagarna längre och magsäcken större
Undantag: FINNS INGA
Jag har haft förmånen att få åka på läger som vuxen, som barn vågade mamma aldrig släppa iväg mig. Det är så kul! Lägerrop, lägerbål, äta ljummen havregryngröt, bada i snorkallt vatten, sova på sten, få slut på varma kläder när det regnar, gå i skogen i en evighet och lösa knäppa uppgifter.
Alla barn borde få åka på läger.
Punkt slut.
lördag 30 augusti 2008
Fler barn än den som har barn
Regel: Det finns alltid plats för ett barn till
Undantag: Den som själv är ett barn har inte plats för någon annan
När jag var yngre och levde själv så var mina syskonbarn och mina vänners barn och barnen där jag arbetade så viktiga för mig. Jag tog med Jenny ut i skogen, lärde henne om hur hundar fungerar och att de inte är farliga. Jag hade Erica hos mig många helger och hon var med mig överallt där jag var, oftast tillsammans med sin hund Hedda. Evas lille Daniel som hade kolik (visade sig vara glutenintolerans) bar jag på armen och vyssjade till sömns när hans mamma var nere i tvättstugan och vilade sig frånb skriken. Jag var ute och gick i timmar med Kicki och hennes David. Ja, som liten skötte jag även min babykusin Eva när hon var på besök och det var jag som såg henne ta sina första steg.
Nu när jag själv har barn så är det en stor skillnad. Mina syskonbarn träffar jag knappt längre. Det var som om jag inte behövdes som ett extra knä när jag gifte mig och flyttade. Det är sorgligt. Men mina egna barn, mina vänners barn och mina barns vänner är en del av det jag kallar min familj. Jag ser när dem är glada, jag frågar för jag vill veta hur de mår, vad som händer.
Och, i morse undrade jag en stund om det fanns någon sådan vuxen när jag växte upp, någon som såg mig, pratade med mig, tog sig tid. Och visst fanns det, Karins föräldrar exempelvis som lät mig vara med när de kokade knäck i köket och rensade ut döda ägg från fågelburen, Mikaels föräldrar som lät mig komma med till sommarstället, precis som Annas föräldrar senare. Ylvas föräldrar som tyckte om att prata med mig, liksom Monicas föräldrar och Lenas föräldrar som höll ett vakande öga på mig eftersom de misstänkte att jag hade dåligt inflytande på deras barn.
Och senare, Ulricas föräldrar som blev mina vänner och nästan som mina egna föräldrar, Evas mamma som alltid pratade med mig som om jag var vuxen (ovanlig egenskap hos föräldrar).
Ja, visst fanns dem där. Jag är så tacksam för allt de gjorde för mig.
Undantag: Den som själv är ett barn har inte plats för någon annan
När jag var yngre och levde själv så var mina syskonbarn och mina vänners barn och barnen där jag arbetade så viktiga för mig. Jag tog med Jenny ut i skogen, lärde henne om hur hundar fungerar och att de inte är farliga. Jag hade Erica hos mig många helger och hon var med mig överallt där jag var, oftast tillsammans med sin hund Hedda. Evas lille Daniel som hade kolik (visade sig vara glutenintolerans) bar jag på armen och vyssjade till sömns när hans mamma var nere i tvättstugan och vilade sig frånb skriken. Jag var ute och gick i timmar med Kicki och hennes David. Ja, som liten skötte jag även min babykusin Eva när hon var på besök och det var jag som såg henne ta sina första steg.
Nu när jag själv har barn så är det en stor skillnad. Mina syskonbarn träffar jag knappt längre. Det var som om jag inte behövdes som ett extra knä när jag gifte mig och flyttade. Det är sorgligt. Men mina egna barn, mina vänners barn och mina barns vänner är en del av det jag kallar min familj. Jag ser när dem är glada, jag frågar för jag vill veta hur de mår, vad som händer.
Och, i morse undrade jag en stund om det fanns någon sådan vuxen när jag växte upp, någon som såg mig, pratade med mig, tog sig tid. Och visst fanns det, Karins föräldrar exempelvis som lät mig vara med när de kokade knäck i köket och rensade ut döda ägg från fågelburen, Mikaels föräldrar som lät mig komma med till sommarstället, precis som Annas föräldrar senare. Ylvas föräldrar som tyckte om att prata med mig, liksom Monicas föräldrar och Lenas föräldrar som höll ett vakande öga på mig eftersom de misstänkte att jag hade dåligt inflytande på deras barn.
Och senare, Ulricas föräldrar som blev mina vänner och nästan som mina egna föräldrar, Evas mamma som alltid pratade med mig som om jag var vuxen (ovanlig egenskap hos föräldrar).
Ja, visst fanns dem där. Jag är så tacksam för allt de gjorde för mig.
fredag 29 augusti 2008
ENGLISH: Bank robbers and car wreckers
Rule: It is easier to hurt someone you do not know
Exception: Well, you only really know what hurts if you know them...
Yesterday was a very dark day in Eskilstuna. Outside one of the bank offices a supposed bomb was sitting waiting for the bomb squad from Stockholm afetr an attempted robbery (where the robbers got away but left what was described as a "bomb-like" thing.
And when it was time to collect our car at the car park, one of the windows had been smashed and someone had gone through the car for valuables. They obviously did not know us :). The only thing missing, as far as we can tell, is Lars' shaving gears, because like all commuters he shaves in the car on his way to the train. Did they know that? Was it a culprit in need of a shave who did this?
Well, anyway, glass everywhere, more money for us to pay and a car that is not secure for a while.
So, what is your guess? Done by a stranger? Or by someone who has observed us?
Which is worst?
Exception: Well, you only really know what hurts if you know them...
Yesterday was a very dark day in Eskilstuna. Outside one of the bank offices a supposed bomb was sitting waiting for the bomb squad from Stockholm afetr an attempted robbery (where the robbers got away but left what was described as a "bomb-like" thing.
And when it was time to collect our car at the car park, one of the windows had been smashed and someone had gone through the car for valuables. They obviously did not know us :). The only thing missing, as far as we can tell, is Lars' shaving gears, because like all commuters he shaves in the car on his way to the train. Did they know that? Was it a culprit in need of a shave who did this?
Well, anyway, glass everywhere, more money for us to pay and a car that is not secure for a while.
So, what is your guess? Done by a stranger? Or by someone who has observed us?
Which is worst?
torsdag 28 augusti 2008
När en ilsken hund biter en i benet när man kommer hem efter en jobbig dag
Regel: En tuff dag på jobbet tar i alla fall slut till slut
Undantag: ...om man inte har barn för då är de också på dåligt humör när man kommer hem
Det har varit en SÅDAN DÄR dag på jobbet. Som alla vet är det för det mesta solsken och regnbågar, glitter och glädje - men ibland, ibland är det inte riktigt så jag beskriver min arbetsdag.
Ett program som jag använder för att hålla kontakten med en uppdragsbank har gått upp och ner som en jojo hela dagen.
Sedan kommer ett fint frilanserbjudande där det bara finns ett villkor- som jag inte uppfyller.
Och tillråga på allt så har jag försökt att logga ärenden utan att det har gått fram.
Men, arbetsdagen är i alla fall bara så lång. Jag har hunnnit dricka kaffe och kan, något sammanbitet men ändå, glädja mig över många som fått hjälp och gått lyckliga bort. Det är bara det att då, när jag släpar mig hem och öppnar dörren så väntar arga barn på mig. Orättvisor som ska klaras ut, mat som önskas, sopor som inte sorterats, skor som inte finns på skohyllan, jackor som inte hänger på sina krokar och min arbetsdator fullusad med spel.
Som jag sa till min son, det sista jag behöver just nu är en arg hund som biter mig i benet. nej, nu ska jag vila lite, försöka dra ett djupt andetag, läsa ett kapitel till i Exit Music, Rebus sista fall, innan det är dags att städa ikväll.
Arga hundar- snälla, backa. Den här kvinnan behöver
PEACE & QUIET!
Undantag: ...om man inte har barn för då är de också på dåligt humör när man kommer hem
Det har varit en SÅDAN DÄR dag på jobbet. Som alla vet är det för det mesta solsken och regnbågar, glitter och glädje - men ibland, ibland är det inte riktigt så jag beskriver min arbetsdag.
Ett program som jag använder för att hålla kontakten med en uppdragsbank har gått upp och ner som en jojo hela dagen.
Sedan kommer ett fint frilanserbjudande där det bara finns ett villkor- som jag inte uppfyller.
Och tillråga på allt så har jag försökt att logga ärenden utan att det har gått fram.
Men, arbetsdagen är i alla fall bara så lång. Jag har hunnnit dricka kaffe och kan, något sammanbitet men ändå, glädja mig över många som fått hjälp och gått lyckliga bort. Det är bara det att då, när jag släpar mig hem och öppnar dörren så väntar arga barn på mig. Orättvisor som ska klaras ut, mat som önskas, sopor som inte sorterats, skor som inte finns på skohyllan, jackor som inte hänger på sina krokar och min arbetsdator fullusad med spel.
Som jag sa till min son, det sista jag behöver just nu är en arg hund som biter mig i benet. nej, nu ska jag vila lite, försöka dra ett djupt andetag, läsa ett kapitel till i Exit Music, Rebus sista fall, innan det är dags att städa ikväll.
Arga hundar- snälla, backa. Den här kvinnan behöver
PEACE & QUIET!
tisdag 26 augusti 2008
ENGLISH: Culture clash or merger?
Rule: You regard your own culture as everythings measure
Exception: When you lower your guard and experience a new culture
This is my fourth autumn back in Sweden so I should be used to it. My problem is of course that during the years I have been used to going back every now and then to Ireland. I have spent weeks there, working as well as renewing the friendship of my new Irish friends. But since November last year the door seems to have been closed.
I have received job offers, too many actually, but they have always clashed with something so I have had to turn them down.
During this time Ireland has insisted on keeping on changing, referendums have come and gone, the taoiseach has resigned and a new one has sworn the oath - the uninvitable flooding now affects new areas. And I am not there. The world keeps on turning - not regarding my presence at all.
It is a pity (and maybe a blessing) that we cannot be at two places at the same time. We have to make choices all the time. In the Narnia-books the Lion always cautions the children about aksing what could have happened had they made another choice. The choices we do make are the ones that matter.
I have made my choice but a part of me is yearning to go back.
Exception: When you lower your guard and experience a new culture
This is my fourth autumn back in Sweden so I should be used to it. My problem is of course that during the years I have been used to going back every now and then to Ireland. I have spent weeks there, working as well as renewing the friendship of my new Irish friends. But since November last year the door seems to have been closed.
I have received job offers, too many actually, but they have always clashed with something so I have had to turn them down.
During this time Ireland has insisted on keeping on changing, referendums have come and gone, the taoiseach has resigned and a new one has sworn the oath - the uninvitable flooding now affects new areas. And I am not there. The world keeps on turning - not regarding my presence at all.
It is a pity (and maybe a blessing) that we cannot be at two places at the same time. We have to make choices all the time. In the Narnia-books the Lion always cautions the children about aksing what could have happened had they made another choice. The choices we do make are the ones that matter.
I have made my choice but a part of me is yearning to go back.
När bara minnena är kvar
Regel: Man lever som om allt kommer att fortsätta på samma sätt
Undantag: När något oförutsett händer
Igår fick jag ett meddelande från Irland att en god vän till mig hade dött före helgen. Hon var mamma till en pojke i min Kristoffers klass och till en flicka i min Petras klass. Under tiden vi bodde i Irland fick vi se henne få diagnosen börstcancer och sedan behandlas två gånger och sedan jag återvände har jag ibland undrat hur det var med henne.
Nu vet jag. Det känns så sorgligt för barnen är forfarande små. Men det känns också sorgligt för hennes egen skull. Wendy var en stark kvinna på många sätt, effektiv och kärleksfull. Min son skulle säga att hon ordnade de bästa barnkalasen :)
En gång var vi båda föräldrar med på en klassresa och vi satt och pratade under resan. Hon gav mig tips på barnböcker och tack vare henne började jag läsa Artemis Fowl.
Jag saknar henne. Hennes vänner saknar henne. Hennes familj saknar henne. Ord är mycket tomma då. kanske är det därför jag en tid nu har vältrat mig i mitt förflutna, minne från barndomen, musik som får mig att minnas. För - i det förflutna lever de alla. I mina minnen finns de kvar. men, inte bara det. Det Wendy gjorde lever kvar. Det hon sa lever kvar. Hon har förändrat världen bara genom att finnas.
Undantag: När något oförutsett händer
Igår fick jag ett meddelande från Irland att en god vän till mig hade dött före helgen. Hon var mamma till en pojke i min Kristoffers klass och till en flicka i min Petras klass. Under tiden vi bodde i Irland fick vi se henne få diagnosen börstcancer och sedan behandlas två gånger och sedan jag återvände har jag ibland undrat hur det var med henne.
Nu vet jag. Det känns så sorgligt för barnen är forfarande små. Men det känns också sorgligt för hennes egen skull. Wendy var en stark kvinna på många sätt, effektiv och kärleksfull. Min son skulle säga att hon ordnade de bästa barnkalasen :)
En gång var vi båda föräldrar med på en klassresa och vi satt och pratade under resan. Hon gav mig tips på barnböcker och tack vare henne började jag läsa Artemis Fowl.
Jag saknar henne. Hennes vänner saknar henne. Hennes familj saknar henne. Ord är mycket tomma då. kanske är det därför jag en tid nu har vältrat mig i mitt förflutna, minne från barndomen, musik som får mig att minnas. För - i det förflutna lever de alla. I mina minnen finns de kvar. men, inte bara det. Det Wendy gjorde lever kvar. Det hon sa lever kvar. Hon har förändrat världen bara genom att finnas.
söndag 24 augusti 2008
Allt är Facebooks fel...
Regel: Dina minnen är säkert begravda under åratal av andra händelser
Undantag: När något väcker dem till liv...
Jag skulle kanska aldrig ha gått med i gruppen 60-talister på Facebook. Till skillnad från grupperna som fokuserar sig på geografiska platser, som Stillorgan och Tranås, så har jag plötsligt så mycket gemensamt med folk jag träffar på Facebook. När de drar sina minne från sent 60-tal och tidigt 70-tal så känner jag igen det mesta. Jag känner större glädje när jag läser deras inlägg än (förlåt!) när jag kommer till inläggen om Tranås, Stillorgan, Kiruna eller andra.
Att se deras inlägg var för mig som att ta en tur tillbaka till den tiden. Mina barn brukar tjata att jag ska berätta om när jag var liten men det är något annorlunda. Då berättar jag om när min syster åt Piggelunkens gurka och mamma tvättade munnen på henne med rotborste, eller när min yster drog ner skägget på tomten - eller när mormor log på stort och köpte 2 liter glas såt oss och vi förskräckte henne genom att ta fram kniven, dela upp den i fyra bitar och äta upp på några minuter. Vi skulle "bli kalla i magen och dö" som hon trodde. Mormor var ju från Saittarova och det var nog inte mycket glass som anlände med varubussen! Vi var så vana att dela på 0,5 liters blå-vit papperssmakande glass så vi tog chansen att riktigt äta glass. Ja, sådant berättar jag för mina barn.
Men dessa långa inlägg med namn på grupper och sånger...de är för min egen skull. och för andra som också var med då. Ni vet: ni som också kan Forbes melodifestivalbidrag, alla verserna...
Undantag: När något väcker dem till liv...
Jag skulle kanska aldrig ha gått med i gruppen 60-talister på Facebook. Till skillnad från grupperna som fokuserar sig på geografiska platser, som Stillorgan och Tranås, så har jag plötsligt så mycket gemensamt med folk jag träffar på Facebook. När de drar sina minne från sent 60-tal och tidigt 70-tal så känner jag igen det mesta. Jag känner större glädje när jag läser deras inlägg än (förlåt!) när jag kommer till inläggen om Tranås, Stillorgan, Kiruna eller andra.
Att se deras inlägg var för mig som att ta en tur tillbaka till den tiden. Mina barn brukar tjata att jag ska berätta om när jag var liten men det är något annorlunda. Då berättar jag om när min syster åt Piggelunkens gurka och mamma tvättade munnen på henne med rotborste, eller när min yster drog ner skägget på tomten - eller när mormor log på stort och köpte 2 liter glas såt oss och vi förskräckte henne genom att ta fram kniven, dela upp den i fyra bitar och äta upp på några minuter. Vi skulle "bli kalla i magen och dö" som hon trodde. Mormor var ju från Saittarova och det var nog inte mycket glass som anlände med varubussen! Vi var så vana att dela på 0,5 liters blå-vit papperssmakande glass så vi tog chansen att riktigt äta glass. Ja, sådant berättar jag för mina barn.
Men dessa långa inlägg med namn på grupper och sånger...de är för min egen skull. och för andra som också var med då. Ni vet: ni som också kan Forbes melodifestivalbidrag, alla verserna...
70-tals musik som överlevt...
Regel: 70-talsmusiken förenar det bästa med det värsta
Undantag: De få sånger som är enbart bra.
Mitt inlägg om 70-talsmusik fick vågorna att svalla. det är klart att det är något visst med 70-talsmusik! Bara alla minnen för vi som växte upp då gör att 70-talsrytmerna, ehuru olika för olika år, betyder något speciellt. På våra födelsedagspartyn dansade vi exemplvis till de skivor som fanns hemma hos respektive familj. Hos oss blev det därför Demis Rousseus Forever and Ever som tryckare. Andra hade annat i sin skivsamling.
Jag har mina föräldrar att tacka (?) för att jag kan alla dansbandsschlagers. Ibland köpte de originalinspelningarna men oftast blev det någon skiva med någon som sjöng som originalartisten (enligt omslaget). Det lät för det mesta så illa att jag avstod från att lyssna. Kramgoa låtar, Saxparty, Svensktoppar, lite hits från 60-talet i samlingsalbum...och så mina tillskott med 45:or med Penny McLean och Lady Bump, Tina Taylor med något jag har förträngt. det fanns inget överflöd att tala om. Sedan kom förstås ABBA och inte minst Sweet, följda av Bay City Rollers och andra höjdare. Min granne Lena åkte på språkresa till England och kom hem med de 45:or de spelade där och det var helt annat, bäst minns jag Bryan Ferrys smöriga ballad. Hon hade dock en hel hög och allt lät bra, men inte spelades de skivorna på Pub Stopet eller på Folkets Park när det var danskvällar. Näpp.
I remember Elivs Presley blev en hit i samband med Elvis död, Baccaras Yes sir I can Boogie tyckte jag (i ett svagt ögonblick) var det bästa som någonsin skrivits. Vi försökte få in radio Luxemburg för att få höra det senaste men hamnade mest på obestämt brus. Kanske för att vi varken visste när de spleade musikprogram eller på vilken frekvens. bara att det var sent och på AM-bandet, inte FM.
Så det blev mest tio-i-topp och svensktoppen. Pekka Langers röst när han annonserade tennisvalsen blev en kär tradition för mig, nästan lika hemvan och trevlig som min fröken Kerstin Lunds röst när hon satte oss att sjunga från NuMusik 2b, alltid med start från början så att vi hann lika långt varje musiklektion.
Musik var så viktigt för oss på 70-talet. det gav oss ett språk. Men sedan fördes i alla fall jag in i en musikalisk återvändsgränd när jag föll ner i punkens svarta hål. Mer om det senare. Låt mig få minnas långa stunder med Sparks eller Queen eller Elvis Costello på min raspiga grammofon där jag successivt vred upp volymen tills jag var på max.
Undantag: De få sånger som är enbart bra.
Mitt inlägg om 70-talsmusik fick vågorna att svalla. det är klart att det är något visst med 70-talsmusik! Bara alla minnen för vi som växte upp då gör att 70-talsrytmerna, ehuru olika för olika år, betyder något speciellt. På våra födelsedagspartyn dansade vi exemplvis till de skivor som fanns hemma hos respektive familj. Hos oss blev det därför Demis Rousseus Forever and Ever som tryckare. Andra hade annat i sin skivsamling.
Jag har mina föräldrar att tacka (?) för att jag kan alla dansbandsschlagers. Ibland köpte de originalinspelningarna men oftast blev det någon skiva med någon som sjöng som originalartisten (enligt omslaget). Det lät för det mesta så illa att jag avstod från att lyssna. Kramgoa låtar, Saxparty, Svensktoppar, lite hits från 60-talet i samlingsalbum...och så mina tillskott med 45:or med Penny McLean och Lady Bump, Tina Taylor med något jag har förträngt. det fanns inget överflöd att tala om. Sedan kom förstås ABBA och inte minst Sweet, följda av Bay City Rollers och andra höjdare. Min granne Lena åkte på språkresa till England och kom hem med de 45:or de spelade där och det var helt annat, bäst minns jag Bryan Ferrys smöriga ballad. Hon hade dock en hel hög och allt lät bra, men inte spelades de skivorna på Pub Stopet eller på Folkets Park när det var danskvällar. Näpp.
I remember Elivs Presley blev en hit i samband med Elvis död, Baccaras Yes sir I can Boogie tyckte jag (i ett svagt ögonblick) var det bästa som någonsin skrivits. Vi försökte få in radio Luxemburg för att få höra det senaste men hamnade mest på obestämt brus. Kanske för att vi varken visste när de spleade musikprogram eller på vilken frekvens. bara att det var sent och på AM-bandet, inte FM.
Så det blev mest tio-i-topp och svensktoppen. Pekka Langers röst när han annonserade tennisvalsen blev en kär tradition för mig, nästan lika hemvan och trevlig som min fröken Kerstin Lunds röst när hon satte oss att sjunga från NuMusik 2b, alltid med start från början så att vi hann lika långt varje musiklektion.
Musik var så viktigt för oss på 70-talet. det gav oss ett språk. Men sedan fördes i alla fall jag in i en musikalisk återvändsgränd när jag föll ner i punkens svarta hål. Mer om det senare. Låt mig få minnas långa stunder med Sparks eller Queen eller Elvis Costello på min raspiga grammofon där jag successivt vred upp volymen tills jag var på max.
More Dr Livingstone...
If Sean Connery, aka the James Bond, had met Dr Livingstone in Africa...
My name ish Bond. Jamesh Bond. Doctor Livingshtone I preshume?
...I rest my case...
My name ish Bond. Jamesh Bond. Doctor Livingshtone I preshume?
...I rest my case...
fredag 22 augusti 2008
ENGLISH Worst joke ever?
Rule: A joke will somehow surprise you
Exception: Well, sometimes you see the pun coming and it is still fun!
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first line of introduction:
- Dr Livingstone I presume?
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first Wizard of Oz-inspired line:
- I have a feeling we are not in Kansas anymore.
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first Star Wars-inspired line:
- I have a bad, bad feeling about this.
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first American movies about Ireland-inspired line:
- Top of the mornin' to you sir!
Exception: Well, sometimes you see the pun coming and it is still fun!
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first line of introduction:
- Dr Livingstone I presume?
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first Wizard of Oz-inspired line:
- I have a feeling we are not in Kansas anymore.
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first Star Wars-inspired line:
- I have a bad, bad feeling about this.
Stanley meeting Dr Livingstone in Africa. Famous first American movies about Ireland-inspired line:
- Top of the mornin' to you sir!
torsdag 21 augusti 2008
60-talisternas grammofonbehandling
Regel: En skiva du tycker om spelar du ofta
Undantag: Om du inte har någoin skiva du tycker om men har en ny grammofon...så spelar du vad du har
Vi som är födda på 60-talet växte upp med en helt annan teknologi. Bara grammofonspelaren, ofta var den första en liten låda med högtalare i locket. Det var alltid lite vanskligt att spela 45:or för ofta hade jag i alla fall tappat bort mittenknoppen som höll skivorna på plats. En del 45:or hade en mittpunkt men de flesta hade ett hål bara och därför behövde man en egen mittknopp att sätta dit. den såg ut som en mycket liten ihålig puck ochvar ofta svart. Om man inte hade en sådan och skivan saknade mittpunkt så fick man chansa och sätta skivan på plats ändå - då kunde det låta lite hur som helst.
Min bror fick en grammofon och 50 stycken 45:or i Falköping. de flesta av skivorna var så usla. Jag tror att jag spelade igenom alla en regnig dag när han var i skolan och de flesta gick inte att lyssna till ens en gång. men, det fanns några bra. Gary Glitter, innan han blev känd som pedofil, hade My gang som var helt suverän. Neil Diamon hade Cracklin Rose och så hade min bror också Yellow River.
Sedan köpte någon Vi flytt int. Sedan var det bara den som spelades. Jag vet att Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula enbart spelar Elvis först och sedan beatles, här också bara en skiva om och om igen, men vi hade varken Elvis eller Beatles (skivor var dyra på den här tiden också) utan vi hade Vi flytt int, alla norrlänningars favoritslagdänga. När skivan var slut, åkte den på igen, och igen, och igen. år ut och år in tills pappa fick ett vansinnesutbrott, stormade in och knäckte den.
Sedan kom kassettbandspelaren in och jag lärde mig att ställa den framför grammofonen och spela in mina favoriter. det gällde att ha favoriterna först på bandet så att de var lätta att hitta. Bara spela tillbaka bandet till början och så Play.
Jag har så härliga minnen av mina skivor, som min första LP Soundtrack från Sound of Music, eller min mest spelade 45:a (efter att Vi flytt int försvann) Puff en pappersdrake med Jan Malmsjö...
Min moster förbarmade sig över oss och skickade Djungelboken och så fick vi Emil i Lönneberga på LP. De kan jag fortfarande utantill.
Så, att ha ett begränsat musikurval var bra på många sätt. Jag fick del av en sångskatt och jag fick njuta av sorgliga sångupplevelser som Puff en pappersdrake...
Sedan upptäckte jag Pekka Langer och Svensktoppen och då vidgade sig världen, sedan kom de häftiga popprogrammen och sedan PUNKEN.
och nu, nu är jag tillbaka hos Povel Ramel och smöriga svensktoppar...
Undantag: Om du inte har någoin skiva du tycker om men har en ny grammofon...så spelar du vad du har
Vi som är födda på 60-talet växte upp med en helt annan teknologi. Bara grammofonspelaren, ofta var den första en liten låda med högtalare i locket. Det var alltid lite vanskligt att spela 45:or för ofta hade jag i alla fall tappat bort mittenknoppen som höll skivorna på plats. En del 45:or hade en mittpunkt men de flesta hade ett hål bara och därför behövde man en egen mittknopp att sätta dit. den såg ut som en mycket liten ihålig puck ochvar ofta svart. Om man inte hade en sådan och skivan saknade mittpunkt så fick man chansa och sätta skivan på plats ändå - då kunde det låta lite hur som helst.
Min bror fick en grammofon och 50 stycken 45:or i Falköping. de flesta av skivorna var så usla. Jag tror att jag spelade igenom alla en regnig dag när han var i skolan och de flesta gick inte att lyssna till ens en gång. men, det fanns några bra. Gary Glitter, innan han blev känd som pedofil, hade My gang som var helt suverän. Neil Diamon hade Cracklin Rose och så hade min bror också Yellow River.
Sedan köpte någon Vi flytt int. Sedan var det bara den som spelades. Jag vet att Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula enbart spelar Elvis först och sedan beatles, här också bara en skiva om och om igen, men vi hade varken Elvis eller Beatles (skivor var dyra på den här tiden också) utan vi hade Vi flytt int, alla norrlänningars favoritslagdänga. När skivan var slut, åkte den på igen, och igen, och igen. år ut och år in tills pappa fick ett vansinnesutbrott, stormade in och knäckte den.
Sedan kom kassettbandspelaren in och jag lärde mig att ställa den framför grammofonen och spela in mina favoriter. det gällde att ha favoriterna först på bandet så att de var lätta att hitta. Bara spela tillbaka bandet till början och så Play.
Jag har så härliga minnen av mina skivor, som min första LP Soundtrack från Sound of Music, eller min mest spelade 45:a (efter att Vi flytt int försvann) Puff en pappersdrake med Jan Malmsjö...
Min moster förbarmade sig över oss och skickade Djungelboken och så fick vi Emil i Lönneberga på LP. De kan jag fortfarande utantill.
Så, att ha ett begränsat musikurval var bra på många sätt. Jag fick del av en sångskatt och jag fick njuta av sorgliga sångupplevelser som Puff en pappersdrake...
Sedan upptäckte jag Pekka Langer och Svensktoppen och då vidgade sig världen, sedan kom de häftiga popprogrammen och sedan PUNKEN.
och nu, nu är jag tillbaka hos Povel Ramel och smöriga svensktoppar...
onsdag 20 augusti 2008
English: The Importence of Being Nice
Rule: It is hard to disappoint people
Exception: When you are, in fact, doing them a favour and preventing greater harm in the future.
At Helpdesk I frequently have to disappoint people by telling them that their lost document was lost because they deleted them, or that they owe money because they did not look before ordering a service - or something like that.
But even if I hate seeing their sorry faces I have now come to realise that sometimes, just by telling them and showing them where they went wrong, I actually teach them how to avoid this in the future.
I have this suspicion now that these people are often treated a bit, well how to put this nicely, like children. And they are not allowed to grow up.
Hopefully I can help them. At least I am often trying to...
Exception: When you are, in fact, doing them a favour and preventing greater harm in the future.
At Helpdesk I frequently have to disappoint people by telling them that their lost document was lost because they deleted them, or that they owe money because they did not look before ordering a service - or something like that.
But even if I hate seeing their sorry faces I have now come to realise that sometimes, just by telling them and showing them where they went wrong, I actually teach them how to avoid this in the future.
I have this suspicion now that these people are often treated a bit, well how to put this nicely, like children. And they are not allowed to grow up.
Hopefully I can help them. At least I am often trying to...
En Sång En Gång...och intertextualitet
Regel: De flesta av minnena försvinner med tiden
Undantag: När de väcks till liv av en en sång, en doft...
När jag gick en kurs nyligen där vi läste Mikael Nimeis Populärmusik i Vittula så hävdade jag att smärtan när han fastnar med tungan på berget i Nepal är hans Madeleine-kaka. Jag gjorde där en så kallad intertextuell koppling till Marcel Proust och hans maratonmemoarer På Spaning Efter Den Tid Som Flytt.
När jag gick på gymnasiet höll vår svensklärare på att tjata om Proust men jag har bara läst om verket, inte själva böckerna (sju långa böcker...) trots att jag läser mycket och ofta, för mycket och för ofta enligt min man ibland.
Men på samma sätt som hans Madeleinekaka plötsligt väckte det förflutna till liv hos honom, på samma sätt kan vissa sånger återskapa ett visst ögonblick för mig. Som sången Lyckliga gatan du finns inte mer. Den spelades på radion när vi flyttade från Falköping. Vi satt tysta eftersom det var så spänt mellan mamma och pappa. Pappa hade tagit nytt jobb och köpt hus - tydligen utan att mamma visste om det. Nu skulle vi flytta från våra vänner - flytta igen kanske jag ska säga för jag, som var fem år, var nu på väg mot min fjärde bostad i min fjärde stad.
För mig var Falköping min lyckliga gata som nu togs ifrån mig. Min första bästis, Katarina Öberg, var kvar men jag var tvungen att lämna.
Visst, sången i sig är sorglig men det är kopplingen till vår flytt som ger den ett extra djup för mig. Samma sak hände när jag hörde Uno Svenningssons Under Ytan i samband med min brors död. fast jag mig veterligen inte har hört den i samband med min bror när han levde så var det en viss fras med en viss intensitet som sa allt om min bror. Han blev så levande för mig när jag hörde sången och den hjälpte mig att sörja.
Undantag: När de väcks till liv av en en sång, en doft...
När jag gick en kurs nyligen där vi läste Mikael Nimeis Populärmusik i Vittula så hävdade jag att smärtan när han fastnar med tungan på berget i Nepal är hans Madeleine-kaka. Jag gjorde där en så kallad intertextuell koppling till Marcel Proust och hans maratonmemoarer På Spaning Efter Den Tid Som Flytt.
När jag gick på gymnasiet höll vår svensklärare på att tjata om Proust men jag har bara läst om verket, inte själva böckerna (sju långa böcker...) trots att jag läser mycket och ofta, för mycket och för ofta enligt min man ibland.
Men på samma sätt som hans Madeleinekaka plötsligt väckte det förflutna till liv hos honom, på samma sätt kan vissa sånger återskapa ett visst ögonblick för mig. Som sången Lyckliga gatan du finns inte mer. Den spelades på radion när vi flyttade från Falköping. Vi satt tysta eftersom det var så spänt mellan mamma och pappa. Pappa hade tagit nytt jobb och köpt hus - tydligen utan att mamma visste om det. Nu skulle vi flytta från våra vänner - flytta igen kanske jag ska säga för jag, som var fem år, var nu på väg mot min fjärde bostad i min fjärde stad.
För mig var Falköping min lyckliga gata som nu togs ifrån mig. Min första bästis, Katarina Öberg, var kvar men jag var tvungen att lämna.
Visst, sången i sig är sorglig men det är kopplingen till vår flytt som ger den ett extra djup för mig. Samma sak hände när jag hörde Uno Svenningssons Under Ytan i samband med min brors död. fast jag mig veterligen inte har hört den i samband med min bror när han levde så var det en viss fras med en viss intensitet som sa allt om min bror. Han blev så levande för mig när jag hörde sången och den hjälpte mig att sörja.
tisdag 19 augusti 2008
Säg det med en sång
Regel: Det mesta i livet kan sägas med en sång
Undantag: ...det tycker inte mina barn som avskyr när jag sjunger...
När jag var liten och växte upp så fanns det inte så mycket jag kunde göra eftersom jag var så jsuk. Gick jag ut blev jag sjuk, gick jag hem till någon blev jag sjuk, ansträngde jag mig blev jag sjuk...En lätt utväg var att stanna hemma och titta på teve och just den perioden visades det ofta sång- och dansfilmer från Hollywood. Det där ögonblicket när alla plötsligt börjar dansa och sjunga blev för mig så magiskt. Jag tror att jag innerst inne har längtat efter att få se det hända i verkliga livet, åtminstone en gång.
I Irland brukade folk börja sjunga så och alla hängde på, de dansade till och med till sången i vissa fall. Mary Mack exempelvis, eller I am the Music Man.
Devon, en kompis till min dotter, berättade att hennes mamma också börjar sjunga när hon säger något speciellt ord, eller en speciell fras.
Jag hoppas att hon visar större uppskattning än mina barn gör när jag brister ut i sång :)
Och alla dessa deckare som nuförtiden citerar sånger (Rebus!!!), eller romaner för den delen (Nick Hornby!) - kanske längtar dessa författare också efter att få sjunga sångerna de lärt sig och älskar/hatar.
Min grundskoleklass och min gymnasieklass sjöng alltid när vi samlades, på klassresor, klassfester, Lucia, julfest, avslutning. Kerstin, min mellanstadiefröken, tryckte upp sångblad och senare gjorde vi nog det på egen hand även om jag har ett svagt minne av att Britt, vår lärare på gymnasiet, också hade ett sånghäfte.
Det är därför Evert Taube sjunger i min hjärna. Och hans sånger vill ut. Vare sig mina barn uppksattar det eller inte. jag tycker lite synd om dem ibland för ett liv utan memorerade sånger låter så tomt. Allt går ju inte att hitta på Internet.
Så, som första person är jag beredd att erkänna att jag är AS:are - Anonym Sångare. och jag vill inte sluta.
Undantag: ...det tycker inte mina barn som avskyr när jag sjunger...
När jag var liten och växte upp så fanns det inte så mycket jag kunde göra eftersom jag var så jsuk. Gick jag ut blev jag sjuk, gick jag hem till någon blev jag sjuk, ansträngde jag mig blev jag sjuk...En lätt utväg var att stanna hemma och titta på teve och just den perioden visades det ofta sång- och dansfilmer från Hollywood. Det där ögonblicket när alla plötsligt börjar dansa och sjunga blev för mig så magiskt. Jag tror att jag innerst inne har längtat efter att få se det hända i verkliga livet, åtminstone en gång.
I Irland brukade folk börja sjunga så och alla hängde på, de dansade till och med till sången i vissa fall. Mary Mack exempelvis, eller I am the Music Man.
Devon, en kompis till min dotter, berättade att hennes mamma också börjar sjunga när hon säger något speciellt ord, eller en speciell fras.
Jag hoppas att hon visar större uppskattning än mina barn gör när jag brister ut i sång :)
Och alla dessa deckare som nuförtiden citerar sånger (Rebus!!!), eller romaner för den delen (Nick Hornby!) - kanske längtar dessa författare också efter att få sjunga sångerna de lärt sig och älskar/hatar.
Min grundskoleklass och min gymnasieklass sjöng alltid när vi samlades, på klassresor, klassfester, Lucia, julfest, avslutning. Kerstin, min mellanstadiefröken, tryckte upp sångblad och senare gjorde vi nog det på egen hand även om jag har ett svagt minne av att Britt, vår lärare på gymnasiet, också hade ett sånghäfte.
Det är därför Evert Taube sjunger i min hjärna. Och hans sånger vill ut. Vare sig mina barn uppksattar det eller inte. jag tycker lite synd om dem ibland för ett liv utan memorerade sånger låter så tomt. Allt går ju inte att hitta på Internet.
Så, som första person är jag beredd att erkänna att jag är AS:are - Anonym Sångare. och jag vill inte sluta.
Konsten att säga nej...
Regel: Det går lätt att säga nej när man vet att man har rätt
Undantag: ...utom till folk man tycker lite synd om...
Att någon gång jobba i någon form av helpdesk skulle ge de flesta människor en värdefull insikt in i det mänskliga psyket. Vi ska ju egentligen inte behandla människor olika, olika människor ska ha samma chans, få samma svar. Men hur lätt är det? Svar: Inte helt lätt. Otrevliga människor får nog ofta en kallare axel än trevliga, även när båda ska ha svaret att "felet är deras".
Men, mitt problem är de stackars människorna som man inser har det tufft ändå i livet. De som verkligen inte verkar förstå vad det handlar om och max tio sekunder in på deras berättelse så inser man att det är dem som har gjort del - ofta dyrbara fel...
Det är så hårt att behöva tala om för dem att inte nog med att de just har gjort något som inte går att reparera - det kommer också att kosta dem och dessutom är det deras eget fel.
Hjälp. Men jag försöker vara så snäll som möjligt i alla fall.
Undantag: ...utom till folk man tycker lite synd om...
Att någon gång jobba i någon form av helpdesk skulle ge de flesta människor en värdefull insikt in i det mänskliga psyket. Vi ska ju egentligen inte behandla människor olika, olika människor ska ha samma chans, få samma svar. Men hur lätt är det? Svar: Inte helt lätt. Otrevliga människor får nog ofta en kallare axel än trevliga, även när båda ska ha svaret att "felet är deras".
Men, mitt problem är de stackars människorna som man inser har det tufft ändå i livet. De som verkligen inte verkar förstå vad det handlar om och max tio sekunder in på deras berättelse så inser man att det är dem som har gjort del - ofta dyrbara fel...
Det är så hårt att behöva tala om för dem att inte nog med att de just har gjort något som inte går att reparera - det kommer också att kosta dem och dessutom är det deras eget fel.
Hjälp. Men jag försöker vara så snäll som möjligt i alla fall.
måndag 18 augusti 2008
Den perfekta kakan
Regel: Följer du receptet går kakan att äta
Undantag: När du inte har alla ingredienser utan improviserar
När jag försökte samla recept i släkten för jag började bli intresserad själv av att baka (tacka Hemkunskapen för det!) så kom turen till mamma och hennes sockerkaka.
Det gick inte. Hon sa bara "Sedan vispar jag ner mjöl tills det ser bra ut", "när konsistensen är den rätta så". Det gick ju inte att följa.
Nu vet jag varför. Jag har recept mer som utgångspunkt men inte köper jag ingredienser för att baka. jag bakar av det jag har hemma. Fattas något så improviserar jag. Min morots-kaffekaka gjorde förresten succé i Irland. Tänk att använda kaffe som vätska kunde vara så bra, nu har jag det ofta.
Näringsexperter lär få krupp men jag har ingen aning om hur nyttiga eller kaloririka mina kakor är. Men de går att äta.
Nästan jämt.
Undantag: När du inte har alla ingredienser utan improviserar
När jag försökte samla recept i släkten för jag började bli intresserad själv av att baka (tacka Hemkunskapen för det!) så kom turen till mamma och hennes sockerkaka.
Det gick inte. Hon sa bara "Sedan vispar jag ner mjöl tills det ser bra ut", "när konsistensen är den rätta så". Det gick ju inte att följa.
Nu vet jag varför. Jag har recept mer som utgångspunkt men inte köper jag ingredienser för att baka. jag bakar av det jag har hemma. Fattas något så improviserar jag. Min morots-kaffekaka gjorde förresten succé i Irland. Tänk att använda kaffe som vätska kunde vara så bra, nu har jag det ofta.
Näringsexperter lär få krupp men jag har ingen aning om hur nyttiga eller kaloririka mina kakor är. Men de går att äta.
Nästan jämt.
Första dagen - nya vänner
Regel: Första dagen på ett nytt ställe är alltid skrämmande
Undantag: När du känner någon från tidigare
Jag kan tycka ibland att jag har varit "den nya" på alldeles för många platser. Och inte blir det bättre av att jag nu har min egen firma och ständigt träffar nya företag och skapar nya kontakter.
När jag kom tillbaka till Sverige efter fyra år i Irland började jag på Mälardalens högskola. Nu, tre år senare, kan jag se tillbaka på otaliga starter i nya konstellationer, kurs efter kurs där jag ska lära känna och samarbeta med nya människor. Efter ett tag återkom vissa lärare vilket gjorde livet lättare. men det som gjorde verklig skillnad var när någon jag kände och uppskattade dök upp som kurskamrat i en senare kurs. Som till exempel Sofie.
Första dagen på tåget till Västerås där jag sökte efter den långa vägen till högskolans lokaler så var det Sofi som tog befälet och visade oss vilsna nykomlingar vägen. Hon hade gått en tidigare kurs så hon visste. Sedan gick vi engelska ihop, därefter svenska och så var det meningen att vi skulle läsa engelska ihop igen men då kom vi i olika kurser. Fast vi ordnade det så att vi åkte tillsammans till Västerås, fikade ihop och stöttade varandra bland annat genom att låna böcker och tipsa om svåra uppgifter.
Människor är kapabla till mycket godhet. och alla som suttit första dagen på ett nytt ställe vet hur viktigt det är med någon som hjälper en tillrätta.
Fler Sofie åt folket!
Var en Sofie i dag du med!
Undantag: När du känner någon från tidigare
Jag kan tycka ibland att jag har varit "den nya" på alldeles för många platser. Och inte blir det bättre av att jag nu har min egen firma och ständigt träffar nya företag och skapar nya kontakter.
När jag kom tillbaka till Sverige efter fyra år i Irland började jag på Mälardalens högskola. Nu, tre år senare, kan jag se tillbaka på otaliga starter i nya konstellationer, kurs efter kurs där jag ska lära känna och samarbeta med nya människor. Efter ett tag återkom vissa lärare vilket gjorde livet lättare. men det som gjorde verklig skillnad var när någon jag kände och uppskattade dök upp som kurskamrat i en senare kurs. Som till exempel Sofie.
Första dagen på tåget till Västerås där jag sökte efter den långa vägen till högskolans lokaler så var det Sofi som tog befälet och visade oss vilsna nykomlingar vägen. Hon hade gått en tidigare kurs så hon visste. Sedan gick vi engelska ihop, därefter svenska och så var det meningen att vi skulle läsa engelska ihop igen men då kom vi i olika kurser. Fast vi ordnade det så att vi åkte tillsammans till Västerås, fikade ihop och stöttade varandra bland annat genom att låna böcker och tipsa om svåra uppgifter.
Människor är kapabla till mycket godhet. och alla som suttit första dagen på ett nytt ställe vet hur viktigt det är med någon som hjälper en tillrätta.
Fler Sofie åt folket!
Var en Sofie i dag du med!
söndag 17 augusti 2008
Att fortsätta räcka ut en hand
Regel: Vänner är för livet
Undantag: När vänskapen är ensidig
Ibland undrar jag över hur det kommer sig att jag har kvar just de vänner jag har. Jag har under årens lopp tappat några som betytt så mycket för mig. Jag är dock medveten om att i de flesta fallen (kanske till och med alla) beror det på hur jag har uppfört mig. Några har jag tanklöst nog dumpat på vägen, andra har jag varit för lat för att hålla kvar.
MEN, det finns också en annan kategori, den som gör ont och gnager på hjärtat. Det är vänner som jag uppskattar och fortsätter att räcka ut handen till - men där jag inte får något gensvar.
Ibland har det tagit tid men sedan har kontakten upprättats men några låter mig vandra i vänskapens limbo år efter år. Ingen näring, och min hand envisas med att fortsätta vara uträckt istället för att bara ge upp.
Jag har också varit på andra sidan, när någon har fortsatt att räcka mig handen, trots min lathet i att göra något tillbaka. Jag är så tacksam för dem och de vännerna värderar jag extra högt. De som brydde sig om mig, hela tiden, trots att jag inte gav något tillbaka under lång tid.
På Facebook addar en del vän efter vän och har skyhöga siffror. Hur många vänner kan man egentligen ha? Men det är helt sant, Facebook, precis som StayFriends, är ett sätt att behålla kontakten.
Det är en skön känsla att bli tillfrågad om att bli vän på Facebook. Det är en skön känsla att få ett brev, ett mejl, ett telefonsamtal från en vän. Och det är en skön känsla att göra samma sak själv. Vänner är oerhört värdefulla och det är värt det att räcka ut handen i snålvinden.
Ingen känner mig så väl som mina vänner från barndomstiden i Tranås. Men varje vän är värdefull för mig, för med dem har jag delat något av mig själv. De är en del av mitt liv.
Undantag: När vänskapen är ensidig
Ibland undrar jag över hur det kommer sig att jag har kvar just de vänner jag har. Jag har under årens lopp tappat några som betytt så mycket för mig. Jag är dock medveten om att i de flesta fallen (kanske till och med alla) beror det på hur jag har uppfört mig. Några har jag tanklöst nog dumpat på vägen, andra har jag varit för lat för att hålla kvar.
MEN, det finns också en annan kategori, den som gör ont och gnager på hjärtat. Det är vänner som jag uppskattar och fortsätter att räcka ut handen till - men där jag inte får något gensvar.
Ibland har det tagit tid men sedan har kontakten upprättats men några låter mig vandra i vänskapens limbo år efter år. Ingen näring, och min hand envisas med att fortsätta vara uträckt istället för att bara ge upp.
Jag har också varit på andra sidan, när någon har fortsatt att räcka mig handen, trots min lathet i att göra något tillbaka. Jag är så tacksam för dem och de vännerna värderar jag extra högt. De som brydde sig om mig, hela tiden, trots att jag inte gav något tillbaka under lång tid.
På Facebook addar en del vän efter vän och har skyhöga siffror. Hur många vänner kan man egentligen ha? Men det är helt sant, Facebook, precis som StayFriends, är ett sätt att behålla kontakten.
Det är en skön känsla att bli tillfrågad om att bli vän på Facebook. Det är en skön känsla att få ett brev, ett mejl, ett telefonsamtal från en vän. Och det är en skön känsla att göra samma sak själv. Vänner är oerhört värdefulla och det är värt det att räcka ut handen i snålvinden.
Ingen känner mig så väl som mina vänner från barndomstiden i Tranås. Men varje vän är värdefull för mig, för med dem har jag delat något av mig själv. De är en del av mitt liv.
lördag 16 augusti 2008
ENGLISH: Grand finish!!!!
Rule: The summer vacation when you are in school lasts for 3 months
Exception: The last weekend before you go back to school. 3 months? Feels like some days only...
Today I arrived back home after a trip to south Sweden and a visit to Astrid Lindgren's World in Vimmerby. I and the kids had great (unexpectedly great that is) fun all day, despite wasps, despite rain and despite increasingly tired feet.
The actors made their best to make us pass the line between reality and tales and - it worked. Karlsson ruled! Stefan, my ten-year-old, got in trouble with all characters, he messed with them and they messed back with him.
So, grand finale. And now, on Monday, back to school.
As if the summer was but a dream...
Exception: The last weekend before you go back to school. 3 months? Feels like some days only...
Today I arrived back home after a trip to south Sweden and a visit to Astrid Lindgren's World in Vimmerby. I and the kids had great (unexpectedly great that is) fun all day, despite wasps, despite rain and despite increasingly tired feet.
The actors made their best to make us pass the line between reality and tales and - it worked. Karlsson ruled! Stefan, my ten-year-old, got in trouble with all characters, he messed with them and they messed back with him.
So, grand finale. And now, on Monday, back to school.
As if the summer was but a dream...
fredag 15 augusti 2008
Konsten att översätta
Regel:När man väl börjat översätta blir man besatt av översättningar
Undantag: När man måste läsa översättningar som inte håller måttet...
Ja, jag vet. Tjat, tjat om översättningar men visst är det kul? Alla fastnar ju någongång framför tevens undertexter och undrar vad det sitter för ett pucko på andra sidan. TV4 verkar ju inte direkt betala för sina undertexter. Där finns det allt möjligt från konstiga skiljetecken, inget pratminus när någon pratar, konstiga översättningar, fel grammatik, ja listan fortsätter tyvärr. se bara på Tyst vittne. Hur kan man tillåtas förstöra en deckare med unermåliga undertexter?
Fast, det kanske är som med allt annat. Man får vad man betalar för.
Två gånger den här sommaren har jag kallats in för att korrigera undermåliga översättningar eller översättningar som helt enkelt inte hänt. Då är det jobb mot klockan som gäller och det är fantastiskt stimulerande. Hur ska jag få ordning på den här röran? Jag vet...och så jobbar jag.
En vanlig översättning är betydligt mer likt att följa i Sherlock Holmes fotspår och sakta lägga ett pussel för att få ihop översättningen. Revision däremot är alla verktyg på en gång och högsta växeln i.
Nåja, lugn dag i dag. Än så länge...
Undantag: När man måste läsa översättningar som inte håller måttet...
Ja, jag vet. Tjat, tjat om översättningar men visst är det kul? Alla fastnar ju någongång framför tevens undertexter och undrar vad det sitter för ett pucko på andra sidan. TV4 verkar ju inte direkt betala för sina undertexter. Där finns det allt möjligt från konstiga skiljetecken, inget pratminus när någon pratar, konstiga översättningar, fel grammatik, ja listan fortsätter tyvärr. se bara på Tyst vittne. Hur kan man tillåtas förstöra en deckare med unermåliga undertexter?
Fast, det kanske är som med allt annat. Man får vad man betalar för.
Två gånger den här sommaren har jag kallats in för att korrigera undermåliga översättningar eller översättningar som helt enkelt inte hänt. Då är det jobb mot klockan som gäller och det är fantastiskt stimulerande. Hur ska jag få ordning på den här röran? Jag vet...och så jobbar jag.
En vanlig översättning är betydligt mer likt att följa i Sherlock Holmes fotspår och sakta lägga ett pussel för att få ihop översättningen. Revision däremot är alla verktyg på en gång och högsta växeln i.
Nåja, lugn dag i dag. Än så länge...
torsdag 14 augusti 2008
Att prata med sina barn
Regel: Man pratar bäst med sina morföräldrar
Undantag: När man är ensam med sitt barn på litet utrymme
Jag kommer ihåg känslan av att plocka upp luren och ringa mormor. Eller, sitta i hennes kök vid ett besök i Kiruna och fråga saker eller låta henne berätta. Ibland kändes det som om hon gav mig tillbaka min tro på att vara en del av familjen, hon rätade ut frågetecken och var den felande länken för mig till mitt förflutna. Hon var inte orättvis men långmodig (vackert ord!).
När jag försöker prata med min mamma, ännu i denna dag, så är det som om jag aldrig riktigt når fram. Hon håller masken för mig, släpper bara fram en del av sig. Hon kan helt enkelt inte vara sig själv med mig men jag är mig själv med henne, visserligen ett något mer lättirriterat jag men ändå jag.
Och nu, när jag har barn, ja - jag inser att jag lider när de inte pratar med mig. Jag hungrar efter deras småprat, efter förtrolighet. Inga detaljer är för små för mina öron. Men mina tonåringar är så privata av sig, de vill bara inte berätta.
Utom, ja just det... Ensamma med mig i bilen så kan de prata. På riktigt. Där är jag deras mamma och de är mina barn. Människor på samma väg.
Underbart!
Undantag: När man är ensam med sitt barn på litet utrymme
Jag kommer ihåg känslan av att plocka upp luren och ringa mormor. Eller, sitta i hennes kök vid ett besök i Kiruna och fråga saker eller låta henne berätta. Ibland kändes det som om hon gav mig tillbaka min tro på att vara en del av familjen, hon rätade ut frågetecken och var den felande länken för mig till mitt förflutna. Hon var inte orättvis men långmodig (vackert ord!).
När jag försöker prata med min mamma, ännu i denna dag, så är det som om jag aldrig riktigt når fram. Hon håller masken för mig, släpper bara fram en del av sig. Hon kan helt enkelt inte vara sig själv med mig men jag är mig själv med henne, visserligen ett något mer lättirriterat jag men ändå jag.
Och nu, när jag har barn, ja - jag inser att jag lider när de inte pratar med mig. Jag hungrar efter deras småprat, efter förtrolighet. Inga detaljer är för små för mina öron. Men mina tonåringar är så privata av sig, de vill bara inte berätta.
Utom, ja just det... Ensamma med mig i bilen så kan de prata. På riktigt. Där är jag deras mamma och de är mina barn. Människor på samma väg.
Underbart!
tisdag 12 augusti 2008
Parkinssons lag gäller än
Regel: Det tar tid att fatta beslut när alla ska vara överens
Undantag: Beslut om stora summor klubbas på nolltid för ingen orkar sätta sig in i frågan
Insåg just hur snabbt vi bestämde oss för att bygga ut och bygga om huset. Däremot diskussionen (som pågår varje dag) om hur jobben fördelas rättvist mellan barnen - ja den diskussionen har nu 14 år på nacken, dvs ända sedan vi fick vårt andra barn.
En i taget är de änglar.
Men snart är sommarlovet över och de blir så upptagna med allt skolarbete att de inte hinner hålla stålkoll på varandra.
med mina syskon känner jag också att man måste kunna släppa sådant. Det är så sant som det är sagt, livet är inte rättvist.
Men Gud är god.
Undantag: Beslut om stora summor klubbas på nolltid för ingen orkar sätta sig in i frågan
Insåg just hur snabbt vi bestämde oss för att bygga ut och bygga om huset. Däremot diskussionen (som pågår varje dag) om hur jobben fördelas rättvist mellan barnen - ja den diskussionen har nu 14 år på nacken, dvs ända sedan vi fick vårt andra barn.
En i taget är de änglar.
Men snart är sommarlovet över och de blir så upptagna med allt skolarbete att de inte hinner hålla stålkoll på varandra.
med mina syskon känner jag också att man måste kunna släppa sådant. Det är så sant som det är sagt, livet är inte rättvist.
Men Gud är god.
måndag 11 augusti 2008
När man kommer i tid...
Regel: Ger du dig av i tid så kommer du i tid
Undantag: Ja, när du är i tid är bussen ju oftast sen medan när du kommer i sista minuten så har den redan gått
I går körde jag till Skavsta för att hämta Karen vid flyget. Och mycket riktigt, regnet var riktigt hemskt, vindrutetorkarna gick på högsta men ändå såg jag knappt vägen. Det var djupa spår på vägen dessutom som snabbt vattenfylldes. Det gjorde att vägen dit tog längre tid än väntat, dessutom missade jag (igen!!!) genvägen till Skavsta och fick ta vägen över Nyköping. MEN, eftersom jag tagit till en halvtimme så kom jag ändå i tid, tio minuter innan planet skulle landa.
Och då, naturligtvis, var planet 50 minuter försenat :)
Som jag fick lära mig som journalist. Rätt plats. Rätt tid. Fel klädd.
Men så landade Karen, vi kunde åka hem. Flickorna pladdrade oupphörligt i bilen på vägen hem. Regnet kom och gick.
Huvudsaken är att inte komma för sent, jagf föddes tre veckor för sent vilket jag fått höra större delen av mitt liv. Denna långa väntan blev ännu längre för min mamma men inte tillräckligt lång för min mormor som skulle fylla 50 den 25:e...och trodde jag skulle bli hennes födelsedagspresent. Jag föddes den 22 och gjorde båda besvikna!
Men, irländska flaggan ärhissad. Karen är här och allt är väl.
Undantag: Ja, när du är i tid är bussen ju oftast sen medan när du kommer i sista minuten så har den redan gått
I går körde jag till Skavsta för att hämta Karen vid flyget. Och mycket riktigt, regnet var riktigt hemskt, vindrutetorkarna gick på högsta men ändå såg jag knappt vägen. Det var djupa spår på vägen dessutom som snabbt vattenfylldes. Det gjorde att vägen dit tog längre tid än väntat, dessutom missade jag (igen!!!) genvägen till Skavsta och fick ta vägen över Nyköping. MEN, eftersom jag tagit till en halvtimme så kom jag ändå i tid, tio minuter innan planet skulle landa.
Och då, naturligtvis, var planet 50 minuter försenat :)
Som jag fick lära mig som journalist. Rätt plats. Rätt tid. Fel klädd.
Men så landade Karen, vi kunde åka hem. Flickorna pladdrade oupphörligt i bilen på vägen hem. Regnet kom och gick.
Huvudsaken är att inte komma för sent, jagf föddes tre veckor för sent vilket jag fått höra större delen av mitt liv. Denna långa väntan blev ännu längre för min mamma men inte tillräckligt lång för min mormor som skulle fylla 50 den 25:e...och trodde jag skulle bli hennes födelsedagspresent. Jag föddes den 22 och gjorde båda besvikna!
Men, irländska flaggan ärhissad. Karen är här och allt är väl.
söndag 10 augusti 2008
Våga Vara Vänlig
Regel: Vänner kommer, vänner går
Undantag: VERKLIGA vänner
Återkommer till ämnet vänner. Mina bästa vänner är undantagslös de som det någon gång har gått lite hett till med, vi har bråkat eller utamanat varandra någon gång - och sedan kunnat gå vidare.
Visst är det mystiskt att det behövs en konflikt för att banden ska bli riktigt starka??
De som undvikit konflikter, som försökt att dra en lugnande slöja överallt däremot...de försvinner efter hand. Synd.
Fast å andra sidan tycker jag att det är mest imponerande att man klarar av att förbli vänner, det är nog mer regel att vänner försvinner än att de blir kvar. Att de står ut med mig :)
Undantag: VERKLIGA vänner
Återkommer till ämnet vänner. Mina bästa vänner är undantagslös de som det någon gång har gått lite hett till med, vi har bråkat eller utamanat varandra någon gång - och sedan kunnat gå vidare.
Visst är det mystiskt att det behövs en konflikt för att banden ska bli riktigt starka??
De som undvikit konflikter, som försökt att dra en lugnande slöja överallt däremot...de försvinner efter hand. Synd.
Fast å andra sidan tycker jag att det är mest imponerande att man klarar av att förbli vänner, det är nog mer regel att vänner försvinner än att de blir kvar. Att de står ut med mig :)
fredag 8 augusti 2008
Makten i att bekräfta
Regel: De personer som gör något du uppskattar bekräftar du på något sätt
Undantag: Personer som du inte uppskattar - de kan aldrig göra något rätt
Under sommaren har jag tänkt en hel del på bekräftelse, ni vet, hur man säger åt någon att "Det där gjorde du bra", "det där var rätt beslut", "Vad du är duktig". Vi som har barn hör oss själva säga sådant hela tiden - och när vi istället hör en massa negativt komma ut, som "Varför gjorde du så när du visste att du inte skulle klara av det" (efter krossat porslin, utvälta glas m.m), så reagerar vi själva på vår negatova ton och försöker att få stopp på gnället. För vi vet, eftersom vi själva har varit barn, att man tror mer på det negativa man får höra än det positiva, och det negativa får man ändå höra.
Jag tog tidigare upp makten att bekräfta någon via Facebook, när man får en vänförfrågan och väljer att inte säga ja, eller nej, utan inte handla på frågan. Det är en negativ bekräftelse och gör avsändaren osäker.
Eller en sådan enkel sak som att heja på klasskompisar eller arbetskamrater. Om du någon gång har gått in i ett rum eller väntat utanför ett rum med klasskompisar och arbetskamrater och någon har ignorerat dig totalt (i svåra fall=alla), så vet du att du krymper. Det är som om du inte finns.
I det senare fallet tycker jag nog att det handlar mer om vanlig artighet och uppfostran, men jag möter det så ofta på högskolan att jag börjar att tro att det även är ett maktmedel- ett sätt att ge igen. På högskolan är det förstås en kamp om betygen, en kamp att visa upp sig så precis som i det brittiska teveprogrammet där man svarar på frågor för att samla ihop pengar men samtidigt röstar bort folk, så lönar det sig när man närmar sig toppen att rösta bort den som är bättre än en själv.
Men, det är kanske för att det här inte är det vanligaste bemötandet som jag reagerar. de flesta, även på högskolan, är hjälpsamma och uppskattande. Och då blir det mycket roligare.
Vem älskar en mobbare? Yngve Frej?
Undantag: Personer som du inte uppskattar - de kan aldrig göra något rätt
Under sommaren har jag tänkt en hel del på bekräftelse, ni vet, hur man säger åt någon att "Det där gjorde du bra", "det där var rätt beslut", "Vad du är duktig". Vi som har barn hör oss själva säga sådant hela tiden - och när vi istället hör en massa negativt komma ut, som "Varför gjorde du så när du visste att du inte skulle klara av det" (efter krossat porslin, utvälta glas m.m), så reagerar vi själva på vår negatova ton och försöker att få stopp på gnället. För vi vet, eftersom vi själva har varit barn, att man tror mer på det negativa man får höra än det positiva, och det negativa får man ändå höra.
Jag tog tidigare upp makten att bekräfta någon via Facebook, när man får en vänförfrågan och väljer att inte säga ja, eller nej, utan inte handla på frågan. Det är en negativ bekräftelse och gör avsändaren osäker.
Eller en sådan enkel sak som att heja på klasskompisar eller arbetskamrater. Om du någon gång har gått in i ett rum eller väntat utanför ett rum med klasskompisar och arbetskamrater och någon har ignorerat dig totalt (i svåra fall=alla), så vet du att du krymper. Det är som om du inte finns.
I det senare fallet tycker jag nog att det handlar mer om vanlig artighet och uppfostran, men jag möter det så ofta på högskolan att jag börjar att tro att det även är ett maktmedel- ett sätt att ge igen. På högskolan är det förstås en kamp om betygen, en kamp att visa upp sig så precis som i det brittiska teveprogrammet där man svarar på frågor för att samla ihop pengar men samtidigt röstar bort folk, så lönar det sig när man närmar sig toppen att rösta bort den som är bättre än en själv.
Men, det är kanske för att det här inte är det vanligaste bemötandet som jag reagerar. de flesta, även på högskolan, är hjälpsamma och uppskattande. Och då blir det mycket roligare.
Vem älskar en mobbare? Yngve Frej?
torsdag 7 augusti 2008
Facebook och världen
Regel: På Internet gäller andra regler
Undantag: När någon inte förstår det och använder det emot dig
Jag håller på och bygger ett riddarrike på Internet, nämligen på Facebook. Först förstod jag inget men sedan fick jag hjälp av Tapani som rekryterade mig. Han gav mig till och med guld att bygga för! (Internet-guld...). Sedan visade det sig att jag betalade till honom hela tiden, eftersom han rekryterat mig :). Så nu tjänar jag pengar åt honom - och åt mig själv.
Visst är det märkligt hur mycket roligt du kan ha via Internet, hur du pratar med folk som du annars inte skulle ha kontakt med. Jag har några gånger kommit riktigt nära folk, en gång för nära när jag tvingades bryta kontakten eftersom min internetkompis plötsligt ändrade reglerna och blev otrevlig när jag backade ur. Det gjorde mig mer försiktig. Men fördelen med Facebook är att du väljer vilka du vill umgås med. Du kan ju tacka nej när de skickar en inbjudan att bli vän.
Men visst känns det när någon du känner sådär inte säger ja till att bli vän med dig. Jag har kommit på mig själv med att börja undra varför de inte svarar ja. Ingen har sagt nej, de bara lägger min förfrågan åt sidan och gör inget åt den. Själv har jag nog svarat ja till alla, även de jag blev förvånad av hörde av sig.
Jag gillar annars StayFriends eftersom man kan söka på hela skolor där. Enda problemet, visst känns det igen, är att komma ihåg användarnamn och lösenord till alla dessa sajter.
Undantag: När någon inte förstår det och använder det emot dig
Jag håller på och bygger ett riddarrike på Internet, nämligen på Facebook. Först förstod jag inget men sedan fick jag hjälp av Tapani som rekryterade mig. Han gav mig till och med guld att bygga för! (Internet-guld...). Sedan visade det sig att jag betalade till honom hela tiden, eftersom han rekryterat mig :). Så nu tjänar jag pengar åt honom - och åt mig själv.
Visst är det märkligt hur mycket roligt du kan ha via Internet, hur du pratar med folk som du annars inte skulle ha kontakt med. Jag har några gånger kommit riktigt nära folk, en gång för nära när jag tvingades bryta kontakten eftersom min internetkompis plötsligt ändrade reglerna och blev otrevlig när jag backade ur. Det gjorde mig mer försiktig. Men fördelen med Facebook är att du väljer vilka du vill umgås med. Du kan ju tacka nej när de skickar en inbjudan att bli vän.
Men visst känns det när någon du känner sådär inte säger ja till att bli vän med dig. Jag har kommit på mig själv med att börja undra varför de inte svarar ja. Ingen har sagt nej, de bara lägger min förfrågan åt sidan och gör inget åt den. Själv har jag nog svarat ja till alla, även de jag blev förvånad av hörde av sig.
Jag gillar annars StayFriends eftersom man kan söka på hela skolor där. Enda problemet, visst känns det igen, är att komma ihåg användarnamn och lösenord till alla dessa sajter.
onsdag 6 augusti 2008
English: The importance of friends
Rule: Your friend and you will have something in common
Exception: When your friendship becomes the thing you have in common
One of my first days in Ireland I was crossing a street with my youngest, Stefan, in a pram, on our way home from school where we had left the other kids. A lady was waiting next to me at the lights with her toddler in another pram. She turned to me and said:
- Excuse me, are you not Isak's mum?
Isak, my boy, turned out to be in her boy Barney's class. She lived on my way home and thus Sally became my first friendly face in Ireland. Maybe she was that observant about my situation because her husband was non-native. A few days later another mum made a similar approach. Her boy Mikey was in my Kristoffer's class. Niamh turned out to be one of my very best friends in Ireland. And she had lived some years in the US.
In church the first one to really talk to me, not just polite chit-chat or handing out invitations that never got any closer to a real meeeting, was Ulrike. She comes from Germany but has been living in Ireland for many years. My other closest friends in germany were Stuart and Breda (with their children all living abroad) and Sara-Jane (with a Spanish husband).
That made me form a conclusion that the knowledge from sharing a life with an immigrant or sharing first-hand experiences of being a foreigner made you more aware of other foreigners. That is, until I came to know Elizabeth and her sister Bernadette. Both Irish. Both living in Ireland (and nowhere else). Well, Bernadette did have a daughter abroad but she only came to know me from Elizabeth, who came to know me through her daughter Karen who befriended my daughter Petra.
So, without having first or second-hand experience of being a foreigner, Elizabeth still gave me her hand of friendship and has stayed my friend through the years. It has even survived me moving back to Sweden. our friendship is what we have in common and from that point of view we learn things about eachother, and it works because she is as curious as I am about how it is to be on the other side.
Last, a word about Bernadette. She provides me with a home in Ireland whenever I go back, she does laugh at me when I am crying in front of the telly wathing how Len dies in Emmerdale...but she also shares my obsession for Casualty and Holby city. We buy the same kind of clothes from Penney's. I feel at home in her home. That - is a gift. A gift of friendship that she offers me.
Exception: When your friendship becomes the thing you have in common
One of my first days in Ireland I was crossing a street with my youngest, Stefan, in a pram, on our way home from school where we had left the other kids. A lady was waiting next to me at the lights with her toddler in another pram. She turned to me and said:
- Excuse me, are you not Isak's mum?
Isak, my boy, turned out to be in her boy Barney's class. She lived on my way home and thus Sally became my first friendly face in Ireland. Maybe she was that observant about my situation because her husband was non-native. A few days later another mum made a similar approach. Her boy Mikey was in my Kristoffer's class. Niamh turned out to be one of my very best friends in Ireland. And she had lived some years in the US.
In church the first one to really talk to me, not just polite chit-chat or handing out invitations that never got any closer to a real meeeting, was Ulrike. She comes from Germany but has been living in Ireland for many years. My other closest friends in germany were Stuart and Breda (with their children all living abroad) and Sara-Jane (with a Spanish husband).
That made me form a conclusion that the knowledge from sharing a life with an immigrant or sharing first-hand experiences of being a foreigner made you more aware of other foreigners. That is, until I came to know Elizabeth and her sister Bernadette. Both Irish. Both living in Ireland (and nowhere else). Well, Bernadette did have a daughter abroad but she only came to know me from Elizabeth, who came to know me through her daughter Karen who befriended my daughter Petra.
So, without having first or second-hand experience of being a foreigner, Elizabeth still gave me her hand of friendship and has stayed my friend through the years. It has even survived me moving back to Sweden. our friendship is what we have in common and from that point of view we learn things about eachother, and it works because she is as curious as I am about how it is to be on the other side.
Last, a word about Bernadette. She provides me with a home in Ireland whenever I go back, she does laugh at me when I am crying in front of the telly wathing how Len dies in Emmerdale...but she also shares my obsession for Casualty and Holby city. We buy the same kind of clothes from Penney's. I feel at home in her home. That - is a gift. A gift of friendship that she offers me.
tisdag 5 augusti 2008
Konsten att vara mamma
Regel: En bra mamma är någon som har kontakt med sin egen barndom
Undantag: Mammor som aldrig har vuxit upp EFTER sin egen barndom
Det kom en gång en bok som hette något i stil med Att vara mamma till sin mamma. Det här är något som de som har senila föräldrar tvingas leva med, ibland samtidigt som de har egna små barn att ta hand om.
Livet är inte rättvist. Jag kommer ihåg ett gammalt par som lämnade en liten pojke på kyrkans barntimmar i Köping. Jag trodde att han var deras barnbarn men det visade sig vara deras barnbarnsbarn. När jag lät lite förvånad skrockade de bara och sa:
- Vi sliter ut en generation i taget.
Suck. Om det bara vore så väl. Med egna barn och tvånget att jobba för att leva, för att ha råd med sina barn, så känns ryggsäcken med föräldrar som blir ens barn så tung. Här kan vi också tala om att slita ut en generation i taget men det är inte den äldsta som går först.
Min mamma,som jag älskar med en kärlek som jag gissar aldrig kommer att bli besvarad fullt ut, hänger så tungt på min rygg, och det gör pappa också. För varje år som går blir det mer otroligt att de någonsin kommer att växa upp och bete sig som vuxna människor, ta ansvar, tala sanning, förlåta, glömma, be om ursäkt - allt sådant som inte är roligt men som måste göras. Min mamma satt i nästan ett dygn i telefon till kreti och pleti och berättade hur ensam hon var och hur hennes kurator tyckte synd om henne för att hon bara hade sänggåendet att se fram emot varje dag. Och där satt vi i vardagsrummet och väntade på henne, både dotter och barnbarn. Vi som "aldrig är där", vi som "inte förstår hur svårt hon lider", vi som "inte har tid att hålla kontakt", vi som "inte vet" - men det är svårt att inte veta när hennes sjukdomar är det enda samtalsämne som existerar. Men så, plötsligt, svängde hon om sist och pratade som en vanlig människa, i nästa flera timmar och såg oss, såg att vi var där.
Mamma, du måste välja mellan att baktala dina barn eller umgås med dem. Det går inte att göra båda. Så sa jag innan jag gick. Till döden trött på alla mammas telefonkompisar som låter henne fortsätta att leva i lala-land.
Jag är så avundsjuk ibland på folk med närvarande föräldrar. Till och med där är det svårt ibland men det verkar överkomligt på ett annat sätt och inte alls lika tröttande. Jo, curlingföräldrar - de är nog lika jobbiga. De som aldrig litar på en och ordnar allt.
Men min uppgift här i livet är att lära mig förstå, så att jag kan bryta mönster och vara mamma till mina barn så de kan vara föräldrar åt sina barn och så vidare.
Undantag: Mammor som aldrig har vuxit upp EFTER sin egen barndom
Det kom en gång en bok som hette något i stil med Att vara mamma till sin mamma. Det här är något som de som har senila föräldrar tvingas leva med, ibland samtidigt som de har egna små barn att ta hand om.
Livet är inte rättvist. Jag kommer ihåg ett gammalt par som lämnade en liten pojke på kyrkans barntimmar i Köping. Jag trodde att han var deras barnbarn men det visade sig vara deras barnbarnsbarn. När jag lät lite förvånad skrockade de bara och sa:
- Vi sliter ut en generation i taget.
Suck. Om det bara vore så väl. Med egna barn och tvånget att jobba för att leva, för att ha råd med sina barn, så känns ryggsäcken med föräldrar som blir ens barn så tung. Här kan vi också tala om att slita ut en generation i taget men det är inte den äldsta som går först.
Min mamma,som jag älskar med en kärlek som jag gissar aldrig kommer att bli besvarad fullt ut, hänger så tungt på min rygg, och det gör pappa också. För varje år som går blir det mer otroligt att de någonsin kommer att växa upp och bete sig som vuxna människor, ta ansvar, tala sanning, förlåta, glömma, be om ursäkt - allt sådant som inte är roligt men som måste göras. Min mamma satt i nästan ett dygn i telefon till kreti och pleti och berättade hur ensam hon var och hur hennes kurator tyckte synd om henne för att hon bara hade sänggåendet att se fram emot varje dag. Och där satt vi i vardagsrummet och väntade på henne, både dotter och barnbarn. Vi som "aldrig är där", vi som "inte förstår hur svårt hon lider", vi som "inte har tid att hålla kontakt", vi som "inte vet" - men det är svårt att inte veta när hennes sjukdomar är det enda samtalsämne som existerar. Men så, plötsligt, svängde hon om sist och pratade som en vanlig människa, i nästa flera timmar och såg oss, såg att vi var där.
Mamma, du måste välja mellan att baktala dina barn eller umgås med dem. Det går inte att göra båda. Så sa jag innan jag gick. Till döden trött på alla mammas telefonkompisar som låter henne fortsätta att leva i lala-land.
Jag är så avundsjuk ibland på folk med närvarande föräldrar. Till och med där är det svårt ibland men det verkar överkomligt på ett annat sätt och inte alls lika tröttande. Jo, curlingföräldrar - de är nog lika jobbiga. De som aldrig litar på en och ordnar allt.
Men min uppgift här i livet är att lära mig förstå, så att jag kan bryta mönster och vara mamma till mina barn så de kan vara föräldrar åt sina barn och så vidare.
måndag 4 augusti 2008
ENGLISH: Summers used to be sunny....
Rule: The summer vacation of your childhood is remembered as permanent sunny
Exception: Catastrophic outings...
When I was a child and had the blessing of a three month long summer vacation, it was always sunny. I used to sit outdoors as long as I could stand it in order to get a tan. But, I always gave up too soon. The only option if I wanted to be forced-tanned, was to take a day-trip to our beach at the lake Sommen. It was quite a long up-hills bicycling to get there so you tended to stay as long as possible.
You lay on the green and as soon as you got too hot, you made a quick dive down into the lake.
And then, you started all over again. Every sunburn I ever suffered was down to this place. And, to be fair, all tan as well.
It was the most magic place and as I got older and became a teenager it was the place to show how brave you were, including a dip at 1st of May (approx 12 degrees in the water) and also midnight swims later in the summer.
But did it never rain? It must have rained but the only memory I have of rain during a vacation is when m y father took me, my sister and one of my brothers to Denmark where he had rented a cottage for a week. It was the first (and only) real vacation during my childhood. But, day 3 (as I recall it) rain came pouring down. As you know it never rains but it pours so my father had just about had it - well before the end of the week. We packed early and started on our way back home.
And, yes of course, the sun was then back on again...
Exception: Catastrophic outings...
When I was a child and had the blessing of a three month long summer vacation, it was always sunny. I used to sit outdoors as long as I could stand it in order to get a tan. But, I always gave up too soon. The only option if I wanted to be forced-tanned, was to take a day-trip to our beach at the lake Sommen. It was quite a long up-hills bicycling to get there so you tended to stay as long as possible.
You lay on the green and as soon as you got too hot, you made a quick dive down into the lake.
And then, you started all over again. Every sunburn I ever suffered was down to this place. And, to be fair, all tan as well.
It was the most magic place and as I got older and became a teenager it was the place to show how brave you were, including a dip at 1st of May (approx 12 degrees in the water) and also midnight swims later in the summer.
But did it never rain? It must have rained but the only memory I have of rain during a vacation is when m y father took me, my sister and one of my brothers to Denmark where he had rented a cottage for a week. It was the first (and only) real vacation during my childhood. But, day 3 (as I recall it) rain came pouring down. As you know it never rains but it pours so my father had just about had it - well before the end of the week. We packed early and started on our way back home.
And, yes of course, the sun was then back on again...
söndag 3 augusti 2008
Arbetskompisar som vänner
Regel: Dina arbetskompisar behåller du så länge du behåller arbetet
Undantag: Om båda är överrens varar vänskapen
I veckan fick jag ett avskedsmejl från en gammal arbetskompis på Tranware i Dublin. Det är tre år sedan vi sist arbetade ihop och nu skickade han ett allmänt mejl eftersomn det var sista dagen på jobbet. För den som har använt sin arbetsmejl som personlig mejl är det ett måste, annars har man ingen mejladress som fungerar längre. Dessutom tipsade han om sitt Facebook-konto.
Och då slog det mig hur få arbetskompisar som jag har behållit kontakten med. Och ännu märkligare är att det är fler från Irland än från Sverige fastän arbetstiden i Irland relativt sett varit en bråkdel av den svenska arbetstiden.
Varför? I min adressbok har jag bara en riktig svensk arbetskompis, samt några adresser till arbetskompisar som jag kan höra av mig till med mycket ojämna mellanrum. Men, jag har flera irländska. Mystiskt. Men de som jag håller kontakten med trots att tiden går och jag flyttar och byter jobb - det är skolkompisar.
Lite sorgligt är det. "Jag tänker på dem ibland, all den kärlek jag aldrig vann, bara för att jag inte hann, och aldrig våga" låter sången av Peter Lundblad (han med Ta mig till havet). Lite omskrivet kan jag säga att jag tänker på dem ibland, de jag tillbringade orimligt mycket tid med men nu är bara borta. Som Magnus, Jan-Olov, Raina, Helena och de andra på Östgöten. Eller mina "motståndare" på Corren: Rooney inte minst. Men sedan är det andra jag kan se framför mig men glömt namnet på. Som alla från Tranås, utom Brita Lundblad, hennes namn sticker. Och de i Fagersta; Gunilla, Li och de andra. Och från Stockholm: Anders Axklo inte minst men också Danne och Peter.
Nåja, när jag började med Facebook upptäckte jag att för en gång skull var det det omvända, jag fick ett mejl från "Irre" som ville adda mig. Jag känner tre Irre max men vilken var detta. Naturligtvis, min gamla kompis från Gotland! Hon letade upp mig och jag blev jätteglad. Nu blir jag med jämna mellanrum utmanad till märkliga tävlingar där Irre för det mesta avgår som segrare.
Det är gott med vänner. Men gamla vänner har en speciell must och smak. Jag skulle kanske inte dra jämförelsen med vin men väl med ett Åkeröträd. Det tar tid innan frukten kommer men då blir den desto godare.
Mums.
Undantag: Om båda är överrens varar vänskapen
I veckan fick jag ett avskedsmejl från en gammal arbetskompis på Tranware i Dublin. Det är tre år sedan vi sist arbetade ihop och nu skickade han ett allmänt mejl eftersomn det var sista dagen på jobbet. För den som har använt sin arbetsmejl som personlig mejl är det ett måste, annars har man ingen mejladress som fungerar längre. Dessutom tipsade han om sitt Facebook-konto.
Och då slog det mig hur få arbetskompisar som jag har behållit kontakten med. Och ännu märkligare är att det är fler från Irland än från Sverige fastän arbetstiden i Irland relativt sett varit en bråkdel av den svenska arbetstiden.
Varför? I min adressbok har jag bara en riktig svensk arbetskompis, samt några adresser till arbetskompisar som jag kan höra av mig till med mycket ojämna mellanrum. Men, jag har flera irländska. Mystiskt. Men de som jag håller kontakten med trots att tiden går och jag flyttar och byter jobb - det är skolkompisar.
Lite sorgligt är det. "Jag tänker på dem ibland, all den kärlek jag aldrig vann, bara för att jag inte hann, och aldrig våga" låter sången av Peter Lundblad (han med Ta mig till havet). Lite omskrivet kan jag säga att jag tänker på dem ibland, de jag tillbringade orimligt mycket tid med men nu är bara borta. Som Magnus, Jan-Olov, Raina, Helena och de andra på Östgöten. Eller mina "motståndare" på Corren: Rooney inte minst. Men sedan är det andra jag kan se framför mig men glömt namnet på. Som alla från Tranås, utom Brita Lundblad, hennes namn sticker. Och de i Fagersta; Gunilla, Li och de andra. Och från Stockholm: Anders Axklo inte minst men också Danne och Peter.
Nåja, när jag började med Facebook upptäckte jag att för en gång skull var det det omvända, jag fick ett mejl från "Irre" som ville adda mig. Jag känner tre Irre max men vilken var detta. Naturligtvis, min gamla kompis från Gotland! Hon letade upp mig och jag blev jätteglad. Nu blir jag med jämna mellanrum utmanad till märkliga tävlingar där Irre för det mesta avgår som segrare.
Det är gott med vänner. Men gamla vänner har en speciell must och smak. Jag skulle kanske inte dra jämförelsen med vin men väl med ett Åkeröträd. Det tar tid innan frukten kommer men då blir den desto godare.
Mums.
lördag 2 augusti 2008
Minnet av Tranås
Regel: Det är viktigt att veta om man är Taifare eller Boisare
Undantag: Om man inte kommer från Tranås
Det var den första frågan jag fick av de andra barnen när vi hade flyttat till Tranås.
- E du taifare elle boisare?
Jag hade precis landat i Småland efter en lycklig tid i Falköping och efter mer dimmiga minnen av Kristinehamn och Kiruna.
Jag sa det som lät bäst i mina öron:
- Boisare.
Jag hade valt rätt och blev omedelbart accepterad. Mina kommande år i Tranås, alla 13, påverkades av detta val. Nåja, nästan. Jag erkänner att jag själv spelade fotboll i Tranås nAIF och skrek mig hes på ett antal hockeymatcher i den nybyggda ishallen, och jag både sålde lotter och batongerade svarta vinbär för TAIF.
Men Bois, Bois var bandy på Bredstorp, inklusive den magiska natten när laget var tvunget att vinna med 5-0 för att ta sista platsen i Allsvenskan. Motståndarlaget skulle annars gå upp. Och med stelfrusna fötter såg vi ett av försvinnande få sportunder - för BoIS vann med 5-0 och Oball gjorde tre mål.
Och min granne och kompis pappa var lagledare för laget så vi fick följa laget så nära, så nära. Vi bredde smörgåsar när de träffades och sålde godis och korv när de tränade och spelade. Poppen köpte lakrits.
Vi åkte till och med till Nässjö för derbymatchen, något som fortfarande, efter alla dessa år, känns. Nässjö vann med 8-0 och vi missade sista tåget hem, minns du Monica?
Ajajajajajaj.
När jag senare arbetade som sportjournalist så längtade jag alltid efter ett sådant gyllene ögonblick som när BoIS vann med 5-0. Kanske var det därför jag slutade efter fyra år.
För, det hände aldrig.
Nu behöver inte mina fötter frysa längre. Jag går aldrig på bandy mer.
BoIS är så långt, långt borta.
Undantag: Om man inte kommer från Tranås
Det var den första frågan jag fick av de andra barnen när vi hade flyttat till Tranås.
- E du taifare elle boisare?
Jag hade precis landat i Småland efter en lycklig tid i Falköping och efter mer dimmiga minnen av Kristinehamn och Kiruna.
Jag sa det som lät bäst i mina öron:
- Boisare.
Jag hade valt rätt och blev omedelbart accepterad. Mina kommande år i Tranås, alla 13, påverkades av detta val. Nåja, nästan. Jag erkänner att jag själv spelade fotboll i Tranås nAIF och skrek mig hes på ett antal hockeymatcher i den nybyggda ishallen, och jag både sålde lotter och batongerade svarta vinbär för TAIF.
Men Bois, Bois var bandy på Bredstorp, inklusive den magiska natten när laget var tvunget att vinna med 5-0 för att ta sista platsen i Allsvenskan. Motståndarlaget skulle annars gå upp. Och med stelfrusna fötter såg vi ett av försvinnande få sportunder - för BoIS vann med 5-0 och Oball gjorde tre mål.
Och min granne och kompis pappa var lagledare för laget så vi fick följa laget så nära, så nära. Vi bredde smörgåsar när de träffades och sålde godis och korv när de tränade och spelade. Poppen köpte lakrits.
Vi åkte till och med till Nässjö för derbymatchen, något som fortfarande, efter alla dessa år, känns. Nässjö vann med 8-0 och vi missade sista tåget hem, minns du Monica?
Ajajajajajaj.
När jag senare arbetade som sportjournalist så längtade jag alltid efter ett sådant gyllene ögonblick som när BoIS vann med 5-0. Kanske var det därför jag slutade efter fyra år.
För, det hände aldrig.
Nu behöver inte mina fötter frysa längre. Jag går aldrig på bandy mer.
BoIS är så långt, långt borta.
fredag 1 augusti 2008
English: Swedish-English or Swinglish
Rule: Swedes have exceptionally good English
Exception: But they cannot write properly
In Ireland one of the daily newspapers shared some jokes about the foreign staff working in the now booming tourist sector again: like, how do you know it is a Swede waiting on you?
The answer was: they will clean the table first - and speak correct English.
I heard the same while working in Ireland, many compliments for my English, sometimes delivered with a questioning look as if the person was wondering inside how that was possible. I had, however, to leave my posh British accent behind. The Irish pretended not to understand it. But when it came to writing - well, there I soon noticed that I had to struggle in order to keep it perfect. Suddenly the Swinglish tone would appear, or the Swinglish vocabulary, or the Swinglish syntax or grammar...
Now, after three years at the University studying English I have a different style, but still - the Swedish tone would appear even now. But, is that such a bad thing? The English I write would at least be understandable now, even if I would give myself away sometimes as not being native. However, as I enjoy reading Swedish novels written by mutlilingual people, I hope the same is true the other way around.
The English speaking world already enjoys the presence of people writing in English although they do not come from the US or Great Britain. Hiberno-English is different, Australian-English is different and Singapore-English is different.
That, my friends, is great! Enjoy a more diverse literature.
Exception: But they cannot write properly
In Ireland one of the daily newspapers shared some jokes about the foreign staff working in the now booming tourist sector again: like, how do you know it is a Swede waiting on you?
The answer was: they will clean the table first - and speak correct English.
I heard the same while working in Ireland, many compliments for my English, sometimes delivered with a questioning look as if the person was wondering inside how that was possible. I had, however, to leave my posh British accent behind. The Irish pretended not to understand it. But when it came to writing - well, there I soon noticed that I had to struggle in order to keep it perfect. Suddenly the Swinglish tone would appear, or the Swinglish vocabulary, or the Swinglish syntax or grammar...
Now, after three years at the University studying English I have a different style, but still - the Swedish tone would appear even now. But, is that such a bad thing? The English I write would at least be understandable now, even if I would give myself away sometimes as not being native. However, as I enjoy reading Swedish novels written by mutlilingual people, I hope the same is true the other way around.
The English speaking world already enjoys the presence of people writing in English although they do not come from the US or Great Britain. Hiberno-English is different, Australian-English is different and Singapore-English is different.
That, my friends, is great! Enjoy a more diverse literature.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
