Makten i att bekräfta

Regel: De personer som gör något du uppskattar bekräftar du på något sätt
Undantag: Personer som du inte uppskattar - de kan aldrig göra något rätt

Under sommaren har jag tänkt en hel del på bekräftelse, ni vet, hur man säger åt någon att "Det där gjorde du bra", "det där var rätt beslut", "Vad du är duktig". Vi som har barn hör oss själva säga sådant hela tiden - och när vi istället hör en massa negativt komma ut, som "Varför gjorde du så när du visste att du inte skulle klara av det" (efter krossat porslin, utvälta glas m.m), så reagerar vi själva på vår negatova ton och försöker att få stopp på gnället. För vi vet, eftersom vi själva har varit barn, att man tror mer på det negativa man får höra än det positiva, och det negativa får man ändå höra.

Jag tog tidigare upp makten att bekräfta någon via Facebook, när man får en vänförfrågan och väljer att inte säga ja, eller nej, utan inte handla på frågan. Det är en negativ bekräftelse och gör avsändaren osäker.

Eller en sådan enkel sak som att heja på klasskompisar eller arbetskamrater. Om du någon gång har gått in i ett rum eller väntat utanför ett rum med klasskompisar och arbetskamrater och någon har ignorerat dig totalt (i svåra fall=alla), så vet du att du krymper. Det är som om du inte finns.

I det senare fallet tycker jag nog att det handlar mer om vanlig artighet och uppfostran, men jag möter det så ofta på högskolan att jag börjar att tro att det även är ett maktmedel- ett sätt att ge igen. På högskolan är det förstås en kamp om betygen, en kamp att visa upp sig så precis som i det brittiska teveprogrammet där man svarar på frågor för att samla ihop pengar men samtidigt röstar bort folk, så lönar det sig när man närmar sig toppen att rösta bort den som är bättre än en själv.

Men, det är kanske för att det här inte är det vanligaste bemötandet som jag reagerar. de flesta, även på högskolan, är hjälpsamma och uppskattande. Och då blir det mycket roligare.

Vem älskar en mobbare? Yngve Frej?