Med Jaget i centrum

Regel: Min egen smärta är synbar
Undantag: ...utom för alla andra

Jag vet vad jag känner. Ibland lyckas jag förmedla det, ibland inte. Men jag vet att få, närmast ingen, kan ta på sig mina mockasiner och gå i mina spår - känna min smärta, dela den och ta på sig en del av min börda. Det är en ensam stig att gå för det mesta, inte helt ensam men ensam.

Eller kanske rättare sagt, få vill?

Jag vet inte men jag vet när någon annan, samtidigt som jag kämpar med min sorg, mitt samvete, mina praktiska göromål som ska göras trots allt som händer omkring mig, ställer krav på att deras sorg ska prioriteras - att jag ska släppa allt för att bära dem, trösta dem, hjälpa dem, stödja dem - då brister det.

Det finns inget. Ni piskar en död häst.

Inte alla kan dela din smärta. Inte alla kan lägga ner sitt eget liv för att ett tag dela ditt. Det är inte ett krav man kan ställa. Det är bara nåd när det sker.

Sorg, sorg, sorgligt

Regel: När någon sörjer får de vara i fred
Undantag: Människor som själva varit där och vet hur det känns

Nu är jag där igen! men jag upplever nu stark sorg ännu en gång och det är likadant igen. Människor undviker en. Och de som frågar vill bara ha enstaviga svar eller ett svagt leende. Inte alltihop uthällt i en enda röra. Som om den döde aldrig har funnits. Ingen som nämner hans namn, ingen som pratar om honom. Ingen som minns. Ingen som vill bearbeta sorgen och minnena.

Som i ett tomt rum. Ett tomrum. Människor som står mig nära tittar bort eller biter ihop munnen eller himlar med ögonen. Mina barn läxar upp mig och vägrar prata så det kommer från alla håll.

Men ut måste det komma. Och nu är tårarna slut.

Och plötsligt är Internet full av dem!

Regel: Du ser bara det du letar efter
Undantag: När du dyker huvudstupa ner i något nytt och inte kan värja dig och välja

Pappa dog och plötsligt upptäckte jag hur Internet var fullt av döttrar som skrev om sin saknad och sorg efter sin pappa, flera av dem med dåliga erfarenheter, flera år utan att de hade umgåtts- och ändå denna sorg.

Sorg är något vi vet att vi kommer att drabbas av. Folk dör och till slut är det någon i vår närhet som dör.

Och ändå, denna förlamande sorg, denna sorg som tar en sådan tid. En kvinna jag träffade berättade om hur hon när hennes föräldrar dog inte kunde jobba längre. Det hade tagit år för henne att komma tillbaka till ett vanligt liv men hon bar fortfarande på sorgen.

Jag tror jag vet en sak som de och jag har gemensamt - längtan efter att få berätta, prata om pappa, dela. Och goda vänner och släktingar orkar bara höra så mycket. Värst är de som vill dra en slöja över allt, när allt ska vara fint och trevligt och personen du kände ersätts av en mesig typ som aldrig gjorde en fluga förnär - en underfundig gubbe som satt där på förstukvisten. När pappa i själva verket var sammansatt, komplicerad, med mörka och ljusa sidor. Men att dra upp bitterhet, långsinthet, gräl och strider?

Att tala väl om den döde tror jag är sunt. Inget tjänar på att bitterhet, avundsjuka, svartsjuka, ja alla negativa känslor, överlever begravningsdagen. De förtjänar att begravas med den vi hedrar. Men de ska begravas för att det är en akt av försoning att begrava någon. En försoning när man vågar se livet som det var och ändå älska.

Att då inte få gehör för min bild, mina upplevelser, mina minnen. När de inte räknas-hur ska man då gå vidare i sorgen? det blir som om jag inte var där, som om jag inte fanns och jag har varit tillräckligt osynlig i mitt liv.

Så har det varit på andra begravningar också, jag har förväntats ta hand om någon när jag själv satt där med känslor och sorg och en enorm tomhet.

Ja, jag borde ha kunnat ge. Men jag kunde inte. Det var som att piska en död häst. det fanns inget där. Och när jag var besviken på bristen på hjälp, på omtanke, så inser jag också att de andra också hade nog med sitt.

Min sorg kände jag utan och innan och först nu, fyra år senare, kan jag se de andras sorg. Nu när jag än en gång sörjer, och då sörjer jag också det som hänt sedan min bror dog för fyra år sedan. Allt som inte gjordes, inte sades - och det som gjordes, sades. Man gör visst alltid fel!

Som sagt. Vid dödsfall och vid kriser behöver man medlare. Man behöver någon som ser det utifrån. Någon som kan ta våra motsträviga händer och tvinga dem att mötas- precis som vi vill.

Min morfar och hans bror fördes i varsin rullstol motvilligt till ett möte där de fick be varandra om förlåtelse. Båda var döende men där och då dog också deras gamla fejd och de kunde dö i frid.

Sådana vänner, som kan köra fram våra rullstolar till ett sådant möte, behövs mer än någonsin ju mer som familjebanden brister omkring oss och släkterna slutar vara en trygg famn.

Skilsmässor kan upplevas som en bra lösning, den enda lösningen men som alltid när något går sönder så blir det aldrig riktigt helt igen. Och sprickorna gör så ont i oss barn.

Charmen med sport mitt i alltihopa

Regel: Sport kan få en att glömma allt runtomkring
Undantag: När man har svårt att koncentrera sig och sport känns oviktigt

Ishockey-VM, handbolls-final - och mitt i allt en begravning och så mycket sorg att ta itu med. Först kunde jag inte koncentrera mig mer än enstaka minuter vid teven. Jag gick ifrån och grät och jag gick ifrån för att tänka.

Sedan kom alla papper och alla telefonsamtal och alla sammanställningar och alla frågor, frågor, frågor och inga svar. Som Sisyfos slet jag upp stenen mot toppen men den ramlade bara ner, gång på gång. Alla lösningar jag hittade fick veto och det var bara att börja om medan tiden rann iväg. Kanske var det bra, kanske var det dåliga lösningar som kom upp till vattenytan och det var lika bra att de försvann tillbaka ner i djupet.

Och nu, en stund av vila. En tid av frid. Ett kort mellanspel innan själva begravningen och undertecknandet av papper. Och då kan jag titta, i alla fall lite längre stunder. Lagom till att både Tre Kronor och Guif börjar förlora.

Men roligt att se dem kämpa bra. Och roligt att se dem kämpa och roligt att se när motståndarna också kämpar. Vem som vinner är inte lika viktigt för mig just nu, så många förluster att summera gör att jag lägger ribban lågt. Att försöka i alla fall. Att bjuda upp till strid. Att inte ge upp i förtid.

Ett liv är slut. Men striden pågår till sista ordet är sagt.

Rättvisa är svår och ofta orättvis

Regel: Det är lätt att känna att man blir orättvist behandlad
Undantag: Det krävs ofta tid i ensamhet, gärna på en retreat eller under en sömnlös natt, för att inse att man själv varit orättvis mot andra.

Jag känner mig själv utan och innan. Det är sant. Andra människor däremot, inklusive sådana jag känt hela mitt liv, känner jag från utsidan - från det jag sett och observerat, från det de har gjort, sagt - och det som andra har sagt om dem.

Det är så lätt att generalisera, sortera in dem i fack och sedan tvinga dem att sitta kvar där för min bekvämlighets skull. Men jag vet ju att det måste vara lika hemskt för dem att bli orättvist bedömd och behandlad som det är för mig.

Etiketter är bra för syltburkar. Inte för människor. Och hur många chanser ska man ge människor? Sju? Sju gånger 70? Oändliga? Hur ska man kunna sätta en gräns?

Det är sant att de chanser man inte ger är de man ångrar (även om man måste skydda sig själv också när man ger chanser). Den hand man inte sträcker ut i försoning är den hand som bränner när det är för sent.

Jag kan inte tvinga någon att ta rätt beslut, jag vet - jag har egna barn. Men jag kan stå bredvid dem när jag vet att det bara kan sluta illa. Jag kan hålla tyst om "vad var det jag sa". Jag kan sluta ta ansvar för hela världen och hjälpa människor att ta ansvar för sina liv. Ge dem tänkbara alternativ på lösningar.

Det kallas att bli vuxen. Sluta curla.

Aldrig är en lång tid

Regel: När det är för sent är det för sent
Undantag: När man kan få frid och lämna det som inte blev gjort

Som sagt var, en helg som slutade med bråk slutade inte som jag hade planerat och när jag valde att åka hem, att inte göra det jag åkt för att göra, så visste jag ju inte att detta var sista chansen.

Sista chansen kommer förr eller senare och ingen av oss vet när. Det är nog därför Bibeln har med ordstävet, Låt inte solen gå ner över din vrede. Det borde aldrig vara för sent. Vi borde alltid ha våra affärer och inte minst våra personliga relationer i ordning.

Jag åkte inte dit jag borde ha åkt. Tre veckor senare kom beskedet jag fruktat men väntat - det var nu för sent att åka.

Och nu, tre veckor senare, har jag försonats med det jag inte gjorde och med det jag gjorde. Slutsatsen är nog enkel, få människor har de vänner och den släkt de egentligen behöver och/eller förtjänar. Vi ställer ofta för höga krav på människor och, viktigast av allt, människor som inte kan be om hjälp kommer inte att be om hjälp. De kommer att försöka reda upp röran själva och när det inte går kommer de att stupa på sin post.

Vad kan jag göra? Jo, nästa gång, när jag känner igen mönstret, ska jag ingripa.Inte passivt vänta på tillåtelse. Jag ska inte bara konfrontera problemet men våga ta handen och gå tillsammans mot en lösning.

Tack för det jag fick. Förlåt för det jag inte gjorde och sa.