Rättvisa är svår och ofta orättvis

Regel: Det är lätt att känna att man blir orättvist behandlad
Undantag: Det krävs ofta tid i ensamhet, gärna på en retreat eller under en sömnlös natt, för att inse att man själv varit orättvis mot andra.

Jag känner mig själv utan och innan. Det är sant. Andra människor däremot, inklusive sådana jag känt hela mitt liv, känner jag från utsidan - från det jag sett och observerat, från det de har gjort, sagt - och det som andra har sagt om dem.

Det är så lätt att generalisera, sortera in dem i fack och sedan tvinga dem att sitta kvar där för min bekvämlighets skull. Men jag vet ju att det måste vara lika hemskt för dem att bli orättvist bedömd och behandlad som det är för mig.

Etiketter är bra för syltburkar. Inte för människor. Och hur många chanser ska man ge människor? Sju? Sju gånger 70? Oändliga? Hur ska man kunna sätta en gräns?

Det är sant att de chanser man inte ger är de man ångrar (även om man måste skydda sig själv också när man ger chanser). Den hand man inte sträcker ut i försoning är den hand som bränner när det är för sent.

Jag kan inte tvinga någon att ta rätt beslut, jag vet - jag har egna barn. Men jag kan stå bredvid dem när jag vet att det bara kan sluta illa. Jag kan hålla tyst om "vad var det jag sa". Jag kan sluta ta ansvar för hela världen och hjälpa människor att ta ansvar för sina liv. Ge dem tänkbara alternativ på lösningar.

Det kallas att bli vuxen. Sluta curla.