Utmärkelsen Världens bästa mamma

Regel: Mamma har en speciell plats i hjärtat - tänk bara på Mors dag!
Undantag: När den speciella platsen inte bara är en go' o varm plats utan även full med sorg och saknad.

När min mormor kom och tog hand om oss när vi var små sammanföll det med att mamma och pappa åkte utomlands på semester eller mässor och vår morfar kom och låg på Kuranstalten för att vila upp sig.

Och i köket var mormor. När vi gick upp på morgonen var hon där med frukost innan skolan. När vi kom hem stod hon och bakade bullar eller kokade sagogrynssoppa (som vi älskade lukten av men avskydde smaken av). Hon var helt enkelt där, alltid beredd att sitta och lyssna, lugn, säker och effektiv. Hon fick allt att verka så naturligt, så självklart att vi nästan inte, i alla fall inte vad jag minns, tackade henne ordentligt.

Sedan reste hon och mamma kom hem och vi gick upp och ordnade frukost på egen hand. Vi stod utanför och väntade efter skolan på att hon skulle komma hem eftersom vi inte fick ha egen nyckel. Vi väntade utanför när hon städade eller hade städat eller skulle städa medan våra kompisar gick hem och åt. Det var också vardag.

Vårt hus var oftast så tomt och samtidigt så var det inte riktigt vårt hus, utom när mormor var där. Då var det dessutom ett hem.

Två år efter min mormors död saknar jag henne fortfarande och jag saknar och minns de stunder vi fick träffa henne som barn. Hennes lågmälda röst. Hennes sätt att vara i köket. Om jag fick bestämma skulle vi ha Mormors dag hellre än Mors dag. Mors dag är fortfarande ett sår med presenter som mamma inte uppskattade, besök hon gärna varit utan. Vi uppvaktade och hon bestod sin ynnest på vem hon ville som man skulle kunna uttrycka det. och när det inte var jag, när jag var i onåd, fick hon mig att ta på mig skulden för det.

I dag när jag har egna barn försöker jag att vara för dem vad min mormor var för mig men jag försöker vfara det i vardagen, varje dag. Jag försöker vara jämn och förutsägbar men där för dem. Jag undrar ibland hur det är möjligt att älska som jag älskar dem och jag känner mig lika lycklig som min hundr brukade göra när de inte alla är samlade i samma rum med mig.

Som sagt. Det har gjort att jag förstår min mormor, men inte min mamma. Jag har varit i onåd så många år och inget jag har gjort har räckt. Som om inte kärlek räcker.

Och så ser jag på Facebook hur min systerdotter gått med i Världens bästa mamma-klubben, det skulle aldrig mina barn göra (tror jag) och ibland känns det som om min kärlek till dem är obesvarad. Ändå föredrar jag att älska framför att hålla dem kort moch få dem att slåss om uppmärksamhet och beröm. Jag växte upp så och det verkar aldrig sluta att göra ont.

Sensmoralen: Den som älskar kan aldrig förlora men den som inte tar emot kärleken förlorar allt.

Att vara rolig när det gäller

Regel: När hjärnan får vila kläcker man oavbrutet roliga skämt och dråpliga svar
Undantag: ...ja man måste ju komma ihåg dem när hjärnan är i arbete igen...=svårbevisat!

Jag får de mest otroliga idéer om vad jag ska blogga om. jag förstår folk som alltid har en bok och penna med sig för vem vet, det kanske är fantastiska idéer som föds i hjärnans lågvatten. Vem vet - inte jag i alla fall för jag glömmer dem och minns bara känslan av att ha kommit på en fantastisk idé.

Det kan ju också vara så att det bara var ännu ett trick av hjärnan - att ge mig känslan av genialitet utan någon som helst underbyggnad.

Jag kommer aldrig att veta säkert förrän jag börjar skriva ner mina omvälvande upptäkter. Chansen är därmed lika med noll och tills dess föredrar jag att tro att hjärnan ger mig mer uppskattning än jag förtjänar. Vi medelmåttor känns igen på att vi skrattar högst åt våra egna skämt.

Dygnets timmar

Regel: Med ett jämnt intag av kaffe och choklad kan man jobba hur hårt som helst
Undantag: När man sovit dåligt

Tydligen börjar det bli kallare ute för våra vänner småmössen söker sig nog inåt. jag hör mystiska ljud på natten, katten kommer oftast med möss i munnen på morgonen och när katten kommer in i vårt rum så stannar han till, blir alldeles stel och går sedan som på styltor fram till väggen och sakta, sakta lyfter han på morrhåren. Ajajajaj.

Tyvärr infaller detta med att jag jobbar mot en ganska tuff deadline, en sådan där som inträffar så att jag fått säga nej till andra jobb varje dag! Jag jobbar och jobbar och jobbar på men det blir ju aldrig klart, det är som att jobba i kvicksand!

Och trots kaffe. Trots choklad. Så går. Det. Inte framåt.

Suck. Jobba på. Må mössen hålla sig undan i natt för i morgon måste det vara klart!

Vad är normalt?

Regel: Normalt är det man själv har upplevt
Undantag:...när normalt är det man läser sig till - en slags fiktiv normalitet

Jag säger ofta till folk jag känner, folk som kommer från trevliga, välordnade förhållanden, att min uppväxt nog är mer vanlig än deras.

Jag säger inte att min är mer normal, även om jag tror att jag är i majoritet här. Normalt - det är som barndomar jag läst om, i böckernas värld, i tidningar, i memoarer. Som när jag som barn låg och lyssnade på radions P1 där Povel Ramel berättade minnen från sin barndom och ungdomstid. Hur normalt var det av en tonåring att tillbringa morgonen med att lyssna till P1? Till Povel Ramel? Ändå gjorde jag det och jag var nog inte ensam.

Jag lärde mig simma ordentligt först när jag gick på sjukgymnastik när jag var tretton och jag lärde mig ryggsim först på gymnasiet. Normalt? Icke.

Mina föräldrar åkte utomlands och lämnade oss ensamma hemma, ett hus fullt med tonåringar. Normalt?

Något inom mig, en norm, säger ifrån. Det är inte normalt. Det är bara alltför vanligt.

Svensk sommar är något annorlunda

Regel: Sommaren är något som alla ser fram emot, oavsett nationalitet
Undantag: Svenskar och övriga nordbor skulle jag tro, ser fram emot sommaren för att överleva ännu en vinter...

I fyra år bodde jag i Irland och i fyra år tillbringade jag december med att klippa gräs och rensa ogräs. Någon gång fick jag skrapa bilen (medan grannen mer drastiskt tog "the kettle" med sig ut och hällde kokande vatten över vindrutan) och någon gång kärvade låset. Det var allt. Snöfall var något som folk i bergen hade besvär av, Sallys Gap var avstängt exempelvis men vi fick som mest två minuter snö (vilket kom i morgontidningen...).

Efter första vintern packade vi ner våra overaller för gott, täckbyxorna likaså. Tjocka stövlar ner, men vantar och mössor fick stanna även om de oftast inte användes. Ja, förutom av mig då för jag frös som jag aldrig frusit förut när det var +4 och vinden gick in i märgen. Då låg jag på min elektriska filt och huttrade och drack te och trodde att jag aldrig skulle bli varm igen. Varma sockar var ett måste!

Sedan flyttade vi hem till världens värsta vinter med meterhöga drivor och oräkneliga gånger fast i en snödriva där jag fick skotta och sedan putta och sanda för att komma loss.

Sommar i Irland var annars +18 grader om det var bra, annars ner till +12...men någon gång supervarmt med +28!!!

Men här, här är +18 ingen sommar. Vi sitter där och deppar tills det blir varmt och skönt - dvs över +27. Då är vattnet i sjön över 20 grader varmt och alla badar och ligger i sina hängmattor. Vi plockar blåbär och äter jordgubbstårta och tar ut fyra veckors semester. Och vi hamstrar på sol och värme för att överleva en vinter i Sverige.

Allt kommer i tre

Regel: Först när man själv väntar barn ser man barnvagnar osv
Undantag: Deprimerade människor tror att de är ensamma

Min mamma brukar alltid påpeka när någon har dött att då är någon mer på gång för det kommer alltid minst tre dödsfall på varandra. Typ. Jag tror för min del att det är när det drabbar oss själva som vi uppmärksammar det.

När min pappa dog visade det sig att Johan, en gammal korridorskompis (faktiskt vägg-i-vägg) som jag återknutit kontakten med via Facebook också hade mist sin pappa vid samma tid så vi hade sorg och begravning ungefär samtidigt. När min kompis Helen fick höra om pappas död var hon en kort tid senare på ett längre besök hos sin pappa, som sedan dog.

Men samtidigt vet jag ju att jag har folk omkring mig som mist både en och två föräldrar under tiden men jag har knappt registrerat det. När jag var guide var den en kvinna i gruppen som berättade för mig om hur hon gått i väggen efter att båda föräldrarna dött och hur lång tid det tagit att bara fungera någotsånär normalt efteråt. det berättade hon för mig, en guide i ett annat land, men jag förstod henne då och jag förstår henne nu - för det är just nära kontakter som är svåra. man både vill och inte vill ha nära kontakter. De som snälla och försiktiga säger "Jag finns här om du behöver det" - kommer inte att få chansen att göra gott. De som ringer och vill engagera en, för att dra en ur sorgen, kommer man att undvika att svara ens. Men de som ringer och som inte är rädda för tystnaden - de kommer att få höra sanningen och där kan man få vila.

Och även om jag inte fanns där när det hände, så kan jag finnas där nu. För sorg tar tid och ändrar skepnad.