Utmärkelsen Världens bästa mamma

Regel: Mamma har en speciell plats i hjärtat - tänk bara på Mors dag!
Undantag: När den speciella platsen inte bara är en go' o varm plats utan även full med sorg och saknad.

När min mormor kom och tog hand om oss när vi var små sammanföll det med att mamma och pappa åkte utomlands på semester eller mässor och vår morfar kom och låg på Kuranstalten för att vila upp sig.

Och i köket var mormor. När vi gick upp på morgonen var hon där med frukost innan skolan. När vi kom hem stod hon och bakade bullar eller kokade sagogrynssoppa (som vi älskade lukten av men avskydde smaken av). Hon var helt enkelt där, alltid beredd att sitta och lyssna, lugn, säker och effektiv. Hon fick allt att verka så naturligt, så självklart att vi nästan inte, i alla fall inte vad jag minns, tackade henne ordentligt.

Sedan reste hon och mamma kom hem och vi gick upp och ordnade frukost på egen hand. Vi stod utanför och väntade efter skolan på att hon skulle komma hem eftersom vi inte fick ha egen nyckel. Vi väntade utanför när hon städade eller hade städat eller skulle städa medan våra kompisar gick hem och åt. Det var också vardag.

Vårt hus var oftast så tomt och samtidigt så var det inte riktigt vårt hus, utom när mormor var där. Då var det dessutom ett hem.

Två år efter min mormors död saknar jag henne fortfarande och jag saknar och minns de stunder vi fick träffa henne som barn. Hennes lågmälda röst. Hennes sätt att vara i köket. Om jag fick bestämma skulle vi ha Mormors dag hellre än Mors dag. Mors dag är fortfarande ett sår med presenter som mamma inte uppskattade, besök hon gärna varit utan. Vi uppvaktade och hon bestod sin ynnest på vem hon ville som man skulle kunna uttrycka det. och när det inte var jag, när jag var i onåd, fick hon mig att ta på mig skulden för det.

I dag när jag har egna barn försöker jag att vara för dem vad min mormor var för mig men jag försöker vfara det i vardagen, varje dag. Jag försöker vara jämn och förutsägbar men där för dem. Jag undrar ibland hur det är möjligt att älska som jag älskar dem och jag känner mig lika lycklig som min hundr brukade göra när de inte alla är samlade i samma rum med mig.

Som sagt. Det har gjort att jag förstår min mormor, men inte min mamma. Jag har varit i onåd så många år och inget jag har gjort har räckt. Som om inte kärlek räcker.

Och så ser jag på Facebook hur min systerdotter gått med i Världens bästa mamma-klubben, det skulle aldrig mina barn göra (tror jag) och ibland känns det som om min kärlek till dem är obesvarad. Ändå föredrar jag att älska framför att hålla dem kort moch få dem att slåss om uppmärksamhet och beröm. Jag växte upp så och det verkar aldrig sluta att göra ont.

Sensmoralen: Den som älskar kan aldrig förlora men den som inte tar emot kärleken förlorar allt.