Mobbing i familjen

Regel: Blod är tjockare än vatten
Undantag: Verkliga livet är ett enda stort undantag, eller hur

I år är det tio år sedan min andra bror fyllde 40 år. Jag bodde 26 mil ifrån honom och övriga familjen och jag hade fyra små barn men jag ville ända fira honom. Jag hade skickat ett paket med en bok som jag trodde att han skulle uppskatta - om 60-talet då vi föddes och växte upp.

Men jag ville ju träffa honom också! Under dagarna innan och på hans födelsedag ringde jag upprepade gånger till både min mamma och syster för att höra om de hade planerat något men de sa nej. Jag ringde till och med sent på födelsedagen och sa, ordnar ni något med kort varsel så låt mig veta, jag kan slänga mig i bilen och köra ner på drygt tre timmar. De sa nej.

Därför var jag aldrig på hans 40-årsfest. Därför var inte mitt namn med på kortet med födelsedagshälsningar och därför bidrog jag aldrig till skinnvästen han fick, en väst han begravdes i fyra år senare. Jag fick aldrig veta hur det bestämdes att jag inte skulle få vara med. Jag fick aldrig veta om de var överens eller om det var ett veto från bara en person. Sanningen att säga kvittar det ju eftersom ingen kunde säga direkt till mig att ja, det blir en fest men vi vill inte att du är med.

Jag pratade med min bror i samband med födelsedagen när han bad om ursäkt för att mitt paket gått i retur. På grund av hans arbetstider hade han svårt att lösa ut paketet på posten. Jag lämnade det senare hos mamma där han hämtade det, ännu mycket senare.

Jag träffade bara min bror en gång till efter det, en sommar när vi var hemma i Sverige och han åkte förbi mamma. Nästa gång jag såg honom låg han i en kista. Död vid 44 års ålder.

Och först i dag, nio år senare, förstår jag hur denna mobbing inom familjen påverkat mig. Jag vet inte när den började. Jag bodde en bit bort och tyckte nog inte att det var så konstigt att jag glömdes bort när syskonbarnen firades eller något liknande. Men just här försökte jag verkligen göra allt, inte för min familjs skull men för min brors skull. Och de ljög för mig för att slippa ha mig där. Och i och med det fick jag inte fira min bror. En person var inte där som skulle ha varit där. Det är ett minne jag inte har.

Det svåra med skilsmässofamiljer är att det som får äktenskapet att gå sönder, också lever sitt eget liv efteråt. Man blir inte hel av en skilsmässa, man lever vidare med brutenhet och den brutenheten lever sitt eget liv. I mitt fall var jag fortfarande på pappret både barn, syster, moster och faster men i själva verket var jag en syndabock, någon man kunde tala illa om, utesluta, ljuga för. I dag kallar man det att dissa.

Jag fick en annan familj eller jag skapade utrymme för en annan familj runt mig. Andra människor blev viktiga i mina barns liv och för mig personligen. Ändå är det som ett öppet sår som aldrig riktigt läks. Jag kan älska min familj fortfarande men det gör ont att älska ibland. Det gör ont att inte få vara med. Inte bli vald sist, utan inte bli vald alls.

Och ändå tror jag det är värre att vara den som gör detta mot någon eftersom man vet att det är fel. Det är därför förlåtelse är viktigt. Vid min brors döda kropp kände jag ingen bitterhet, bara sorg.

Man väljer inte sin familj men man väljer att älska dem eller inte.
Man väljer däremot sina vänner och jag är så tacksam för dem jag har runtomkring mig. Ibland känns det svårt med vänner som har en familj som så tydligt värdesätter dem, uppmuntrar dem och går en extra mil eller två för deras skull. Men mest är jag glad för deras skull.

Jag sörjer över att jag inte kan ge mina barn det. Men jag har gett dem det näst bästa - andra som bryr sig. Inte blodssläktingar men en adopterad släkt som är där med dem i vardagen.

Varje utsträckt hand förvandlar världen till en bättre plats.
Varje stängd dörr skapar ett helvete för någon annan.
Man orkar inte alltid göra rätt.
Man orkar inte alltid med alla människor.
Men man måste ändå göra det som är rätt. Till slut.

När något tar slut, som min brors liv, är det ett tillfälle att komma till besinning. Jag är glad för de stunder vi fick tillsammans, för det vi gjorde tillsammans. Jag sörjer över det vi inte fick tillsammans.

Det är så lätt att vara en dålig syster, ett dåligt barn, en dålig fru, en dålig mor. Tro mig, jag vet! Och alla som älskar mig ändå och står ut med mig ändå förtjänar en medalj för de får mig att tro att det är möjligt med förändring, möjligt med försoning, möjligt att börja om - vända hem.