Regel: Blod är tjockare än vatten
Undantag: Verkliga livet är ett enda stort undantag, eller hur
I år är det tio år sedan min andra bror fyllde 40 år. Jag bodde 26 mil ifrån honom och övriga familjen och jag hade fyra små barn men jag ville ända fira honom. Jag hade skickat ett paket med en bok som jag trodde att han skulle uppskatta - om 60-talet då vi föddes och växte upp.
Men jag ville ju träffa honom också! Under dagarna innan och på hans födelsedag ringde jag upprepade gånger till både min mamma och syster för att höra om de hade planerat något men de sa nej. Jag ringde till och med sent på födelsedagen och sa, ordnar ni något med kort varsel så låt mig veta, jag kan slänga mig i bilen och köra ner på drygt tre timmar. De sa nej.
Därför var jag aldrig på hans 40-årsfest. Därför var inte mitt namn med på kortet med födelsedagshälsningar och därför bidrog jag aldrig till skinnvästen han fick, en väst han begravdes i fyra år senare. Jag fick aldrig veta hur det bestämdes att jag inte skulle få vara med. Jag fick aldrig veta om de var överens eller om det var ett veto från bara en person. Sanningen att säga kvittar det ju eftersom ingen kunde säga direkt till mig att ja, det blir en fest men vi vill inte att du är med.
Jag pratade med min bror i samband med födelsedagen när han bad om ursäkt för att mitt paket gått i retur. På grund av hans arbetstider hade han svårt att lösa ut paketet på posten. Jag lämnade det senare hos mamma där han hämtade det, ännu mycket senare.
Jag träffade bara min bror en gång till efter det, en sommar när vi var hemma i Sverige och han åkte förbi mamma. Nästa gång jag såg honom låg han i en kista. Död vid 44 års ålder.
Och först i dag, nio år senare, förstår jag hur denna mobbing inom familjen påverkat mig. Jag vet inte när den började. Jag bodde en bit bort och tyckte nog inte att det var så konstigt att jag glömdes bort när syskonbarnen firades eller något liknande. Men just här försökte jag verkligen göra allt, inte för min familjs skull men för min brors skull. Och de ljög för mig för att slippa ha mig där. Och i och med det fick jag inte fira min bror. En person var inte där som skulle ha varit där. Det är ett minne jag inte har.
Det svåra med skilsmässofamiljer är att det som får äktenskapet att gå sönder, också lever sitt eget liv efteråt. Man blir inte hel av en skilsmässa, man lever vidare med brutenhet och den brutenheten lever sitt eget liv. I mitt fall var jag fortfarande på pappret både barn, syster, moster och faster men i själva verket var jag en syndabock, någon man kunde tala illa om, utesluta, ljuga för. I dag kallar man det att dissa.
Jag fick en annan familj eller jag skapade utrymme för en annan familj runt mig. Andra människor blev viktiga i mina barns liv och för mig personligen. Ändå är det som ett öppet sår som aldrig riktigt läks. Jag kan älska min familj fortfarande men det gör ont att älska ibland. Det gör ont att inte få vara med. Inte bli vald sist, utan inte bli vald alls.
Och ändå tror jag det är värre att vara den som gör detta mot någon eftersom man vet att det är fel. Det är därför förlåtelse är viktigt. Vid min brors döda kropp kände jag ingen bitterhet, bara sorg.
Man väljer inte sin familj men man väljer att älska dem eller inte.
Man väljer däremot sina vänner och jag är så tacksam för dem jag har runtomkring mig. Ibland känns det svårt med vänner som har en familj som så tydligt värdesätter dem, uppmuntrar dem och går en extra mil eller två för deras skull. Men mest är jag glad för deras skull.
Jag sörjer över att jag inte kan ge mina barn det. Men jag har gett dem det näst bästa - andra som bryr sig. Inte blodssläktingar men en adopterad släkt som är där med dem i vardagen.
Varje utsträckt hand förvandlar världen till en bättre plats.
Varje stängd dörr skapar ett helvete för någon annan.
Man orkar inte alltid göra rätt.
Man orkar inte alltid med alla människor.
Men man måste ändå göra det som är rätt. Till slut.
När något tar slut, som min brors liv, är det ett tillfälle att komma till besinning. Jag är glad för de stunder vi fick tillsammans, för det vi gjorde tillsammans. Jag sörjer över det vi inte fick tillsammans.
Det är så lätt att vara en dålig syster, ett dåligt barn, en dålig fru, en dålig mor. Tro mig, jag vet! Och alla som älskar mig ändå och står ut med mig ändå förtjänar en medalj för de får mig att tro att det är möjligt med förändring, möjligt med försoning, möjligt att börja om - vända hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Sitter uppe med funderingar som liknar dina. Du skrev det här 2010.
Du tänker klokt och dina rader ger mig klarhet över min egen situation.
En tanke: En dysfunktionell familj tål inte insyn. Jag anar att du är den som börjat reflektera och därför sätts du ut i kylan. Det är iskallt läge många dagar och nätter.
Att inte informera som du beskriver det är härskarteknik - på arbetsplatser.
Du reagerar friskt på sjuka omständigheter. Den enda vägen för att bli en frisk familj är att ni ser på det som är tillsammans som sjukt.
Du fryser därför att du vet vad värme är.
Jo, det tröstar mig att skriva just detta just nu.
Ca.
Hej,
jag hittade dina rader när jag googlade på "mobbning inom familjen".
Du skriver oerhört klokt.
Jag känner igen delar av detta i mitt eget liv.
Du beskriver en dysfunktionell familj.
Du fryser därför att du upplevt värmen. Du reagerar friskt på sjuka omständigheter.
Jag inser att i det egna livet så finns helandet den dag vi sitter tillsammans och ser på att själva är offer tillsammans. Pratar om det.
Vägen dit är lång i vissa fall.
Tyvärr måste jag ha familj på annat håll än i ursprungsfamiljen. Vänner kan vara den familj man väljer.
Tack för att jag fått dela mina tankar med dig denna tidiga morgon.
Sent omsider - tack för din kommentar.
Hej!
Läste just ditt blogginlägg även om det är gammalt och måste säga att jag känner igen mig i väldigt mycket! Har blivit utfryst eller trakaserad av min familj så länge jag kan minnas... jag kan inte va mig själv i deras sällskap utan måste förställa mig för att inte känna att dom ska hitta fel (som dom alltid hittar ändå). Mina föräldrar, min bror, min brors familj och svärföräldrar och nu har dom också lyckats få över mina vuxna barn på sin sida. När min dotter fyllde 20 i våras och skulle fira det tillsammans med brorsans dotter var jag inte bjuden. Jag bjöd in mig själv och åkte dit ändå! Jag ville ju trots allt inte missa min yngsta dotters 20-årsdag... När jag konfronterar dom om hur dom behandlar mig säger dom att jag behöver söka hjälp..?
Jag skilde mig för 16-17 år sen och har efter det inte hittat nån ny man utan lever ensam. Jag har också svårt att hitta riktiga vänner som inte sviker efter ett tag och jag vet inte riktigt va det beror på. Jag är ingen elak människa utan får ofta höra att jag faktiskt är FÖR snäll. Mina föräldrar var mycket emot skilsmässan och kan än idag inte släppa det. När jag säger att jag känner mig ensam får jag "skylla mig själv" för att jag skilde mig, sa mamma för några månader sen. Jag fick också höra att jag alltid var "så arg" När jag i själva verket inte mår bra, PGA DOM!! Svårt att ta till sig!
Min livlina har varit mina katter men jag får ständigt höra av min pappa "Va ska du med alla katterna? Gör dig av med dom!" Han har STÄNDIGT nåt negativt att säga om mig och mitt sätt att leva... Säger han det inte högt så kan jag "känna" att han tänker det eftersom jag också är högkänslig som det så fint heter.
När jag drev eget företag och kanske jobbade 12 timmar om dan och var ensam med mina barn och inte orkade städa ovh hålla ordning hemma, hade dom ingen förståelse för det och hade heller ingen tanke på att hjälpa mig (som jag defenitivt hade gjort för dom - och fortfarande gör) utan bara klagade och ställde ännu högre krav och det gör dom fortfarande! Senaste veckorna har jag bestämt mig för att jag inte ska hjälpa dom mer. Dom har gott om pengar och har råd att köpa hjälp om dom behöver.
Att få läsa det du har skrivit får mig att känna mig NÅGOT mindre ensam och inser att det faktiskt inte bara är jag som råkar ut för detta.
Nu har jag gjort en lång historia kort men jag misstänker att det har du också gjort...
Lycka till vidare med ditt liv! Önskar dig verkligen allt gott!
Kram ❤
Ewa
Så många människor som tror att dem vet allt om en ... med så många goda råd och kommentarer men av frukten känner man trädet. Det du mår dåligt av är mycket riktigt "dålig frukt". Vi är inte ensamma - och katter är en alldeles utmärkt medicin.
Skicka en kommentar