Regel: När jag läser något läsvärt - klipper jag ut det men sorterar det inte.
Undantag: När jag lägger undan tidningen för att klippa ut det senare - och plötsligt har värsta högen men tidsnöd innan den måste slängas...
Så länge jag kan minnas har jag samlat på tidningsurklipp. Ett tag köpte jag tidskriftsalbum och klistrade in dem, läste och tyckte det var nonsens, rev ut och klistrade över.
När jag jobbade på Gotland berättade Tomas där att hans moster gjorde likadant men hon delade med sig av tidningsurklippen - han brukade få dem hon tyckte rörde honom :)
Jag lägger dem på hög, sorterar dem ibland i mappar efter kategori men oftast blir de bara liggande. Tyvärr uppskattas inte detta alltid och mina fyra år som journalist på Östgöten exempelvis finns bara bevarade i en handfull (inklistrade) urklipp - resten har någon slängt - inklusive tidningarna jag sparade med min bästa artikel respektive min avskedsartikel. Men, en liten röst inom mig vet att ett ex finns på Kungliga Biblioteket om jag nu skulle vilja läsa mina artiklar.
Tidigare sa samma röst att jag kunde ju gå tillbaka till Östgöten och läsa i läggen - men tidningen har lagts ner sedan dess och vad som hände med läggen - kanske du vet?
I dag läste jag en vers som Heidenstam egentligen ville ha på sin gravsten:
Mig förunnades det ofattbara
att som människa
få leva några år på jorden.
Gläd dig du som än ser solen.
Värt att spara på, eller hur? Jag kanske inte är så tokig när allt kommer omkring!
onsdag 21 april 2010
söndag 18 april 2010
Dissad Berlino har också känslor
Regel: När man blir undanskuffad känns det
Undantag: - har Berlino känslor?
Vid OS sprang björnen Berlino, maskoten, omkring och kramade segrarna och spridde solsken och glädje omkring sig. Tills det var stavhoppsfinal för damerna. Mot alla odds misslyckades världsmästarinnan och helt oväntat stod en polska som olympisk mästare. Berlino sprang fram för att gratta men polskan sprang bara föbi. På tevebilden såg man hur Berlino med hängande huvud och slokande axlar sprang bort, skenbart oberörd av dissandet.
Berlino fick senare upprättelse när Usain Bolt lekte med honom, de tog segrarbilder tillsammans när de sköt pilar á la Bolt.
Vi skämtade om det hemma, om stackars Berlino som ensam sprang bort och försökte låtsas som om det inte gjorde något men det fanns ju en hel del sanning i det. För visst kan även gubben inuti kostymen ha känslor?
Men nyligen såg vi en kort filmsnutt från OS när Berlino och polskan stod tillsammans. Så, slutet gott allting gott? Mobbaren och den mobbade blir vänner?
Undantag: - har Berlino känslor?
Vid OS sprang björnen Berlino, maskoten, omkring och kramade segrarna och spridde solsken och glädje omkring sig. Tills det var stavhoppsfinal för damerna. Mot alla odds misslyckades världsmästarinnan och helt oväntat stod en polska som olympisk mästare. Berlino sprang fram för att gratta men polskan sprang bara föbi. På tevebilden såg man hur Berlino med hängande huvud och slokande axlar sprang bort, skenbart oberörd av dissandet.
Berlino fick senare upprättelse när Usain Bolt lekte med honom, de tog segrarbilder tillsammans när de sköt pilar á la Bolt.
Vi skämtade om det hemma, om stackars Berlino som ensam sprang bort och försökte låtsas som om det inte gjorde något men det fanns ju en hel del sanning i det. För visst kan även gubben inuti kostymen ha känslor?
Men nyligen såg vi en kort filmsnutt från OS när Berlino och polskan stod tillsammans. Så, slutet gott allting gott? Mobbaren och den mobbade blir vänner?
tisdag 13 april 2010
Självförbrännande läsning
Regel: Ärliga människor delar med sig även av det svåra i livet
Undantag: De som aldrig går offentligt?
Kerstin Thorvall är död. Vem är det? sa min svärfar när jag berättade nyheten. Han var på besök med min svåger för att fira min man (trodde jag...de ville ha hjälp med datorn respektive deklarationen).
Kerstin Thorvall är död, sa jag till min man. Tyvärr körde teven just då en nekrolog över henne som fick honom att växla in på fel spår. Bitter feminist? Jag tror icke!
Jag gav honom då tio minuter om Kerstin Thorvall och han satt tyst och tänkte faktiskt till. Det förtjänar hon. Det mest förbjudna var en bok som verkligen talade till mig, inte för att jag kände igen mig i hennes livsval (boken skildrar hennes eget liv som otrogen fru, dålig mor och otacksamt barn). Det jag kände igen var det kvävande känslan som uppstod när hon inte fick vara sig själv. När hon smög längs med väggen i Kuba på grund av hur en annan person behandlat henne. Kärleken till en pappa som gjorde både henne själv och hennes mamma så illa och som till råga på allt bara dog.
Och männen, som bara inte kunde fylla den där enorma platsen.
För mig var Kerstin Thorvall alltid en skadad fågel som delade med sig av sin smärta, mycket på samma sätt som Jonas Gardell i den klassiska intervjun med Lars Ulvenstam där han första gången presenterades för allmänheten.
Den osminkade ärligheten talar alltid direkt till mig, oavsett vad personen gått igenom och vilka val somn gjorts. Eller annat som den personen producerat. Man måste inte alltid älska allt en person gör, men jag tror på att alltid ställa mig upp och applådera ärlighet och uppriktighet. Vi är inte så ensamma som vi tror.
Svek mot ett barn bär det barnet med sig resten av sitt liv. Det lärde jag mig av Kerstin Thorvall. Men man bär också med sig en större förståelse för utanförskap. Bo Setterlinds dikt om den fula, trasiga fiolen som dyker upp till slut men som det kommer så vacker musik ur, och förståelsen, insikten, om att den fiolen är jag. Det är Kerstin Thorvall.
Undantag: De som aldrig går offentligt?
Kerstin Thorvall är död. Vem är det? sa min svärfar när jag berättade nyheten. Han var på besök med min svåger för att fira min man (trodde jag...de ville ha hjälp med datorn respektive deklarationen).
Kerstin Thorvall är död, sa jag till min man. Tyvärr körde teven just då en nekrolog över henne som fick honom att växla in på fel spår. Bitter feminist? Jag tror icke!
Jag gav honom då tio minuter om Kerstin Thorvall och han satt tyst och tänkte faktiskt till. Det förtjänar hon. Det mest förbjudna var en bok som verkligen talade till mig, inte för att jag kände igen mig i hennes livsval (boken skildrar hennes eget liv som otrogen fru, dålig mor och otacksamt barn). Det jag kände igen var det kvävande känslan som uppstod när hon inte fick vara sig själv. När hon smög längs med väggen i Kuba på grund av hur en annan person behandlat henne. Kärleken till en pappa som gjorde både henne själv och hennes mamma så illa och som till råga på allt bara dog.
Och männen, som bara inte kunde fylla den där enorma platsen.
För mig var Kerstin Thorvall alltid en skadad fågel som delade med sig av sin smärta, mycket på samma sätt som Jonas Gardell i den klassiska intervjun med Lars Ulvenstam där han första gången presenterades för allmänheten.
Den osminkade ärligheten talar alltid direkt till mig, oavsett vad personen gått igenom och vilka val somn gjorts. Eller annat som den personen producerat. Man måste inte alltid älska allt en person gör, men jag tror på att alltid ställa mig upp och applådera ärlighet och uppriktighet. Vi är inte så ensamma som vi tror.
Svek mot ett barn bär det barnet med sig resten av sitt liv. Det lärde jag mig av Kerstin Thorvall. Men man bär också med sig en större förståelse för utanförskap. Bo Setterlinds dikt om den fula, trasiga fiolen som dyker upp till slut men som det kommer så vacker musik ur, och förståelsen, insikten, om att den fiolen är jag. Det är Kerstin Thorvall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
