Regel: Att var snäll och god låter inte speciellt koolt
Undantag: Einhorns bok sålde ju fantastiskt bra
Jag besökte någon form av barngrupp som barn, har glömt var och när och med vem. Där sjöng de en sång:
Åh jag vill lika Daniel (sjöng pojkarna)
Åh jag vill likna Rut (sjöng flickorna)
För Rut hon var så god och sann (fortsatte de)
Och Daniel han var modig han (skrålade pojkarna)
och så kom det igen:
Åh jag vill lika Daniel (sjöng pojkarna)
Åh jag vill likna Rut (sjöng flickorna)
Jag var så arg på den sången för vem ville egentligen likna mesen Rut - när man kunde lika Daniel i lejongropen? Bara för att jag var flicka så var jag dömd till ett liv utan Daniel.
Men när jag läste (eller rättare sagt lyssnade på) Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn så blev jag så uppmuntrad. Jag hade en varm skön känsla i magtrakten efteråt. Det var en sådan aha-upplevelse och det väckte i mig en glädje över att kunna vara god, kunna göra gott - mot folk både som jag känner och inte känner. Hjälpa till att plocka upp maten som ramlat ur kassen exempelvis, eller hålla upp en dörr på skolan.
Det låter inte koolt men visst är det mer koolt att kunna välja det goda i en ond värld? Och Daniel, han valde ju också att vara god och snäll - egentligen.
fredag 26 september 2008
tisdag 23 september 2008
Det sköna i att få en ny chans
Regel: Dåliga val gör bara mer och mer ont
Undantag: När man kan känna att man kan släppa dem
Apropå gårdagens blogg: jag kanske mest antydde det men visst finns det en chans att börja om, littarturkritiken har till och med en speciell genre för det (New Historicism/Cultural materialism). Känslan av att sudda ut allt på tavlan och börja från början. Igen. Oavsett vad som har sagts och gjorts dessförinnan.
En underbar känsla för den som ofta gör dåliga val. Som isdubbar när man redan är i vaken.
Men det jag skrev om igår var när man själv kommer upp ur vaken, men den man drog ner blir kvar där. Som han som kör rattfull och ensam överlever kraschen. Som busschauffören som för sent inser att bromsarna inte tar och krachar en buss full med skolbarn - och vars fru överlever. man kommer därifrån med livet i behåll men med en skuld att betala.
Den skulden kan man inte gömma eller glömma för den finns där och tär på en, tills man klarar av att konfronteras med sig själv. Se dig i spegeln och erkänn att du behöver hjälp, att du har ställt till det.
Det är aldrig lätt att börja om: ett nytt liv väntar som är okänt, annorlunda. Men på samma gång så skönt! Eller hur?
Att få en ny chans.
Undantag: När man kan känna att man kan släppa dem
Apropå gårdagens blogg: jag kanske mest antydde det men visst finns det en chans att börja om, littarturkritiken har till och med en speciell genre för det (New Historicism/Cultural materialism). Känslan av att sudda ut allt på tavlan och börja från början. Igen. Oavsett vad som har sagts och gjorts dessförinnan.
En underbar känsla för den som ofta gör dåliga val. Som isdubbar när man redan är i vaken.
Men det jag skrev om igår var när man själv kommer upp ur vaken, men den man drog ner blir kvar där. Som han som kör rattfull och ensam överlever kraschen. Som busschauffören som för sent inser att bromsarna inte tar och krachar en buss full med skolbarn - och vars fru överlever. man kommer därifrån med livet i behåll men med en skuld att betala.
Den skulden kan man inte gömma eller glömma för den finns där och tär på en, tills man klarar av att konfronteras med sig själv. Se dig i spegeln och erkänn att du behöver hjälp, att du har ställt till det.
Det är aldrig lätt att börja om: ett nytt liv väntar som är okänt, annorlunda. Men på samma gång så skönt! Eller hur?
Att få en ny chans.
måndag 22 september 2008
Människor och den fria viljan
Regel: Du gör vad du vill
Undantag: När du gömmer dig bakom dina handlingar
Jag fick anledning att gråta i helgen över de val som människor gör. ja, för mig är alla handlingar val. Jag vet att vissa gömmer sig bakom sina "drifter", sin "barndom" och jag vet inte vad. Men ytterst är man ansvarig varje dag, varje stund. Handlingar är aktiva. Att kalla sig själv passiv är nonsens. Att göra sig själv till ett offer är att frånsäga sig ansvaret.
Jag önskar att människor kunde stå upp och ta sitt ansvar för sina handlingar. Att säga "jag har gjort fel - förlåt" gör det inte ogjort, men det är i alla fall något.
Tänk, inte en politiskt korrekt åsikt, om strafflängden kunde kopplas till ånger. På Irland blev straffen lägre om brottslingen erkände och visade ånger och tvärtom om ingen ånger fanns och personen fortsatte att neka, trots överbevisning om motsatsen.
Men det som verkligen gör skillnad är om ångern leder till omvändelse - om det blir stopp på det.
Saker kan inte göras ogjorda. Men framtiden är inte skriven i sten.
Vi kan förändra framtiden genom dagens handlingar, dagens vägval.
Människa! Ta ditt ansvar!!! Låt gråten tystna.
Undantag: När du gömmer dig bakom dina handlingar
Jag fick anledning att gråta i helgen över de val som människor gör. ja, för mig är alla handlingar val. Jag vet att vissa gömmer sig bakom sina "drifter", sin "barndom" och jag vet inte vad. Men ytterst är man ansvarig varje dag, varje stund. Handlingar är aktiva. Att kalla sig själv passiv är nonsens. Att göra sig själv till ett offer är att frånsäga sig ansvaret.
Jag önskar att människor kunde stå upp och ta sitt ansvar för sina handlingar. Att säga "jag har gjort fel - förlåt" gör det inte ogjort, men det är i alla fall något.
Tänk, inte en politiskt korrekt åsikt, om strafflängden kunde kopplas till ånger. På Irland blev straffen lägre om brottslingen erkände och visade ånger och tvärtom om ingen ånger fanns och personen fortsatte att neka, trots överbevisning om motsatsen.
Men det som verkligen gör skillnad är om ångern leder till omvändelse - om det blir stopp på det.
Saker kan inte göras ogjorda. Men framtiden är inte skriven i sten.
Vi kan förändra framtiden genom dagens handlingar, dagens vägval.
Människa! Ta ditt ansvar!!! Låt gråten tystna.
fredag 19 september 2008
Vikten av att vara rolig
Regel: I en grupp är det alltid någon som ikläsder sig rollen som klassens clown
Undantag: Grupper man blivit tvångskommenderad till kanske? Eller där man är rädd för de andra.
Det krävs självtillit (som Ola Salo sa när han föresläste i Eskilstuna) för att våga skämta där man är. Det är sant att rollen som klassens clown, den som kommer med de förlösande skämten, oftast blir tillsatt.
Jag vet, det brukar vara jag. Jag har ett inbyggt behov av att få folk att slappna av och trivas. det är INTE nyttigt för min akademiska karriär; jag bedöms nog som mer lättviktig för mina ständiga skämt.
Men för mig är det en livlina att skämta, ett sätt att visa att här får jag vara mig själv, här är jag accepterad. Där jag inte är känd som en glad fyr - där är jag heller inte mig själv.
Undantag: Grupper man blivit tvångskommenderad till kanske? Eller där man är rädd för de andra.
Det krävs självtillit (som Ola Salo sa när han föresläste i Eskilstuna) för att våga skämta där man är. Det är sant att rollen som klassens clown, den som kommer med de förlösande skämten, oftast blir tillsatt.
Jag vet, det brukar vara jag. Jag har ett inbyggt behov av att få folk att slappna av och trivas. det är INTE nyttigt för min akademiska karriär; jag bedöms nog som mer lättviktig för mina ständiga skämt.
Men för mig är det en livlina att skämta, ett sätt att visa att här får jag vara mig själv, här är jag accepterad. Där jag inte är känd som en glad fyr - där är jag heller inte mig själv.
onsdag 17 september 2008
Min dotter och Ola Salo
Regel: Idoler gör sig bäst på bild
Undantag: Fråga min dotter...
På 70-talet när jag och Anna träffades och försökte värva varandra till våra favoritband så var det mycket tal om våra idoler. Jag höll på Queen (efter att ha lämnat Sparks...) medan Anna var hängiven Status Quo. Vi lärde oss varandras sånger och jag vet fortfarande alldeles för mycket om Rick Parfitt, Annas fel!
Jag lärde mig deras sånger (Rocking all over the world), detaljer om deras liv men jag blev aldrig ett fan. Anna var lika kallsinnig mot Freddie Mercury, trots att detta hände under News of the World-åren.
Min dotter lät sig luras in i The Ark-kulten förra å¨ret. Mitt fel, jag berättade en massa om The Ark och sedan var det någon som gav henne en skiva (inte jag!) när hon fyllde år. Sedan kom Melodifestivalen och då föll hon som en fura. Och, slutligen, i dag såg hon Ola Salo på nära håll när han höll ett föredrag i Eskilstuna.
Besviken? Tydligen inte...
Avundsjuk jag?
Undantag: Fråga min dotter...
På 70-talet när jag och Anna träffades och försökte värva varandra till våra favoritband så var det mycket tal om våra idoler. Jag höll på Queen (efter att ha lämnat Sparks...) medan Anna var hängiven Status Quo. Vi lärde oss varandras sånger och jag vet fortfarande alldeles för mycket om Rick Parfitt, Annas fel!
Jag lärde mig deras sånger (Rocking all over the world), detaljer om deras liv men jag blev aldrig ett fan. Anna var lika kallsinnig mot Freddie Mercury, trots att detta hände under News of the World-åren.
Min dotter lät sig luras in i The Ark-kulten förra å¨ret. Mitt fel, jag berättade en massa om The Ark och sedan var det någon som gav henne en skiva (inte jag!) när hon fyllde år. Sedan kom Melodifestivalen och då föll hon som en fura. Och, slutligen, i dag såg hon Ola Salo på nära håll när han höll ett föredrag i Eskilstuna.
Besviken? Tydligen inte...
Avundsjuk jag?
Döda poeters sällskap och föräldrar...
Regel: Föräldrar vill kompensera sina barn för det som de gick miste om
Undantag: Föräldrar som aldrig växer upp - de kompenserar sig själva
Jag gick just iväg från Döda poeters sällskap lagom till självmordet. Pappan har just tagit död på sonens drömmar om att bli skådespelare och lovat honom ett tio-årigt fängelse så att sonen ska få de chanser som pappan aldrig fick. I det här fallet handlar det om att bli läkare. Men sonen klarar inte att aldrig få berätta vem han är, att aldrig få utrymme. Det blir det sista pappan gör för den natten tar sonen livet av sig.
Så onödigt. Så sorgligt. Så dumt, eller hur. Rym hemifrån! Slå dig lös! Vägra! Ja det vill jag skrika men det är antagligen för att jag aldrig drabbats av en sådan förälder. Visst ville mamma att jag skulle bli doktor men det var mest en (ofta uttalad) önskan, ingen press att ens välja naturvetenskaplig linje på gymnasiet.
Jag fick bli vad jag ville och klara mig bäst jag kunde för mina föräldrar har nog haft nog med sina egna liv för att orka leva sina barns liv också.
Det har onekligen sina välsignelser.
Undantag: Föräldrar som aldrig växer upp - de kompenserar sig själva
Jag gick just iväg från Döda poeters sällskap lagom till självmordet. Pappan har just tagit död på sonens drömmar om att bli skådespelare och lovat honom ett tio-årigt fängelse så att sonen ska få de chanser som pappan aldrig fick. I det här fallet handlar det om att bli läkare. Men sonen klarar inte att aldrig få berätta vem han är, att aldrig få utrymme. Det blir det sista pappan gör för den natten tar sonen livet av sig.
Så onödigt. Så sorgligt. Så dumt, eller hur. Rym hemifrån! Slå dig lös! Vägra! Ja det vill jag skrika men det är antagligen för att jag aldrig drabbats av en sådan förälder. Visst ville mamma att jag skulle bli doktor men det var mest en (ofta uttalad) önskan, ingen press att ens välja naturvetenskaplig linje på gymnasiet.
Jag fick bli vad jag ville och klara mig bäst jag kunde för mina föräldrar har nog haft nog med sina egna liv för att orka leva sina barns liv också.
Det har onekligen sina välsignelser.
torsdag 11 september 2008
Varför är vissa saker så lätta?
Regel: Det du kan - det går lätt
Undantag: det du inte visste att du kan - kan gå ändå lättare...
Jag var på översättningskurs i dag och fick anledning att undra varför jag så snabbt blev så bra på att granska översättningar (language review). Jag fick chansen att pröva jobbet tack vare min bakgrund som journalist. Och så visade det sig att det här var något som jag ganska naturligt anpassade mig till, som gässen och vattnet ungefär. Där satt jag med lysande ögon och upptäckte hur olika termer användes olika, eller hur mystiska felöversättningar och missförstånd gjorde hjälpmanualerna obegripliga - och jag älskade varje minut av det. Jag fick bra betalt, och visst, det bidrog till tjusningen. det finns väl inget som stjäl glädjen över ett jobb som vetskapen att personen i nästa bås har dubbelt så mycket för att göra hälften så mycket, eller hur?
Men det var något mer än pengarna. Jag har nog alltid haft en dragning till riktigt tråkiga texter, sifferkolumner, nuffror i alla former, bakgrundstexter och sådant. För mig är de en utmaning - gör något begripligt och intressant av detta om du kan!
Folk som talar i rubriker, de kan nybörjarna ta hand om. De som man får vältra undan, likt en sten i skogen, för att se vad de döljer - de är intressanta att intervjua. Eller de som inte ens vet att de har något att säga.
Gamla mossiga dokument från 1623 som fallit i glömska, dagböcker från 1700-talet som letats fram - ja, det finns som ni nog själva vet oändligt sådant material.
Men jag tror att anledningen till att jag så snabbt anpassade mig till mitt nya jobb var att jag har en nästan sjuklig förmåga att identifiera mig, i detta fall med den slutlige läsaren. Eftersom jag identifierade mig med läsaren kunde jag se vad som fattades eller inte fungerade. Kort sagt, jag var lingvist mer än tekniker men jag hade också den tekniska kunskapen som lingvisten krävde.
Allt föll på plats. Alla bitar i pusslet passade. Det finns med andra ord ett jobb som passar för mig. och ett annat som passar för dig?
Undantag: det du inte visste att du kan - kan gå ändå lättare...
Jag var på översättningskurs i dag och fick anledning att undra varför jag så snabbt blev så bra på att granska översättningar (language review). Jag fick chansen att pröva jobbet tack vare min bakgrund som journalist. Och så visade det sig att det här var något som jag ganska naturligt anpassade mig till, som gässen och vattnet ungefär. Där satt jag med lysande ögon och upptäckte hur olika termer användes olika, eller hur mystiska felöversättningar och missförstånd gjorde hjälpmanualerna obegripliga - och jag älskade varje minut av det. Jag fick bra betalt, och visst, det bidrog till tjusningen. det finns väl inget som stjäl glädjen över ett jobb som vetskapen att personen i nästa bås har dubbelt så mycket för att göra hälften så mycket, eller hur?
Men det var något mer än pengarna. Jag har nog alltid haft en dragning till riktigt tråkiga texter, sifferkolumner, nuffror i alla former, bakgrundstexter och sådant. För mig är de en utmaning - gör något begripligt och intressant av detta om du kan!
Folk som talar i rubriker, de kan nybörjarna ta hand om. De som man får vältra undan, likt en sten i skogen, för att se vad de döljer - de är intressanta att intervjua. Eller de som inte ens vet att de har något att säga.
Gamla mossiga dokument från 1623 som fallit i glömska, dagböcker från 1700-talet som letats fram - ja, det finns som ni nog själva vet oändligt sådant material.
Men jag tror att anledningen till att jag så snabbt anpassade mig till mitt nya jobb var att jag har en nästan sjuklig förmåga att identifiera mig, i detta fall med den slutlige läsaren. Eftersom jag identifierade mig med läsaren kunde jag se vad som fattades eller inte fungerade. Kort sagt, jag var lingvist mer än tekniker men jag hade också den tekniska kunskapen som lingvisten krävde.
Allt föll på plats. Alla bitar i pusslet passade. Det finns med andra ord ett jobb som passar för mig. och ett annat som passar för dig?
onsdag 10 september 2008
En plats att minnas på
Regel: När någon har dött så fortsätter livet ändå
Undantag: När man har en speciell plats att minnas på - där stannar tiden upp
När min bror dog höll vi på att köpa ett sommarställe i Sverige. Jag hade skickat ett kort på hans födelsedag när jag avslutade med "vi ses i maj". Och det gjorde vi. Han låg i sin kista då.
Det är tragiskt och sorgligt och förknippat med så många minnen så många händelser men trots sorgen så fortsatte ju livet obönhörligt. Efter begravningen åkte jag upp till Eskilstuna för att sedan flyga tillbaka till Irland. I Eskilstuna tog min goda vän Gullan hand om mig, proppade mig full med renskav och sedan körde hon och jag ut till vårt sommarställe. Gullvivorna blommade och det var så tyst, så lugnt, så skönt där att jag genast kände mig hemma.
Och på krönet av backen till vårt hus, när jag lämnat barnen vid skolbussen, brukade jag stanna och hämta andan sedan när vi hade flyttat dit. Och där och då tänkte jag på min döde bror. Jag grät, jag log, jag mindes. Och långt, långt senare inåg jag varför just den platsen väckte mina minnen av honom. Det är trots allt en plats där han aldrig var.
Från mormor och morfars hus i Saittarova kan man se ut över åsen ner mot Saittajärvi sjö. Himlen känns annorlunda men annars är det samma utsikt, samma känsla hos oss här som uppe i Saittarova. Och det är förstås därifrån jag har mina första minnen av honom. Hur han brukade leka. Den gången han ramlade ner från bryggan och jag gallskrek för jag trodde att han skulle drunkna.
Undantag: När man har en speciell plats att minnas på - där stannar tiden upp
När min bror dog höll vi på att köpa ett sommarställe i Sverige. Jag hade skickat ett kort på hans födelsedag när jag avslutade med "vi ses i maj". Och det gjorde vi. Han låg i sin kista då.
Det är tragiskt och sorgligt och förknippat med så många minnen så många händelser men trots sorgen så fortsatte ju livet obönhörligt. Efter begravningen åkte jag upp till Eskilstuna för att sedan flyga tillbaka till Irland. I Eskilstuna tog min goda vän Gullan hand om mig, proppade mig full med renskav och sedan körde hon och jag ut till vårt sommarställe. Gullvivorna blommade och det var så tyst, så lugnt, så skönt där att jag genast kände mig hemma.
Och på krönet av backen till vårt hus, när jag lämnat barnen vid skolbussen, brukade jag stanna och hämta andan sedan när vi hade flyttat dit. Och där och då tänkte jag på min döde bror. Jag grät, jag log, jag mindes. Och långt, långt senare inåg jag varför just den platsen väckte mina minnen av honom. Det är trots allt en plats där han aldrig var.
Från mormor och morfars hus i Saittarova kan man se ut över åsen ner mot Saittajärvi sjö. Himlen känns annorlunda men annars är det samma utsikt, samma känsla hos oss här som uppe i Saittarova. Och det är förstås därifrån jag har mina första minnen av honom. Hur han brukade leka. Den gången han ramlade ner från bryggan och jag gallskrek för jag trodde att han skulle drunkna.
tisdag 9 september 2008
Roliga skämt, eller...
Regel: Skämt som var roliga när jag var barn är inte roliga när mina barn drar dem
Undantag: De som inte innehåller pinsamma sexanspelningar eller kiss- och bajshumor. Där kan man skratta än...
En favoritsysselsättning när jag var barn var att berätta historier. Vi hade ju inte så mycket teve på den tiden och inte heller så mycket annat. Klapp och Klang höll ju bara på en viss tid och resten på radion var en helt annan sak.
Historierna berättades hemma, i skolan, på gatan, i brev och inte minst på klassens timme. De skrevs ner i vänböcker men mest var de av dagsländekaraktär och glömdes snart bort. Vissa fastnade dock, som den om den lilla blinda flickan som spelade på kam. Eller alla skämt som krävde lite skådespeleri- som "Snälla busschauffören, öppna dörrarna".
Ibland berättar nu mina barn historier som jag brukade dra när jag var liten. Och det är så sant, sexskämten och kiss- och bajsskämten (Bellman: -Allt gott kommer från himlen) är inte alls roliga nu. Men Västmanland (Sala, Sura och Söping) står sig än.
Undantag: De som inte innehåller pinsamma sexanspelningar eller kiss- och bajshumor. Där kan man skratta än...
En favoritsysselsättning när jag var barn var att berätta historier. Vi hade ju inte så mycket teve på den tiden och inte heller så mycket annat. Klapp och Klang höll ju bara på en viss tid och resten på radion var en helt annan sak.
Historierna berättades hemma, i skolan, på gatan, i brev och inte minst på klassens timme. De skrevs ner i vänböcker men mest var de av dagsländekaraktär och glömdes snart bort. Vissa fastnade dock, som den om den lilla blinda flickan som spelade på kam. Eller alla skämt som krävde lite skådespeleri- som "Snälla busschauffören, öppna dörrarna".
Ibland berättar nu mina barn historier som jag brukade dra när jag var liten. Och det är så sant, sexskämten och kiss- och bajsskämten (Bellman: -Allt gott kommer från himlen) är inte alls roliga nu. Men Västmanland (Sala, Sura och Söping) står sig än.
måndag 8 september 2008
18 år men känns som i går
Regel: Ju kortare tid du har varit gift - ju mer firar du
Undantag: Jämna år kanske? Guldbröllop kanske?
I dag för 18 år sedan gifte jag mig. Det känns både som i går och som för en evighet sedan. På sätt ochvis har jag alltid varit gift men på sätt och vis är det fortfarande så klart i minnet, in i minsta detalj: känslan av underkjolens tyll, den varma blåsten som skrämde in alla våra gäster, ryktet om Thore Skogmans närvaro på den andra bröllopsfesten, hur jag var livrädd för pappas tal och mammas hot om tal och barnen som sprang omkring med allt gällare röster i sina fina kläder.
Och så Lasse. Glad och annorlunda i sina kläder.
Och så jag. Finklädd, välsminkad, håret lagt - slöja på plats.
Det var inte i går inser jag när jag ser mig själv i spegeln nu och ser det gråa håret titta fram igen mellan de färgade slingorna.
Och ändå är livet mycket skönare i dag. Så mycket mindre att ta itu med i vårt äktenskap, så mycket större vila i varandras närvaro. och så många barn att bry sig om och engagera sig i. Livet har verkligen förändrat sig de senaste 18 åren.
Men någon fest blev det INTE. Som vanligt. det är nog nackdelen med att gifta sig 8 september.
Undantag: Jämna år kanske? Guldbröllop kanske?
I dag för 18 år sedan gifte jag mig. Det känns både som i går och som för en evighet sedan. På sätt ochvis har jag alltid varit gift men på sätt och vis är det fortfarande så klart i minnet, in i minsta detalj: känslan av underkjolens tyll, den varma blåsten som skrämde in alla våra gäster, ryktet om Thore Skogmans närvaro på den andra bröllopsfesten, hur jag var livrädd för pappas tal och mammas hot om tal och barnen som sprang omkring med allt gällare röster i sina fina kläder.
Och så Lasse. Glad och annorlunda i sina kläder.
Och så jag. Finklädd, välsminkad, håret lagt - slöja på plats.
Det var inte i går inser jag när jag ser mig själv i spegeln nu och ser det gråa håret titta fram igen mellan de färgade slingorna.
Och ändå är livet mycket skönare i dag. Så mycket mindre att ta itu med i vårt äktenskap, så mycket större vila i varandras närvaro. och så många barn att bry sig om och engagera sig i. Livet har verkligen förändrat sig de senaste 18 åren.
Men någon fest blev det INTE. Som vanligt. det är nog nackdelen med att gifta sig 8 september.
söndag 7 september 2008
ENGLISH: To learn to trust again
Rule: Betrayal by someone you are close to makes it harder in future relationships
Exception: When you take a step out on the water and trust
I just returned from a camp where I was surrounded by great people from Friday to Sunday. One afternoon I was met by a challenge- to start regarding these people instead as my family- to form connection.
Not just to say it as well but really to act it.The thought of it made my head spin. I am still letting the idea sink. Because, really letting them into my life is different, it is more. And how can I let myself trust again? Lower my guard.
Well, do I have an option anymore? I think that letting the idea in, allowing myself to dwell upon it, made it more than an idea.
And still, I cannot tell them that they must never let me down, that I cannot stand another betrayal like that. Friendship, relationships, are frail things. There are no guarantees. But, if I can have a new family - a real family - I think that many things will at last be healed.
Exception: When you take a step out on the water and trust
I just returned from a camp where I was surrounded by great people from Friday to Sunday. One afternoon I was met by a challenge- to start regarding these people instead as my family- to form connection.
Not just to say it as well but really to act it.The thought of it made my head spin. I am still letting the idea sink. Because, really letting them into my life is different, it is more. And how can I let myself trust again? Lower my guard.
Well, do I have an option anymore? I think that letting the idea in, allowing myself to dwell upon it, made it more than an idea.
And still, I cannot tell them that they must never let me down, that I cannot stand another betrayal like that. Friendship, relationships, are frail things. There are no guarantees. But, if I can have a new family - a real family - I think that many things will at last be healed.
fredag 5 september 2008
Man vet att man är gammal när...
Regel: Man åldras bara på utsidan, insidan är sig skrämmande lik
Undantag: Nya färdigheter kan ibland göra skrämmande mycket motstånd
I går fick jag stryk av min dotter i ett text-spel på Facebook. Det var jag som fick henne biten på spelet, hon brukade titta över min axel och föreslå nya ord, så skapade hon ett eget konto, så började hon att spela och i går kom hon inte bara ifatt, men om.
Men vi har ett bra tag kvar inna vi når Elizabeth, hon får ibland dubbelt så många ord som vi. Vi spelar Text Twirl, Word Twist, Scramble och Path Words, de flesta av spelen är på engelska (min enda ursäkt)...
Ibalnd slår det helt slint, jag stirrar på bokstäverna jag fått men kan bara inte komma på de ord som jag kan bilda. Jag går då helt desperat in i "nonsens-mode" och trycker på bokstäver helt planlöst och hoppas de ska bilda ett ord jag inte själv kan. Ibland lyckas det men oftast inte.
Men ibland, oh ljuva stunder, får jag full pott och hinner på utsatt tid att fylla alla textfält, hitta alla ord som går att bilda.
Om jag lär mig något? Ja, att det finns ord jag inte har en aning om.
Om jag lär mig något mer? Att min dotter är bättre än jag ibland på det här.
Jag är så stolt!!!
Undantag: Nya färdigheter kan ibland göra skrämmande mycket motstånd
I går fick jag stryk av min dotter i ett text-spel på Facebook. Det var jag som fick henne biten på spelet, hon brukade titta över min axel och föreslå nya ord, så skapade hon ett eget konto, så började hon att spela och i går kom hon inte bara ifatt, men om.
Men vi har ett bra tag kvar inna vi når Elizabeth, hon får ibland dubbelt så många ord som vi. Vi spelar Text Twirl, Word Twist, Scramble och Path Words, de flesta av spelen är på engelska (min enda ursäkt)...
Ibalnd slår det helt slint, jag stirrar på bokstäverna jag fått men kan bara inte komma på de ord som jag kan bilda. Jag går då helt desperat in i "nonsens-mode" och trycker på bokstäver helt planlöst och hoppas de ska bilda ett ord jag inte själv kan. Ibland lyckas det men oftast inte.
Men ibland, oh ljuva stunder, får jag full pott och hinner på utsatt tid att fylla alla textfält, hitta alla ord som går att bilda.
Om jag lär mig något? Ja, att det finns ord jag inte har en aning om.
Om jag lär mig något mer? Att min dotter är bättre än jag ibland på det här.
Jag är så stolt!!!
onsdag 3 september 2008
När dörren stängs...öppnas ett fönster
Regel: En stängd dörr betyder att jag är säker
Undantag: ...om det inte är min pappa på andra sidan...
Jag var på ett föredrag med en tjej som hette Nasrin igår. Hon berättade hur hotad hon blivit i sin familj och mycket gammalt kom upp till ytan. Jag har berättat för mina barn en del, delvis för att jag vill att de ska förstå hur det också kan vara. Alla har det inte som dom.
Men det som fortfarande skrämmer mig mest var när jag kommer ihåg hur jag av någon anledning flydde för pappas raseri och hann in på mitt rum och låste dörren. Men eftersom han är den han är så lämnade han det inte där och då utan istället började han att slå ut bultarna i dörren. han kunde inte låta mig komma undan för då skulle jag ha vunnit.
Jag satt där inne och hörde honom skrika. Säker, men bara för en liten ti till. Någon gång försökte jag hoppa ut genom fönstret medan han höll på, för att springa iväg och gömma mig men han höll öronen uppe och var ikapp innan jag hann tillräckligt långt bort.
Jag förlorade alltid. En gång tog de, mamma och pappa, hjälp av socialtjänsten och polisen. Jag och min syster hade samlat ihop pengar för att åka till Stockholm en lovdag. Vi åkte alltid när vi hade fått ihop pengar efter att ha sålt Avon eller tidningar eller något annat. Men den här dagen ville de inte att vi skulle åka, jag vet fortfarande inte varför men troligen var det bara ett sätt att bestämma, det fanns ingen anledning egentligen att säga nej.
På Stockholms central fick poliserna tag i oss. Vi satt på Maria Poliklinik och väntade, precis som jag väntat så många gånger i mitt låsta rum på att pappa skulle få upp dörren. Den här gången väntade vi på att han skulle komma fram efter att ha kört tre timmar från Tranås.
Jag satt i fönstret och funderade på att hoppa men fem våningar var för högt. Jag drog i min slips och undrade om jag kunde göra det den vägen. Men det fungerade inte. Min syster blev dessutom så rädd. Jag var utan utväg. Ett offer. Och så rädd att jag till slut sa till att han skulle bli vanisinnig och slå oss när han kom. Sedan blev jag inkallad till ett möte där de försäkrade att de hade pratat med min pappa och han förstod att det var fel att slå barn. Och så åkte vi hem.
Tror ni att det var sista gången? Nej. Och jag tål fortfarande inte höjda röster och vrede. Och när jag blir arg på mina barn så finns det ett så tvingande behov att visa dem att jag älskar dem mitt ilskan över det de har gjort.
Verklig kärlek fördriver all fruktan.
Undantag: ...om det inte är min pappa på andra sidan...
Jag var på ett föredrag med en tjej som hette Nasrin igår. Hon berättade hur hotad hon blivit i sin familj och mycket gammalt kom upp till ytan. Jag har berättat för mina barn en del, delvis för att jag vill att de ska förstå hur det också kan vara. Alla har det inte som dom.
Men det som fortfarande skrämmer mig mest var när jag kommer ihåg hur jag av någon anledning flydde för pappas raseri och hann in på mitt rum och låste dörren. Men eftersom han är den han är så lämnade han det inte där och då utan istället började han att slå ut bultarna i dörren. han kunde inte låta mig komma undan för då skulle jag ha vunnit.
Jag satt där inne och hörde honom skrika. Säker, men bara för en liten ti till. Någon gång försökte jag hoppa ut genom fönstret medan han höll på, för att springa iväg och gömma mig men han höll öronen uppe och var ikapp innan jag hann tillräckligt långt bort.
Jag förlorade alltid. En gång tog de, mamma och pappa, hjälp av socialtjänsten och polisen. Jag och min syster hade samlat ihop pengar för att åka till Stockholm en lovdag. Vi åkte alltid när vi hade fått ihop pengar efter att ha sålt Avon eller tidningar eller något annat. Men den här dagen ville de inte att vi skulle åka, jag vet fortfarande inte varför men troligen var det bara ett sätt att bestämma, det fanns ingen anledning egentligen att säga nej.
På Stockholms central fick poliserna tag i oss. Vi satt på Maria Poliklinik och väntade, precis som jag väntat så många gånger i mitt låsta rum på att pappa skulle få upp dörren. Den här gången väntade vi på att han skulle komma fram efter att ha kört tre timmar från Tranås.
Jag satt i fönstret och funderade på att hoppa men fem våningar var för högt. Jag drog i min slips och undrade om jag kunde göra det den vägen. Men det fungerade inte. Min syster blev dessutom så rädd. Jag var utan utväg. Ett offer. Och så rädd att jag till slut sa till att han skulle bli vanisinnig och slå oss när han kom. Sedan blev jag inkallad till ett möte där de försäkrade att de hade pratat med min pappa och han förstod att det var fel att slå barn. Och så åkte vi hem.
Tror ni att det var sista gången? Nej. Och jag tål fortfarande inte höjda röster och vrede. Och när jag blir arg på mina barn så finns det ett så tvingande behov att visa dem att jag älskar dem mitt ilskan över det de har gjort.
Verklig kärlek fördriver all fruktan.
Generaliseringar och att vara "helt rätt"
Regel: Var tid har sin röst
Undantag: Äkta människor går det alltid att lyssna på
Det finns generaliseringar som får oss att skratta, Norge-historierna till exempel. Vi vet att de är generaliseringar för vem av oss har någonsin träffat en dum norrman? Ändå kan vi skratta åt dem.
Men de generaliseringar jag oftast stöter på i Sverige är istället generaliseringar som rör sig mot diskrimineringshållet. Inom EU får man inte diskriminera någon på grund av ras, kön, sexuell läggning, handikapp, ålder eller etniskt ursprung (det skulle kunna omfatta Norgehistorierna förstås....
Ni har säkert alla sett annonser i tidningen där man söker någon med fart och fläkt som är under 25. Varför?
Eller, vi välkomnar manliga sökande eftersom vår arbetsplats till största delen består av kvinnor. Varför?
Eller, vi välkomnar sökande av annat etniskt ursprung än svenskt. Varför?
Är det verkligen för att man tror att personen ifråga, oavsett andra egenskaper, saknas och måste rekryteras till vilket pris?
Jag blir bekymrad när jag hör folk säga att "du är så helt rätt etniskt" eller "du talar ungdomars språk" - precis som om det är det som gör att andra (som jag) inte räknas.
Jag är bekymrad över det jag ser, helt klart. Folk sorteras in i små lådor. Gammal, för gammal. Ung och fräsch- kul! Men varför, egentligen? För att man har fel ordförråd? För att det finns vattentäta skott mellan generationerna.
Och när jag ser på teve så ser jag att det ibland krävs ett generationsgap, det krävs radikalt skilda förutsättningar, för att nå fram. Som programmen om läraren av den gamla skolan. Eller klass 9A.
Och jag insåg, precis som jag insåg när jag red på vägen av att vara eftertraktad eftersom jag var kvinna i ett mansdominerat yrke och bara 25 år, att en dag är det över. En dag behövs jag inte längre. Inte för att jag har blivit en annan människa utan bara för att de som rekryterar letar efter något annat.
jag tror att människor blir mer och mer värda. Jag tror att det finns ett värde i varje människas röst.
Jag tycker att svenskar ska våga tro att de kan tala, ha gemenskap. Kom ihåg flyktingvågorna till Sverige på 70-talet och 80-talet. Kom ihåg stapplande samtal med flyktingar från en annan kultur och ett annat pråk. Våga tro att du når fram.
Undantag: Äkta människor går det alltid att lyssna på
Det finns generaliseringar som får oss att skratta, Norge-historierna till exempel. Vi vet att de är generaliseringar för vem av oss har någonsin träffat en dum norrman? Ändå kan vi skratta åt dem.
Men de generaliseringar jag oftast stöter på i Sverige är istället generaliseringar som rör sig mot diskrimineringshållet. Inom EU får man inte diskriminera någon på grund av ras, kön, sexuell läggning, handikapp, ålder eller etniskt ursprung (det skulle kunna omfatta Norgehistorierna förstås....
Ni har säkert alla sett annonser i tidningen där man söker någon med fart och fläkt som är under 25. Varför?
Eller, vi välkomnar manliga sökande eftersom vår arbetsplats till största delen består av kvinnor. Varför?
Eller, vi välkomnar sökande av annat etniskt ursprung än svenskt. Varför?
Är det verkligen för att man tror att personen ifråga, oavsett andra egenskaper, saknas och måste rekryteras till vilket pris?
Jag blir bekymrad när jag hör folk säga att "du är så helt rätt etniskt" eller "du talar ungdomars språk" - precis som om det är det som gör att andra (som jag) inte räknas.
Jag är bekymrad över det jag ser, helt klart. Folk sorteras in i små lådor. Gammal, för gammal. Ung och fräsch- kul! Men varför, egentligen? För att man har fel ordförråd? För att det finns vattentäta skott mellan generationerna.
Och när jag ser på teve så ser jag att det ibland krävs ett generationsgap, det krävs radikalt skilda förutsättningar, för att nå fram. Som programmen om läraren av den gamla skolan. Eller klass 9A.
Och jag insåg, precis som jag insåg när jag red på vägen av att vara eftertraktad eftersom jag var kvinna i ett mansdominerat yrke och bara 25 år, att en dag är det över. En dag behövs jag inte längre. Inte för att jag har blivit en annan människa utan bara för att de som rekryterar letar efter något annat.
jag tror att människor blir mer och mer värda. Jag tror att det finns ett värde i varje människas röst.
Jag tycker att svenskar ska våga tro att de kan tala, ha gemenskap. Kom ihåg flyktingvågorna till Sverige på 70-talet och 80-talet. Kom ihåg stapplande samtal med flyktingar från en annan kultur och ett annat pråk. Våga tro att du når fram.
tisdag 2 september 2008
Kläder och skor, skor och kläder
Regel: Antalet skor multipliceras med antalet personer som bor på stället
Undantag: Växande barn multipliceras med 10...
Städgalenskapen breder ut sig...som ensamstående brukade jag inte bara flytta alla möbler, fälla ut alla element, öppna alla fönster - jag bonade dessutom alla golven, både parkett och plastgolv.
Sedan barnen kom har städningen varit nedprioriterad och mest inträffat i samband med stora besök eller jul, annars har jag varit ett steg försent till allt. Tvätten är sorterad när det är dags för nästa jättelass! Det är typ alltid dags att gå ut med maxat antal kassar för sopsortering.
Men nu när barnen är stora känns det som om jag snart är tillbaka i ett mer välorganiserat liv. Nästa stora steg den här veckan är att ta itu med kläd- och skoberget. Jag har tappat räkningen för länge sedan på antalet skor jag köper hem och aldrig används innan jag drar fram dem när barnen vill ha nya. Nå, varför använder du inte dem här? undrar jag varpå barnet tar på, grimaserar illa och svarar: "De är för små". Nu ja!
Så nu ska alla skor med öppningar på fel ställen slängas och alla för små, men aldrig använda, skor ges till second hand. Mitt enda problem är linje tre. För, vad gör man egentligen med obekväma skor? Slänger? Skor som är helt ok? Eller, ger bort? Skor som klämmer? Hm. Vi sorterare har alltid intressanta val att fundera på över en kopp kaffe.
Undantag: Växande barn multipliceras med 10...
Städgalenskapen breder ut sig...som ensamstående brukade jag inte bara flytta alla möbler, fälla ut alla element, öppna alla fönster - jag bonade dessutom alla golven, både parkett och plastgolv.
Sedan barnen kom har städningen varit nedprioriterad och mest inträffat i samband med stora besök eller jul, annars har jag varit ett steg försent till allt. Tvätten är sorterad när det är dags för nästa jättelass! Det är typ alltid dags att gå ut med maxat antal kassar för sopsortering.
Men nu när barnen är stora känns det som om jag snart är tillbaka i ett mer välorganiserat liv. Nästa stora steg den här veckan är att ta itu med kläd- och skoberget. Jag har tappat räkningen för länge sedan på antalet skor jag köper hem och aldrig används innan jag drar fram dem när barnen vill ha nya. Nå, varför använder du inte dem här? undrar jag varpå barnet tar på, grimaserar illa och svarar: "De är för små". Nu ja!
Så nu ska alla skor med öppningar på fel ställen slängas och alla för små, men aldrig använda, skor ges till second hand. Mitt enda problem är linje tre. För, vad gör man egentligen med obekväma skor? Slänger? Skor som är helt ok? Eller, ger bort? Skor som klämmer? Hm. Vi sorterare har alltid intressanta val att fundera på över en kopp kaffe.
måndag 1 september 2008
Varje dag har sin speciella prägel
Regel: När du gör vissa saker vissa dagar och lägger sakerna på sin givna plats så tar du itu med kaoset hemma
Undantag: När du blir motarbetad av din familj...
Det har varit helg och jag har tillbringat den INTE i solstolen med en god bok, en kopp kaffe och insupande de sista varma solstrålarna för i år...utan under barnens sängar där jag dragit fram både det ena och det andra. Nu har jag plötsligt en stor IKEA-säck full med kläder att tvätta, för att inte tala om allt skräp, alla godispapper, allt grus...och alla spel i oordning som nu går att spela igen. Pojkarnas stuga är välstädad och ser trevlig ut, ja man vill tillbringa tid där nu. Stefans rum var faktiskt välstädat till att börja med men har nu fått lite fler saker och så har jag dragit ner mina möbler som varit med sedan jag köpte bostadsrätten på Fårbetesägen i kvarteret Vintunnan i Tokarp, utanför Linköping, till det nya storarummet där vi ska äta, lyssna på musik och umgås utan teve. Teverummet är plötsligt stort och rymligt vilket kan behövas när vi snart ska bjuda in en nybliven 65-åring på Piñata-party.
Och så kom jag till lägenheten och insåg att det var lika rörigt där men nu är helgen slut. Suck. jag märker upp lådor igen med barnens namn, sorterar igenom legolådan, hittar musikskoleböckerna och...ja, vad tror ni? Kommer allt vara städat lagom till att stugan är i kaos igen?
Jag är mycket för lådor och backar och hyllor i bokstavsordning eller ämnesordning. Jag tycker om listor och system. Ibland låter jag outhärdligt självgod när någon i familjen med panik i blicken ltera efter sina nycklar/plånbok/busskort - "Om man alltid lämnar sakerna på samma plats så hittar man dem när man behöver dem"...
Så sant. Om det bara inte hände mig själv ibland...
Så, tillbaka till städandet - egentligen en fredagssyssla men just nu en heltidssyssla för mig, 24/7.
Undantag: När du blir motarbetad av din familj...
Det har varit helg och jag har tillbringat den INTE i solstolen med en god bok, en kopp kaffe och insupande de sista varma solstrålarna för i år...utan under barnens sängar där jag dragit fram både det ena och det andra. Nu har jag plötsligt en stor IKEA-säck full med kläder att tvätta, för att inte tala om allt skräp, alla godispapper, allt grus...och alla spel i oordning som nu går att spela igen. Pojkarnas stuga är välstädad och ser trevlig ut, ja man vill tillbringa tid där nu. Stefans rum var faktiskt välstädat till att börja med men har nu fått lite fler saker och så har jag dragit ner mina möbler som varit med sedan jag köpte bostadsrätten på Fårbetesägen i kvarteret Vintunnan i Tokarp, utanför Linköping, till det nya storarummet där vi ska äta, lyssna på musik och umgås utan teve. Teverummet är plötsligt stort och rymligt vilket kan behövas när vi snart ska bjuda in en nybliven 65-åring på Piñata-party.
Och så kom jag till lägenheten och insåg att det var lika rörigt där men nu är helgen slut. Suck. jag märker upp lådor igen med barnens namn, sorterar igenom legolådan, hittar musikskoleböckerna och...ja, vad tror ni? Kommer allt vara städat lagom till att stugan är i kaos igen?
Jag är mycket för lådor och backar och hyllor i bokstavsordning eller ämnesordning. Jag tycker om listor och system. Ibland låter jag outhärdligt självgod när någon i familjen med panik i blicken ltera efter sina nycklar/plånbok/busskort - "Om man alltid lämnar sakerna på samma plats så hittar man dem när man behöver dem"...
Så sant. Om det bara inte hände mig själv ibland...
Så, tillbaka till städandet - egentligen en fredagssyssla men just nu en heltidssyssla för mig, 24/7.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
