Kom ihåg att du är dödlig - rösten som plågar

Regel: När det går bra för dig får du beröm från de mest oväntade håll.
Undantag: Oavsett hur bra det går för dig så finns det alltid någon som vill spricka hål på ballongen.

Jag kommer ihåg hur vi fick lära oss att en slav som stod bakom kejsaren på triumftågen i det antika Rom hade som sin enda uppgift att medan kejsaren tog emot folkets jubel, säga följande i kejsarens öra:
- Kom ihåg att du är dödlig.
Det skulle göra kejsaren ödmjuk.

jag för min del tycker mer att det låter som något som inte en slav säger, men väl någon som njuter av att trycka ner dig, någon som inte tycker att du förtjänar ens det lilla du får!

Jag har lärt mig de senaste åren att oavsett vad jag gör, vad jag åstadkommer, så har jag en röst i min släkt som alltid tar ner mig på jorden och aldrig berömmer mig. När jag tog min fil kand och fil mag, intjänade på tre år (ska ta fyra år) samtidigt som jag jobbat, pendlat och skött fyra barn samt engagerat mig ideellt och hållt liv i både äktenskap, djur, stuga och vänskap, så fick jag höra:
- Det är väl ingenting! Din kusin håller på och läser till förskollärare!

Denna stackars kusin dyker upp alltid när jag gjort något bra, eftersom kusinen då ska ha gjort något bättre.

Eller som nu när vi i Sisyfos anda rodde hela min pappas dödsbo i land, mot alla odds, och betalade alla skulder, sålde allt till rätt pris och åkte oräkneliga mil för att genomföra detta, ovanpå alla obetalda arbetstimmar mitt i sorg, saknad och en tid när vi alla behövde gå till rätta med våra handlingar, vårt beteende. Flera gånger ramlade stenen ner när vi trodde vi var uppe på kullens topp. Fler gånger än jag fortfarande orkar komma ihåg. Men till slut, en dag, satt den där och pappas affärer var i god hamn, hans hus i goda händer och hans bil likaså. Utöver det slutade det hela med att vi syskon drog jämnt och hjälpte varandra att genomföra detta.

Då kom rösten fram igen. Nu med anklagelser för att jag arbetade för pappas dödsbo istället för att hjälpa min mamma. En häxa i Tranås, och tro mig - där har alla skvallermästare sin överman! gick till och med så långt för att låta den där envisa rösten höras att hon gick fram till en klasskamrat till mig i sorg för att förmedla just hur usel jag var.

Mitt i min sorg, mitt i mina tårar, har rösten inte haft vett att tiga.

Där kommer jag aldrig att skörda något. Där kommer jag aldrig att vara något. Oavsett hur mycket gott jag gör, hur mycket jag ställer upp, så är jag inget att ha.

Kom ihåg att du är dödlig. Lyssna inte på massornas jubel. Lyssna på min röst.

Håll med om att det borde vara dags för en annan röst, som jag tack och lov har hört från andra under denna tid- bra gjort!

Samma sak som jag kunnat säga med stolthet och med innerlighet till min bror och min syster som funnits där under denna tid.

Rasa ner eller bygga upp? Vi väljer!
Berömma eller klanka? Vi väljer!

Sprida elakt skvaller- ta på oss rollen av häxan i Tranås? Jag bara undrar, varför vill någon göra något sådant? Hur sjuka är inte människor.

Det är synd om människorna.
Men det är inte synd om häxorna, de väljer själva.