Den vackraste dagen som sommaren ger

Regel: Sommar jagar depressioner på flykten och vinterns mörker är ett minne blott
Undantag: Som Ferlin så mycket riktigt påpekar kan den vackraste dagen som sommaren ger ändå komma med en längtan bort.

I dag minns jag hur sonen föddes - som slutpunkten på en otroligt varm dag, en otroligt varm helg. Han kom komplett med tre hakor, ingen hals men ett brutet nyckelben - priset att betala för att komma ut om man är modell större.

Sommar är också minnet av förra året när vi syskon slet med pappas dödsbo, dels för att hålla konkursen borta och dels med att dela upp det som ändå fanns mellan oss på ett rättvist sätt. Som om det finns något sådant när känslorna svallar och allt obearbetat skit från barndomen kommer till ytan.
Vi fick en chans att göra ett snyggt slut på en mycket trist period i vårt liv och vi gjorde det. Det var många mirakler inblandade, både vad det gällde huset och bilen - men också vad det gällde vårt samarbete och vilka dagar vi kunde göra oss fria.
Vi jobbade tillsammans på ett sätt vi aldrig gjort tidigare och aldrig mer kanske kommer att göra öfr detta var slutet på en epok, slutet på vår barndom, slutet på en återvändsgränd dit pappa förirrat sig i sin stolthet.
Det är tragiskt att han mest av allt blev ett varnande exempel för oss om hur ensam man kan göra sig när man ständigt gör fel val.
Ändå, precis som min svägerska påpekade, hade vi så mycket gemensamt, så många gemensamma intressen.
Jag minns samtalen (inte för att de var så många) vid hans köksbord. Men jag minns också lögnerna, ursäkterna, ursinnet, bortförklaringarna.
Det är svårt att vara ärlig när det handlar om misslyckanden. Det lärde jag mig.
En del av mig dog när min bror dog. En annan del när min mormor dog. Men jag hade inte räknat med att en del av mig skulle dö när min pappa dog. Ändå gjorde det det.
Mina barn är trötta på att höra mig berätta men jag vill inte att de ska göra samma misstag.
Det finns många skurkar i detta drama: tips- och spelbolag, vin- och spritcentralen, tobaksbolagen. Men det finns andra också - vi släktingar som till slut gav upp.
Till slut fanns det bara förlorare men just i den stunden kunde vi se vad som också fanns hos oss. En förmåga att arbeta hårdare än vi visste vi kunde för att bara göra det som var rätt, trots att det kostade oss både tid och pengar, för att inte tala om svett och tårar.
Vi gjorde det rätta. Till slut.
Pappa skulle ha varit stolt över oss.
Men vi skulle ha varit gladare om han räckt ut en hand innan det var för sent.