Regel: Alla helgons dag är mest som en vanlig lördag.
Undantag: När det finns någon på en kyrkogård som man saknar.
En bit av mig längtar dit och ser fram emot lördagen som man förr i tiden såg fram emot en träff, en resa, en filmpremiär.
Tänk att man kan längta efter stillhet framför en grav och närvaron av andra människor i samma sits.
En lykta. Ljung.
Mörker där ljusen fladdrar.
Orgeln som spelar från en öppen kyrkan.
onsdag 3 november 2010
Livet är som en gungbräda
Regel: Det finns alltid två val
Undantag: När valet uteblir dör en hjärncell
Min mormor var pigg och positiv och intresserad i 91 år - sedan bröt hon lårbenshalsen, opererades efter att ha varit nedsövd och blev sig aldrig lik. Hon placerades på ett hem där andra bestämde när hon skulle äta, sova och till och med gå på toaletten. Valen togs ifrån henne och hon dog två år innan hon dog.
Jag tänkte på det på jobbet där jag fortfarande jobbar med att komma in i jobbet, förstå begränsningar och möjligheter. Exempelvis finns det rutinen med korrekturläsning. Den som översätter lämnar till den andra för korrekturläsning. Sedan kommer översättningen tllbaka med kommenterar och jag ändrar med detta i åtanke.
Jag har med andra ord ett val - att ändra eller inte ändra.
I dag kom jag på att jag har ett val till, att säga tillnär jag väljer att inte ändr.
Vad lär man sig av? Misstagen säger alla. Jag ser mina misstag i den korrade texten men också alternativ jag inte tänkt på - både bra ... och dåliga. Så nu säger jag till om några saker som korrades felaktigt. Det är nog det svåraste att göra. Jag vill inte verka lättstött. Tvärtom uppskattar jag att någon tar mina texter på allvar.
Är det då viktigt att säga till när något korrats fel?
Klart det är. Man lär sig.. av misstagen.. och får då chansen att välja annorlunda nästa gång.
Undantag: När valet uteblir dör en hjärncell
Min mormor var pigg och positiv och intresserad i 91 år - sedan bröt hon lårbenshalsen, opererades efter att ha varit nedsövd och blev sig aldrig lik. Hon placerades på ett hem där andra bestämde när hon skulle äta, sova och till och med gå på toaletten. Valen togs ifrån henne och hon dog två år innan hon dog.
Jag tänkte på det på jobbet där jag fortfarande jobbar med att komma in i jobbet, förstå begränsningar och möjligheter. Exempelvis finns det rutinen med korrekturläsning. Den som översätter lämnar till den andra för korrekturläsning. Sedan kommer översättningen tllbaka med kommenterar och jag ändrar med detta i åtanke.
Jag har med andra ord ett val - att ändra eller inte ändra.
I dag kom jag på att jag har ett val till, att säga tillnär jag väljer att inte ändr.
Vad lär man sig av? Misstagen säger alla. Jag ser mina misstag i den korrade texten men också alternativ jag inte tänkt på - både bra ... och dåliga. Så nu säger jag till om några saker som korrades felaktigt. Det är nog det svåraste att göra. Jag vill inte verka lättstött. Tvärtom uppskattar jag att någon tar mina texter på allvar.
Är det då viktigt att säga till när något korrats fel?
Klart det är. Man lär sig.. av misstagen.. och får då chansen att välja annorlunda nästa gång.
lördag 10 juli 2010
Den vackraste dagen som sommaren ger
Regel: Sommar jagar depressioner på flykten och vinterns mörker är ett minne blott
Undantag: Som Ferlin så mycket riktigt påpekar kan den vackraste dagen som sommaren ger ändå komma med en längtan bort.
I dag minns jag hur sonen föddes - som slutpunkten på en otroligt varm dag, en otroligt varm helg. Han kom komplett med tre hakor, ingen hals men ett brutet nyckelben - priset att betala för att komma ut om man är modell större.
Sommar är också minnet av förra året när vi syskon slet med pappas dödsbo, dels för att hålla konkursen borta och dels med att dela upp det som ändå fanns mellan oss på ett rättvist sätt. Som om det finns något sådant när känslorna svallar och allt obearbetat skit från barndomen kommer till ytan.
Vi fick en chans att göra ett snyggt slut på en mycket trist period i vårt liv och vi gjorde det. Det var många mirakler inblandade, både vad det gällde huset och bilen - men också vad det gällde vårt samarbete och vilka dagar vi kunde göra oss fria.
Vi jobbade tillsammans på ett sätt vi aldrig gjort tidigare och aldrig mer kanske kommer att göra öfr detta var slutet på en epok, slutet på vår barndom, slutet på en återvändsgränd dit pappa förirrat sig i sin stolthet.
Det är tragiskt att han mest av allt blev ett varnande exempel för oss om hur ensam man kan göra sig när man ständigt gör fel val.
Ändå, precis som min svägerska påpekade, hade vi så mycket gemensamt, så många gemensamma intressen.
Jag minns samtalen (inte för att de var så många) vid hans köksbord. Men jag minns också lögnerna, ursäkterna, ursinnet, bortförklaringarna.
Det är svårt att vara ärlig när det handlar om misslyckanden. Det lärde jag mig.
En del av mig dog när min bror dog. En annan del när min mormor dog. Men jag hade inte räknat med att en del av mig skulle dö när min pappa dog. Ändå gjorde det det.
Mina barn är trötta på att höra mig berätta men jag vill inte att de ska göra samma misstag.
Det finns många skurkar i detta drama: tips- och spelbolag, vin- och spritcentralen, tobaksbolagen. Men det finns andra också - vi släktingar som till slut gav upp.
Till slut fanns det bara förlorare men just i den stunden kunde vi se vad som också fanns hos oss. En förmåga att arbeta hårdare än vi visste vi kunde för att bara göra det som var rätt, trots att det kostade oss både tid och pengar, för att inte tala om svett och tårar.
Vi gjorde det rätta. Till slut.
Pappa skulle ha varit stolt över oss.
Men vi skulle ha varit gladare om han räckt ut en hand innan det var för sent.
Undantag: Som Ferlin så mycket riktigt påpekar kan den vackraste dagen som sommaren ger ändå komma med en längtan bort.
I dag minns jag hur sonen föddes - som slutpunkten på en otroligt varm dag, en otroligt varm helg. Han kom komplett med tre hakor, ingen hals men ett brutet nyckelben - priset att betala för att komma ut om man är modell större.
Sommar är också minnet av förra året när vi syskon slet med pappas dödsbo, dels för att hålla konkursen borta och dels med att dela upp det som ändå fanns mellan oss på ett rättvist sätt. Som om det finns något sådant när känslorna svallar och allt obearbetat skit från barndomen kommer till ytan.
Vi fick en chans att göra ett snyggt slut på en mycket trist period i vårt liv och vi gjorde det. Det var många mirakler inblandade, både vad det gällde huset och bilen - men också vad det gällde vårt samarbete och vilka dagar vi kunde göra oss fria.
Vi jobbade tillsammans på ett sätt vi aldrig gjort tidigare och aldrig mer kanske kommer att göra öfr detta var slutet på en epok, slutet på vår barndom, slutet på en återvändsgränd dit pappa förirrat sig i sin stolthet.
Det är tragiskt att han mest av allt blev ett varnande exempel för oss om hur ensam man kan göra sig när man ständigt gör fel val.
Ändå, precis som min svägerska påpekade, hade vi så mycket gemensamt, så många gemensamma intressen.
Jag minns samtalen (inte för att de var så många) vid hans köksbord. Men jag minns också lögnerna, ursäkterna, ursinnet, bortförklaringarna.
Det är svårt att vara ärlig när det handlar om misslyckanden. Det lärde jag mig.
En del av mig dog när min bror dog. En annan del när min mormor dog. Men jag hade inte räknat med att en del av mig skulle dö när min pappa dog. Ändå gjorde det det.
Mina barn är trötta på att höra mig berätta men jag vill inte att de ska göra samma misstag.
Det finns många skurkar i detta drama: tips- och spelbolag, vin- och spritcentralen, tobaksbolagen. Men det finns andra också - vi släktingar som till slut gav upp.
Till slut fanns det bara förlorare men just i den stunden kunde vi se vad som också fanns hos oss. En förmåga att arbeta hårdare än vi visste vi kunde för att bara göra det som var rätt, trots att det kostade oss både tid och pengar, för att inte tala om svett och tårar.
Vi gjorde det rätta. Till slut.
Pappa skulle ha varit stolt över oss.
Men vi skulle ha varit gladare om han räckt ut en hand innan det var för sent.
lördag 5 juni 2010
Mobbing i familjen
Regel: Blod är tjockare än vatten
Undantag: Verkliga livet är ett enda stort undantag, eller hur
I år är det tio år sedan min andra bror fyllde 40 år. Jag bodde 26 mil ifrån honom och övriga familjen och jag hade fyra små barn men jag ville ända fira honom. Jag hade skickat ett paket med en bok som jag trodde att han skulle uppskatta - om 60-talet då vi föddes och växte upp.
Men jag ville ju träffa honom också! Under dagarna innan och på hans födelsedag ringde jag upprepade gånger till både min mamma och syster för att höra om de hade planerat något men de sa nej. Jag ringde till och med sent på födelsedagen och sa, ordnar ni något med kort varsel så låt mig veta, jag kan slänga mig i bilen och köra ner på drygt tre timmar. De sa nej.
Därför var jag aldrig på hans 40-årsfest. Därför var inte mitt namn med på kortet med födelsedagshälsningar och därför bidrog jag aldrig till skinnvästen han fick, en väst han begravdes i fyra år senare. Jag fick aldrig veta hur det bestämdes att jag inte skulle få vara med. Jag fick aldrig veta om de var överens eller om det var ett veto från bara en person. Sanningen att säga kvittar det ju eftersom ingen kunde säga direkt till mig att ja, det blir en fest men vi vill inte att du är med.
Jag pratade med min bror i samband med födelsedagen när han bad om ursäkt för att mitt paket gått i retur. På grund av hans arbetstider hade han svårt att lösa ut paketet på posten. Jag lämnade det senare hos mamma där han hämtade det, ännu mycket senare.
Jag träffade bara min bror en gång till efter det, en sommar när vi var hemma i Sverige och han åkte förbi mamma. Nästa gång jag såg honom låg han i en kista. Död vid 44 års ålder.
Och först i dag, nio år senare, förstår jag hur denna mobbing inom familjen påverkat mig. Jag vet inte när den började. Jag bodde en bit bort och tyckte nog inte att det var så konstigt att jag glömdes bort när syskonbarnen firades eller något liknande. Men just här försökte jag verkligen göra allt, inte för min familjs skull men för min brors skull. Och de ljög för mig för att slippa ha mig där. Och i och med det fick jag inte fira min bror. En person var inte där som skulle ha varit där. Det är ett minne jag inte har.
Det svåra med skilsmässofamiljer är att det som får äktenskapet att gå sönder, också lever sitt eget liv efteråt. Man blir inte hel av en skilsmässa, man lever vidare med brutenhet och den brutenheten lever sitt eget liv. I mitt fall var jag fortfarande på pappret både barn, syster, moster och faster men i själva verket var jag en syndabock, någon man kunde tala illa om, utesluta, ljuga för. I dag kallar man det att dissa.
Jag fick en annan familj eller jag skapade utrymme för en annan familj runt mig. Andra människor blev viktiga i mina barns liv och för mig personligen. Ändå är det som ett öppet sår som aldrig riktigt läks. Jag kan älska min familj fortfarande men det gör ont att älska ibland. Det gör ont att inte få vara med. Inte bli vald sist, utan inte bli vald alls.
Och ändå tror jag det är värre att vara den som gör detta mot någon eftersom man vet att det är fel. Det är därför förlåtelse är viktigt. Vid min brors döda kropp kände jag ingen bitterhet, bara sorg.
Man väljer inte sin familj men man väljer att älska dem eller inte.
Man väljer däremot sina vänner och jag är så tacksam för dem jag har runtomkring mig. Ibland känns det svårt med vänner som har en familj som så tydligt värdesätter dem, uppmuntrar dem och går en extra mil eller två för deras skull. Men mest är jag glad för deras skull.
Jag sörjer över att jag inte kan ge mina barn det. Men jag har gett dem det näst bästa - andra som bryr sig. Inte blodssläktingar men en adopterad släkt som är där med dem i vardagen.
Varje utsträckt hand förvandlar världen till en bättre plats.
Varje stängd dörr skapar ett helvete för någon annan.
Man orkar inte alltid göra rätt.
Man orkar inte alltid med alla människor.
Men man måste ändå göra det som är rätt. Till slut.
När något tar slut, som min brors liv, är det ett tillfälle att komma till besinning. Jag är glad för de stunder vi fick tillsammans, för det vi gjorde tillsammans. Jag sörjer över det vi inte fick tillsammans.
Det är så lätt att vara en dålig syster, ett dåligt barn, en dålig fru, en dålig mor. Tro mig, jag vet! Och alla som älskar mig ändå och står ut med mig ändå förtjänar en medalj för de får mig att tro att det är möjligt med förändring, möjligt med försoning, möjligt att börja om - vända hem.
Undantag: Verkliga livet är ett enda stort undantag, eller hur
I år är det tio år sedan min andra bror fyllde 40 år. Jag bodde 26 mil ifrån honom och övriga familjen och jag hade fyra små barn men jag ville ända fira honom. Jag hade skickat ett paket med en bok som jag trodde att han skulle uppskatta - om 60-talet då vi föddes och växte upp.
Men jag ville ju träffa honom också! Under dagarna innan och på hans födelsedag ringde jag upprepade gånger till både min mamma och syster för att höra om de hade planerat något men de sa nej. Jag ringde till och med sent på födelsedagen och sa, ordnar ni något med kort varsel så låt mig veta, jag kan slänga mig i bilen och köra ner på drygt tre timmar. De sa nej.
Därför var jag aldrig på hans 40-årsfest. Därför var inte mitt namn med på kortet med födelsedagshälsningar och därför bidrog jag aldrig till skinnvästen han fick, en väst han begravdes i fyra år senare. Jag fick aldrig veta hur det bestämdes att jag inte skulle få vara med. Jag fick aldrig veta om de var överens eller om det var ett veto från bara en person. Sanningen att säga kvittar det ju eftersom ingen kunde säga direkt till mig att ja, det blir en fest men vi vill inte att du är med.
Jag pratade med min bror i samband med födelsedagen när han bad om ursäkt för att mitt paket gått i retur. På grund av hans arbetstider hade han svårt att lösa ut paketet på posten. Jag lämnade det senare hos mamma där han hämtade det, ännu mycket senare.
Jag träffade bara min bror en gång till efter det, en sommar när vi var hemma i Sverige och han åkte förbi mamma. Nästa gång jag såg honom låg han i en kista. Död vid 44 års ålder.
Och först i dag, nio år senare, förstår jag hur denna mobbing inom familjen påverkat mig. Jag vet inte när den började. Jag bodde en bit bort och tyckte nog inte att det var så konstigt att jag glömdes bort när syskonbarnen firades eller något liknande. Men just här försökte jag verkligen göra allt, inte för min familjs skull men för min brors skull. Och de ljög för mig för att slippa ha mig där. Och i och med det fick jag inte fira min bror. En person var inte där som skulle ha varit där. Det är ett minne jag inte har.
Det svåra med skilsmässofamiljer är att det som får äktenskapet att gå sönder, också lever sitt eget liv efteråt. Man blir inte hel av en skilsmässa, man lever vidare med brutenhet och den brutenheten lever sitt eget liv. I mitt fall var jag fortfarande på pappret både barn, syster, moster och faster men i själva verket var jag en syndabock, någon man kunde tala illa om, utesluta, ljuga för. I dag kallar man det att dissa.
Jag fick en annan familj eller jag skapade utrymme för en annan familj runt mig. Andra människor blev viktiga i mina barns liv och för mig personligen. Ändå är det som ett öppet sår som aldrig riktigt läks. Jag kan älska min familj fortfarande men det gör ont att älska ibland. Det gör ont att inte få vara med. Inte bli vald sist, utan inte bli vald alls.
Och ändå tror jag det är värre att vara den som gör detta mot någon eftersom man vet att det är fel. Det är därför förlåtelse är viktigt. Vid min brors döda kropp kände jag ingen bitterhet, bara sorg.
Man väljer inte sin familj men man väljer att älska dem eller inte.
Man väljer däremot sina vänner och jag är så tacksam för dem jag har runtomkring mig. Ibland känns det svårt med vänner som har en familj som så tydligt värdesätter dem, uppmuntrar dem och går en extra mil eller två för deras skull. Men mest är jag glad för deras skull.
Jag sörjer över att jag inte kan ge mina barn det. Men jag har gett dem det näst bästa - andra som bryr sig. Inte blodssläktingar men en adopterad släkt som är där med dem i vardagen.
Varje utsträckt hand förvandlar världen till en bättre plats.
Varje stängd dörr skapar ett helvete för någon annan.
Man orkar inte alltid göra rätt.
Man orkar inte alltid med alla människor.
Men man måste ändå göra det som är rätt. Till slut.
När något tar slut, som min brors liv, är det ett tillfälle att komma till besinning. Jag är glad för de stunder vi fick tillsammans, för det vi gjorde tillsammans. Jag sörjer över det vi inte fick tillsammans.
Det är så lätt att vara en dålig syster, ett dåligt barn, en dålig fru, en dålig mor. Tro mig, jag vet! Och alla som älskar mig ändå och står ut med mig ändå förtjänar en medalj för de får mig att tro att det är möjligt med förändring, möjligt med försoning, möjligt att börja om - vända hem.
torsdag 20 maj 2010
Prettolistan och Skämslistan
Regel: Amelia Peabody gör listor (jaja, hon heter Emerson i efternamn)
Undantag: Varför skulle det finnas undantag?
Vi satt och pratade under pausen på ett Oppositionseminarium om böcker vi inte läst och var stolta över, med anledning av att nästa uppsats analyserade hur Stieg Larssons Millenium-serie satt Stockholm på kartan för spanska läsare som närmast vallfärdar dit för att gå i Salanders fotspår. Rätt gissat: Stieg Larsson hamnade på listan.
Prettolista - jag har inte läst...och är stolt över det:
Stieg Larssons Millenniumserie
Dan Browns Da Vinci-koden
Jens Lapidus Inte fucka upp
John Grays Män är från Mars - Kvinnor från Venus
Skämslistan - jag har försökt läsa men inte klarat av...
Strindbergs Röda Rummet
James Joyce Odysseus
Solsjenitzyns Gulagarkipelagen
Egentligen finns det hur många listor som helst. Som nästa:
Böcker jag läst och är stolt över:
Alla Selma Lagerlöfs böcker
Alla Fjodor Dostojevskijs böcker
Böcker på tyska och ryska! (i och för sig korta men ändå)
Sasja Golowanjuk (allt jag kunnat hitta)
Barbara Cartland
Mobergs Utvandrarserien
Mazo de la Roches Jalna-serie
Allt jag kunnat hitta av PG Woodhouse
Kjell Swanberg!
Allt jag kommit över av Staffan Skott
Per Ahlmarks uppgörelse med kommunismen
Margaret Mitchells Borta med vinden
Som sagt var. det finns listor för allt :)
Undantag: Varför skulle det finnas undantag?
Vi satt och pratade under pausen på ett Oppositionseminarium om böcker vi inte läst och var stolta över, med anledning av att nästa uppsats analyserade hur Stieg Larssons Millenium-serie satt Stockholm på kartan för spanska läsare som närmast vallfärdar dit för att gå i Salanders fotspår. Rätt gissat: Stieg Larsson hamnade på listan.
Prettolista - jag har inte läst...och är stolt över det:
Stieg Larssons Millenniumserie
Dan Browns Da Vinci-koden
Jens Lapidus Inte fucka upp
John Grays Män är från Mars - Kvinnor från Venus
Skämslistan - jag har försökt läsa men inte klarat av...
Strindbergs Röda Rummet
James Joyce Odysseus
Solsjenitzyns Gulagarkipelagen
Egentligen finns det hur många listor som helst. Som nästa:
Böcker jag läst och är stolt över:
Alla Selma Lagerlöfs böcker
Alla Fjodor Dostojevskijs böcker
Böcker på tyska och ryska! (i och för sig korta men ändå)
Sasja Golowanjuk (allt jag kunnat hitta)
Barbara Cartland
Mobergs Utvandrarserien
Mazo de la Roches Jalna-serie
Allt jag kunnat hitta av PG Woodhouse
Kjell Swanberg!
Allt jag kommit över av Staffan Skott
Per Ahlmarks uppgörelse med kommunismen
Margaret Mitchells Borta med vinden
Som sagt var. det finns listor för allt :)
onsdag 21 april 2010
Tidningsurklipp - en växande hobby
Regel: När jag läser något läsvärt - klipper jag ut det men sorterar det inte.
Undantag: När jag lägger undan tidningen för att klippa ut det senare - och plötsligt har värsta högen men tidsnöd innan den måste slängas...
Så länge jag kan minnas har jag samlat på tidningsurklipp. Ett tag köpte jag tidskriftsalbum och klistrade in dem, läste och tyckte det var nonsens, rev ut och klistrade över.
När jag jobbade på Gotland berättade Tomas där att hans moster gjorde likadant men hon delade med sig av tidningsurklippen - han brukade få dem hon tyckte rörde honom :)
Jag lägger dem på hög, sorterar dem ibland i mappar efter kategori men oftast blir de bara liggande. Tyvärr uppskattas inte detta alltid och mina fyra år som journalist på Östgöten exempelvis finns bara bevarade i en handfull (inklistrade) urklipp - resten har någon slängt - inklusive tidningarna jag sparade med min bästa artikel respektive min avskedsartikel. Men, en liten röst inom mig vet att ett ex finns på Kungliga Biblioteket om jag nu skulle vilja läsa mina artiklar.
Tidigare sa samma röst att jag kunde ju gå tillbaka till Östgöten och läsa i läggen - men tidningen har lagts ner sedan dess och vad som hände med läggen - kanske du vet?
I dag läste jag en vers som Heidenstam egentligen ville ha på sin gravsten:
Mig förunnades det ofattbara
att som människa
få leva några år på jorden.
Gläd dig du som än ser solen.
Värt att spara på, eller hur? Jag kanske inte är så tokig när allt kommer omkring!
Undantag: När jag lägger undan tidningen för att klippa ut det senare - och plötsligt har värsta högen men tidsnöd innan den måste slängas...
Så länge jag kan minnas har jag samlat på tidningsurklipp. Ett tag köpte jag tidskriftsalbum och klistrade in dem, läste och tyckte det var nonsens, rev ut och klistrade över.
När jag jobbade på Gotland berättade Tomas där att hans moster gjorde likadant men hon delade med sig av tidningsurklippen - han brukade få dem hon tyckte rörde honom :)
Jag lägger dem på hög, sorterar dem ibland i mappar efter kategori men oftast blir de bara liggande. Tyvärr uppskattas inte detta alltid och mina fyra år som journalist på Östgöten exempelvis finns bara bevarade i en handfull (inklistrade) urklipp - resten har någon slängt - inklusive tidningarna jag sparade med min bästa artikel respektive min avskedsartikel. Men, en liten röst inom mig vet att ett ex finns på Kungliga Biblioteket om jag nu skulle vilja läsa mina artiklar.
Tidigare sa samma röst att jag kunde ju gå tillbaka till Östgöten och läsa i läggen - men tidningen har lagts ner sedan dess och vad som hände med läggen - kanske du vet?
I dag läste jag en vers som Heidenstam egentligen ville ha på sin gravsten:
Mig förunnades det ofattbara
att som människa
få leva några år på jorden.
Gläd dig du som än ser solen.
Värt att spara på, eller hur? Jag kanske inte är så tokig när allt kommer omkring!
söndag 18 april 2010
Dissad Berlino har också känslor
Regel: När man blir undanskuffad känns det
Undantag: - har Berlino känslor?
Vid OS sprang björnen Berlino, maskoten, omkring och kramade segrarna och spridde solsken och glädje omkring sig. Tills det var stavhoppsfinal för damerna. Mot alla odds misslyckades världsmästarinnan och helt oväntat stod en polska som olympisk mästare. Berlino sprang fram för att gratta men polskan sprang bara föbi. På tevebilden såg man hur Berlino med hängande huvud och slokande axlar sprang bort, skenbart oberörd av dissandet.
Berlino fick senare upprättelse när Usain Bolt lekte med honom, de tog segrarbilder tillsammans när de sköt pilar á la Bolt.
Vi skämtade om det hemma, om stackars Berlino som ensam sprang bort och försökte låtsas som om det inte gjorde något men det fanns ju en hel del sanning i det. För visst kan även gubben inuti kostymen ha känslor?
Men nyligen såg vi en kort filmsnutt från OS när Berlino och polskan stod tillsammans. Så, slutet gott allting gott? Mobbaren och den mobbade blir vänner?
Undantag: - har Berlino känslor?
Vid OS sprang björnen Berlino, maskoten, omkring och kramade segrarna och spridde solsken och glädje omkring sig. Tills det var stavhoppsfinal för damerna. Mot alla odds misslyckades världsmästarinnan och helt oväntat stod en polska som olympisk mästare. Berlino sprang fram för att gratta men polskan sprang bara föbi. På tevebilden såg man hur Berlino med hängande huvud och slokande axlar sprang bort, skenbart oberörd av dissandet.
Berlino fick senare upprättelse när Usain Bolt lekte med honom, de tog segrarbilder tillsammans när de sköt pilar á la Bolt.
Vi skämtade om det hemma, om stackars Berlino som ensam sprang bort och försökte låtsas som om det inte gjorde något men det fanns ju en hel del sanning i det. För visst kan även gubben inuti kostymen ha känslor?
Men nyligen såg vi en kort filmsnutt från OS när Berlino och polskan stod tillsammans. Så, slutet gott allting gott? Mobbaren och den mobbade blir vänner?
tisdag 13 april 2010
Självförbrännande läsning
Regel: Ärliga människor delar med sig även av det svåra i livet
Undantag: De som aldrig går offentligt?
Kerstin Thorvall är död. Vem är det? sa min svärfar när jag berättade nyheten. Han var på besök med min svåger för att fira min man (trodde jag...de ville ha hjälp med datorn respektive deklarationen).
Kerstin Thorvall är död, sa jag till min man. Tyvärr körde teven just då en nekrolog över henne som fick honom att växla in på fel spår. Bitter feminist? Jag tror icke!
Jag gav honom då tio minuter om Kerstin Thorvall och han satt tyst och tänkte faktiskt till. Det förtjänar hon. Det mest förbjudna var en bok som verkligen talade till mig, inte för att jag kände igen mig i hennes livsval (boken skildrar hennes eget liv som otrogen fru, dålig mor och otacksamt barn). Det jag kände igen var det kvävande känslan som uppstod när hon inte fick vara sig själv. När hon smög längs med väggen i Kuba på grund av hur en annan person behandlat henne. Kärleken till en pappa som gjorde både henne själv och hennes mamma så illa och som till råga på allt bara dog.
Och männen, som bara inte kunde fylla den där enorma platsen.
För mig var Kerstin Thorvall alltid en skadad fågel som delade med sig av sin smärta, mycket på samma sätt som Jonas Gardell i den klassiska intervjun med Lars Ulvenstam där han första gången presenterades för allmänheten.
Den osminkade ärligheten talar alltid direkt till mig, oavsett vad personen gått igenom och vilka val somn gjorts. Eller annat som den personen producerat. Man måste inte alltid älska allt en person gör, men jag tror på att alltid ställa mig upp och applådera ärlighet och uppriktighet. Vi är inte så ensamma som vi tror.
Svek mot ett barn bär det barnet med sig resten av sitt liv. Det lärde jag mig av Kerstin Thorvall. Men man bär också med sig en större förståelse för utanförskap. Bo Setterlinds dikt om den fula, trasiga fiolen som dyker upp till slut men som det kommer så vacker musik ur, och förståelsen, insikten, om att den fiolen är jag. Det är Kerstin Thorvall.
Undantag: De som aldrig går offentligt?
Kerstin Thorvall är död. Vem är det? sa min svärfar när jag berättade nyheten. Han var på besök med min svåger för att fira min man (trodde jag...de ville ha hjälp med datorn respektive deklarationen).
Kerstin Thorvall är död, sa jag till min man. Tyvärr körde teven just då en nekrolog över henne som fick honom att växla in på fel spår. Bitter feminist? Jag tror icke!
Jag gav honom då tio minuter om Kerstin Thorvall och han satt tyst och tänkte faktiskt till. Det förtjänar hon. Det mest förbjudna var en bok som verkligen talade till mig, inte för att jag kände igen mig i hennes livsval (boken skildrar hennes eget liv som otrogen fru, dålig mor och otacksamt barn). Det jag kände igen var det kvävande känslan som uppstod när hon inte fick vara sig själv. När hon smög längs med väggen i Kuba på grund av hur en annan person behandlat henne. Kärleken till en pappa som gjorde både henne själv och hennes mamma så illa och som till råga på allt bara dog.
Och männen, som bara inte kunde fylla den där enorma platsen.
För mig var Kerstin Thorvall alltid en skadad fågel som delade med sig av sin smärta, mycket på samma sätt som Jonas Gardell i den klassiska intervjun med Lars Ulvenstam där han första gången presenterades för allmänheten.
Den osminkade ärligheten talar alltid direkt till mig, oavsett vad personen gått igenom och vilka val somn gjorts. Eller annat som den personen producerat. Man måste inte alltid älska allt en person gör, men jag tror på att alltid ställa mig upp och applådera ärlighet och uppriktighet. Vi är inte så ensamma som vi tror.
Svek mot ett barn bär det barnet med sig resten av sitt liv. Det lärde jag mig av Kerstin Thorvall. Men man bär också med sig en större förståelse för utanförskap. Bo Setterlinds dikt om den fula, trasiga fiolen som dyker upp till slut men som det kommer så vacker musik ur, och förståelsen, insikten, om att den fiolen är jag. Det är Kerstin Thorvall.
torsdag 11 mars 2010
Fördelen med att vara sjuk som barn
Regel: Sjukdom gör att du missar saker
Undantag: Alternativanvändning av tiden
När jag var liten var jag ofta sjuk. Astma och allergi, allergisk astma, ansträngningsutlöst astma och kronisk astma - ja det säger sig själv att det alltid var något.
Istället för att vara ute och leka med de andra barnen satt jag hemma. Jag läste kopiöst. Mina syskons böcker (efter att min hylla var genomläst), andra, tredje och fjärde genomläsningen, mina föräldraras böcker, alla tidingar och så var det ju svartvita filmer på eftermiddagarna. Jag såg alla svenska pilsnerfilmer och kunde namnen på alla från Thor Modéen till Gudrun Brost, huskors blev på köpet en del av mitt ordförråd. Tutta Rolf var min favorit - jag sjöng med i hennes sånger i Vi som går bakvägen och andra lysande filmer.
Jag drömde om att alla skulle brista ut i sång och dansa på gatan som i en Fred Astaire.
Och jag grät, grät, grät när Lassie hoppade ut genom fönstret och bröt benet, men ändå linkade på.
Jag fick allmänbildning. Jag fick ordförråd. Jag fick näring åt min fantasi. Jag fick sällskap.
När jag läser i dag saknar jag den fysiska förmågan att ligga på mage och läsa. Jag saknar känslan av att ha tid att läsa och glädjen i att läsa om en bok. När jag ser en gammal film saknar jag ron att sitta kvar hela filmen.
Det känns som om jag hade eoner av tid som liten för tiden går långsamt när man har astma.
Nu, vuxen och frisk, har jag lika mycket tid men jag kan inte ge mig hän åt böcker och film -helt enkelt för att jag måste jobba, måste studera, måste skriva, måste faktagranska, måste korra, måste översätta.
Hade jag varit ett friskt barn skulle mina upplevelser av barndomen har varit så många att de troligen skulle ha flutit ihop. Nu minns jag dem nästan alla för de var så få. När vi byggde koja. När vi tog släden till Sockertoppen. När jag rymde och skulle livnära mig på harsyra.
Och jag minns alla dessa svartvita filmer. Jag minns alla dessa favoritböcker.
Jag fick med mig något gott trots allt.
Undantag: Alternativanvändning av tiden
När jag var liten var jag ofta sjuk. Astma och allergi, allergisk astma, ansträngningsutlöst astma och kronisk astma - ja det säger sig själv att det alltid var något.
Istället för att vara ute och leka med de andra barnen satt jag hemma. Jag läste kopiöst. Mina syskons böcker (efter att min hylla var genomläst), andra, tredje och fjärde genomläsningen, mina föräldraras böcker, alla tidingar och så var det ju svartvita filmer på eftermiddagarna. Jag såg alla svenska pilsnerfilmer och kunde namnen på alla från Thor Modéen till Gudrun Brost, huskors blev på köpet en del av mitt ordförråd. Tutta Rolf var min favorit - jag sjöng med i hennes sånger i Vi som går bakvägen och andra lysande filmer.
Jag drömde om att alla skulle brista ut i sång och dansa på gatan som i en Fred Astaire.
Och jag grät, grät, grät när Lassie hoppade ut genom fönstret och bröt benet, men ändå linkade på.
Jag fick allmänbildning. Jag fick ordförråd. Jag fick näring åt min fantasi. Jag fick sällskap.
När jag läser i dag saknar jag den fysiska förmågan att ligga på mage och läsa. Jag saknar känslan av att ha tid att läsa och glädjen i att läsa om en bok. När jag ser en gammal film saknar jag ron att sitta kvar hela filmen.
Det känns som om jag hade eoner av tid som liten för tiden går långsamt när man har astma.
Nu, vuxen och frisk, har jag lika mycket tid men jag kan inte ge mig hän åt böcker och film -helt enkelt för att jag måste jobba, måste studera, måste skriva, måste faktagranska, måste korra, måste översätta.
Hade jag varit ett friskt barn skulle mina upplevelser av barndomen har varit så många att de troligen skulle ha flutit ihop. Nu minns jag dem nästan alla för de var så få. När vi byggde koja. När vi tog släden till Sockertoppen. När jag rymde och skulle livnära mig på harsyra.
Och jag minns alla dessa svartvita filmer. Jag minns alla dessa favoritböcker.
Jag fick med mig något gott trots allt.
måndag 1 februari 2010
Mormor slår Farmor
Regel: I familjer med två föräldrar umgås man mest med mammans familj
Undantag: När mammas familj är något i hästväg eller när pappans familj är ovanligt trevlig
Själv ordet mormor är så mycket mysigare än ordet farmor. Mormor har en fördel redan från start! Dessutom, eftersom mamman oftast är den som är hemma med de små barnen och eftersom mamman ganska snabbt ofta får en konstig relation med svärmor, så är det mormor som kallas in i första hand, som får första rapporten och de flesta förtroendena.
Min farmor träffade jag bara enstaka gånger och eftersom hon mest talade finska var det också en språkbarriär. Dessutom hade vi bara lite kontakt med pappas familj och först när min kusin Renée kom på besök fick vi reda på vilka kusiner vi hade - och farbröder med för den delen. Vi hade bara umgåtts med våra fastrar tidigare. Gamla kort i albumen berättade en del men inte allt.
Medan mormor kom på regelbundna besök när morfar låg på Kuranstalten! Mormor var barnvakt när mamma och pappa åkte utomlands. Mormor bakade bröd och serverade mellanmål. Mormor berättade och lyssnade. Mormor var hela tiden så mycket närvarande och var också så förnuftig. Hon var en riktig människa, lite skrämmande ibland men man kunde alltid lita på mormor (och morfar).
Farmor log blygt. Gav korta hälsningar i telefon. Skickade korta brev. Och pappa berättade aldrig om henne.
Mamma försökte berätta om allt hon inte gillade hos sina föräldrar men vi älskade ändå vår mormor o morfar.
Nu, som mamma med tre pojkar, inser jag att det är dags att slå ett slag för farmor. Dessutom, tack vare ny kontakt med kusinerna på pappas sida, har jag fått lära känna min farmor - 26 år efter hennes död.
Undantag: När mammas familj är något i hästväg eller när pappans familj är ovanligt trevlig
Själv ordet mormor är så mycket mysigare än ordet farmor. Mormor har en fördel redan från start! Dessutom, eftersom mamman oftast är den som är hemma med de små barnen och eftersom mamman ganska snabbt ofta får en konstig relation med svärmor, så är det mormor som kallas in i första hand, som får första rapporten och de flesta förtroendena.
Min farmor träffade jag bara enstaka gånger och eftersom hon mest talade finska var det också en språkbarriär. Dessutom hade vi bara lite kontakt med pappas familj och först när min kusin Renée kom på besök fick vi reda på vilka kusiner vi hade - och farbröder med för den delen. Vi hade bara umgåtts med våra fastrar tidigare. Gamla kort i albumen berättade en del men inte allt.
Medan mormor kom på regelbundna besök när morfar låg på Kuranstalten! Mormor var barnvakt när mamma och pappa åkte utomlands. Mormor bakade bröd och serverade mellanmål. Mormor berättade och lyssnade. Mormor var hela tiden så mycket närvarande och var också så förnuftig. Hon var en riktig människa, lite skrämmande ibland men man kunde alltid lita på mormor (och morfar).
Farmor log blygt. Gav korta hälsningar i telefon. Skickade korta brev. Och pappa berättade aldrig om henne.
Mamma försökte berätta om allt hon inte gillade hos sina föräldrar men vi älskade ändå vår mormor o morfar.
Nu, som mamma med tre pojkar, inser jag att det är dags att slå ett slag för farmor. Dessutom, tack vare ny kontakt med kusinerna på pappas sida, har jag fått lära känna min farmor - 26 år efter hennes död.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
