Regel: Mammorna tar mest ansvar för sina barn under deras uppväxt
Undantag: Pappor som vågar vara närvarande pappor
Problemet med att läsa Marilyn French i ung ålder är att man får del av tankar man annars inte skulle ha haft. I boken jag läste valde "hjältinnan" och fotografen att leva ett helt annat liv än sina föräldrar. Deras äktenskap hade präglats av att pappan avundades allt som barnen fick av mamman, från uppmärksamhet till mat. Mamman var nämligen rättvis nog att ge alla lika mycket kött...Och pappan missunnade dem varje smula de fick. Han ville ha mamman för sig själv och såg barnen som konkurrenter om hennes uppmärksamhet. Så dottern valde ett mer fritt liv och drog när pappan till hennes barn började utvecklas mer traditionellt.
Men kunde hon bryta mönstret? Hennes barn önskade inget hellre än en mer normal mamma, de ville ha hennes tid, hennes uppmärksamhet och samma sak gällde för männen i hennes liv. När i kanske kan gissa vad hon valde till slut (det är trots allt en feministförkämpe som skrivit boken). Alla slutade med att dumpa männen och satsa på sina barn för man kunde inte klara av att hålla båda nöjda.
Men, så hittade jag en bok i fyndlådan på en second hand där kvinnan, trots att hon hade flera egna barn, en styvson samt ett fosterbarn, glatt lämnade dem alla vind för våg för i hennes ögon fanns bara mannen - hon hade, som byns läkare konstaterade, samlat alla sina ägg i en och samma korg - mannen. En sen graviditet fick henne att sura eftersom det tog tid från hennes umgänge med sin man osv.
Författaren? Manlig och det är lätt att tro att det är rent önsketänkande från hans sida men jag har i verkliga livet mött både kvinnor som i Frenchs roman och som i denna. Vi kommer i olika former som sagt var och visst känns det som om det alltid måste finnas en förlorare. Antingen satsar man på sin man eller sina barn - man kan inte både äta kakan och behålla den.
Struntprat! Men det krävs två föräldrar som drar åt samma håll, om båda älskar sina barn och ser dem som en gåva de fått att gemensamt förvalta. Älska, älska, älska, ge, ge, ge.
Båda författarna talar om att ta, ta, ta. Behålla, behålla, behålla. De talar om det mönster man faktiskt ofta ser. Men jag talar om idealet. Det som gör oss alla till vinnare. Det som alla barn förtjänar - en närvarande och omtänksam mamma och pappa.
lördag 10 oktober 2009
söndag 27 september 2009
Vikten av att synas - bli uppvaktad
Regel: Det är roligt att få post
Undantag: När man beställt något man inte längre har råd med (och som man helt glömt bort dessutom)
Det sorgligaste minnet av alla kring pappas död var det som finns kvar än - hans saker. Garderob efter garderob, låda efter låda, skåp efter skåp hittade vi paket, de flest ouppackade och de flesta definitivt oanvända. Det var många premier för prenumerationer, det var också extraerbjudanden, som Ellos billiga skjortor som hängde på rad- oanvända. Det var påslakan, hushållsapparater. Och så var det tipsvinster, korsordsvinster.
Odh det sorgliga var att se hur han satt där och fyllde i sina uppgifter för att få premierna, för att beställa extraerbjudandena och sedan gå och hämta sina paket eller få dem i brevlådan. Det var den biten han älskade - paket behövde han ju inte så de kom in i ett skåp och när ett var fullt började han på nästa.
Det sorgliga är att det gällde inte bara honom. Jag har släktingar och vänner som kan berätta om precis samma sak. Detta samlande, dessa lådor på lådor på lådor. Och allt vad de har kostat! Och - till ingen glädje för sin mottagare.
När pappa fortfarande mådde bra så dök dessa saker ofta upp som kanske inte speciellt uppskattade presenter på födelsedagar eller till jul. De var bara saker han fått, inget specialinköpt för just mig, och därför skavde de nästan lite i mina skåp.
Nu skaver mitt arv ännu mer för jag kan inte använda död mans kryddställ eller död mans knivar utan att minnas och sörja pappa.
Om han ändå ägnat mer tid åt att skriva brev istället för att fylla i korsord och kuponger. Om han ägnat mer pengar åt att åka och hälsa på folk, ringa! Istället gick det åt Fyrklövern, Året Runt och alla dessa tidingar och postorderföretag.
Jag önskar att pappa hade fått dö lycklig i mitten av sin familj men han dog ensam i mitten av sina erbjudanden. Det är lätt att missa det som är viktigast i livet och allför lätt att fylla i en kupong istället för att ta kontakt med en levande människa.
Undantag: När man beställt något man inte längre har råd med (och som man helt glömt bort dessutom)
Det sorgligaste minnet av alla kring pappas död var det som finns kvar än - hans saker. Garderob efter garderob, låda efter låda, skåp efter skåp hittade vi paket, de flest ouppackade och de flesta definitivt oanvända. Det var många premier för prenumerationer, det var också extraerbjudanden, som Ellos billiga skjortor som hängde på rad- oanvända. Det var påslakan, hushållsapparater. Och så var det tipsvinster, korsordsvinster.
Odh det sorgliga var att se hur han satt där och fyllde i sina uppgifter för att få premierna, för att beställa extraerbjudandena och sedan gå och hämta sina paket eller få dem i brevlådan. Det var den biten han älskade - paket behövde han ju inte så de kom in i ett skåp och när ett var fullt började han på nästa.
Det sorgliga är att det gällde inte bara honom. Jag har släktingar och vänner som kan berätta om precis samma sak. Detta samlande, dessa lådor på lådor på lådor. Och allt vad de har kostat! Och - till ingen glädje för sin mottagare.
När pappa fortfarande mådde bra så dök dessa saker ofta upp som kanske inte speciellt uppskattade presenter på födelsedagar eller till jul. De var bara saker han fått, inget specialinköpt för just mig, och därför skavde de nästan lite i mina skåp.
Nu skaver mitt arv ännu mer för jag kan inte använda död mans kryddställ eller död mans knivar utan att minnas och sörja pappa.
Om han ändå ägnat mer tid åt att skriva brev istället för att fylla i korsord och kuponger. Om han ägnat mer pengar åt att åka och hälsa på folk, ringa! Istället gick det åt Fyrklövern, Året Runt och alla dessa tidingar och postorderföretag.
Jag önskar att pappa hade fått dö lycklig i mitten av sin familj men han dog ensam i mitten av sina erbjudanden. Det är lätt att missa det som är viktigast i livet och allför lätt att fylla i en kupong istället för att ta kontakt med en levande människa.
fredag 18 september 2009
Hur man får tvättstugerutiner
Regel: Det som är smutsigt återfinns i tvättkorgen
Undantag: Finns för många undantag!!!
En vacker dag kommer alla i familjen att ha fostrats till full kunskap om hur tvätt fungerar. Det är komplicerat men här följer grundordningen.
1) Kläderna är rena eller smutsiga?
Svar: Ren - behåll på. Svar: Smutsig - gå till nummer två.
2) Kläderna är smutsiga - ta av dem.
3) Bär de smutsiga kläderna till tvättkorgen.
4) Tvätta kläderna i tvättmaskinen ihop med tvätt av samma kulör och samma tvättgrad.
5) Ta ut kläderna ur tvättmaskinen.
6) Torka kläderna.
7) Häng in kläderna i garderoben eller vik dem i lådan.
Det svåra verkar vara punkt ett och två. Längre verkar de flesta aldrig komma utan tvärtom det är där de stannar. Ett tips för den som velar på nummer ett - Fläckar=smuts!!! Lukt= smuts!!! Hål= soporna (ja, var ärlig! Blir de någonsin lagade?).
Punkt två däremot - det finns ingen brist på fantasi där! I garderoben, under sängen, under kudden (min sons strumpor sov där när de blev för skitiga för att vara på fötterna - av anledning jag fortfarande inte förstår. De kan också ligga i soffan, under soffan, inne i soffan...Ja nästan var som helst utom i tvättkorgen fär när allt där är tvättat saknar fortfarande kläder.
Ett lika stort mysterium som den försvunnan matchande strumpan...tills man går in i barnens rum och se, där ligger de smutsiga kläderna kvar i nätta högar!!!
Gissa om jag tvättade i går och i dag?
Undantag: Finns för många undantag!!!
En vacker dag kommer alla i familjen att ha fostrats till full kunskap om hur tvätt fungerar. Det är komplicerat men här följer grundordningen.
1) Kläderna är rena eller smutsiga?
Svar: Ren - behåll på. Svar: Smutsig - gå till nummer två.
2) Kläderna är smutsiga - ta av dem.
3) Bär de smutsiga kläderna till tvättkorgen.
4) Tvätta kläderna i tvättmaskinen ihop med tvätt av samma kulör och samma tvättgrad.
5) Ta ut kläderna ur tvättmaskinen.
6) Torka kläderna.
7) Häng in kläderna i garderoben eller vik dem i lådan.
Det svåra verkar vara punkt ett och två. Längre verkar de flesta aldrig komma utan tvärtom det är där de stannar. Ett tips för den som velar på nummer ett - Fläckar=smuts!!! Lukt= smuts!!! Hål= soporna (ja, var ärlig! Blir de någonsin lagade?).
Punkt två däremot - det finns ingen brist på fantasi där! I garderoben, under sängen, under kudden (min sons strumpor sov där när de blev för skitiga för att vara på fötterna - av anledning jag fortfarande inte förstår. De kan också ligga i soffan, under soffan, inne i soffan...Ja nästan var som helst utom i tvättkorgen fär när allt där är tvättat saknar fortfarande kläder.
Ett lika stort mysterium som den försvunnan matchande strumpan...tills man går in i barnens rum och se, där ligger de smutsiga kläderna kvar i nätta högar!!!
Gissa om jag tvättade i går och i dag?
fredag 11 september 2009
Piggelunkens gurka
Regel: Igelkottar är populära besökare
Undantag: ...när man har hungriga barn
När vi först flyttade til Tranås bodde vi i ett område en bit utanför stan. Vi var nya i stan, kände inga och vi hade flyttat från lägenhet i ett höghus till egen villa med skog i närheten. Ganska snart hittade vår första vän hem till oss. Vi kallade honom (?) Piggelunken eftersom det var en igelkott.
Allt skull nog ha varit frid och fröjd om inte mamma råkat ut för en av sina depressioner. Mina bröder klarade sig, de gick till skolan men jag och min lillasyster fick vara hemma, dvs långt borta från mamma för att inte störa och också långt borta från mat.
En gång gick vi på järnvägen men gjorde misstaget att berätta det för mamma som låste in oss på rummet.
Ja jag vet, det låter som Den Illustrerade Mamman av Jacqueline Wilson!
Vi blev tillsagda att det var natt och vi skulle sova. Fast klockan var nog snarare elva.....
Och en kväll när Piggelunken kom på besök så såg mamma att gurkan hon lagt ut var borta. Hon la på sin mest snälla röst och frågade med honung i sin lena stämma:
- Har Lillan tagit Piggelunkens gurka?
Min syster lät lura sig och sa ja.
Sedan fick hon munnen skurad (!!!) av mamma.
Och sedan var det slut på maten för stackars lille Piggelunken.
Och för min syster med för den delen.
Därför är jag en förespråkare för skolmat.
Undantag: ...när man har hungriga barn
När vi först flyttade til Tranås bodde vi i ett område en bit utanför stan. Vi var nya i stan, kände inga och vi hade flyttat från lägenhet i ett höghus till egen villa med skog i närheten. Ganska snart hittade vår första vän hem till oss. Vi kallade honom (?) Piggelunken eftersom det var en igelkott.
Allt skull nog ha varit frid och fröjd om inte mamma råkat ut för en av sina depressioner. Mina bröder klarade sig, de gick till skolan men jag och min lillasyster fick vara hemma, dvs långt borta från mamma för att inte störa och också långt borta från mat.
En gång gick vi på järnvägen men gjorde misstaget att berätta det för mamma som låste in oss på rummet.
Ja jag vet, det låter som Den Illustrerade Mamman av Jacqueline Wilson!
Vi blev tillsagda att det var natt och vi skulle sova. Fast klockan var nog snarare elva.....
Och en kväll när Piggelunken kom på besök så såg mamma att gurkan hon lagt ut var borta. Hon la på sin mest snälla röst och frågade med honung i sin lena stämma:
- Har Lillan tagit Piggelunkens gurka?
Min syster lät lura sig och sa ja.
Sedan fick hon munnen skurad (!!!) av mamma.
Och sedan var det slut på maten för stackars lille Piggelunken.
Och för min syster med för den delen.
Därför är jag en förespråkare för skolmat.
fredag 28 augusti 2009
Utmärkelsen Världens bästa mamma
Regel: Mamma har en speciell plats i hjärtat - tänk bara på Mors dag!
Undantag: När den speciella platsen inte bara är en go' o varm plats utan även full med sorg och saknad.
När min mormor kom och tog hand om oss när vi var små sammanföll det med att mamma och pappa åkte utomlands på semester eller mässor och vår morfar kom och låg på Kuranstalten för att vila upp sig.
Och i köket var mormor. När vi gick upp på morgonen var hon där med frukost innan skolan. När vi kom hem stod hon och bakade bullar eller kokade sagogrynssoppa (som vi älskade lukten av men avskydde smaken av). Hon var helt enkelt där, alltid beredd att sitta och lyssna, lugn, säker och effektiv. Hon fick allt att verka så naturligt, så självklart att vi nästan inte, i alla fall inte vad jag minns, tackade henne ordentligt.
Sedan reste hon och mamma kom hem och vi gick upp och ordnade frukost på egen hand. Vi stod utanför och väntade efter skolan på att hon skulle komma hem eftersom vi inte fick ha egen nyckel. Vi väntade utanför när hon städade eller hade städat eller skulle städa medan våra kompisar gick hem och åt. Det var också vardag.
Vårt hus var oftast så tomt och samtidigt så var det inte riktigt vårt hus, utom när mormor var där. Då var det dessutom ett hem.
Två år efter min mormors död saknar jag henne fortfarande och jag saknar och minns de stunder vi fick träffa henne som barn. Hennes lågmälda röst. Hennes sätt att vara i köket. Om jag fick bestämma skulle vi ha Mormors dag hellre än Mors dag. Mors dag är fortfarande ett sår med presenter som mamma inte uppskattade, besök hon gärna varit utan. Vi uppvaktade och hon bestod sin ynnest på vem hon ville som man skulle kunna uttrycka det. och när det inte var jag, när jag var i onåd, fick hon mig att ta på mig skulden för det.
I dag när jag har egna barn försöker jag att vara för dem vad min mormor var för mig men jag försöker vfara det i vardagen, varje dag. Jag försöker vara jämn och förutsägbar men där för dem. Jag undrar ibland hur det är möjligt att älska som jag älskar dem och jag känner mig lika lycklig som min hundr brukade göra när de inte alla är samlade i samma rum med mig.
Som sagt. Det har gjort att jag förstår min mormor, men inte min mamma. Jag har varit i onåd så många år och inget jag har gjort har räckt. Som om inte kärlek räcker.
Och så ser jag på Facebook hur min systerdotter gått med i Världens bästa mamma-klubben, det skulle aldrig mina barn göra (tror jag) och ibland känns det som om min kärlek till dem är obesvarad. Ändå föredrar jag att älska framför att hålla dem kort moch få dem att slåss om uppmärksamhet och beröm. Jag växte upp så och det verkar aldrig sluta att göra ont.
Sensmoralen: Den som älskar kan aldrig förlora men den som inte tar emot kärleken förlorar allt.
Undantag: När den speciella platsen inte bara är en go' o varm plats utan även full med sorg och saknad.
När min mormor kom och tog hand om oss när vi var små sammanföll det med att mamma och pappa åkte utomlands på semester eller mässor och vår morfar kom och låg på Kuranstalten för att vila upp sig.
Och i köket var mormor. När vi gick upp på morgonen var hon där med frukost innan skolan. När vi kom hem stod hon och bakade bullar eller kokade sagogrynssoppa (som vi älskade lukten av men avskydde smaken av). Hon var helt enkelt där, alltid beredd att sitta och lyssna, lugn, säker och effektiv. Hon fick allt att verka så naturligt, så självklart att vi nästan inte, i alla fall inte vad jag minns, tackade henne ordentligt.
Sedan reste hon och mamma kom hem och vi gick upp och ordnade frukost på egen hand. Vi stod utanför och väntade efter skolan på att hon skulle komma hem eftersom vi inte fick ha egen nyckel. Vi väntade utanför när hon städade eller hade städat eller skulle städa medan våra kompisar gick hem och åt. Det var också vardag.
Vårt hus var oftast så tomt och samtidigt så var det inte riktigt vårt hus, utom när mormor var där. Då var det dessutom ett hem.
Två år efter min mormors död saknar jag henne fortfarande och jag saknar och minns de stunder vi fick träffa henne som barn. Hennes lågmälda röst. Hennes sätt att vara i köket. Om jag fick bestämma skulle vi ha Mormors dag hellre än Mors dag. Mors dag är fortfarande ett sår med presenter som mamma inte uppskattade, besök hon gärna varit utan. Vi uppvaktade och hon bestod sin ynnest på vem hon ville som man skulle kunna uttrycka det. och när det inte var jag, när jag var i onåd, fick hon mig att ta på mig skulden för det.
I dag när jag har egna barn försöker jag att vara för dem vad min mormor var för mig men jag försöker vfara det i vardagen, varje dag. Jag försöker vara jämn och förutsägbar men där för dem. Jag undrar ibland hur det är möjligt att älska som jag älskar dem och jag känner mig lika lycklig som min hundr brukade göra när de inte alla är samlade i samma rum med mig.
Som sagt. Det har gjort att jag förstår min mormor, men inte min mamma. Jag har varit i onåd så många år och inget jag har gjort har räckt. Som om inte kärlek räcker.
Och så ser jag på Facebook hur min systerdotter gått med i Världens bästa mamma-klubben, det skulle aldrig mina barn göra (tror jag) och ibland känns det som om min kärlek till dem är obesvarad. Ändå föredrar jag att älska framför att hålla dem kort moch få dem att slåss om uppmärksamhet och beröm. Jag växte upp så och det verkar aldrig sluta att göra ont.
Sensmoralen: Den som älskar kan aldrig förlora men den som inte tar emot kärleken förlorar allt.
Att vara rolig när det gäller
Regel: När hjärnan får vila kläcker man oavbrutet roliga skämt och dråpliga svar
Undantag: ...ja man måste ju komma ihåg dem när hjärnan är i arbete igen...=svårbevisat!
Jag får de mest otroliga idéer om vad jag ska blogga om. jag förstår folk som alltid har en bok och penna med sig för vem vet, det kanske är fantastiska idéer som föds i hjärnans lågvatten. Vem vet - inte jag i alla fall för jag glömmer dem och minns bara känslan av att ha kommit på en fantastisk idé.
Det kan ju också vara så att det bara var ännu ett trick av hjärnan - att ge mig känslan av genialitet utan någon som helst underbyggnad.
Jag kommer aldrig att veta säkert förrän jag börjar skriva ner mina omvälvande upptäkter. Chansen är därmed lika med noll och tills dess föredrar jag att tro att hjärnan ger mig mer uppskattning än jag förtjänar. Vi medelmåttor känns igen på att vi skrattar högst åt våra egna skämt.
Undantag: ...ja man måste ju komma ihåg dem när hjärnan är i arbete igen...=svårbevisat!
Jag får de mest otroliga idéer om vad jag ska blogga om. jag förstår folk som alltid har en bok och penna med sig för vem vet, det kanske är fantastiska idéer som föds i hjärnans lågvatten. Vem vet - inte jag i alla fall för jag glömmer dem och minns bara känslan av att ha kommit på en fantastisk idé.
Det kan ju också vara så att det bara var ännu ett trick av hjärnan - att ge mig känslan av genialitet utan någon som helst underbyggnad.
Jag kommer aldrig att veta säkert förrän jag börjar skriva ner mina omvälvande upptäkter. Chansen är därmed lika med noll och tills dess föredrar jag att tro att hjärnan ger mig mer uppskattning än jag förtjänar. Vi medelmåttor känns igen på att vi skrattar högst åt våra egna skämt.
onsdag 26 augusti 2009
Dygnets timmar
Regel: Med ett jämnt intag av kaffe och choklad kan man jobba hur hårt som helst
Undantag: När man sovit dåligt
Tydligen börjar det bli kallare ute för våra vänner småmössen söker sig nog inåt. jag hör mystiska ljud på natten, katten kommer oftast med möss i munnen på morgonen och när katten kommer in i vårt rum så stannar han till, blir alldeles stel och går sedan som på styltor fram till väggen och sakta, sakta lyfter han på morrhåren. Ajajajaj.
Tyvärr infaller detta med att jag jobbar mot en ganska tuff deadline, en sådan där som inträffar så att jag fått säga nej till andra jobb varje dag! Jag jobbar och jobbar och jobbar på men det blir ju aldrig klart, det är som att jobba i kvicksand!
Och trots kaffe. Trots choklad. Så går. Det. Inte framåt.
Suck. Jobba på. Må mössen hålla sig undan i natt för i morgon måste det vara klart!
Undantag: När man sovit dåligt
Tydligen börjar det bli kallare ute för våra vänner småmössen söker sig nog inåt. jag hör mystiska ljud på natten, katten kommer oftast med möss i munnen på morgonen och när katten kommer in i vårt rum så stannar han till, blir alldeles stel och går sedan som på styltor fram till väggen och sakta, sakta lyfter han på morrhåren. Ajajajaj.
Tyvärr infaller detta med att jag jobbar mot en ganska tuff deadline, en sådan där som inträffar så att jag fått säga nej till andra jobb varje dag! Jag jobbar och jobbar och jobbar på men det blir ju aldrig klart, det är som att jobba i kvicksand!
Och trots kaffe. Trots choklad. Så går. Det. Inte framåt.
Suck. Jobba på. Må mössen hålla sig undan i natt för i morgon måste det vara klart!
fredag 21 augusti 2009
Vad är normalt?
Regel: Normalt är det man själv har upplevt
Undantag:...när normalt är det man läser sig till - en slags fiktiv normalitet
Jag säger ofta till folk jag känner, folk som kommer från trevliga, välordnade förhållanden, att min uppväxt nog är mer vanlig än deras.
Jag säger inte att min är mer normal, även om jag tror att jag är i majoritet här. Normalt - det är som barndomar jag läst om, i böckernas värld, i tidningar, i memoarer. Som när jag som barn låg och lyssnade på radions P1 där Povel Ramel berättade minnen från sin barndom och ungdomstid. Hur normalt var det av en tonåring att tillbringa morgonen med att lyssna till P1? Till Povel Ramel? Ändå gjorde jag det och jag var nog inte ensam.
Jag lärde mig simma ordentligt först när jag gick på sjukgymnastik när jag var tretton och jag lärde mig ryggsim först på gymnasiet. Normalt? Icke.
Mina föräldrar åkte utomlands och lämnade oss ensamma hemma, ett hus fullt med tonåringar. Normalt?
Något inom mig, en norm, säger ifrån. Det är inte normalt. Det är bara alltför vanligt.
Undantag:...när normalt är det man läser sig till - en slags fiktiv normalitet
Jag säger ofta till folk jag känner, folk som kommer från trevliga, välordnade förhållanden, att min uppväxt nog är mer vanlig än deras.
Jag säger inte att min är mer normal, även om jag tror att jag är i majoritet här. Normalt - det är som barndomar jag läst om, i böckernas värld, i tidningar, i memoarer. Som när jag som barn låg och lyssnade på radions P1 där Povel Ramel berättade minnen från sin barndom och ungdomstid. Hur normalt var det av en tonåring att tillbringa morgonen med att lyssna till P1? Till Povel Ramel? Ändå gjorde jag det och jag var nog inte ensam.
Jag lärde mig simma ordentligt först när jag gick på sjukgymnastik när jag var tretton och jag lärde mig ryggsim först på gymnasiet. Normalt? Icke.
Mina föräldrar åkte utomlands och lämnade oss ensamma hemma, ett hus fullt med tonåringar. Normalt?
Något inom mig, en norm, säger ifrån. Det är inte normalt. Det är bara alltför vanligt.
lördag 8 augusti 2009
Svensk sommar är något annorlunda
Regel: Sommaren är något som alla ser fram emot, oavsett nationalitet
Undantag: Svenskar och övriga nordbor skulle jag tro, ser fram emot sommaren för att överleva ännu en vinter...
I fyra år bodde jag i Irland och i fyra år tillbringade jag december med att klippa gräs och rensa ogräs. Någon gång fick jag skrapa bilen (medan grannen mer drastiskt tog "the kettle" med sig ut och hällde kokande vatten över vindrutan) och någon gång kärvade låset. Det var allt. Snöfall var något som folk i bergen hade besvär av, Sallys Gap var avstängt exempelvis men vi fick som mest två minuter snö (vilket kom i morgontidningen...).
Efter första vintern packade vi ner våra overaller för gott, täckbyxorna likaså. Tjocka stövlar ner, men vantar och mössor fick stanna även om de oftast inte användes. Ja, förutom av mig då för jag frös som jag aldrig frusit förut när det var +4 och vinden gick in i märgen. Då låg jag på min elektriska filt och huttrade och drack te och trodde att jag aldrig skulle bli varm igen. Varma sockar var ett måste!
Sedan flyttade vi hem till världens värsta vinter med meterhöga drivor och oräkneliga gånger fast i en snödriva där jag fick skotta och sedan putta och sanda för att komma loss.
Sommar i Irland var annars +18 grader om det var bra, annars ner till +12...men någon gång supervarmt med +28!!!
Men här, här är +18 ingen sommar. Vi sitter där och deppar tills det blir varmt och skönt - dvs över +27. Då är vattnet i sjön över 20 grader varmt och alla badar och ligger i sina hängmattor. Vi plockar blåbär och äter jordgubbstårta och tar ut fyra veckors semester. Och vi hamstrar på sol och värme för att överleva en vinter i Sverige.
Undantag: Svenskar och övriga nordbor skulle jag tro, ser fram emot sommaren för att överleva ännu en vinter...
I fyra år bodde jag i Irland och i fyra år tillbringade jag december med att klippa gräs och rensa ogräs. Någon gång fick jag skrapa bilen (medan grannen mer drastiskt tog "the kettle" med sig ut och hällde kokande vatten över vindrutan) och någon gång kärvade låset. Det var allt. Snöfall var något som folk i bergen hade besvär av, Sallys Gap var avstängt exempelvis men vi fick som mest två minuter snö (vilket kom i morgontidningen...).
Efter första vintern packade vi ner våra overaller för gott, täckbyxorna likaså. Tjocka stövlar ner, men vantar och mössor fick stanna även om de oftast inte användes. Ja, förutom av mig då för jag frös som jag aldrig frusit förut när det var +4 och vinden gick in i märgen. Då låg jag på min elektriska filt och huttrade och drack te och trodde att jag aldrig skulle bli varm igen. Varma sockar var ett måste!
Sedan flyttade vi hem till världens värsta vinter med meterhöga drivor och oräkneliga gånger fast i en snödriva där jag fick skotta och sedan putta och sanda för att komma loss.
Sommar i Irland var annars +18 grader om det var bra, annars ner till +12...men någon gång supervarmt med +28!!!
Men här, här är +18 ingen sommar. Vi sitter där och deppar tills det blir varmt och skönt - dvs över +27. Då är vattnet i sjön över 20 grader varmt och alla badar och ligger i sina hängmattor. Vi plockar blåbär och äter jordgubbstårta och tar ut fyra veckors semester. Och vi hamstrar på sol och värme för att överleva en vinter i Sverige.
fredag 7 augusti 2009
Allt kommer i tre
Regel: Först när man själv väntar barn ser man barnvagnar osv
Undantag: Deprimerade människor tror att de är ensamma
Min mamma brukar alltid påpeka när någon har dött att då är någon mer på gång för det kommer alltid minst tre dödsfall på varandra. Typ. Jag tror för min del att det är när det drabbar oss själva som vi uppmärksammar det.
När min pappa dog visade det sig att Johan, en gammal korridorskompis (faktiskt vägg-i-vägg) som jag återknutit kontakten med via Facebook också hade mist sin pappa vid samma tid så vi hade sorg och begravning ungefär samtidigt. När min kompis Helen fick höra om pappas död var hon en kort tid senare på ett längre besök hos sin pappa, som sedan dog.
Men samtidigt vet jag ju att jag har folk omkring mig som mist både en och två föräldrar under tiden men jag har knappt registrerat det. När jag var guide var den en kvinna i gruppen som berättade för mig om hur hon gått i väggen efter att båda föräldrarna dött och hur lång tid det tagit att bara fungera någotsånär normalt efteråt. det berättade hon för mig, en guide i ett annat land, men jag förstod henne då och jag förstår henne nu - för det är just nära kontakter som är svåra. man både vill och inte vill ha nära kontakter. De som snälla och försiktiga säger "Jag finns här om du behöver det" - kommer inte att få chansen att göra gott. De som ringer och vill engagera en, för att dra en ur sorgen, kommer man att undvika att svara ens. Men de som ringer och som inte är rädda för tystnaden - de kommer att få höra sanningen och där kan man få vila.
Och även om jag inte fanns där när det hände, så kan jag finnas där nu. För sorg tar tid och ändrar skepnad.
Undantag: Deprimerade människor tror att de är ensamma
Min mamma brukar alltid påpeka när någon har dött att då är någon mer på gång för det kommer alltid minst tre dödsfall på varandra. Typ. Jag tror för min del att det är när det drabbar oss själva som vi uppmärksammar det.
När min pappa dog visade det sig att Johan, en gammal korridorskompis (faktiskt vägg-i-vägg) som jag återknutit kontakten med via Facebook också hade mist sin pappa vid samma tid så vi hade sorg och begravning ungefär samtidigt. När min kompis Helen fick höra om pappas död var hon en kort tid senare på ett längre besök hos sin pappa, som sedan dog.
Men samtidigt vet jag ju att jag har folk omkring mig som mist både en och två föräldrar under tiden men jag har knappt registrerat det. När jag var guide var den en kvinna i gruppen som berättade för mig om hur hon gått i väggen efter att båda föräldrarna dött och hur lång tid det tagit att bara fungera någotsånär normalt efteråt. det berättade hon för mig, en guide i ett annat land, men jag förstod henne då och jag förstår henne nu - för det är just nära kontakter som är svåra. man både vill och inte vill ha nära kontakter. De som snälla och försiktiga säger "Jag finns här om du behöver det" - kommer inte att få chansen att göra gott. De som ringer och vill engagera en, för att dra en ur sorgen, kommer man att undvika att svara ens. Men de som ringer och som inte är rädda för tystnaden - de kommer att få höra sanningen och där kan man få vila.
Och även om jag inte fanns där när det hände, så kan jag finnas där nu. För sorg tar tid och ändrar skepnad.
onsdag 29 juli 2009
Kom ihåg att du är dödlig - rösten som plågar
Regel: När det går bra för dig får du beröm från de mest oväntade håll.
Undantag: Oavsett hur bra det går för dig så finns det alltid någon som vill spricka hål på ballongen.
Jag kommer ihåg hur vi fick lära oss att en slav som stod bakom kejsaren på triumftågen i det antika Rom hade som sin enda uppgift att medan kejsaren tog emot folkets jubel, säga följande i kejsarens öra:
- Kom ihåg att du är dödlig.
Det skulle göra kejsaren ödmjuk.
jag för min del tycker mer att det låter som något som inte en slav säger, men väl någon som njuter av att trycka ner dig, någon som inte tycker att du förtjänar ens det lilla du får!
Jag har lärt mig de senaste åren att oavsett vad jag gör, vad jag åstadkommer, så har jag en röst i min släkt som alltid tar ner mig på jorden och aldrig berömmer mig. När jag tog min fil kand och fil mag, intjänade på tre år (ska ta fyra år) samtidigt som jag jobbat, pendlat och skött fyra barn samt engagerat mig ideellt och hållt liv i både äktenskap, djur, stuga och vänskap, så fick jag höra:
- Det är väl ingenting! Din kusin håller på och läser till förskollärare!
Denna stackars kusin dyker upp alltid när jag gjort något bra, eftersom kusinen då ska ha gjort något bättre.
Eller som nu när vi i Sisyfos anda rodde hela min pappas dödsbo i land, mot alla odds, och betalade alla skulder, sålde allt till rätt pris och åkte oräkneliga mil för att genomföra detta, ovanpå alla obetalda arbetstimmar mitt i sorg, saknad och en tid när vi alla behövde gå till rätta med våra handlingar, vårt beteende. Flera gånger ramlade stenen ner när vi trodde vi var uppe på kullens topp. Fler gånger än jag fortfarande orkar komma ihåg. Men till slut, en dag, satt den där och pappas affärer var i god hamn, hans hus i goda händer och hans bil likaså. Utöver det slutade det hela med att vi syskon drog jämnt och hjälpte varandra att genomföra detta.
Då kom rösten fram igen. Nu med anklagelser för att jag arbetade för pappas dödsbo istället för att hjälpa min mamma. En häxa i Tranås, och tro mig - där har alla skvallermästare sin överman! gick till och med så långt för att låta den där envisa rösten höras att hon gick fram till en klasskamrat till mig i sorg för att förmedla just hur usel jag var.
Mitt i min sorg, mitt i mina tårar, har rösten inte haft vett att tiga.
Där kommer jag aldrig att skörda något. Där kommer jag aldrig att vara något. Oavsett hur mycket gott jag gör, hur mycket jag ställer upp, så är jag inget att ha.
Kom ihåg att du är dödlig. Lyssna inte på massornas jubel. Lyssna på min röst.
Håll med om att det borde vara dags för en annan röst, som jag tack och lov har hört från andra under denna tid- bra gjort!
Samma sak som jag kunnat säga med stolthet och med innerlighet till min bror och min syster som funnits där under denna tid.
Rasa ner eller bygga upp? Vi väljer!
Berömma eller klanka? Vi väljer!
Sprida elakt skvaller- ta på oss rollen av häxan i Tranås? Jag bara undrar, varför vill någon göra något sådant? Hur sjuka är inte människor.
Det är synd om människorna.
Men det är inte synd om häxorna, de väljer själva.
Undantag: Oavsett hur bra det går för dig så finns det alltid någon som vill spricka hål på ballongen.
Jag kommer ihåg hur vi fick lära oss att en slav som stod bakom kejsaren på triumftågen i det antika Rom hade som sin enda uppgift att medan kejsaren tog emot folkets jubel, säga följande i kejsarens öra:
- Kom ihåg att du är dödlig.
Det skulle göra kejsaren ödmjuk.
jag för min del tycker mer att det låter som något som inte en slav säger, men väl någon som njuter av att trycka ner dig, någon som inte tycker att du förtjänar ens det lilla du får!
Jag har lärt mig de senaste åren att oavsett vad jag gör, vad jag åstadkommer, så har jag en röst i min släkt som alltid tar ner mig på jorden och aldrig berömmer mig. När jag tog min fil kand och fil mag, intjänade på tre år (ska ta fyra år) samtidigt som jag jobbat, pendlat och skött fyra barn samt engagerat mig ideellt och hållt liv i både äktenskap, djur, stuga och vänskap, så fick jag höra:
- Det är väl ingenting! Din kusin håller på och läser till förskollärare!
Denna stackars kusin dyker upp alltid när jag gjort något bra, eftersom kusinen då ska ha gjort något bättre.
Eller som nu när vi i Sisyfos anda rodde hela min pappas dödsbo i land, mot alla odds, och betalade alla skulder, sålde allt till rätt pris och åkte oräkneliga mil för att genomföra detta, ovanpå alla obetalda arbetstimmar mitt i sorg, saknad och en tid när vi alla behövde gå till rätta med våra handlingar, vårt beteende. Flera gånger ramlade stenen ner när vi trodde vi var uppe på kullens topp. Fler gånger än jag fortfarande orkar komma ihåg. Men till slut, en dag, satt den där och pappas affärer var i god hamn, hans hus i goda händer och hans bil likaså. Utöver det slutade det hela med att vi syskon drog jämnt och hjälpte varandra att genomföra detta.
Då kom rösten fram igen. Nu med anklagelser för att jag arbetade för pappas dödsbo istället för att hjälpa min mamma. En häxa i Tranås, och tro mig - där har alla skvallermästare sin överman! gick till och med så långt för att låta den där envisa rösten höras att hon gick fram till en klasskamrat till mig i sorg för att förmedla just hur usel jag var.
Mitt i min sorg, mitt i mina tårar, har rösten inte haft vett att tiga.
Där kommer jag aldrig att skörda något. Där kommer jag aldrig att vara något. Oavsett hur mycket gott jag gör, hur mycket jag ställer upp, så är jag inget att ha.
Kom ihåg att du är dödlig. Lyssna inte på massornas jubel. Lyssna på min röst.
Håll med om att det borde vara dags för en annan röst, som jag tack och lov har hört från andra under denna tid- bra gjort!
Samma sak som jag kunnat säga med stolthet och med innerlighet till min bror och min syster som funnits där under denna tid.
Rasa ner eller bygga upp? Vi väljer!
Berömma eller klanka? Vi väljer!
Sprida elakt skvaller- ta på oss rollen av häxan i Tranås? Jag bara undrar, varför vill någon göra något sådant? Hur sjuka är inte människor.
Det är synd om människorna.
Men det är inte synd om häxorna, de väljer själva.
måndag 22 juni 2009
En känsla- en verklighet?
Regel: Det som känns jobbigt blir jobbigare
Undantag: Om man ser bortanför känslorna kan riktiga omständigheter få plats.
Det finns en sång som har en strof som lyder "Oavsett omständigheter, vad jag känner eller ser...". Just känslorna ger en sådan krydda, en sådan intensitet åt våra liv av vi ibland inte kan se bortom dem.
I dag, med nya hinder, nya saker sagda, kan jag ändå känna frid, känna glädje.
Det som är rätt är rätt, oavsett hur det känns. Och det är alltid bättre att göra det rätta. Då kan man i alla fall både sova gott och se sig själv i spgeln på korgonen - och sina barn i ögonen.
Vi har bara omsorg för våra egna liv. Våra handlingar är vårt ansvar. Vi borde väga vart ord.
Undantag: Om man ser bortanför känslorna kan riktiga omständigheter få plats.
Det finns en sång som har en strof som lyder "Oavsett omständigheter, vad jag känner eller ser...". Just känslorna ger en sådan krydda, en sådan intensitet åt våra liv av vi ibland inte kan se bortom dem.
I dag, med nya hinder, nya saker sagda, kan jag ändå känna frid, känna glädje.
Det som är rätt är rätt, oavsett hur det känns. Och det är alltid bättre att göra det rätta. Då kan man i alla fall både sova gott och se sig själv i spgeln på korgonen - och sina barn i ögonen.
Vi har bara omsorg för våra egna liv. Våra handlingar är vårt ansvar. Vi borde väga vart ord.
onsdag 10 juni 2009
Tröttheten kan sitta i huvudet
Regel: När man är trött behöver man vila
Undantag: När tröttheten sitter i huvudet går det bara runt, runt när man försöker vila
Jag hade en lärare i minnesteknik och lästeknik på högskolan. Hon hade ett seminarium för nya studenter inför de krävande studierna. Bland annat lärde hon oss hur man skummar en text (läs bara de långa orden) men hon tog också upp hur hjärnan fungerar.
Om man har en svår relation med någon, en olöst konflikt, något som ligger och gror, ett gräl kanske, så kan inte hjärnan koncentrera sig på tentan för en del av hjränan jobbar febrilt med att lösa konflikten, hitta ett svar, en lösning, ett avslut. Då kan bara en del av hjärnan ägna sig åt frågorna på tentan.
Hennes tips var därför att klara upp affärerna innan man gick till tentan. Undvika gräl m.m.
Det låter som ett tips för livet för den tröttheten man känner när man är inne i en konfliktsituation, när man inte klarar av något på jobbet (en annan fråga är varför man tror att man ska klara av allt galant från första dagen som vikarie...) är ju en förlamande trötthet som kan förväxlas med fysisk trötthet - enda undantaget är att det blir inte bättre av vila.
Vilar man så kommer tankarna och de snurrar runt, runt, runt i skallen och inget blir bättre.
Var dag har nog av sin egen plåga.
Låt inte solen gå ner över din vrede.
Klocka råd som en gång broderades och hängdes upp i köket.
Undantag: När tröttheten sitter i huvudet går det bara runt, runt när man försöker vila
Jag hade en lärare i minnesteknik och lästeknik på högskolan. Hon hade ett seminarium för nya studenter inför de krävande studierna. Bland annat lärde hon oss hur man skummar en text (läs bara de långa orden) men hon tog också upp hur hjärnan fungerar.
Om man har en svår relation med någon, en olöst konflikt, något som ligger och gror, ett gräl kanske, så kan inte hjärnan koncentrera sig på tentan för en del av hjränan jobbar febrilt med att lösa konflikten, hitta ett svar, en lösning, ett avslut. Då kan bara en del av hjärnan ägna sig åt frågorna på tentan.
Hennes tips var därför att klara upp affärerna innan man gick till tentan. Undvika gräl m.m.
Det låter som ett tips för livet för den tröttheten man känner när man är inne i en konfliktsituation, när man inte klarar av något på jobbet (en annan fråga är varför man tror att man ska klara av allt galant från första dagen som vikarie...) är ju en förlamande trötthet som kan förväxlas med fysisk trötthet - enda undantaget är att det blir inte bättre av vila.
Vilar man så kommer tankarna och de snurrar runt, runt, runt i skallen och inget blir bättre.
Var dag har nog av sin egen plåga.
Låt inte solen gå ner över din vrede.
Klocka råd som en gång broderades och hängdes upp i köket.
fredag 5 juni 2009
Tre hör ihop en ska bort
Regel: Den som väljer blir aldrig vald sist
Undantag: Om de andra vägrar att spela med
Jag håller just nu på med en kampanj för att få slut på alla lekar i familjen. Inte Fia med Knuff, Memory eller Monopol förstås utan leken tre hör ihop och en ska bort.
Så var det när jag växte upp. En skulle alltid petas ur. Det var ett enda ständigt Herren på Täppan hemma. Om jag blev uppmärksammad för något jag gjort så fick jag igen det innan solen gick ner. När vi skulle dela upp oss så var det likadant. Det var alltid uppenbart vem som var syndabocken. Vem som inte skulle höra dit.
Den här mobbingen var en sådan självklar del av min barndom att jag bar med den som en sjölvklarhet in i vuxenlivet. När vi skulle bo 4-och-4 i hytterna men var ojämnt antal så visste jag att det var jag som inte fick plats. När det bara fanns fem platser i bilen så visste jag att det var som som inte skulle åka med.
Jag bar med mig en ensamhet ut i livet men intalade mig att det är bättre att jag avstår för då får någon annan åka. Det är bättre att jag inte gör mitt bästa för då får någon annan vinna. Det är bättre att jag inte försöker för då får någon annan platsen.
Men, jag upptäckte att ibland var det inte alls bättre att någon annan vann, fick jobbet. Ibland hade det varit bättre att jag hade vunnit.
Jag lärde mig att våga göra det rätta (i alla fall ibland) trots att jag drog på mig raseriet från delar av släkten. Jag fann mig i att inte bli bjuden när det var fest som en konsekvens av mitt handlande. Jag drog på mig en ensamhet mitt i släkten tills det kändes som om jag inte hade någon släkt. Julkort som aldrig besvarades. Födelsedagshälsningar som aldrig besvarades. Det var som om jag inte fanns. Det var straffet för att jag valt att göra det rätta. Till slut orkade jag inte. Jag knäcktes och slutade handla. Då accepterades jag delvis. Men resultatet blev frukansvärt. Jag slutade göra det rätta. Och jag mådde dåligt av det. Fruktansvärt dåligt. Hjärtat slog för två i en ständig sorg. Och den person jag svek genom min feghet led också. Jag vet nu att jag gjorde fel. Jag visste det då också. Och nu, när samma lekar leks - när tre ska höra ihop ("vi har bestämt så här") men jag ska bort så vågar jag vägra att leka med och denna gången är jag inte ensam. Det gör det mycket enklare även om jag vet hur svårt det är att hålla ut. Livet är inte en lek. Det är allvar. Man måste vårda sina relationer. Man måste göra rätt, annars blir alla lidande. Och man måste orka sträcka ut en hand trots det man får tillbaka. En ska inte alls bort.
Jag lärde mig att våga göra det rätta (i alla fall ibland) trots att jag drog på mig raseriet från delar av släkten. Jag fann mig i att inte bli bjuden när det var fest som en konsekvens av mitt handlande. Jag drog på mig en ensamhet mitt i släkten tills det kändes som om jag inte hade någon släkt. Julkort som aldrig besvarades. Födelsedagshälsningar som aldrig besvarades. Det var som om jag inte fanns. Det var straffet för att jag valt att göra det rätta. Till slut orkade jag inte. Jag knäcktes och slutade handla. Då accepterades jag delvis. Men resultatet blev frukansvärt. Jag slutade göra det rätta. Och jag mådde dåligt av det. Fruktansvärt dåligt. Hjärtat slog för två i en ständig sorg. Och den person jag svek genom min feghet led också. Jag vet nu att jag gjorde fel. Jag visste det då också. Och nu, när samma lekar leks - när tre ska höra ihop ("vi har bestämt så här") men jag ska bort så vågar jag vägra att leka med och denna gången är jag inte ensam. Det gör det mycket enklare även om jag vet hur svårt det är att hålla ut. Livet är inte en lek. Det är allvar. Man måste vårda sina relationer. Man måste göra rätt, annars blir alla lidande. Och man måste orka sträcka ut en hand trots det man får tillbaka. En ska inte alls bort.
lördag 30 maj 2009
Med Jaget i centrum
Regel: Min egen smärta är synbar
Undantag: ...utom för alla andra
Jag vet vad jag känner. Ibland lyckas jag förmedla det, ibland inte. Men jag vet att få, närmast ingen, kan ta på sig mina mockasiner och gå i mina spår - känna min smärta, dela den och ta på sig en del av min börda. Det är en ensam stig att gå för det mesta, inte helt ensam men ensam.
Eller kanske rättare sagt, få vill?
Jag vet inte men jag vet när någon annan, samtidigt som jag kämpar med min sorg, mitt samvete, mina praktiska göromål som ska göras trots allt som händer omkring mig, ställer krav på att deras sorg ska prioriteras - att jag ska släppa allt för att bära dem, trösta dem, hjälpa dem, stödja dem - då brister det.
Det finns inget. Ni piskar en död häst.
Inte alla kan dela din smärta. Inte alla kan lägga ner sitt eget liv för att ett tag dela ditt. Det är inte ett krav man kan ställa. Det är bara nåd när det sker.
Undantag: ...utom för alla andra
Jag vet vad jag känner. Ibland lyckas jag förmedla det, ibland inte. Men jag vet att få, närmast ingen, kan ta på sig mina mockasiner och gå i mina spår - känna min smärta, dela den och ta på sig en del av min börda. Det är en ensam stig att gå för det mesta, inte helt ensam men ensam.
Eller kanske rättare sagt, få vill?
Jag vet inte men jag vet när någon annan, samtidigt som jag kämpar med min sorg, mitt samvete, mina praktiska göromål som ska göras trots allt som händer omkring mig, ställer krav på att deras sorg ska prioriteras - att jag ska släppa allt för att bära dem, trösta dem, hjälpa dem, stödja dem - då brister det.
Det finns inget. Ni piskar en död häst.
Inte alla kan dela din smärta. Inte alla kan lägga ner sitt eget liv för att ett tag dela ditt. Det är inte ett krav man kan ställa. Det är bara nåd när det sker.
fredag 29 maj 2009
Sorg, sorg, sorgligt
Regel: När någon sörjer får de vara i fred
Undantag: Människor som själva varit där och vet hur det känns
Nu är jag där igen! men jag upplever nu stark sorg ännu en gång och det är likadant igen. Människor undviker en. Och de som frågar vill bara ha enstaviga svar eller ett svagt leende. Inte alltihop uthällt i en enda röra. Som om den döde aldrig har funnits. Ingen som nämner hans namn, ingen som pratar om honom. Ingen som minns. Ingen som vill bearbeta sorgen och minnena.
Som i ett tomt rum. Ett tomrum. Människor som står mig nära tittar bort eller biter ihop munnen eller himlar med ögonen. Mina barn läxar upp mig och vägrar prata så det kommer från alla håll.
Men ut måste det komma. Och nu är tårarna slut.
Undantag: Människor som själva varit där och vet hur det känns
Nu är jag där igen! men jag upplever nu stark sorg ännu en gång och det är likadant igen. Människor undviker en. Och de som frågar vill bara ha enstaviga svar eller ett svagt leende. Inte alltihop uthällt i en enda röra. Som om den döde aldrig har funnits. Ingen som nämner hans namn, ingen som pratar om honom. Ingen som minns. Ingen som vill bearbeta sorgen och minnena.
Som i ett tomt rum. Ett tomrum. Människor som står mig nära tittar bort eller biter ihop munnen eller himlar med ögonen. Mina barn läxar upp mig och vägrar prata så det kommer från alla håll.
Men ut måste det komma. Och nu är tårarna slut.
tisdag 12 maj 2009
Och plötsligt är Internet full av dem!
Regel: Du ser bara det du letar efter
Undantag: När du dyker huvudstupa ner i något nytt och inte kan värja dig och välja
Pappa dog och plötsligt upptäckte jag hur Internet var fullt av döttrar som skrev om sin saknad och sorg efter sin pappa, flera av dem med dåliga erfarenheter, flera år utan att de hade umgåtts- och ändå denna sorg.
Sorg är något vi vet att vi kommer att drabbas av. Folk dör och till slut är det någon i vår närhet som dör.
Och ändå, denna förlamande sorg, denna sorg som tar en sådan tid. En kvinna jag träffade berättade om hur hon när hennes föräldrar dog inte kunde jobba längre. Det hade tagit år för henne att komma tillbaka till ett vanligt liv men hon bar fortfarande på sorgen.
Jag tror jag vet en sak som de och jag har gemensamt - längtan efter att få berätta, prata om pappa, dela. Och goda vänner och släktingar orkar bara höra så mycket. Värst är de som vill dra en slöja över allt, när allt ska vara fint och trevligt och personen du kände ersätts av en mesig typ som aldrig gjorde en fluga förnär - en underfundig gubbe som satt där på förstukvisten. När pappa i själva verket var sammansatt, komplicerad, med mörka och ljusa sidor. Men att dra upp bitterhet, långsinthet, gräl och strider?
Att tala väl om den döde tror jag är sunt. Inget tjänar på att bitterhet, avundsjuka, svartsjuka, ja alla negativa känslor, överlever begravningsdagen. De förtjänar att begravas med den vi hedrar. Men de ska begravas för att det är en akt av försoning att begrava någon. En försoning när man vågar se livet som det var och ändå älska.
Att då inte få gehör för min bild, mina upplevelser, mina minnen. När de inte räknas-hur ska man då gå vidare i sorgen? det blir som om jag inte var där, som om jag inte fanns och jag har varit tillräckligt osynlig i mitt liv.
Så har det varit på andra begravningar också, jag har förväntats ta hand om någon när jag själv satt där med känslor och sorg och en enorm tomhet.
Ja, jag borde ha kunnat ge. Men jag kunde inte. Det var som att piska en död häst. det fanns inget där. Och när jag var besviken på bristen på hjälp, på omtanke, så inser jag också att de andra också hade nog med sitt.
Min sorg kände jag utan och innan och först nu, fyra år senare, kan jag se de andras sorg. Nu när jag än en gång sörjer, och då sörjer jag också det som hänt sedan min bror dog för fyra år sedan. Allt som inte gjordes, inte sades - och det som gjordes, sades. Man gör visst alltid fel!
Som sagt. Vid dödsfall och vid kriser behöver man medlare. Man behöver någon som ser det utifrån. Någon som kan ta våra motsträviga händer och tvinga dem att mötas- precis som vi vill.
Min morfar och hans bror fördes i varsin rullstol motvilligt till ett möte där de fick be varandra om förlåtelse. Båda var döende men där och då dog också deras gamla fejd och de kunde dö i frid.
Sådana vänner, som kan köra fram våra rullstolar till ett sådant möte, behövs mer än någonsin ju mer som familjebanden brister omkring oss och släkterna slutar vara en trygg famn.
Skilsmässor kan upplevas som en bra lösning, den enda lösningen men som alltid när något går sönder så blir det aldrig riktigt helt igen. Och sprickorna gör så ont i oss barn.
Undantag: När du dyker huvudstupa ner i något nytt och inte kan värja dig och välja
Pappa dog och plötsligt upptäckte jag hur Internet var fullt av döttrar som skrev om sin saknad och sorg efter sin pappa, flera av dem med dåliga erfarenheter, flera år utan att de hade umgåtts- och ändå denna sorg.
Sorg är något vi vet att vi kommer att drabbas av. Folk dör och till slut är det någon i vår närhet som dör.
Och ändå, denna förlamande sorg, denna sorg som tar en sådan tid. En kvinna jag träffade berättade om hur hon när hennes föräldrar dog inte kunde jobba längre. Det hade tagit år för henne att komma tillbaka till ett vanligt liv men hon bar fortfarande på sorgen.
Jag tror jag vet en sak som de och jag har gemensamt - längtan efter att få berätta, prata om pappa, dela. Och goda vänner och släktingar orkar bara höra så mycket. Värst är de som vill dra en slöja över allt, när allt ska vara fint och trevligt och personen du kände ersätts av en mesig typ som aldrig gjorde en fluga förnär - en underfundig gubbe som satt där på förstukvisten. När pappa i själva verket var sammansatt, komplicerad, med mörka och ljusa sidor. Men att dra upp bitterhet, långsinthet, gräl och strider?
Att tala väl om den döde tror jag är sunt. Inget tjänar på att bitterhet, avundsjuka, svartsjuka, ja alla negativa känslor, överlever begravningsdagen. De förtjänar att begravas med den vi hedrar. Men de ska begravas för att det är en akt av försoning att begrava någon. En försoning när man vågar se livet som det var och ändå älska.
Att då inte få gehör för min bild, mina upplevelser, mina minnen. När de inte räknas-hur ska man då gå vidare i sorgen? det blir som om jag inte var där, som om jag inte fanns och jag har varit tillräckligt osynlig i mitt liv.
Så har det varit på andra begravningar också, jag har förväntats ta hand om någon när jag själv satt där med känslor och sorg och en enorm tomhet.
Ja, jag borde ha kunnat ge. Men jag kunde inte. Det var som att piska en död häst. det fanns inget där. Och när jag var besviken på bristen på hjälp, på omtanke, så inser jag också att de andra också hade nog med sitt.
Min sorg kände jag utan och innan och först nu, fyra år senare, kan jag se de andras sorg. Nu när jag än en gång sörjer, och då sörjer jag också det som hänt sedan min bror dog för fyra år sedan. Allt som inte gjordes, inte sades - och det som gjordes, sades. Man gör visst alltid fel!
Som sagt. Vid dödsfall och vid kriser behöver man medlare. Man behöver någon som ser det utifrån. Någon som kan ta våra motsträviga händer och tvinga dem att mötas- precis som vi vill.
Min morfar och hans bror fördes i varsin rullstol motvilligt till ett möte där de fick be varandra om förlåtelse. Båda var döende men där och då dog också deras gamla fejd och de kunde dö i frid.
Sådana vänner, som kan köra fram våra rullstolar till ett sådant möte, behövs mer än någonsin ju mer som familjebanden brister omkring oss och släkterna slutar vara en trygg famn.
Skilsmässor kan upplevas som en bra lösning, den enda lösningen men som alltid när något går sönder så blir det aldrig riktigt helt igen. Och sprickorna gör så ont i oss barn.
söndag 10 maj 2009
Charmen med sport mitt i alltihopa
Regel: Sport kan få en att glömma allt runtomkring
Undantag: När man har svårt att koncentrera sig och sport känns oviktigt
Ishockey-VM, handbolls-final - och mitt i allt en begravning och så mycket sorg att ta itu med. Först kunde jag inte koncentrera mig mer än enstaka minuter vid teven. Jag gick ifrån och grät och jag gick ifrån för att tänka.
Sedan kom alla papper och alla telefonsamtal och alla sammanställningar och alla frågor, frågor, frågor och inga svar. Som Sisyfos slet jag upp stenen mot toppen men den ramlade bara ner, gång på gång. Alla lösningar jag hittade fick veto och det var bara att börja om medan tiden rann iväg. Kanske var det bra, kanske var det dåliga lösningar som kom upp till vattenytan och det var lika bra att de försvann tillbaka ner i djupet.
Och nu, en stund av vila. En tid av frid. Ett kort mellanspel innan själva begravningen och undertecknandet av papper. Och då kan jag titta, i alla fall lite längre stunder. Lagom till att både Tre Kronor och Guif börjar förlora.
Men roligt att se dem kämpa bra. Och roligt att se dem kämpa och roligt att se när motståndarna också kämpar. Vem som vinner är inte lika viktigt för mig just nu, så många förluster att summera gör att jag lägger ribban lågt. Att försöka i alla fall. Att bjuda upp till strid. Att inte ge upp i förtid.
Ett liv är slut. Men striden pågår till sista ordet är sagt.
Undantag: När man har svårt att koncentrera sig och sport känns oviktigt
Ishockey-VM, handbolls-final - och mitt i allt en begravning och så mycket sorg att ta itu med. Först kunde jag inte koncentrera mig mer än enstaka minuter vid teven. Jag gick ifrån och grät och jag gick ifrån för att tänka.
Sedan kom alla papper och alla telefonsamtal och alla sammanställningar och alla frågor, frågor, frågor och inga svar. Som Sisyfos slet jag upp stenen mot toppen men den ramlade bara ner, gång på gång. Alla lösningar jag hittade fick veto och det var bara att börja om medan tiden rann iväg. Kanske var det bra, kanske var det dåliga lösningar som kom upp till vattenytan och det var lika bra att de försvann tillbaka ner i djupet.
Och nu, en stund av vila. En tid av frid. Ett kort mellanspel innan själva begravningen och undertecknandet av papper. Och då kan jag titta, i alla fall lite längre stunder. Lagom till att både Tre Kronor och Guif börjar förlora.
Men roligt att se dem kämpa bra. Och roligt att se dem kämpa och roligt att se när motståndarna också kämpar. Vem som vinner är inte lika viktigt för mig just nu, så många förluster att summera gör att jag lägger ribban lågt. Att försöka i alla fall. Att bjuda upp till strid. Att inte ge upp i förtid.
Ett liv är slut. Men striden pågår till sista ordet är sagt.
lördag 9 maj 2009
Rättvisa är svår och ofta orättvis
Regel: Det är lätt att känna att man blir orättvist behandlad
Undantag: Det krävs ofta tid i ensamhet, gärna på en retreat eller under en sömnlös natt, för att inse att man själv varit orättvis mot andra.
Jag känner mig själv utan och innan. Det är sant. Andra människor däremot, inklusive sådana jag känt hela mitt liv, känner jag från utsidan - från det jag sett och observerat, från det de har gjort, sagt - och det som andra har sagt om dem.
Det är så lätt att generalisera, sortera in dem i fack och sedan tvinga dem att sitta kvar där för min bekvämlighets skull. Men jag vet ju att det måste vara lika hemskt för dem att bli orättvist bedömd och behandlad som det är för mig.
Etiketter är bra för syltburkar. Inte för människor. Och hur många chanser ska man ge människor? Sju? Sju gånger 70? Oändliga? Hur ska man kunna sätta en gräns?
Det är sant att de chanser man inte ger är de man ångrar (även om man måste skydda sig själv också när man ger chanser). Den hand man inte sträcker ut i försoning är den hand som bränner när det är för sent.
Jag kan inte tvinga någon att ta rätt beslut, jag vet - jag har egna barn. Men jag kan stå bredvid dem när jag vet att det bara kan sluta illa. Jag kan hålla tyst om "vad var det jag sa". Jag kan sluta ta ansvar för hela världen och hjälpa människor att ta ansvar för sina liv. Ge dem tänkbara alternativ på lösningar.
Det kallas att bli vuxen. Sluta curla.
Undantag: Det krävs ofta tid i ensamhet, gärna på en retreat eller under en sömnlös natt, för att inse att man själv varit orättvis mot andra.
Jag känner mig själv utan och innan. Det är sant. Andra människor däremot, inklusive sådana jag känt hela mitt liv, känner jag från utsidan - från det jag sett och observerat, från det de har gjort, sagt - och det som andra har sagt om dem.
Det är så lätt att generalisera, sortera in dem i fack och sedan tvinga dem att sitta kvar där för min bekvämlighets skull. Men jag vet ju att det måste vara lika hemskt för dem att bli orättvist bedömd och behandlad som det är för mig.
Etiketter är bra för syltburkar. Inte för människor. Och hur många chanser ska man ge människor? Sju? Sju gånger 70? Oändliga? Hur ska man kunna sätta en gräns?
Det är sant att de chanser man inte ger är de man ångrar (även om man måste skydda sig själv också när man ger chanser). Den hand man inte sträcker ut i försoning är den hand som bränner när det är för sent.
Jag kan inte tvinga någon att ta rätt beslut, jag vet - jag har egna barn. Men jag kan stå bredvid dem när jag vet att det bara kan sluta illa. Jag kan hålla tyst om "vad var det jag sa". Jag kan sluta ta ansvar för hela världen och hjälpa människor att ta ansvar för sina liv. Ge dem tänkbara alternativ på lösningar.
Det kallas att bli vuxen. Sluta curla.
fredag 8 maj 2009
Aldrig är en lång tid
Regel: När det är för sent är det för sent
Undantag: När man kan få frid och lämna det som inte blev gjort
Som sagt var, en helg som slutade med bråk slutade inte som jag hade planerat och när jag valde att åka hem, att inte göra det jag åkt för att göra, så visste jag ju inte att detta var sista chansen.
Sista chansen kommer förr eller senare och ingen av oss vet när. Det är nog därför Bibeln har med ordstävet, Låt inte solen gå ner över din vrede. Det borde aldrig vara för sent. Vi borde alltid ha våra affärer och inte minst våra personliga relationer i ordning.
Jag åkte inte dit jag borde ha åkt. Tre veckor senare kom beskedet jag fruktat men väntat - det var nu för sent att åka.
Och nu, tre veckor senare, har jag försonats med det jag inte gjorde och med det jag gjorde. Slutsatsen är nog enkel, få människor har de vänner och den släkt de egentligen behöver och/eller förtjänar. Vi ställer ofta för höga krav på människor och, viktigast av allt, människor som inte kan be om hjälp kommer inte att be om hjälp. De kommer att försöka reda upp röran själva och när det inte går kommer de att stupa på sin post.
Vad kan jag göra? Jo, nästa gång, när jag känner igen mönstret, ska jag ingripa.Inte passivt vänta på tillåtelse. Jag ska inte bara konfrontera problemet men våga ta handen och gå tillsammans mot en lösning.
Tack för det jag fick. Förlåt för det jag inte gjorde och sa.
Undantag: När man kan få frid och lämna det som inte blev gjort
Som sagt var, en helg som slutade med bråk slutade inte som jag hade planerat och när jag valde att åka hem, att inte göra det jag åkt för att göra, så visste jag ju inte att detta var sista chansen.
Sista chansen kommer förr eller senare och ingen av oss vet när. Det är nog därför Bibeln har med ordstävet, Låt inte solen gå ner över din vrede. Det borde aldrig vara för sent. Vi borde alltid ha våra affärer och inte minst våra personliga relationer i ordning.
Jag åkte inte dit jag borde ha åkt. Tre veckor senare kom beskedet jag fruktat men väntat - det var nu för sent att åka.
Och nu, tre veckor senare, har jag försonats med det jag inte gjorde och med det jag gjorde. Slutsatsen är nog enkel, få människor har de vänner och den släkt de egentligen behöver och/eller förtjänar. Vi ställer ofta för höga krav på människor och, viktigast av allt, människor som inte kan be om hjälp kommer inte att be om hjälp. De kommer att försöka reda upp röran själva och när det inte går kommer de att stupa på sin post.
Vad kan jag göra? Jo, nästa gång, när jag känner igen mönstret, ska jag ingripa.Inte passivt vänta på tillåtelse. Jag ska inte bara konfrontera problemet men våga ta handen och gå tillsammans mot en lösning.
Tack för det jag fick. Förlåt för det jag inte gjorde och sa.
måndag 13 april 2009
Vikten av att ha en dysfunktionell familj
Regel: Det är roligare att umgås med trevliga människor
Undantag: När man bara umgås med trevliga människor och tar dem för givna
Jag hörde en författare påpeka att det bästa med att växa upp i en dysfunktionell familj vara att man aldrig behövde sakna något att skriva om. Det är så sant. Ibland när stämningen är lite stel någonstans brukar jag berätta om valda familjemedlemmar. En del har svårt att tro på det jag berättar, ändå tar jag inte fram de verkliga skeletten ur garderoben (då skulle partystämningen definitivt självdö och folk skulle skruva generat på sig för att sedan lämna).
Men det var först den här helgen som jag insåg en sak - att en sak som alltid gnagt i mig är folk som har en trevlig familj OCH en trevlig släkt och tillbringar all sin tid med sina trevliga släktingar...varför berör det mig så illa?
Och på påsksöndagen insåg jag, efter ett släktbesök där jag förgäves försökt försvara mig mot såväl lögner som halvsanningar, att jag visste svaret:
Vi med dysfunktionella familjer umgås en del av vårt liv med människor som inte egentligen tycker om oss. Sedan skaffar vi oss vänner vi kan vara trygga med, söker oss till arbetsplatser där vi uppskattas och tack vare det fungerar vi. Problemet uppstår när de från trevliga familjer gör likadant. Bara trevligt överallt och när de någon gång umgås med sådana som vi, så syns det hur de reagerar, hur de misstycker eller bedömer (fast de försöker låta bli) och det märks sedan också på att man aldrig riktigt tolereras. Visst, vi kan träffas på semestern men planera något tillsammans? Icke.
Man gör sig helt enkelt ovan vid det vanliga livet och lever i sin trevliga bubbla där sådana som jag nästan spräcker ballognen och därför försöker undvikas.
Men vi från dysfunktionella familjer ber om hjälp, ber om vanliga människor stöd. Du som har en trevlig familj- ta dig lite tid med andra sorters familjer. Umgås med dem! Ta en liten bit av bördan- du som har det så bra!
Undantag: När man bara umgås med trevliga människor och tar dem för givna
Jag hörde en författare påpeka att det bästa med att växa upp i en dysfunktionell familj vara att man aldrig behövde sakna något att skriva om. Det är så sant. Ibland när stämningen är lite stel någonstans brukar jag berätta om valda familjemedlemmar. En del har svårt att tro på det jag berättar, ändå tar jag inte fram de verkliga skeletten ur garderoben (då skulle partystämningen definitivt självdö och folk skulle skruva generat på sig för att sedan lämna).
Men det var först den här helgen som jag insåg en sak - att en sak som alltid gnagt i mig är folk som har en trevlig familj OCH en trevlig släkt och tillbringar all sin tid med sina trevliga släktingar...varför berör det mig så illa?
Och på påsksöndagen insåg jag, efter ett släktbesök där jag förgäves försökt försvara mig mot såväl lögner som halvsanningar, att jag visste svaret:
Vi med dysfunktionella familjer umgås en del av vårt liv med människor som inte egentligen tycker om oss. Sedan skaffar vi oss vänner vi kan vara trygga med, söker oss till arbetsplatser där vi uppskattas och tack vare det fungerar vi. Problemet uppstår när de från trevliga familjer gör likadant. Bara trevligt överallt och när de någon gång umgås med sådana som vi, så syns det hur de reagerar, hur de misstycker eller bedömer (fast de försöker låta bli) och det märks sedan också på att man aldrig riktigt tolereras. Visst, vi kan träffas på semestern men planera något tillsammans? Icke.
Man gör sig helt enkelt ovan vid det vanliga livet och lever i sin trevliga bubbla där sådana som jag nästan spräcker ballognen och därför försöker undvikas.
Men vi från dysfunktionella familjer ber om hjälp, ber om vanliga människor stöd. Du som har en trevlig familj- ta dig lite tid med andra sorters familjer. Umgås med dem! Ta en liten bit av bördan- du som har det så bra!
tisdag 7 april 2009
Hemgården - ett återbesök på Facebook
Regel: Studentkorridor är en pina som snabbt bör glömmas och städas bort ur minnet!
Undantag: När man 26 år senare påminns om det roliga som också hände där...
Hösten 1983 flyttade jag in på Hemgården på SVF. Jag var där för att gå Journalistlinjen och jag hade, jag är trots allt uppvuxen i småland, prickat för det billigaste alternativet: dubbelrum utan egen toalett och enkel standard. Dvs Hemgården.
Jag växte upp i en stor familj där vi först på senare år fick utrymme att vara ensamma så jag trodde att jag var förberedd men icke. Delar av livet skrämde mig på ett helt nytt sätt. Det var så många människor, så många krav, så mycket känslor och så jag där i mitten (som det kändes). En dag låg jag under sängen ihopkrupen i fosterställning med dörren låst (jag bodde själv då) medan en fd god vän arg bultade på dörren o krävde att jag skulle komma ut. Hon hade just fått den där goda känslan av att nu hade hon släppts i i vårt gäng, nu var hon en av oss och då passade hon på att ge sig på mig och, fick alla med sig. Mina goda vänner var plötsligt som ett gäng mobbare. Jag klarade inte omställningen utan försvann till den enda säkra platsen -mitt rum.
Just kraven var det jag mindes bäst. Kraven på att alltid vara snäll, alltid uppmärksam, alltid deltagande- och hur jag gång på gång gick i baklås. Men, så kom Facebook in i mitt liv och där, på en gruppsida för SVF hittade jag min gamle granne i Hemgården och så rullade det på. Snart är alla i Hemgården samlade på Facebook och nu kommer helt andra minnen.
Exempelvis har vi berättat om vad vi kommer ihåg om varandra och så kommer helt andra minnen fram. Vi hade ju så mycket roligt, så mycket fika - så mycket skratt. Vårpromenader i Stadsparken! Grön mat på St Patrick!
Och på sätt och vis ser vi nog hur de där gamla vänner blickar fram igen i de gamla stofilerna....
Undantag: När man 26 år senare påminns om det roliga som också hände där...
Hösten 1983 flyttade jag in på Hemgården på SVF. Jag var där för att gå Journalistlinjen och jag hade, jag är trots allt uppvuxen i småland, prickat för det billigaste alternativet: dubbelrum utan egen toalett och enkel standard. Dvs Hemgården.
Jag växte upp i en stor familj där vi först på senare år fick utrymme att vara ensamma så jag trodde att jag var förberedd men icke. Delar av livet skrämde mig på ett helt nytt sätt. Det var så många människor, så många krav, så mycket känslor och så jag där i mitten (som det kändes). En dag låg jag under sängen ihopkrupen i fosterställning med dörren låst (jag bodde själv då) medan en fd god vän arg bultade på dörren o krävde att jag skulle komma ut. Hon hade just fått den där goda känslan av att nu hade hon släppts i i vårt gäng, nu var hon en av oss och då passade hon på att ge sig på mig och, fick alla med sig. Mina goda vänner var plötsligt som ett gäng mobbare. Jag klarade inte omställningen utan försvann till den enda säkra platsen -mitt rum.
Just kraven var det jag mindes bäst. Kraven på att alltid vara snäll, alltid uppmärksam, alltid deltagande- och hur jag gång på gång gick i baklås. Men, så kom Facebook in i mitt liv och där, på en gruppsida för SVF hittade jag min gamle granne i Hemgården och så rullade det på. Snart är alla i Hemgården samlade på Facebook och nu kommer helt andra minnen.
Exempelvis har vi berättat om vad vi kommer ihåg om varandra och så kommer helt andra minnen fram. Vi hade ju så mycket roligt, så mycket fika - så mycket skratt. Vårpromenader i Stadsparken! Grön mat på St Patrick!
Och på sätt och vis ser vi nog hur de där gamla vänner blickar fram igen i de gamla stofilerna....
måndag 6 april 2009
Och vart tog april vägen?
Regel: Månaderna fram till sommaren är låååånga
Undantag: När du blir överraskad av att de första fem dagarna i månaden bara rusade förbi - då blir månaden kort.
Jag inser att i morgon är det redan den sjunde april och ett 50-årskalas väntar. Och på torsdag fyller Lasse år (51), och på onsdag ska vi städa och på fredag ska vi eventuellt ut o åka och, och, och...plötsligt har april gjort världens tjuvstart och jag har bara inte hängt med.
Visst, jag har gjort ett och annat i april, föreläst, tolkat (jo, debut som tolk engelska-svenska- vilket är MYCKET enklare än ryska-svenska)och avslutat en ovanligt mångfacettera översättningskurs med tre delmoment. MEN jag har inte:
- röda kinder och små, små fräknar av första vårsolen
- inte provsmakat vårens nya glassorter
- inte plockat undan pulkor och skidor och vinterjackor
- inte plockat vårens första tussilago
- inte njutit av fågelsången
Istället har jag på min höjd nöjt konstaterat från bilfönstret att tranorna och svanarna är på plats igen. Att snön är borta. Att mina vårlökar nog ligger i ett hungrigt rådjurs mage.
Och:
- att fönstrena är skitiga
- att barnen ännu en vår växt ur oräkneliga kläder och skor
Den här påsken kommer lägligt. Nu ska jag vila mig ikapp goa vårkänslor.
Undantag: När du blir överraskad av att de första fem dagarna i månaden bara rusade förbi - då blir månaden kort.
Jag inser att i morgon är det redan den sjunde april och ett 50-årskalas väntar. Och på torsdag fyller Lasse år (51), och på onsdag ska vi städa och på fredag ska vi eventuellt ut o åka och, och, och...plötsligt har april gjort världens tjuvstart och jag har bara inte hängt med.
Visst, jag har gjort ett och annat i april, föreläst, tolkat (jo, debut som tolk engelska-svenska- vilket är MYCKET enklare än ryska-svenska)och avslutat en ovanligt mångfacettera översättningskurs med tre delmoment. MEN jag har inte:
- röda kinder och små, små fräknar av första vårsolen
- inte provsmakat vårens nya glassorter
- inte plockat undan pulkor och skidor och vinterjackor
- inte plockat vårens första tussilago
- inte njutit av fågelsången
Istället har jag på min höjd nöjt konstaterat från bilfönstret att tranorna och svanarna är på plats igen. Att snön är borta. Att mina vårlökar nog ligger i ett hungrigt rådjurs mage.
Och:
- att fönstrena är skitiga
- att barnen ännu en vår växt ur oräkneliga kläder och skor
Den här påsken kommer lägligt. Nu ska jag vila mig ikapp goa vårkänslor.
onsdag 1 april 2009
Konsten att hålla föredrag
Regel: Om du är rolig blir det mer uthärdigt med föredrag
Undantag: Om du mumlar fram dina roligheter möjligen?
Jag som var så van att stå och hålla föredrag om allt möjligt upptäckte i går, när det var dags igen, att jag nog blivit lite ringrostig. Men väl på golvet med en publik framför mig så var det bara roligt.
Men visst tar det tid! Jag räknade med sju timmar på att förbereda anförandet, slipa på det, läsa om min uppsats som jag skulle tala om, sedan tillkom en timmes intervju med Eskilstuna-Kuriren samt tid för kommunikation om själva Deckardagen där jag medverkade. Åtta timmars arbete- 15 minuters föredrag, en helsida i lokaltidningen, ett inslag på Östnytt. Var det värt det?
Ja, för det är roligt att få chansen att berätta om sådant jag funderar på, läser om, och försöker att praktisera själv. Att jonglera mina tankar och funderingar- mina skämt (ja, jag var bara tvungen att få dem att skratta) och sedan - när allt är över befinna mig i en bubbla när jag egentligen inte vet något om vad som har hänt, hur det har fungerat. Sedan kom folk fram och talade och jag fick mycket uppskattning vilket var roligt.
Undantag: Om du mumlar fram dina roligheter möjligen?
Jag som var så van att stå och hålla föredrag om allt möjligt upptäckte i går, när det var dags igen, att jag nog blivit lite ringrostig. Men väl på golvet med en publik framför mig så var det bara roligt.
Men visst tar det tid! Jag räknade med sju timmar på att förbereda anförandet, slipa på det, läsa om min uppsats som jag skulle tala om, sedan tillkom en timmes intervju med Eskilstuna-Kuriren samt tid för kommunikation om själva Deckardagen där jag medverkade. Åtta timmars arbete- 15 minuters föredrag, en helsida i lokaltidningen, ett inslag på Östnytt. Var det värt det?
Ja, för det är roligt att få chansen att berätta om sådant jag funderar på, läser om, och försöker att praktisera själv. Att jonglera mina tankar och funderingar- mina skämt (ja, jag var bara tvungen att få dem att skratta) och sedan - när allt är över befinna mig i en bubbla när jag egentligen inte vet något om vad som har hänt, hur det har fungerat. Sedan kom folk fram och talade och jag fick mycket uppskattning vilket var roligt.
lördag 21 mars 2009
Tillbaka till tonåren
Regel: I efterhand känns tonåren som en hemsk period
Undantag: När man kommer i håg den där speciella känslan av att vara den som hela jorden snurrar runt, som försvinner när man lämnar tonåren (för en del i alla fall)
Jag har just fått min tredje tonåring men jorden har inte börjat bäva under mina fötter än. Helt klart är det därför skillnad på killar och tjejer. Min dotter är lite som jag känns mig själv, fast betydligt mer social med sin familj (kanske för att hennes familj är en annan än min var...).
Men vissa saker är sig lik: den totala oförmågan att städa exempelvis. Visst, det HAR hänt att hon har städat och gjort rubbet men det vanliga är att jag tröttnat och burit alla skitiga kläder till tvätten, hängt upp alla rena kläder på galvar, staplat alla böcker i en hög osv. Med pojkarna handlar det mest om att plocka upp godispapper, sopa upp grus och sätta tillbaka skivorna i fodralen...De har färra småsaker och därför (kanske) mindre stökigt.
Jag kallar det för bo-in-sig. Att ha alla saker där i lyan och göra det mysigt och praktiskt. Varför gå upp och slänga pappret i papperskorgen när man bara kan släppa det rakt ner.
En total oförmåga att se vad andra ser=tonåren. För mamma ser stöket.
Undantag: När man kommer i håg den där speciella känslan av att vara den som hela jorden snurrar runt, som försvinner när man lämnar tonåren (för en del i alla fall)
Jag har just fått min tredje tonåring men jorden har inte börjat bäva under mina fötter än. Helt klart är det därför skillnad på killar och tjejer. Min dotter är lite som jag känns mig själv, fast betydligt mer social med sin familj (kanske för att hennes familj är en annan än min var...).
Men vissa saker är sig lik: den totala oförmågan att städa exempelvis. Visst, det HAR hänt att hon har städat och gjort rubbet men det vanliga är att jag tröttnat och burit alla skitiga kläder till tvätten, hängt upp alla rena kläder på galvar, staplat alla böcker i en hög osv. Med pojkarna handlar det mest om att plocka upp godispapper, sopa upp grus och sätta tillbaka skivorna i fodralen...De har färra småsaker och därför (kanske) mindre stökigt.
Jag kallar det för bo-in-sig. Att ha alla saker där i lyan och göra det mysigt och praktiskt. Varför gå upp och slänga pappret i papperskorgen när man bara kan släppa det rakt ner.
En total oförmåga att se vad andra ser=tonåren. För mamma ser stöket.
tisdag 17 mars 2009
Lyckan att sjunga Singstar
Regel: Är man inte glad så blir man - när Singstar finns med i ekvationen
Undantag: När den röda micken är trasig...
Jag upptäckte Singstar 2005 när jag var med om att testa den svenska versionen och sedan dess har skivsamlingen växt hemma hos oss. Min dotter har lusat ner minneskortet med alla sina rekord :) men jag är inte sur för det (eller?).
Nu har tyvärr Sony slutat att testa de svenska versionerna så det förekommer både avklippta ord, konstiga avstavningar och felaktiga ord i sångtexterna. Suck. Vem sjunger:
Ik- väll?
Jag bara undrar. I-kväll ska det ju vara!!!! Sony, ta ert ansvar för svenska språket, granska först- släpp sedan!
Ahhh, annars var gårdagkvällen underbar (när jag inte ryckte till av språkfelen alltså) och vi satt ett gäng på nio personer och tävlade i Singstar. Vi sjöng nog allaihopa hela tiden så det var en härlig stämning med svensk pop och svensk schlager. Fast, det tar tid och man hinner inte sjunga färdigt känns det som. Nästan roligare är det att bara sitta två och sjunga till alla favoriter, byta skiva när ingen av sångerna på skivan passar exempelvis.
Nu är tyvärr vår röda mick trasig, fyra års slit med många barn iblandade har krävt sitt första offer (om jag inte räknar två handkontroller som har fått skrotas). Så, man kan sjunga själv. Eller vänta tills Annica tar med sina mikrofoner. Eller, köpa nya.
Men visst är det märkligt, så många minnen, så många tankar, så mycket glädje - bara för att man sjunger.
Så, tack Sony. Allt är förlåtet.
Undantag: När den röda micken är trasig...
Jag upptäckte Singstar 2005 när jag var med om att testa den svenska versionen och sedan dess har skivsamlingen växt hemma hos oss. Min dotter har lusat ner minneskortet med alla sina rekord :) men jag är inte sur för det (eller?).
Nu har tyvärr Sony slutat att testa de svenska versionerna så det förekommer både avklippta ord, konstiga avstavningar och felaktiga ord i sångtexterna. Suck. Vem sjunger:
Ik- väll?
Jag bara undrar. I-kväll ska det ju vara!!!! Sony, ta ert ansvar för svenska språket, granska först- släpp sedan!
Ahhh, annars var gårdagkvällen underbar (när jag inte ryckte till av språkfelen alltså) och vi satt ett gäng på nio personer och tävlade i Singstar. Vi sjöng nog allaihopa hela tiden så det var en härlig stämning med svensk pop och svensk schlager. Fast, det tar tid och man hinner inte sjunga färdigt känns det som. Nästan roligare är det att bara sitta två och sjunga till alla favoriter, byta skiva när ingen av sångerna på skivan passar exempelvis.
Nu är tyvärr vår röda mick trasig, fyra års slit med många barn iblandade har krävt sitt första offer (om jag inte räknar två handkontroller som har fått skrotas). Så, man kan sjunga själv. Eller vänta tills Annica tar med sina mikrofoner. Eller, köpa nya.
Men visst är det märkligt, så många minnen, så många tankar, så mycket glädje - bara för att man sjunger.
Så, tack Sony. Allt är förlåtet.
måndag 16 mars 2009
Det blev en pojke
Regel: Barnmorskan ger ett förlossningsdatum och alla tror att barnen ska komma som senast den dagen...
Undantag: Den som har vett att räkna själv
Det finns bäst-före-datum. De anger när mjölken är garanterat drickbar men som alla vet, vid förvaring i rätt temperatur går mjölken att dricka senare än det datumet.
Ungefär samma sak är det med graviditeter. Barnmorskan ger ett bäst-före-datum för förlossningen och sedan går de blivande föräldrarna (och alla deras vänner) och sneglar i almanackan (först) och mot klockan (sedan) och blir oroliga.
Som en klok person sa en gång: det är inte känt att de någonsin blir kvar därinne....
Så då blir det ibland som min kompis Anna. Dagarna går efter DATUMET. Vännerna ringer. Minsta avsteg från rutinen och alla tror att NU, NU, NU har det startat. Men det har det inte. Ungen är av hållbart slag och låter vänta på sig tills en dag.
Typ, i går söndag. Grattis Anna och Peter!
Undantag: Den som har vett att räkna själv
Det finns bäst-före-datum. De anger när mjölken är garanterat drickbar men som alla vet, vid förvaring i rätt temperatur går mjölken att dricka senare än det datumet.
Ungefär samma sak är det med graviditeter. Barnmorskan ger ett bäst-före-datum för förlossningen och sedan går de blivande föräldrarna (och alla deras vänner) och sneglar i almanackan (först) och mot klockan (sedan) och blir oroliga.
Som en klok person sa en gång: det är inte känt att de någonsin blir kvar därinne....
Så då blir det ibland som min kompis Anna. Dagarna går efter DATUMET. Vännerna ringer. Minsta avsteg från rutinen och alla tror att NU, NU, NU har det startat. Men det har det inte. Ungen är av hållbart slag och låter vänta på sig tills en dag.
Typ, i går söndag. Grattis Anna och Peter!
lördag 7 mars 2009
Melodifestival och andra chansen i verkliga livet
Regel: Så länge tävlingen pågår har du en chans
Undantag: Andra chansen?
I kväll är det dags igen. Andra chansen. Ja tävlingen där de som blivit utslagna får visa sig en gång till och försöka vinna publiken en andra gång. Och det finns bara en vinnare (och så internationella ansiktslösa juryns bidrag förstås).
Jag har så många gånger varit med om samma sak.Utgallrad i första omgången med med min ansökan ändå i högen av de som kvalificerade sig till en genomläsning. Och så har något hänt. Min bunt har fått en andra chans och vid fyra tillfällen har jag därför kommit till final och vunnit en plats i glansljuset...bara för att senare få lämna.
Första gången var ett vik på en sportredaktion på en tidning där jag sökt lokalredaktörstjänst. En sportjournalist skadade armen och de behöve en ersättare omedelbums. Tittade i högen med de som inte fått lokalredaktörsjobbet och där fanns jag. De ringde. Jag sa ja och flyttade till Linköping nästa dag. Jag fick så småningom fast jobb på sporten och sa upp mig själv fyra år senare.
Nästa gång- en lokalradiostation. En annnan tjej fick jobbet men hon kunde inte börja förrän tre månader senare. Jag var arbetslös och blev erbjuden att vicka för henne tills hon kunde börja. Det gjorde jag och sedan fick jag fortsätta efteråt med diverse sommarvikariat, valvikariat - tills jag fick ett annat jobb och lämnade.
Så var det fast jobb igen- jag kom inte ens till intervju och hade precis fått tillbaka min ansökan med ett "nej tack"...tills hon som fick det plötsligt sa att hon ångrat sig. Då ringde telefonen. Där sa jag upp mig efter min barnledighet när jag isste att en ny barnledighet väntade samt att de på jobbet visade noll vilja att låta mig jobba flexibelt.
Och så sist, 1997, när tjejen inte dök första dagen. De kontrollringde och det visade sig att hon trots signerat kontrakt hade valt ett jobb på Gotland istället för Eskilstuna. Telefonen ringde och jag var där samma dag för snabbintervju. Jag blev kvar i fyra månader.
Så, andra chansen för en bara ett stycke på vägen. Inte hela vägen. Sinatras My Way visar en annan väg.
Undantag: Andra chansen?
I kväll är det dags igen. Andra chansen. Ja tävlingen där de som blivit utslagna får visa sig en gång till och försöka vinna publiken en andra gång. Och det finns bara en vinnare (och så internationella ansiktslösa juryns bidrag förstås).
Jag har så många gånger varit med om samma sak.Utgallrad i första omgången med med min ansökan ändå i högen av de som kvalificerade sig till en genomläsning. Och så har något hänt. Min bunt har fått en andra chans och vid fyra tillfällen har jag därför kommit till final och vunnit en plats i glansljuset...bara för att senare få lämna.
Första gången var ett vik på en sportredaktion på en tidning där jag sökt lokalredaktörstjänst. En sportjournalist skadade armen och de behöve en ersättare omedelbums. Tittade i högen med de som inte fått lokalredaktörsjobbet och där fanns jag. De ringde. Jag sa ja och flyttade till Linköping nästa dag. Jag fick så småningom fast jobb på sporten och sa upp mig själv fyra år senare.
Nästa gång- en lokalradiostation. En annnan tjej fick jobbet men hon kunde inte börja förrän tre månader senare. Jag var arbetslös och blev erbjuden att vicka för henne tills hon kunde börja. Det gjorde jag och sedan fick jag fortsätta efteråt med diverse sommarvikariat, valvikariat - tills jag fick ett annat jobb och lämnade.
Så var det fast jobb igen- jag kom inte ens till intervju och hade precis fått tillbaka min ansökan med ett "nej tack"...tills hon som fick det plötsligt sa att hon ångrat sig. Då ringde telefonen. Där sa jag upp mig efter min barnledighet när jag isste att en ny barnledighet väntade samt att de på jobbet visade noll vilja att låta mig jobba flexibelt.
Och så sist, 1997, när tjejen inte dök första dagen. De kontrollringde och det visade sig att hon trots signerat kontrakt hade valt ett jobb på Gotland istället för Eskilstuna. Telefonen ringde och jag var där samma dag för snabbintervju. Jag blev kvar i fyra månader.
Så, andra chansen för en bara ett stycke på vägen. Inte hela vägen. Sinatras My Way visar en annan väg.
fredag 6 mars 2009
Fredag har en egen rytm
Regel: Veckan har sju dagar
Undantag: Om man stressar förvandlas de till en grå massa
Var dag har nog av sin egen plåga. Låt inte solen gå ner över din vrede.
Så sant!
jag lärde mig när barnen var små att inte se för långt fram. Om jag överlever den här timmen...kom jag på mig själv att tänka och sedan planera en timme i taget. Var de helt gnälliga men det var för tidigt för att lägga dem så åkte vi och handlade. Eller badade! Eller lagade mat eller bakade.
Började de att bråka så städade vi!
Och så gick en timme tills det (äntligen) var dags för läggdags. Så överlevde jag småbarnsåren och lärde mig samtidigt att när man lyssnar till sin egen kropp (och ens barns små kroppar) så anpassar man sig till omständigheterna samtidigt som man får allt gjort som man behövde för tro det eller ej, det var städat hemma, det fanns mat hemma, vi bakade och lagade mat - jag gjorde till och med egen barnmat! Och vi hade tid för vänner. (ja, det var i Internets barndom...).
Jag var nästan aldrig sjuk. de var nästan aldrig sjuka. Vi var hängiga ibland men då tog vi det lugnare. Mycket fungerade det för att vi inte hade teve men jag längtade efter att få se videofilmer så en gång lånade vi en teve bara för att se gamla filmer.
Och jag lärde mig att ge varje dag en egen prägel. Fredag var städa. Innan jag fick barn var det då jag ibland bonade golvet, jag tvättade och rengjorde fläkten och ugnen, jag sorterade om böckerna i bokhyllan efter författare eller efter ämne och så vidare. jag vädrade, tvättade och gjorde fint för helgen.
I dag jobbar jag på fredagarna och jag jobbar dessutom dagpass så fredag har tappat sin städprägel (jag brukade jobba fredagkväll och börja klockan två). och tro det eller ej, jag saknar det. Nu blir det städa först på lördag vilket betyder att man sitter i ett vardagsrum som ser ut som Jerusalems förstörelse (som mamma brukade säga) på fredagkvällen men lördagkvällen blir i alla fall städad och fin :)
Undantag: Om man stressar förvandlas de till en grå massa
Var dag har nog av sin egen plåga. Låt inte solen gå ner över din vrede.
Så sant!
jag lärde mig när barnen var små att inte se för långt fram. Om jag överlever den här timmen...kom jag på mig själv att tänka och sedan planera en timme i taget. Var de helt gnälliga men det var för tidigt för att lägga dem så åkte vi och handlade. Eller badade! Eller lagade mat eller bakade.
Började de att bråka så städade vi!
Och så gick en timme tills det (äntligen) var dags för läggdags. Så överlevde jag småbarnsåren och lärde mig samtidigt att när man lyssnar till sin egen kropp (och ens barns små kroppar) så anpassar man sig till omständigheterna samtidigt som man får allt gjort som man behövde för tro det eller ej, det var städat hemma, det fanns mat hemma, vi bakade och lagade mat - jag gjorde till och med egen barnmat! Och vi hade tid för vänner. (ja, det var i Internets barndom...).
Jag var nästan aldrig sjuk. de var nästan aldrig sjuka. Vi var hängiga ibland men då tog vi det lugnare. Mycket fungerade det för att vi inte hade teve men jag längtade efter att få se videofilmer så en gång lånade vi en teve bara för att se gamla filmer.
Och jag lärde mig att ge varje dag en egen prägel. Fredag var städa. Innan jag fick barn var det då jag ibland bonade golvet, jag tvättade och rengjorde fläkten och ugnen, jag sorterade om böckerna i bokhyllan efter författare eller efter ämne och så vidare. jag vädrade, tvättade och gjorde fint för helgen.
I dag jobbar jag på fredagarna och jag jobbar dessutom dagpass så fredag har tappat sin städprägel (jag brukade jobba fredagkväll och börja klockan två). och tro det eller ej, jag saknar det. Nu blir det städa först på lördag vilket betyder att man sitter i ett vardagsrum som ser ut som Jerusalems förstörelse (som mamma brukade säga) på fredagkvällen men lördagkvällen blir i alla fall städad och fin :)
Gör boknördtestet du med!
object classid="clsid:d27cdb6e-ae6d-11cf-96b8-444553540000" codebase="http://fpdownload.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version=8,0,0,0" width="320" height="372" id="blog" align="middle">http://www.barnensbokklubb.se/bbk2/boknordstestet/blog.swf?p=1,1,5,2,4,2,1,77,Katarina" />http://www.barnensbokklubb.se/bbk2/boknordstestet/blog.swf?p=1,1,5,2,4,2,1,77,Katarina" quality="high" bgcolor="#ffffff" width="320" height="372" name="blog" align="middle" allowScriptAccess="sameDomain" type="application/x-shockwave-flash" pluginspage="
torsdag 5 mars 2009
Madeleinekakan (igen)
Regel: Du behöver inte läsa Proust för att bli influerad av honom
Undantag: Alzheimer kanske fungerar som ett undantag?
Han tog ett bett av Madeleinekakan och minnena av hans barndom bröt plötsligt fram, som om en väldig dammvägg hade brustit. Så lärde vi oss på gymnaiset om Marcel Proust och hans sju böcker i serien På spaning efter den tid som flytt.
Och gång på gång händer detta. Någon säger något, påminner mig om något och så helt plötsligt kommer minnet tillbaka. En diskussion jag hade, en dikt jag skrev, en roman jag skrev - i det här fallet skedde alltihop på SVF och nu när jag fått kontakt med folk igen via Facebook så träffar jag gamla vänner som plötsligt drar upp sådant jag hade glömt.
Jag som alltid sett mig själv som grå, trist och ganska jobbig upptäcker att folk kommer ihåg helt andra delar av mig. (De kanske i och för sig kommer ihåg det gråa, trista, jobbiga men då vill de knappast ha kontakt med mig)
För mig har det hjälpt till att få en mycket bredare bild av min uppväxt, kanske speciellt min tonårstid och fram till 25. Som när min kompis Kicki sa att jag alltid kunde allt i skolan. Så såg ju inte jag det. Eller när Johan på SVF påminde mig om den evighetslånga diskussionen, där jag drog in min boxer som stöd, och jag insåg att jag vågade både uttrycka och stå för en åsikt på den tiden.
Madeleinekakor är bra. Inte minst för självförtroendet!
Undantag: Alzheimer kanske fungerar som ett undantag?
Han tog ett bett av Madeleinekakan och minnena av hans barndom bröt plötsligt fram, som om en väldig dammvägg hade brustit. Så lärde vi oss på gymnaiset om Marcel Proust och hans sju böcker i serien På spaning efter den tid som flytt.
Och gång på gång händer detta. Någon säger något, påminner mig om något och så helt plötsligt kommer minnet tillbaka. En diskussion jag hade, en dikt jag skrev, en roman jag skrev - i det här fallet skedde alltihop på SVF och nu när jag fått kontakt med folk igen via Facebook så träffar jag gamla vänner som plötsligt drar upp sådant jag hade glömt.
Jag som alltid sett mig själv som grå, trist och ganska jobbig upptäcker att folk kommer ihåg helt andra delar av mig. (De kanske i och för sig kommer ihåg det gråa, trista, jobbiga men då vill de knappast ha kontakt med mig)
För mig har det hjälpt till att få en mycket bredare bild av min uppväxt, kanske speciellt min tonårstid och fram till 25. Som när min kompis Kicki sa att jag alltid kunde allt i skolan. Så såg ju inte jag det. Eller när Johan på SVF påminde mig om den evighetslånga diskussionen, där jag drog in min boxer som stöd, och jag insåg att jag vågade både uttrycka och stå för en åsikt på den tiden.
Madeleinekakor är bra. Inte minst för självförtroendet!
onsdag 25 februari 2009
Filmer att gråta över
Regel: Om filmen berör så syns det
Undantag: Om man försöker allt man kan för att dölja det och sitter längst bak och ljudet är så högt och ljuset så dåligt att man kommer undan med det...
Det finns några filmer som av någion anledning berört mig så att jag hulkat mig igenom dem. Först finns det barnfilmerna - helt klart ledda av Lassie och Bambi. se dem utan att gråta? Omöjligt! Eller när Alfred håller på att dö av blodförgiftning i Emilfilmen och Emil stretar på i snön och det ena efter det andra går snett. Eller Little Women - inte bara Joey behöver ha den i frysen ett tag (fast där var det boken).
Sedan blev jag vuxen och fann att där fanns det ännu mer att gråta över, som Vivien Leigh. Borta med Vinden när lilla Bonnie dör och båda föräldrarna är tokiga av sorg men missförstånd leder dem allt längre bort från varandra, eller när Melanie dör...Och ännu värre i Dimmornas Bro när Vivien Leigh får tillbaka sin soldat från döden men tar sitt liv för att dölja att hon prosituerat sig för att överleva kriget efter att hans kallsinniga mamma dumpat henne.
Jag gråter nästan nu när jag skriver detta trots att jag sitter på jobbet (mycket lugnt just nu).
Men det är skönt att gråta åt en film - bara folk inte blev generade/irriterade på mitt hulkande. Först mina bröder - nu mina barn.
Ge mig en tårdrypande historia och jag ska ge dig en hink med tårar.
Undantag: Om man försöker allt man kan för att dölja det och sitter längst bak och ljudet är så högt och ljuset så dåligt att man kommer undan med det...
Det finns några filmer som av någion anledning berört mig så att jag hulkat mig igenom dem. Först finns det barnfilmerna - helt klart ledda av Lassie och Bambi. se dem utan att gråta? Omöjligt! Eller när Alfred håller på att dö av blodförgiftning i Emilfilmen och Emil stretar på i snön och det ena efter det andra går snett. Eller Little Women - inte bara Joey behöver ha den i frysen ett tag (fast där var det boken).
Sedan blev jag vuxen och fann att där fanns det ännu mer att gråta över, som Vivien Leigh. Borta med Vinden när lilla Bonnie dör och båda föräldrarna är tokiga av sorg men missförstånd leder dem allt längre bort från varandra, eller när Melanie dör...Och ännu värre i Dimmornas Bro när Vivien Leigh får tillbaka sin soldat från döden men tar sitt liv för att dölja att hon prosituerat sig för att överleva kriget efter att hans kallsinniga mamma dumpat henne.
Jag gråter nästan nu när jag skriver detta trots att jag sitter på jobbet (mycket lugnt just nu).
Men det är skönt att gråta åt en film - bara folk inte blev generade/irriterade på mitt hulkande. Först mina bröder - nu mina barn.
Ge mig en tårdrypande historia och jag ska ge dig en hink med tårar.
tisdag 17 februari 2009
Sportlov - ljuva minnen
Regel: Lov betyderova på morgonen
Undantag: NÄr det är dina barn som har lov
Just nu sover alla barnen medan jag har arbetat och precis blivit färdig med en översättning. Sedan väntar läsning och mer arbete med att slå in juridiska termer. Och sedan...ja då vaknar barnen och vill göra något.
De har sportlov.
Jag arbetar som vanligt.
Det är orättvist ;)
Jag kommer ihåg mina sportlov, ja inte så där detaljerat mer som ett suddigt minne. Det var skridsko till tusen på Bredstorp, det var ut med skidorna, i trädgården eller i skogen. En gång var det sportlovsresa till simhallen i Mjölby (sedan fick vi egen simhall). Det var snöiga promenader med hunden. Men mest av allt var det sovmorgon.
Jag tror inte att jag uppskattade det tillräckligt tidigare.
Undantag: NÄr det är dina barn som har lov
Just nu sover alla barnen medan jag har arbetat och precis blivit färdig med en översättning. Sedan väntar läsning och mer arbete med att slå in juridiska termer. Och sedan...ja då vaknar barnen och vill göra något.
De har sportlov.
Jag arbetar som vanligt.
Det är orättvist ;)
Jag kommer ihåg mina sportlov, ja inte så där detaljerat mer som ett suddigt minne. Det var skridsko till tusen på Bredstorp, det var ut med skidorna, i trädgården eller i skogen. En gång var det sportlovsresa till simhallen i Mjölby (sedan fick vi egen simhall). Det var snöiga promenader med hunden. Men mest av allt var det sovmorgon.
Jag tror inte att jag uppskattade det tillräckligt tidigare.
måndag 26 januari 2009
Ont i ryggen bedövar själen
Regel: Viss typ av värk påverkar hela kroppen
Undantag: Ja, inte är ryggskott något undantag :)
I går när jag steg ur bilen så small det till i ryggen. Ryggskott! Och jag som skulle bära två tunga väskor uppför en trappa. Varje steg gjorde ont.
Jag bet ihop för att ingen skulle märka något men sedan när jag var ledig igen så tog smärtan över med besked. Resten av dagen låg jag och ojade mig och läste en deckare för att ta bort tankarna från det onda. Jag fortsatte läsa på kvällen. Och på natten.
Fram på morgonen. när boken var slut (sträckläste det sista och hoppade över allt tjafs) tog jag dubbla värktabletter och äntligen kunde jag sova.
I dag har jag varit försiktig på jobbet med de tunga lyften. Jag har jobbat ganska hårt för mycket har krävt min uppmärksamhet men jag har varit vaksam för där, precis under ytan, som en ström, har ryggen legat och värkt oroväckande.
Nu känns det som om jag håller på att läka men sedan i går har ryggen hela tiden hållt sig framme i mina tankar. tråkiga besked har känts tyngre på grund av ryggen exempelvis.
Tandvärk fungerar likadant medan annat, som nageltrång, lomhördhet m.m bara irriterar men inte påverkar.
det är dags att börja träna igen med andra ord :)
Undantag: Ja, inte är ryggskott något undantag :)
I går när jag steg ur bilen så small det till i ryggen. Ryggskott! Och jag som skulle bära två tunga väskor uppför en trappa. Varje steg gjorde ont.
Jag bet ihop för att ingen skulle märka något men sedan när jag var ledig igen så tog smärtan över med besked. Resten av dagen låg jag och ojade mig och läste en deckare för att ta bort tankarna från det onda. Jag fortsatte läsa på kvällen. Och på natten.
Fram på morgonen. när boken var slut (sträckläste det sista och hoppade över allt tjafs) tog jag dubbla värktabletter och äntligen kunde jag sova.
I dag har jag varit försiktig på jobbet med de tunga lyften. Jag har jobbat ganska hårt för mycket har krävt min uppmärksamhet men jag har varit vaksam för där, precis under ytan, som en ström, har ryggen legat och värkt oroväckande.
Nu känns det som om jag håller på att läka men sedan i går har ryggen hela tiden hållt sig framme i mina tankar. tråkiga besked har känts tyngre på grund av ryggen exempelvis.
Tandvärk fungerar likadant medan annat, som nageltrång, lomhördhet m.m bara irriterar men inte påverkar.
det är dags att börja träna igen med andra ord :)
fredag 23 januari 2009
Jag vet hur det ska gå (HTG)
Regel: Framtiden formas först när den sker
Undantag: När man ser en brittisk serie i svensk teve
När jag arbetade i Dublin senast så satt jag hemma hos min hyresvärdinna och såg på Hem till gården, Enmmerdale som den heter på engelska, när hon fick ett samtal och gick iväg. När hon kom tillbaka blev hon full i skratt för där satt jag med tårarna strömmande nerför kinderna.
Det stämmer, jag vet vad som ska hända i Hem till gården. De svenska avsnitten ligger ett år efter originalvisningen så nu håller jag just på att förbereda mig på att ytterligare en gång se XX dö.
Jag vill väl inte förstöra spänningen för er men att kunna se in i framtiden, som jag på sätt och vis gör nu, är inte roligt, bara plågsamt för jag ser honom bli sjukare och mer plågad - utan att någon lägger ihop två och två.
Livet är bättre när framtiden är ett oskrivet kort!
Undantag: När man ser en brittisk serie i svensk teve
När jag arbetade i Dublin senast så satt jag hemma hos min hyresvärdinna och såg på Hem till gården, Enmmerdale som den heter på engelska, när hon fick ett samtal och gick iväg. När hon kom tillbaka blev hon full i skratt för där satt jag med tårarna strömmande nerför kinderna.
Det stämmer, jag vet vad som ska hända i Hem till gården. De svenska avsnitten ligger ett år efter originalvisningen så nu håller jag just på att förbereda mig på att ytterligare en gång se XX dö.
Jag vill väl inte förstöra spänningen för er men att kunna se in i framtiden, som jag på sätt och vis gör nu, är inte roligt, bara plågsamt för jag ser honom bli sjukare och mer plågad - utan att någon lägger ihop två och två.
Livet är bättre när framtiden är ett oskrivet kort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
