Madeleinekakan (igen)

Regel: Du behöver inte läsa Proust för att bli influerad av honom
Undantag: Alzheimer kanske fungerar som ett undantag?

Han tog ett bett av Madeleinekakan och minnena av hans barndom bröt plötsligt fram, som om en väldig dammvägg hade brustit. Så lärde vi oss på gymnaiset om Marcel Proust och hans sju böcker i serien På spaning efter den tid som flytt.

Och gång på gång händer detta. Någon säger något, påminner mig om något och så helt plötsligt kommer minnet tillbaka. En diskussion jag hade, en dikt jag skrev, en roman jag skrev - i det här fallet skedde alltihop på SVF och nu när jag fått kontakt med folk igen via Facebook så träffar jag gamla vänner som plötsligt drar upp sådant jag hade glömt.

Jag som alltid sett mig själv som grå, trist och ganska jobbig upptäcker att folk kommer ihåg helt andra delar av mig. (De kanske i och för sig kommer ihåg det gråa, trista, jobbiga men då vill de knappast ha kontakt med mig)

För mig har det hjälpt till att få en mycket bredare bild av min uppväxt, kanske speciellt min tonårstid och fram till 25. Som när min kompis Kicki sa att jag alltid kunde allt i skolan. Så såg ju inte jag det. Eller när Johan på SVF påminde mig om den evighetslånga diskussionen, där jag drog in min boxer som stöd, och jag insåg att jag vågade både uttrycka och stå för en åsikt på den tiden.

Madeleinekakor är bra. Inte minst för självförtroendet!