Tillbaka till tonåren

Regel: I efterhand känns tonåren som en hemsk period
Undantag: När man kommer i håg den där speciella känslan av att vara den som hela jorden snurrar runt, som försvinner när man lämnar tonåren (för en del i alla fall)

Jag har just fått min tredje tonåring men jorden har inte börjat bäva under mina fötter än. Helt klart är det därför skillnad på killar och tjejer. Min dotter är lite som jag känns mig själv, fast betydligt mer social med sin familj (kanske för att hennes familj är en annan än min var...).

Men vissa saker är sig lik: den totala oförmågan att städa exempelvis. Visst, det HAR hänt att hon har städat och gjort rubbet men det vanliga är att jag tröttnat och burit alla skitiga kläder till tvätten, hängt upp alla rena kläder på galvar, staplat alla böcker i en hög osv. Med pojkarna handlar det mest om att plocka upp godispapper, sopa upp grus och sätta tillbaka skivorna i fodralen...De har färra småsaker och därför (kanske) mindre stökigt.

Jag kallar det för bo-in-sig. Att ha alla saker där i lyan och göra det mysigt och praktiskt. Varför gå upp och slänga pappret i papperskorgen när man bara kan släppa det rakt ner.

En total oförmåga att se vad andra ser=tonåren. För mamma ser stöket.