Och plötsligt är Internet full av dem!

Regel: Du ser bara det du letar efter
Undantag: När du dyker huvudstupa ner i något nytt och inte kan värja dig och välja

Pappa dog och plötsligt upptäckte jag hur Internet var fullt av döttrar som skrev om sin saknad och sorg efter sin pappa, flera av dem med dåliga erfarenheter, flera år utan att de hade umgåtts- och ändå denna sorg.

Sorg är något vi vet att vi kommer att drabbas av. Folk dör och till slut är det någon i vår närhet som dör.

Och ändå, denna förlamande sorg, denna sorg som tar en sådan tid. En kvinna jag träffade berättade om hur hon när hennes föräldrar dog inte kunde jobba längre. Det hade tagit år för henne att komma tillbaka till ett vanligt liv men hon bar fortfarande på sorgen.

Jag tror jag vet en sak som de och jag har gemensamt - längtan efter att få berätta, prata om pappa, dela. Och goda vänner och släktingar orkar bara höra så mycket. Värst är de som vill dra en slöja över allt, när allt ska vara fint och trevligt och personen du kände ersätts av en mesig typ som aldrig gjorde en fluga förnär - en underfundig gubbe som satt där på förstukvisten. När pappa i själva verket var sammansatt, komplicerad, med mörka och ljusa sidor. Men att dra upp bitterhet, långsinthet, gräl och strider?

Att tala väl om den döde tror jag är sunt. Inget tjänar på att bitterhet, avundsjuka, svartsjuka, ja alla negativa känslor, överlever begravningsdagen. De förtjänar att begravas med den vi hedrar. Men de ska begravas för att det är en akt av försoning att begrava någon. En försoning när man vågar se livet som det var och ändå älska.

Att då inte få gehör för min bild, mina upplevelser, mina minnen. När de inte räknas-hur ska man då gå vidare i sorgen? det blir som om jag inte var där, som om jag inte fanns och jag har varit tillräckligt osynlig i mitt liv.

Så har det varit på andra begravningar också, jag har förväntats ta hand om någon när jag själv satt där med känslor och sorg och en enorm tomhet.

Ja, jag borde ha kunnat ge. Men jag kunde inte. Det var som att piska en död häst. det fanns inget där. Och när jag var besviken på bristen på hjälp, på omtanke, så inser jag också att de andra också hade nog med sitt.

Min sorg kände jag utan och innan och först nu, fyra år senare, kan jag se de andras sorg. Nu när jag än en gång sörjer, och då sörjer jag också det som hänt sedan min bror dog för fyra år sedan. Allt som inte gjordes, inte sades - och det som gjordes, sades. Man gör visst alltid fel!

Som sagt. Vid dödsfall och vid kriser behöver man medlare. Man behöver någon som ser det utifrån. Någon som kan ta våra motsträviga händer och tvinga dem att mötas- precis som vi vill.

Min morfar och hans bror fördes i varsin rullstol motvilligt till ett möte där de fick be varandra om förlåtelse. Båda var döende men där och då dog också deras gamla fejd och de kunde dö i frid.

Sådana vänner, som kan köra fram våra rullstolar till ett sådant möte, behövs mer än någonsin ju mer som familjebanden brister omkring oss och släkterna slutar vara en trygg famn.

Skilsmässor kan upplevas som en bra lösning, den enda lösningen men som alltid när något går sönder så blir det aldrig riktigt helt igen. Och sprickorna gör så ont i oss barn.