Med Jaget i centrum

Regel: Min egen smärta är synbar
Undantag: ...utom för alla andra

Jag vet vad jag känner. Ibland lyckas jag förmedla det, ibland inte. Men jag vet att få, närmast ingen, kan ta på sig mina mockasiner och gå i mina spår - känna min smärta, dela den och ta på sig en del av min börda. Det är en ensam stig att gå för det mesta, inte helt ensam men ensam.

Eller kanske rättare sagt, få vill?

Jag vet inte men jag vet när någon annan, samtidigt som jag kämpar med min sorg, mitt samvete, mina praktiska göromål som ska göras trots allt som händer omkring mig, ställer krav på att deras sorg ska prioriteras - att jag ska släppa allt för att bära dem, trösta dem, hjälpa dem, stödja dem - då brister det.

Det finns inget. Ni piskar en död häst.

Inte alla kan dela din smärta. Inte alla kan lägga ner sitt eget liv för att ett tag dela ditt. Det är inte ett krav man kan ställa. Det är bara nåd när det sker.