Tre hör ihop en ska bort

Regel: Den som väljer blir aldrig vald sist Undantag: Om de andra vägrar att spela med Jag håller just nu på med en kampanj för att få slut på alla lekar i familjen. Inte Fia med Knuff, Memory eller Monopol förstås utan leken tre hör ihop och en ska bort. Så var det när jag växte upp. En skulle alltid petas ur. Det var ett enda ständigt Herren på Täppan hemma. Om jag blev uppmärksammad för något jag gjort så fick jag igen det innan solen gick ner. När vi skulle dela upp oss så var det likadant. Det var alltid uppenbart vem som var syndabocken. Vem som inte skulle höra dit. Den här mobbingen var en sådan självklar del av min barndom att jag bar med den som en sjölvklarhet in i vuxenlivet. När vi skulle bo 4-och-4 i hytterna men var ojämnt antal så visste jag att det var jag som inte fick plats. När det bara fanns fem platser i bilen så visste jag att det var som som inte skulle åka med. Jag bar med mig en ensamhet ut i livet men intalade mig att det är bättre att jag avstår för då får någon annan åka. Det är bättre att jag inte gör mitt bästa för då får någon annan vinna. Det är bättre att jag inte försöker för då får någon annan platsen. Men, jag upptäckte att ibland var det inte alls bättre att någon annan vann, fick jobbet. Ibland hade det varit bättre att jag hade vunnit.

Jag lärde mig att våga göra det rätta (i alla fall ibland) trots att jag drog på mig raseriet från delar av släkten. Jag fann mig i att inte bli bjuden när det var fest som en konsekvens av mitt handlande. Jag drog på mig en ensamhet mitt i släkten tills det kändes som om jag inte hade någon släkt. Julkort som aldrig besvarades. Födelsedagshälsningar som aldrig besvarades. Det var som om jag inte fanns. Det var straffet för att jag valt att göra det rätta. Till slut orkade jag inte. Jag knäcktes och slutade handla. Då accepterades jag delvis. Men resultatet blev frukansvärt. Jag slutade göra det rätta. Och jag mådde dåligt av det. Fruktansvärt dåligt. Hjärtat slog för två i en ständig sorg. Och den person jag svek genom min feghet led också. Jag vet nu att jag gjorde fel. Jag visste det då också. Och nu, när samma lekar leks - när tre ska höra ihop ("vi har bestämt så här") men jag ska bort så vågar jag vägra att leka med och denna gången är jag inte ensam. Det gör det mycket enklare även om jag vet hur svårt det är att hålla ut. Livet är inte en lek. Det är allvar. Man måste vårda sina relationer. Man måste göra rätt, annars blir alla lidande. Och man måste orka sträcka ut en hand trots det man får tillbaka. En ska inte alls bort.