Vikten av att ha en dysfunktionell familj

Regel: Det är roligare att umgås med trevliga människor
Undantag: När man bara umgås med trevliga människor och tar dem för givna

Jag hörde en författare påpeka att det bästa med att växa upp i en dysfunktionell familj vara att man aldrig behövde sakna något att skriva om. Det är så sant. Ibland när stämningen är lite stel någonstans brukar jag berätta om valda familjemedlemmar. En del har svårt att tro på det jag berättar, ändå tar jag inte fram de verkliga skeletten ur garderoben (då skulle partystämningen definitivt självdö och folk skulle skruva generat på sig för att sedan lämna).

Men det var först den här helgen som jag insåg en sak - att en sak som alltid gnagt i mig är folk som har en trevlig familj OCH en trevlig släkt och tillbringar all sin tid med sina trevliga släktingar...varför berör det mig så illa?

Och på påsksöndagen insåg jag, efter ett släktbesök där jag förgäves försökt försvara mig mot såväl lögner som halvsanningar, att jag visste svaret:

Vi med dysfunktionella familjer umgås en del av vårt liv med människor som inte egentligen tycker om oss. Sedan skaffar vi oss vänner vi kan vara trygga med, söker oss till arbetsplatser där vi uppskattas och tack vare det fungerar vi. Problemet uppstår när de från trevliga familjer gör likadant. Bara trevligt överallt och när de någon gång umgås med sådana som vi, så syns det hur de reagerar, hur de misstycker eller bedömer (fast de försöker låta bli) och det märks sedan också på att man aldrig riktigt tolereras. Visst, vi kan träffas på semestern men planera något tillsammans? Icke.

Man gör sig helt enkelt ovan vid det vanliga livet och lever i sin trevliga bubbla där sådana som jag nästan spräcker ballognen och därför försöker undvikas.

Men vi från dysfunktionella familjer ber om hjälp, ber om vanliga människor stöd. Du som har en trevlig familj- ta dig lite tid med andra sorters familjer. Umgås med dem! Ta en liten bit av bördan- du som har det så bra!