Hemgården - ett återbesök på Facebook

Regel: Studentkorridor är en pina som snabbt bör glömmas och städas bort ur minnet!
Undantag: När man 26 år senare påminns om det roliga som också hände där...

Hösten 1983 flyttade jag in på Hemgården på SVF. Jag var där för att gå Journalistlinjen och jag hade, jag är trots allt uppvuxen i småland, prickat för det billigaste alternativet: dubbelrum utan egen toalett och enkel standard. Dvs Hemgården.

Jag växte upp i en stor familj där vi först på senare år fick utrymme att vara ensamma så jag trodde att jag var förberedd men icke. Delar av livet skrämde mig på ett helt nytt sätt. Det var så många människor, så många krav, så mycket känslor och så jag där i mitten (som det kändes). En dag låg jag under sängen ihopkrupen i fosterställning med dörren låst (jag bodde själv då) medan en fd god vän arg bultade på dörren o krävde att jag skulle komma ut. Hon hade just fått den där goda känslan av att nu hade hon släppts i i vårt gäng, nu var hon en av oss och då passade hon på att ge sig på mig och, fick alla med sig. Mina goda vänner var plötsligt som ett gäng mobbare. Jag klarade inte omställningen utan försvann till den enda säkra platsen -mitt rum.

Just kraven var det jag mindes bäst. Kraven på att alltid vara snäll, alltid uppmärksam, alltid deltagande- och hur jag gång på gång gick i baklås. Men, så kom Facebook in i mitt liv och där, på en gruppsida för SVF hittade jag min gamle granne i Hemgården och så rullade det på. Snart är alla i Hemgården samlade på Facebook och nu kommer helt andra minnen.

Exempelvis har vi berättat om vad vi kommer ihåg om varandra och så kommer helt andra minnen fram. Vi hade ju så mycket roligt, så mycket fika - så mycket skratt. Vårpromenader i Stadsparken! Grön mat på St Patrick!

Och på sätt och vis ser vi nog hur de där gamla vänner blickar fram igen i de gamla stofilerna....