Vad är normalt?

Regel: Normalt är det man själv har upplevt
Undantag:...när normalt är det man läser sig till - en slags fiktiv normalitet

Jag säger ofta till folk jag känner, folk som kommer från trevliga, välordnade förhållanden, att min uppväxt nog är mer vanlig än deras.

Jag säger inte att min är mer normal, även om jag tror att jag är i majoritet här. Normalt - det är som barndomar jag läst om, i böckernas värld, i tidningar, i memoarer. Som när jag som barn låg och lyssnade på radions P1 där Povel Ramel berättade minnen från sin barndom och ungdomstid. Hur normalt var det av en tonåring att tillbringa morgonen med att lyssna till P1? Till Povel Ramel? Ändå gjorde jag det och jag var nog inte ensam.

Jag lärde mig simma ordentligt först när jag gick på sjukgymnastik när jag var tretton och jag lärde mig ryggsim först på gymnasiet. Normalt? Icke.

Mina föräldrar åkte utomlands och lämnade oss ensamma hemma, ett hus fullt med tonåringar. Normalt?

Något inom mig, en norm, säger ifrån. Det är inte normalt. Det är bara alltför vanligt.