En plats att minnas på

Regel: När någon har dött så fortsätter livet ändå
Undantag: När man har en speciell plats att minnas på - där stannar tiden upp

När min bror dog höll vi på att köpa ett sommarställe i Sverige. Jag hade skickat ett kort på hans födelsedag när jag avslutade med "vi ses i maj". Och det gjorde vi. Han låg i sin kista då.

Det är tragiskt och sorgligt och förknippat med så många minnen så många händelser men trots sorgen så fortsatte ju livet obönhörligt. Efter begravningen åkte jag upp till Eskilstuna för att sedan flyga tillbaka till Irland. I Eskilstuna tog min goda vän Gullan hand om mig, proppade mig full med renskav och sedan körde hon och jag ut till vårt sommarställe. Gullvivorna blommade och det var så tyst, så lugnt, så skönt där att jag genast kände mig hemma.

Och på krönet av backen till vårt hus, när jag lämnat barnen vid skolbussen, brukade jag stanna och hämta andan sedan när vi hade flyttat dit. Och där och då tänkte jag på min döde bror. Jag grät, jag log, jag mindes. Och långt, långt senare inåg jag varför just den platsen väckte mina minnen av honom. Det är trots allt en plats där han aldrig var.

Från mormor och morfars hus i Saittarova kan man se ut över åsen ner mot Saittajärvi sjö. Himlen känns annorlunda men annars är det samma utsikt, samma känsla hos oss här som uppe i Saittarova. Och det är förstås därifrån jag har mina första minnen av honom. Hur han brukade leka. Den gången han ramlade ner från bryggan och jag gallskrek för jag trodde att han skulle drunkna.