När dörren stängs...öppnas ett fönster

Regel: En stängd dörr betyder att jag är säker
Undantag: ...om det inte är min pappa på andra sidan...

Jag var på ett föredrag med en tjej som hette Nasrin igår. Hon berättade hur hotad hon blivit i sin familj och mycket gammalt kom upp till ytan. Jag har berättat för mina barn en del, delvis för att jag vill att de ska förstå hur det också kan vara. Alla har det inte som dom.

Men det som fortfarande skrämmer mig mest var när jag kommer ihåg hur jag av någon anledning flydde för pappas raseri och hann in på mitt rum och låste dörren. Men eftersom han är den han är så lämnade han det inte där och då utan istället började han att slå ut bultarna i dörren. han kunde inte låta mig komma undan för då skulle jag ha vunnit.

Jag satt där inne och hörde honom skrika. Säker, men bara för en liten ti till. Någon gång försökte jag hoppa ut genom fönstret medan han höll på, för att springa iväg och gömma mig men han höll öronen uppe och var ikapp innan jag hann tillräckligt långt bort.

Jag förlorade alltid. En gång tog de, mamma och pappa, hjälp av socialtjänsten och polisen. Jag och min syster hade samlat ihop pengar för att åka till Stockholm en lovdag. Vi åkte alltid när vi hade fått ihop pengar efter att ha sålt Avon eller tidningar eller något annat. Men den här dagen ville de inte att vi skulle åka, jag vet fortfarande inte varför men troligen var det bara ett sätt att bestämma, det fanns ingen anledning egentligen att säga nej.

På Stockholms central fick poliserna tag i oss. Vi satt på Maria Poliklinik och väntade, precis som jag väntat så många gånger i mitt låsta rum på att pappa skulle få upp dörren. Den här gången väntade vi på att han skulle komma fram efter att ha kört tre timmar från Tranås.

Jag satt i fönstret och funderade på att hoppa men fem våningar var för högt. Jag drog i min slips och undrade om jag kunde göra det den vägen. Men det fungerade inte. Min syster blev dessutom så rädd. Jag var utan utväg. Ett offer. Och så rädd att jag till slut sa till att han skulle bli vanisinnig och slå oss när han kom. Sedan blev jag inkallad till ett möte där de försäkrade att de hade pratat med min pappa och han förstod att det var fel att slå barn. Och så åkte vi hem.

Tror ni att det var sista gången? Nej. Och jag tål fortfarande inte höjda röster och vrede. Och när jag blir arg på mina barn så finns det ett så tvingande behov att visa dem att jag älskar dem mitt ilskan över det de har gjort.

Verklig kärlek fördriver all fruktan.