70-tals musik som överlevt...

Regel: 70-talsmusiken förenar det bästa med det värsta
Undantag: De få sånger som är enbart bra.

Mitt inlägg om 70-talsmusik fick vågorna att svalla. det är klart att det är något visst med 70-talsmusik! Bara alla minnen för vi som växte upp då gör att 70-talsrytmerna, ehuru olika för olika år, betyder något speciellt. På våra födelsedagspartyn dansade vi exemplvis till de skivor som fanns hemma hos respektive familj. Hos oss blev det därför Demis Rousseus Forever and Ever som tryckare. Andra hade annat i sin skivsamling.

Jag har mina föräldrar att tacka (?) för att jag kan alla dansbandsschlagers. Ibland köpte de originalinspelningarna men oftast blev det någon skiva med någon som sjöng som originalartisten (enligt omslaget). Det lät för det mesta så illa att jag avstod från att lyssna. Kramgoa låtar, Saxparty, Svensktoppar, lite hits från 60-talet i samlingsalbum...och så mina tillskott med 45:or med Penny McLean och Lady Bump, Tina Taylor med något jag har förträngt. det fanns inget överflöd att tala om. Sedan kom förstås ABBA och inte minst Sweet, följda av Bay City Rollers och andra höjdare. Min granne Lena åkte på språkresa till England och kom hem med de 45:or de spelade där och det var helt annat, bäst minns jag Bryan Ferrys smöriga ballad. Hon hade dock en hel hög och allt lät bra, men inte spelades de skivorna på Pub Stopet eller på Folkets Park när det var danskvällar. Näpp.

I remember Elivs Presley blev en hit i samband med Elvis död, Baccaras Yes sir I can Boogie tyckte jag (i ett svagt ögonblick) var det bästa som någonsin skrivits. Vi försökte få in radio Luxemburg för att få höra det senaste men hamnade mest på obestämt brus. Kanske för att vi varken visste när de spleade musikprogram eller på vilken frekvens. bara att det var sent och på AM-bandet, inte FM.

Så det blev mest tio-i-topp och svensktoppen. Pekka Langers röst när han annonserade tennisvalsen blev en kär tradition för mig, nästan lika hemvan och trevlig som min fröken Kerstin Lunds röst när hon satte oss att sjunga från NuMusik 2b, alltid med start från början så att vi hann lika långt varje musiklektion.

Musik var så viktigt för oss på 70-talet. det gav oss ett språk. Men sedan fördes i alla fall jag in i en musikalisk återvändsgränd när jag föll ner i punkens svarta hål. Mer om det senare. Låt mig få minnas långa stunder med Sparks eller Queen eller Elvis Costello på min raspiga grammofon där jag successivt vred upp volymen tills jag var på max.