En Sång En Gång...och intertextualitet

Regel: De flesta av minnena försvinner med tiden
Undantag: När de väcks till liv av en en sång, en doft...

När jag gick en kurs nyligen där vi läste Mikael Nimeis Populärmusik i Vittula så hävdade jag att smärtan när han fastnar med tungan på berget i Nepal är hans Madeleine-kaka. Jag gjorde där en så kallad intertextuell koppling till Marcel Proust och hans maratonmemoarer På Spaning Efter Den Tid Som Flytt.

När jag gick på gymnasiet höll vår svensklärare på att tjata om Proust men jag har bara läst om verket, inte själva böckerna (sju långa böcker...) trots att jag läser mycket och ofta, för mycket och för ofta enligt min man ibland.

Men på samma sätt som hans Madeleinekaka plötsligt väckte det förflutna till liv hos honom, på samma sätt kan vissa sånger återskapa ett visst ögonblick för mig. Som sången Lyckliga gatan du finns inte mer. Den spelades på radion när vi flyttade från Falköping. Vi satt tysta eftersom det var så spänt mellan mamma och pappa. Pappa hade tagit nytt jobb och köpt hus - tydligen utan att mamma visste om det. Nu skulle vi flytta från våra vänner - flytta igen kanske jag ska säga för jag, som var fem år, var nu på väg mot min fjärde bostad i min fjärde stad.

För mig var Falköping min lyckliga gata som nu togs ifrån mig. Min första bästis, Katarina Öberg, var kvar men jag var tvungen att lämna.

Visst, sången i sig är sorglig men det är kopplingen till vår flytt som ger den ett extra djup för mig. Samma sak hände när jag hörde Uno Svenningssons Under Ytan i samband med min brors död. fast jag mig veterligen inte har hört den i samband med min bror när han levde så var det en viss fras med en viss intensitet som sa allt om min bror. Han blev så levande för mig när jag hörde sången och den hjälpte mig att sörja.