60-talisternas grammofonbehandling

Regel: En skiva du tycker om spelar du ofta
Undantag: Om du inte har någoin skiva du tycker om men har en ny grammofon...så spelar du vad du har

Vi som är födda på 60-talet växte upp med en helt annan teknologi. Bara grammofonspelaren, ofta var den första en liten låda med högtalare i locket. Det var alltid lite vanskligt att spela 45:or för ofta hade jag i alla fall tappat bort mittenknoppen som höll skivorna på plats. En del 45:or hade en mittpunkt men de flesta hade ett hål bara och därför behövde man en egen mittknopp att sätta dit. den såg ut som en mycket liten ihålig puck ochvar ofta svart. Om man inte hade en sådan och skivan saknade mittpunkt så fick man chansa och sätta skivan på plats ändå - då kunde det låta lite hur som helst.

Min bror fick en grammofon och 50 stycken 45:or i Falköping. de flesta av skivorna var så usla. Jag tror att jag spelade igenom alla en regnig dag när han var i skolan och de flesta gick inte att lyssna till ens en gång. men, det fanns några bra. Gary Glitter, innan han blev känd som pedofil, hade My gang som var helt suverän. Neil Diamon hade Cracklin Rose och så hade min bror också Yellow River.

Sedan köpte någon Vi flytt int. Sedan var det bara den som spelades. Jag vet att Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula enbart spelar Elvis först och sedan beatles, här också bara en skiva om och om igen, men vi hade varken Elvis eller Beatles (skivor var dyra på den här tiden också) utan vi hade Vi flytt int, alla norrlänningars favoritslagdänga. När skivan var slut, åkte den på igen, och igen, och igen. år ut och år in tills pappa fick ett vansinnesutbrott, stormade in och knäckte den.

Sedan kom kassettbandspelaren in och jag lärde mig att ställa den framför grammofonen och spela in mina favoriter. det gällde att ha favoriterna först på bandet så att de var lätta att hitta. Bara spela tillbaka bandet till början och så Play.

Jag har så härliga minnen av mina skivor, som min första LP Soundtrack från Sound of Music, eller min mest spelade 45:a (efter att Vi flytt int försvann) Puff en pappersdrake med Jan Malmsjö...

Min moster förbarmade sig över oss och skickade Djungelboken och så fick vi Emil i Lönneberga på LP. De kan jag fortfarande utantill.

Så, att ha ett begränsat musikurval var bra på många sätt. Jag fick del av en sångskatt och jag fick njuta av sorgliga sångupplevelser som Puff en pappersdrake...

Sedan upptäckte jag Pekka Langer och Svensktoppen och då vidgade sig världen, sedan kom de häftiga popprogrammen och sedan PUNKEN.

och nu, nu är jag tillbaka hos Povel Ramel och smöriga svensktoppar...