Allt är Facebooks fel...

Regel: Dina minnen är säkert begravda under åratal av andra händelser
Undantag: När något väcker dem till liv...

Jag skulle kanska aldrig ha gått med i gruppen 60-talister på Facebook. Till skillnad från grupperna som fokuserar sig på geografiska platser, som Stillorgan och Tranås, så har jag plötsligt så mycket gemensamt med folk jag träffar på Facebook. När de drar sina minne från sent 60-tal och tidigt 70-tal så känner jag igen det mesta. Jag känner större glädje när jag läser deras inlägg än (förlåt!) när jag kommer till inläggen om Tranås, Stillorgan, Kiruna eller andra.

Att se deras inlägg var för mig som att ta en tur tillbaka till den tiden. Mina barn brukar tjata att jag ska berätta om när jag var liten men det är något annorlunda. Då berättar jag om när min syster åt Piggelunkens gurka och mamma tvättade munnen på henne med rotborste, eller när min yster drog ner skägget på tomten - eller när mormor log på stort och köpte 2 liter glas såt oss och vi förskräckte henne genom att ta fram kniven, dela upp den i fyra bitar och äta upp på några minuter. Vi skulle "bli kalla i magen och dö" som hon trodde. Mormor var ju från Saittarova och det var nog inte mycket glass som anlände med varubussen! Vi var så vana att dela på 0,5 liters blå-vit papperssmakande glass så vi tog chansen att riktigt äta glass. Ja, sådant berättar jag för mina barn.

Men dessa långa inlägg med namn på grupper och sånger...de är för min egen skull. och för andra som också var med då. Ni vet: ni som också kan Forbes melodifestivalbidrag, alla verserna...