Allt är Facebooks fel...

Regel: Dina minnen är säkert begravda under åratal av andra händelser
Undantag: När något väcker dem till liv...

Jag skulle kanska aldrig ha gått med i gruppen 60-talister på Facebook. Till skillnad från grupperna som fokuserar sig på geografiska platser, som Stillorgan och Tranås, så har jag plötsligt så mycket gemensamt med folk jag träffar på Facebook. När de drar sina minne från sent 60-tal och tidigt 70-tal så känner jag igen det mesta. Jag känner större glädje när jag läser deras inlägg än (förlåt!) när jag kommer till inläggen om Tranås, Stillorgan, Kiruna eller andra.

Att se deras inlägg var för mig som att ta en tur tillbaka till den tiden. Mina barn brukar tjata att jag ska berätta om när jag var liten men det är något annorlunda. Då berättar jag om när min syster åt Piggelunkens gurka och mamma tvättade munnen på henne med rotborste, eller när min yster drog ner skägget på tomten - eller när mormor log på stort och köpte 2 liter glas såt oss och vi förskräckte henne genom att ta fram kniven, dela upp den i fyra bitar och äta upp på några minuter. Vi skulle "bli kalla i magen och dö" som hon trodde. Mormor var ju från Saittarova och det var nog inte mycket glass som anlände med varubussen! Vi var så vana att dela på 0,5 liters blå-vit papperssmakande glass så vi tog chansen att riktigt äta glass. Ja, sådant berättar jag för mina barn.

Men dessa långa inlägg med namn på grupper och sånger...de är för min egen skull. och för andra som också var med då. Ni vet: ni som också kan Forbes melodifestivalbidrag, alla verserna...

Att prata med sina barn

Regel: Man pratar bäst med sina morföräldrar
Undantag: När man är ensam med sitt barn på litet utrymme

Jag kommer ihåg känslan av att plocka upp luren och ringa mormor. Eller, sitta i hennes kök vid ett besök i Kiruna och fråga saker eller låta henne berätta. Ibland kändes det som om hon gav mig tillbaka min tro på att vara en del av familjen, hon rätade ut frågetecken och var den felande länken för mig till mitt förflutna. Hon var inte orättvis men långmodig (vackert ord!).

När jag försöker prata med min mamma, ännu i denna dag, så är det som om jag aldrig riktigt når fram. Hon håller masken för mig, släpper bara fram en del av sig. Hon kan helt enkelt inte vara sig själv med mig men jag är mig själv med henne, visserligen ett något mer lättirriterat jag men ändå jag.

Och nu, när jag har barn, ja - jag inser att jag lider när de inte pratar med mig. Jag hungrar efter deras småprat, efter förtrolighet. Inga detaljer är för små för mina öron. Men mina tonåringar är så privata av sig, de vill bara inte berätta.

Utom, ja just det... Ensamma med mig i bilen så kan de prata. På riktigt. Där är jag deras mamma och de är mina barn. Människor på samma väg.

Underbart!