Att prata med sina barn

Regel: Man pratar bäst med sina morföräldrar
Undantag: När man är ensam med sitt barn på litet utrymme

Jag kommer ihåg känslan av att plocka upp luren och ringa mormor. Eller, sitta i hennes kök vid ett besök i Kiruna och fråga saker eller låta henne berätta. Ibland kändes det som om hon gav mig tillbaka min tro på att vara en del av familjen, hon rätade ut frågetecken och var den felande länken för mig till mitt förflutna. Hon var inte orättvis men långmodig (vackert ord!).

När jag försöker prata med min mamma, ännu i denna dag, så är det som om jag aldrig riktigt når fram. Hon håller masken för mig, släpper bara fram en del av sig. Hon kan helt enkelt inte vara sig själv med mig men jag är mig själv med henne, visserligen ett något mer lättirriterat jag men ändå jag.

Och nu, när jag har barn, ja - jag inser att jag lider när de inte pratar med mig. Jag hungrar efter deras småprat, efter förtrolighet. Inga detaljer är för små för mina öron. Men mina tonåringar är så privata av sig, de vill bara inte berätta.

Utom, ja just det... Ensamma med mig i bilen så kan de prata. På riktigt. Där är jag deras mamma och de är mina barn. Människor på samma väg.

Underbart!

Konsten att vara mamma

Regel: En bra mamma är någon som har kontakt med sin egen barndom
Undantag: Mammor som aldrig har vuxit upp EFTER sin egen barndom

Det kom en gång en bok som hette något i stil med Att vara mamma till sin mamma. Det här är något som de som har senila föräldrar tvingas leva med, ibland samtidigt som de har egna små barn att ta hand om.

Livet är inte rättvist. Jag kommer ihåg ett gammalt par som lämnade en liten pojke på kyrkans barntimmar i Köping. Jag trodde att han var deras barnbarn men det visade sig vara deras barnbarnsbarn. När jag lät lite förvånad skrockade de bara och sa:
- Vi sliter ut en generation i taget.

Suck. Om det bara vore så väl. Med egna barn och tvånget att jobba för att leva, för att ha råd med sina barn, så känns ryggsäcken med föräldrar som blir ens barn så tung. Här kan vi också tala om att slita ut en generation i taget men det är inte den äldsta som går först.

Min mamma,som jag älskar med en kärlek som jag gissar aldrig kommer att bli besvarad fullt ut, hänger så tungt på min rygg, och det gör pappa också. För varje år som går blir det mer otroligt att de någonsin kommer att växa upp och bete sig som vuxna människor, ta ansvar, tala sanning, förlåta, glömma, be om ursäkt - allt sådant som inte är roligt men som måste göras. Min mamma satt i nästan ett dygn i telefon till kreti och pleti och berättade hur ensam hon var och hur hennes kurator tyckte synd om henne för att hon bara hade sänggåendet att se fram emot varje dag. Och där satt vi i vardagsrummet och väntade på henne, både dotter och barnbarn. Vi som "aldrig är där", vi som "inte förstår hur svårt hon lider", vi som "inte har tid att hålla kontakt", vi som "inte vet" - men det är svårt att inte veta när hennes sjukdomar är det enda samtalsämne som existerar. Men så, plötsligt, svängde hon om sist och pratade som en vanlig människa, i nästa flera timmar och såg oss, såg att vi var där.

Mamma, du måste välja mellan att baktala dina barn eller umgås med dem. Det går inte att göra båda. Så sa jag innan jag gick. Till döden trött på alla mammas telefonkompisar som låter henne fortsätta att leva i lala-land.

Jag är så avundsjuk ibland på folk med närvarande föräldrar. Till och med där är det svårt ibland men det verkar överkomligt på ett annat sätt och inte alls lika tröttande. Jo, curlingföräldrar - de är nog lika jobbiga. De som aldrig litar på en och ordnar allt.

Men min uppgift här i livet är att lära mig förstå, så att jag kan bryta mönster och vara mamma till mina barn så de kan vara föräldrar åt sina barn och så vidare.