Minnet av Tranås

Regel: Det är viktigt att veta om man är Taifare eller Boisare
Undantag: Om man inte kommer från Tranås

Det var den första frågan jag fick av de andra barnen när vi hade flyttat till Tranås.
- E du taifare elle boisare?
Jag hade precis landat i Småland efter en lycklig tid i Falköping och efter mer dimmiga minnen av Kristinehamn och Kiruna.
Jag sa det som lät bäst i mina öron:
- Boisare.
Jag hade valt rätt och blev omedelbart accepterad. Mina kommande år i Tranås, alla 13, påverkades av detta val. Nåja, nästan. Jag erkänner att jag själv spelade fotboll i Tranås nAIF och skrek mig hes på ett antal hockeymatcher i den nybyggda ishallen, och jag både sålde lotter och batongerade svarta vinbär för TAIF.
Men Bois, Bois var bandy på Bredstorp, inklusive den magiska natten när laget var tvunget att vinna med 5-0 för att ta sista platsen i Allsvenskan. Motståndarlaget skulle annars gå upp. Och med stelfrusna fötter såg vi ett av försvinnande få sportunder - för BoIS vann med 5-0 och Oball gjorde tre mål.
Och min granne och kompis pappa var lagledare för laget så vi fick följa laget så nära, så nära. Vi bredde smörgåsar när de träffades och sålde godis och korv när de tränade och spelade. Poppen köpte lakrits.
Vi åkte till och med till Nässjö för derbymatchen, något som fortfarande, efter alla dessa år, känns. Nässjö vann med 8-0 och vi missade sista tåget hem, minns du Monica?
Ajajajajajaj.
När jag senare arbetade som sportjournalist så längtade jag alltid efter ett sådant gyllene ögonblick som när BoIS vann med 5-0. Kanske var det därför jag slutade efter fyra år.
För, det hände aldrig.
Nu behöver inte mina fötter frysa längre. Jag går aldrig på bandy mer.
BoIS är så långt, långt borta.