Att fortsätta räcka ut en hand

Regel: Vänner är för livet
Undantag: När vänskapen är ensidig

Ibland undrar jag över hur det kommer sig att jag har kvar just de vänner jag har. Jag har under årens lopp tappat några som betytt så mycket för mig. Jag är dock medveten om att i de flesta fallen (kanske till och med alla) beror det på hur jag har uppfört mig. Några har jag tanklöst nog dumpat på vägen, andra har jag varit för lat för att hålla kvar.

MEN, det finns också en annan kategori, den som gör ont och gnager på hjärtat. Det är vänner som jag uppskattar och fortsätter att räcka ut handen till - men där jag inte får något gensvar.

Ibland har det tagit tid men sedan har kontakten upprättats men några låter mig vandra i vänskapens limbo år efter år. Ingen näring, och min hand envisas med att fortsätta vara uträckt istället för att bara ge upp.

Jag har också varit på andra sidan, när någon har fortsatt att räcka mig handen, trots min lathet i att göra något tillbaka. Jag är så tacksam för dem och de vännerna värderar jag extra högt. De som brydde sig om mig, hela tiden, trots att jag inte gav något tillbaka under lång tid.

På Facebook addar en del vän efter vän och har skyhöga siffror. Hur många vänner kan man egentligen ha? Men det är helt sant, Facebook, precis som StayFriends, är ett sätt att behålla kontakten.

Det är en skön känsla att bli tillfrågad om att bli vän på Facebook. Det är en skön känsla att få ett brev, ett mejl, ett telefonsamtal från en vän. Och det är en skön känsla att göra samma sak själv. Vänner är oerhört värdefulla och det är värt det att räcka ut handen i snålvinden.

Ingen känner mig så väl som mina vänner från barndomstiden i Tranås. Men varje vän är värdefull för mig, för med dem har jag delat något av mig själv. De är en del av mitt liv.