När bara minnena är kvar

Regel: Man lever som om allt kommer att fortsätta på samma sätt
Undantag: När något oförutsett händer

Igår fick jag ett meddelande från Irland att en god vän till mig hade dött före helgen. Hon var mamma till en pojke i min Kristoffers klass och till en flicka i min Petras klass. Under tiden vi bodde i Irland fick vi se henne få diagnosen börstcancer och sedan behandlas två gånger och sedan jag återvände har jag ibland undrat hur det var med henne.

Nu vet jag. Det känns så sorgligt för barnen är forfarande små. Men det känns också sorgligt för hennes egen skull. Wendy var en stark kvinna på många sätt, effektiv och kärleksfull. Min son skulle säga att hon ordnade de bästa barnkalasen :)

En gång var vi båda föräldrar med på en klassresa och vi satt och pratade under resan. Hon gav mig tips på barnböcker och tack vare henne började jag läsa Artemis Fowl.

Jag saknar henne. Hennes vänner saknar henne. Hennes familj saknar henne. Ord är mycket tomma då. kanske är det därför jag en tid nu har vältrat mig i mitt förflutna, minne från barndomen, musik som får mig att minnas. För - i det förflutna lever de alla. I mina minnen finns de kvar. men, inte bara det. Det Wendy gjorde lever kvar. Det hon sa lever kvar. Hon har förändrat världen bara genom att finnas.