Fler barn än den som har barn

Regel: Det finns alltid plats för ett barn till
Undantag: Den som själv är ett barn har inte plats för någon annan

När jag var yngre och levde själv så var mina syskonbarn och mina vänners barn och barnen där jag arbetade så viktiga för mig. Jag tog med Jenny ut i skogen, lärde henne om hur hundar fungerar och att de inte är farliga. Jag hade Erica hos mig många helger och hon var med mig överallt där jag var, oftast tillsammans med sin hund Hedda. Evas lille Daniel som hade kolik (visade sig vara glutenintolerans) bar jag på armen och vyssjade till sömns när hans mamma var nere i tvättstugan och vilade sig frånb skriken. Jag var ute och gick i timmar med Kicki och hennes David. Ja, som liten skötte jag även min babykusin Eva när hon var på besök och det var jag som såg henne ta sina första steg.

Nu när jag själv har barn så är det en stor skillnad. Mina syskonbarn träffar jag knappt längre. Det var som om jag inte behövdes som ett extra knä när jag gifte mig och flyttade. Det är sorgligt. Men mina egna barn, mina vänners barn och mina barns vänner är en del av det jag kallar min familj. Jag ser när dem är glada, jag frågar för jag vill veta hur de mår, vad som händer.

Och, i morse undrade jag en stund om det fanns någon sådan vuxen när jag växte upp, någon som såg mig, pratade med mig, tog sig tid. Och visst fanns det, Karins föräldrar exempelvis som lät mig vara med när de kokade knäck i köket och rensade ut döda ägg från fågelburen, Mikaels föräldrar som lät mig komma med till sommarstället, precis som Annas föräldrar senare. Ylvas föräldrar som tyckte om att prata med mig, liksom Monicas föräldrar och Lenas föräldrar som höll ett vakande öga på mig eftersom de misstänkte att jag hade dåligt inflytande på deras barn.

Och senare, Ulricas föräldrar som blev mina vänner och nästan som mina egna föräldrar, Evas mamma som alltid pratade med mig som om jag var vuxen (ovanlig egenskap hos föräldrar).

Ja, visst fanns dem där. Jag är så tacksam för allt de gjorde för mig.