Tänk när släkt och vänner...

Regel: Den som har tillräckligt stor släkt har i alla fall någon som ställer upp
Undantag: När släkten är dysfunktionell och/eller ständiga familjegräl pågår

I sommar hörde jag författaren Philip Yancey tala om hur han till slut upptäckt att det fanns fördelar med att växa upp i en dysfunktionell familj - han hade oändliga källor att ösa ur när han skulle skriva.

Precis, eller hur? Min norrländska familj har alltid levt högt på skrönor om olika familjemedlemmar. Jag har aldrig varit helt säker på hur mycket är sant av det jag har hört, ofta är det lite á la HC Andersens hönsgård över berättelserna. Min morbrors inköp av mygghatt exempelvis, oerhört underhållande - men sann?

Ibland när mina barn vill att jag ska berätta om när jag var liten så hör jag själv hur osannolikt det låter. Är det för att jag inte kommer ihåg saker och ting korrekt? Eller, är vi bara en mycket udda familj?

På sätt och vis är det, precis som Tommy Hellsten skriver, som att växa upp med en flodhäst i vardagsrummet som alla ignorerar. Alla försöker att leva som om den inte finns där, men det gör den och den tar plats. Familjer där den ene föräldern är missbrukare av något slag förlorar enligt honom båda föräldrarna eftersom den andre föräldern måste ta hand om missbrukaren. Barnen blir därmed utan båda sina föräldrar. Han skriver själv att när han hörde detta beskrivas så kände han igen sig och det var en lättnad. Och när jag läste hans bok i min tur så upplevde jag samma igenkännlighet, samma lättnad. Någon annan har också varit med om det här!

Troligen är vi många som har vuxit upp på ett annorlunda sätt men vi tror alla att vi är annorlunda och att vi måste dölja detta till varje pris. Vi bär på skam, trots att vi inte hade gjort något. Vi bär på våra föräldrars skam och misslyckande. Och våra försök att dölja detta faktum gör att vi inte kan umgås med varandra i släkten.

Tills vi börjar att ta itu med detta, lyfter på locket och visar upp flodhästen. Mitt mål i livet är att vara förälder åt mina barn. På sikt hoppas jag att kunna vara en god syster, dotter, syskonbarn, kusin.

Då kommer mina barn att växa upp i ett normalare hem. De blir med andra ord kanske inte författare.