Hur jularna blir kortare ju äldre man blir

Regel: barndomens jular var evighetslånga
Undantag: de man inte minns

Det borde inte förvåna mig men ändå - av alla jular jag var med om som barn så är det bara några jag minns. De står ut i minnet på grund av något som hände bara just den julen - som när vi fick fulla grannar på besök utklädda till tomtar, eller när jag hade skakat på paketen och hört redan innan julklappsutdelningen hur det sa klirr i mitt paket, eller när jag fick ett målarset som var för svårt, eller första julen min brors gravida flickvän kom på besök, eller julen när min brors kompis Peter (som sedan körde ihjäl sig) kom förbi med massor av choklad- han hade bara önskat sig choklad i julklapp det året och som han åt och fes!

Dessutom kommer jag ihåg julen när en annan morbror än min vanliga kom på besök.

Det enda som upprepade sig och som jag ändå kommer ihåg är paketen från mormor med lovikka-vantar och yllesockar.

Men framförallt kommer jag ihåg hur långsamt tiden gick och hur mycket som hanns med innan jag gick och la mig med paketen bredvid sängen för att jag skulle se mina nya saker nästa morgon.

Nu däremot - swisch sa det och så var julen över. Därför kanske kliar det i mina händer att ta ner julsakerna- i dag.