Min dotter och Ola Salo

Regel: Idoler gör sig bäst på bild
Undantag: Fråga min dotter...

På 70-talet när jag och Anna träffades och försökte värva varandra till våra favoritband så var det mycket tal om våra idoler. Jag höll på Queen (efter att ha lämnat Sparks...) medan Anna var hängiven Status Quo. Vi lärde oss varandras sånger och jag vet fortfarande alldeles för mycket om Rick Parfitt, Annas fel!

Jag lärde mig deras sånger (Rocking all over the world), detaljer om deras liv men jag blev aldrig ett fan. Anna var lika kallsinnig mot Freddie Mercury, trots att detta hände under News of the World-åren.

Min dotter lät sig luras in i The Ark-kulten förra å¨ret. Mitt fel, jag berättade en massa om The Ark och sedan var det någon som gav henne en skiva (inte jag!) när hon fyllde år. Sedan kom Melodifestivalen och då föll hon som en fura. Och, slutligen, i dag såg hon Ola Salo på nära håll när han höll ett föredrag i Eskilstuna.

Besviken? Tydligen inte...

Avundsjuk jag?

Man vet att man är gammal när...

Regel: Man åldras bara på utsidan, insidan är sig skrämmande lik
Undantag: Nya färdigheter kan ibland göra skrämmande mycket motstånd

I går fick jag stryk av min dotter i ett text-spel på Facebook. Det var jag som fick henne biten på spelet, hon brukade titta över min axel och föreslå nya ord, så skapade hon ett eget konto, så började hon att spela och i går kom hon inte bara ifatt, men om.

Men vi har ett bra tag kvar inna vi når Elizabeth, hon får ibland dubbelt så många ord som vi. Vi spelar Text Twirl, Word Twist, Scramble och Path Words, de flesta av spelen är på engelska (min enda ursäkt)...

Ibalnd slår det helt slint, jag stirrar på bokstäverna jag fått men kan bara inte komma på de ord som jag kan bilda. Jag går då helt desperat in i "nonsens-mode" och trycker på bokstäver helt planlöst och hoppas de ska bilda ett ord jag inte själv kan. Ibland lyckas det men oftast inte.

Men ibland, oh ljuva stunder, får jag full pott och hinner på utsatt tid att fylla alla textfält, hitta alla ord som går att bilda.

Om jag lär mig något? Ja, att det finns ord jag inte har en aning om.
Om jag lär mig något mer? Att min dotter är bättre än jag ibland på det här.

Jag är så stolt!!!

Att prata med sina barn

Regel: Man pratar bäst med sina morföräldrar
Undantag: När man är ensam med sitt barn på litet utrymme

Jag kommer ihåg känslan av att plocka upp luren och ringa mormor. Eller, sitta i hennes kök vid ett besök i Kiruna och fråga saker eller låta henne berätta. Ibland kändes det som om hon gav mig tillbaka min tro på att vara en del av familjen, hon rätade ut frågetecken och var den felande länken för mig till mitt förflutna. Hon var inte orättvis men långmodig (vackert ord!).

När jag försöker prata med min mamma, ännu i denna dag, så är det som om jag aldrig riktigt når fram. Hon håller masken för mig, släpper bara fram en del av sig. Hon kan helt enkelt inte vara sig själv med mig men jag är mig själv med henne, visserligen ett något mer lättirriterat jag men ändå jag.

Och nu, när jag har barn, ja - jag inser att jag lider när de inte pratar med mig. Jag hungrar efter deras småprat, efter förtrolighet. Inga detaljer är för små för mina öron. Men mina tonåringar är så privata av sig, de vill bara inte berätta.

Utom, ja just det... Ensamma med mig i bilen så kan de prata. På riktigt. Där är jag deras mamma och de är mina barn. Människor på samma väg.

Underbart!