Att prata med sina barn

Regel: Man pratar bäst med sina morföräldrar
Undantag: När man är ensam med sitt barn på litet utrymme

Jag kommer ihåg känslan av att plocka upp luren och ringa mormor. Eller, sitta i hennes kök vid ett besök i Kiruna och fråga saker eller låta henne berätta. Ibland kändes det som om hon gav mig tillbaka min tro på att vara en del av familjen, hon rätade ut frågetecken och var den felande länken för mig till mitt förflutna. Hon var inte orättvis men långmodig (vackert ord!).

När jag försöker prata med min mamma, ännu i denna dag, så är det som om jag aldrig riktigt når fram. Hon håller masken för mig, släpper bara fram en del av sig. Hon kan helt enkelt inte vara sig själv med mig men jag är mig själv med henne, visserligen ett något mer lättirriterat jag men ändå jag.

Och nu, när jag har barn, ja - jag inser att jag lider när de inte pratar med mig. Jag hungrar efter deras småprat, efter förtrolighet. Inga detaljer är för små för mina öron. Men mina tonåringar är så privata av sig, de vill bara inte berätta.

Utom, ja just det... Ensamma med mig i bilen så kan de prata. På riktigt. Där är jag deras mamma och de är mina barn. Människor på samma väg.

Underbart!

Minnet av Tranås

Regel: Det är viktigt att veta om man är Taifare eller Boisare
Undantag: Om man inte kommer från Tranås

Det var den första frågan jag fick av de andra barnen när vi hade flyttat till Tranås.
- E du taifare elle boisare?
Jag hade precis landat i Småland efter en lycklig tid i Falköping och efter mer dimmiga minnen av Kristinehamn och Kiruna.
Jag sa det som lät bäst i mina öron:
- Boisare.
Jag hade valt rätt och blev omedelbart accepterad. Mina kommande år i Tranås, alla 13, påverkades av detta val. Nåja, nästan. Jag erkänner att jag själv spelade fotboll i Tranås nAIF och skrek mig hes på ett antal hockeymatcher i den nybyggda ishallen, och jag både sålde lotter och batongerade svarta vinbär för TAIF.
Men Bois, Bois var bandy på Bredstorp, inklusive den magiska natten när laget var tvunget att vinna med 5-0 för att ta sista platsen i Allsvenskan. Motståndarlaget skulle annars gå upp. Och med stelfrusna fötter såg vi ett av försvinnande få sportunder - för BoIS vann med 5-0 och Oball gjorde tre mål.
Och min granne och kompis pappa var lagledare för laget så vi fick följa laget så nära, så nära. Vi bredde smörgåsar när de träffades och sålde godis och korv när de tränade och spelade. Poppen köpte lakrits.
Vi åkte till och med till Nässjö för derbymatchen, något som fortfarande, efter alla dessa år, känns. Nässjö vann med 8-0 och vi missade sista tåget hem, minns du Monica?
Ajajajajajaj.
När jag senare arbetade som sportjournalist så längtade jag alltid efter ett sådant gyllene ögonblick som när BoIS vann med 5-0. Kanske var det därför jag slutade efter fyra år.
För, det hände aldrig.
Nu behöver inte mina fötter frysa längre. Jag går aldrig på bandy mer.
BoIS är så långt, långt borta.

Bilen fungerar - INTE

Regel: När du verkligen behöver en bil är det fel på båda två.
Undantag: När bilen inte startar har du någon som kan hjälpa dig.

Det börjar bli dags att byta bilx2. Den lilla bilen har en märklig vana att ibland inte gå och starta, den måste knuffas igång eftersom startmotorn hänger sig.
Den stora bilen skramlar när man kör. Det känns INTE bra. jag skulle vilja göra en riktig långkörarsemester - gärna upp till Kiruna - men det tar emot när bilen känns som om den kan lossna bit för bit på vägen upp.

Det är tur att besinen är så dyr att man inte har lust att köra :)

Tillbaka till mitt on-lineseminarium där jag ska examineras i muntlig ryska.