Regel: Du behöver inte läsa Proust för att bli influerad av honom
Undantag: Alzheimer kanske fungerar som ett undantag?
Han tog ett bett av Madeleinekakan och minnena av hans barndom bröt plötsligt fram, som om en väldig dammvägg hade brustit. Så lärde vi oss på gymnaiset om Marcel Proust och hans sju böcker i serien På spaning efter den tid som flytt.
Och gång på gång händer detta. Någon säger något, påminner mig om något och så helt plötsligt kommer minnet tillbaka. En diskussion jag hade, en dikt jag skrev, en roman jag skrev - i det här fallet skedde alltihop på SVF och nu när jag fått kontakt med folk igen via Facebook så träffar jag gamla vänner som plötsligt drar upp sådant jag hade glömt.
Jag som alltid sett mig själv som grå, trist och ganska jobbig upptäcker att folk kommer ihåg helt andra delar av mig. (De kanske i och för sig kommer ihåg det gråa, trista, jobbiga men då vill de knappast ha kontakt med mig)
För mig har det hjälpt till att få en mycket bredare bild av min uppväxt, kanske speciellt min tonårstid och fram till 25. Som när min kompis Kicki sa att jag alltid kunde allt i skolan. Så såg ju inte jag det. Eller när Johan på SVF påminde mig om den evighetslånga diskussionen, där jag drog in min boxer som stöd, och jag insåg att jag vågade både uttrycka och stå för en åsikt på den tiden.
Madeleinekakor är bra. Inte minst för självförtroendet!
Visar inlägg med etikett Facebook. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Facebook. Visa alla inlägg
torsdag 5 mars 2009
fredag 10 oktober 2008
Back to the future...eller att minnas
Regel: När du stöter på en gammal bekant står minnet stilla och hackar
Undantag: När bekantingen kan ge dig en ledtråd...då vaknar hjärnan till liv
Alla har väl någon gång antingenv varit den som säger, eller råkat ut för någon som säger, "Hej, minns du mig?".og.
De blanka ögonen borde vara svar nog...
Jag brukar försöka presentera mig lite kryptiskt eftersom jag tror att jag ska vara ihågkommen men ibland känner jag mig som någon slkiskig stalker som tar kontakt med folk som absolut inte vill kännas vid att de har känt mig för sisådär 25 år sedan.
Men, och nu får Facebook snart köpa reklamplats här, på Facebook får man ju ledtrådar. Man ser åldern (ibland), vilka orter, skolor, andra vänner - och då känner man igen folk. Häromdagen hittade jag en som jag bodde vägg i vägg med i en studentkorridor och han (inte jag) kom ihåg en lång diskussion vi haft om intelligens.
Sakta men säkert kom den diskussionen tillbaka och jag upptäckter att jag höll med mitt 20-åriga jag än, och han höll med sitt 18-åriga jag :)
De flesta kommer ihåg min boxer, det är som om vi är ett i minnet och det är kanske boxern som gör att jag blir ihågkommen.
Det är roligt att träffa på folk och ganska kravlöst när man chattar lite och slänger sig med några m inns du. Men inom mig vaknade en längtan efter att än en gång sitta så där avslappnat och våga prata, våga testa idéer. Jag inser hur många människor omkring mig som är sköra på ett eller annat sätt och hur jag därför inte tar ut svängarna igen.
Undantag: När bekantingen kan ge dig en ledtråd...då vaknar hjärnan till liv
Alla har väl någon gång antingenv varit den som säger, eller råkat ut för någon som säger, "Hej, minns du mig?".og.
De blanka ögonen borde vara svar nog...
Jag brukar försöka presentera mig lite kryptiskt eftersom jag tror att jag ska vara ihågkommen men ibland känner jag mig som någon slkiskig stalker som tar kontakt med folk som absolut inte vill kännas vid att de har känt mig för sisådär 25 år sedan.
Men, och nu får Facebook snart köpa reklamplats här, på Facebook får man ju ledtrådar. Man ser åldern (ibland), vilka orter, skolor, andra vänner - och då känner man igen folk. Häromdagen hittade jag en som jag bodde vägg i vägg med i en studentkorridor och han (inte jag) kom ihåg en lång diskussion vi haft om intelligens.
Sakta men säkert kom den diskussionen tillbaka och jag upptäckter att jag höll med mitt 20-åriga jag än, och han höll med sitt 18-åriga jag :)
De flesta kommer ihåg min boxer, det är som om vi är ett i minnet och det är kanske boxern som gör att jag blir ihågkommen.
Det är roligt att träffa på folk och ganska kravlöst när man chattar lite och slänger sig med några m inns du. Men inom mig vaknade en längtan efter att än en gång sitta så där avslappnat och våga prata, våga testa idéer. Jag inser hur många människor omkring mig som är sköra på ett eller annat sätt och hur jag därför inte tar ut svängarna igen.
lördag 4 oktober 2008
Höst betyder höststädning
Regel: När det blir oktober lugnar det ner sig och en ledig helg väntar oväntat
Undantag: När man har hus. Ostädad tomt? Javisst. Varsågod städa...
Egentligen var det inte ledigt i dag. Städdag i kyrkan. Städdag i lägenheten. Städdag i stugan. Uppgifter för min universitetskurs. Lite papperarbete för fiman. Men jag kände mig ledig. Jag började så fint med kaffe på sängen och så några timmar översättning varvat med Facebook. Så städade jag i storstugan, dammsög. Torkade. Plockade in leksaker från uteplatsen. Åt lunch.
Sedan tog jag en sväng ut på tomten. STORT MISSTAG.
Fyra timmar senare är jag tillbaka vid datorn. Mycket kvar att skriva. Min lediga kväll är helt borta. Men ute är det fint. Cyklarna står under tak. Skräpet är på ett ställe. Nedfallna äpplen är inplockade så rådjuren får lång näsa i natt. Min söderplockade säng är också under tak och bräderna som blivit blöta o sura står och torkar - under tak. Sommarleksaker står i sommarduschen. Solstolar borta. Gamla sönderregnade broschyrer ligger nu i soporna.
Känns så skönt! Det bor kanske en liten bonde i mig trots allt.
Kom an nu vinter!
Undantag: När man har hus. Ostädad tomt? Javisst. Varsågod städa...
Egentligen var det inte ledigt i dag. Städdag i kyrkan. Städdag i lägenheten. Städdag i stugan. Uppgifter för min universitetskurs. Lite papperarbete för fiman. Men jag kände mig ledig. Jag började så fint med kaffe på sängen och så några timmar översättning varvat med Facebook. Så städade jag i storstugan, dammsög. Torkade. Plockade in leksaker från uteplatsen. Åt lunch.
Sedan tog jag en sväng ut på tomten. STORT MISSTAG.
Fyra timmar senare är jag tillbaka vid datorn. Mycket kvar att skriva. Min lediga kväll är helt borta. Men ute är det fint. Cyklarna står under tak. Skräpet är på ett ställe. Nedfallna äpplen är inplockade så rådjuren får lång näsa i natt. Min söderplockade säng är också under tak och bräderna som blivit blöta o sura står och torkar - under tak. Sommarleksaker står i sommarduschen. Solstolar borta. Gamla sönderregnade broschyrer ligger nu i soporna.
Känns så skönt! Det bor kanske en liten bonde i mig trots allt.
Kom an nu vinter!
fredag 5 september 2008
Man vet att man är gammal när...
Regel: Man åldras bara på utsidan, insidan är sig skrämmande lik
Undantag: Nya färdigheter kan ibland göra skrämmande mycket motstånd
I går fick jag stryk av min dotter i ett text-spel på Facebook. Det var jag som fick henne biten på spelet, hon brukade titta över min axel och föreslå nya ord, så skapade hon ett eget konto, så började hon att spela och i går kom hon inte bara ifatt, men om.
Men vi har ett bra tag kvar inna vi når Elizabeth, hon får ibland dubbelt så många ord som vi. Vi spelar Text Twirl, Word Twist, Scramble och Path Words, de flesta av spelen är på engelska (min enda ursäkt)...
Ibalnd slår det helt slint, jag stirrar på bokstäverna jag fått men kan bara inte komma på de ord som jag kan bilda. Jag går då helt desperat in i "nonsens-mode" och trycker på bokstäver helt planlöst och hoppas de ska bilda ett ord jag inte själv kan. Ibland lyckas det men oftast inte.
Men ibland, oh ljuva stunder, får jag full pott och hinner på utsatt tid att fylla alla textfält, hitta alla ord som går att bilda.
Om jag lär mig något? Ja, att det finns ord jag inte har en aning om.
Om jag lär mig något mer? Att min dotter är bättre än jag ibland på det här.
Jag är så stolt!!!
Undantag: Nya färdigheter kan ibland göra skrämmande mycket motstånd
I går fick jag stryk av min dotter i ett text-spel på Facebook. Det var jag som fick henne biten på spelet, hon brukade titta över min axel och föreslå nya ord, så skapade hon ett eget konto, så började hon att spela och i går kom hon inte bara ifatt, men om.
Men vi har ett bra tag kvar inna vi når Elizabeth, hon får ibland dubbelt så många ord som vi. Vi spelar Text Twirl, Word Twist, Scramble och Path Words, de flesta av spelen är på engelska (min enda ursäkt)...
Ibalnd slår det helt slint, jag stirrar på bokstäverna jag fått men kan bara inte komma på de ord som jag kan bilda. Jag går då helt desperat in i "nonsens-mode" och trycker på bokstäver helt planlöst och hoppas de ska bilda ett ord jag inte själv kan. Ibland lyckas det men oftast inte.
Men ibland, oh ljuva stunder, får jag full pott och hinner på utsatt tid att fylla alla textfält, hitta alla ord som går att bilda.
Om jag lär mig något? Ja, att det finns ord jag inte har en aning om.
Om jag lär mig något mer? Att min dotter är bättre än jag ibland på det här.
Jag är så stolt!!!
söndag 17 augusti 2008
Att fortsätta räcka ut en hand
Regel: Vänner är för livet
Undantag: När vänskapen är ensidig
Ibland undrar jag över hur det kommer sig att jag har kvar just de vänner jag har. Jag har under årens lopp tappat några som betytt så mycket för mig. Jag är dock medveten om att i de flesta fallen (kanske till och med alla) beror det på hur jag har uppfört mig. Några har jag tanklöst nog dumpat på vägen, andra har jag varit för lat för att hålla kvar.
MEN, det finns också en annan kategori, den som gör ont och gnager på hjärtat. Det är vänner som jag uppskattar och fortsätter att räcka ut handen till - men där jag inte får något gensvar.
Ibland har det tagit tid men sedan har kontakten upprättats men några låter mig vandra i vänskapens limbo år efter år. Ingen näring, och min hand envisas med att fortsätta vara uträckt istället för att bara ge upp.
Jag har också varit på andra sidan, när någon har fortsatt att räcka mig handen, trots min lathet i att göra något tillbaka. Jag är så tacksam för dem och de vännerna värderar jag extra högt. De som brydde sig om mig, hela tiden, trots att jag inte gav något tillbaka under lång tid.
På Facebook addar en del vän efter vän och har skyhöga siffror. Hur många vänner kan man egentligen ha? Men det är helt sant, Facebook, precis som StayFriends, är ett sätt att behålla kontakten.
Det är en skön känsla att bli tillfrågad om att bli vän på Facebook. Det är en skön känsla att få ett brev, ett mejl, ett telefonsamtal från en vän. Och det är en skön känsla att göra samma sak själv. Vänner är oerhört värdefulla och det är värt det att räcka ut handen i snålvinden.
Ingen känner mig så väl som mina vänner från barndomstiden i Tranås. Men varje vän är värdefull för mig, för med dem har jag delat något av mig själv. De är en del av mitt liv.
Undantag: När vänskapen är ensidig
Ibland undrar jag över hur det kommer sig att jag har kvar just de vänner jag har. Jag har under årens lopp tappat några som betytt så mycket för mig. Jag är dock medveten om att i de flesta fallen (kanske till och med alla) beror det på hur jag har uppfört mig. Några har jag tanklöst nog dumpat på vägen, andra har jag varit för lat för att hålla kvar.
MEN, det finns också en annan kategori, den som gör ont och gnager på hjärtat. Det är vänner som jag uppskattar och fortsätter att räcka ut handen till - men där jag inte får något gensvar.
Ibland har det tagit tid men sedan har kontakten upprättats men några låter mig vandra i vänskapens limbo år efter år. Ingen näring, och min hand envisas med att fortsätta vara uträckt istället för att bara ge upp.
Jag har också varit på andra sidan, när någon har fortsatt att räcka mig handen, trots min lathet i att göra något tillbaka. Jag är så tacksam för dem och de vännerna värderar jag extra högt. De som brydde sig om mig, hela tiden, trots att jag inte gav något tillbaka under lång tid.
På Facebook addar en del vän efter vän och har skyhöga siffror. Hur många vänner kan man egentligen ha? Men det är helt sant, Facebook, precis som StayFriends, är ett sätt att behålla kontakten.
Det är en skön känsla att bli tillfrågad om att bli vän på Facebook. Det är en skön känsla att få ett brev, ett mejl, ett telefonsamtal från en vän. Och det är en skön känsla att göra samma sak själv. Vänner är oerhört värdefulla och det är värt det att räcka ut handen i snålvinden.
Ingen känner mig så väl som mina vänner från barndomstiden i Tranås. Men varje vän är värdefull för mig, för med dem har jag delat något av mig själv. De är en del av mitt liv.
torsdag 7 augusti 2008
Facebook och världen
Regel: På Internet gäller andra regler
Undantag: När någon inte förstår det och använder det emot dig
Jag håller på och bygger ett riddarrike på Internet, nämligen på Facebook. Först förstod jag inget men sedan fick jag hjälp av Tapani som rekryterade mig. Han gav mig till och med guld att bygga för! (Internet-guld...). Sedan visade det sig att jag betalade till honom hela tiden, eftersom han rekryterat mig :). Så nu tjänar jag pengar åt honom - och åt mig själv.
Visst är det märkligt hur mycket roligt du kan ha via Internet, hur du pratar med folk som du annars inte skulle ha kontakt med. Jag har några gånger kommit riktigt nära folk, en gång för nära när jag tvingades bryta kontakten eftersom min internetkompis plötsligt ändrade reglerna och blev otrevlig när jag backade ur. Det gjorde mig mer försiktig. Men fördelen med Facebook är att du väljer vilka du vill umgås med. Du kan ju tacka nej när de skickar en inbjudan att bli vän.
Men visst känns det när någon du känner sådär inte säger ja till att bli vän med dig. Jag har kommit på mig själv med att börja undra varför de inte svarar ja. Ingen har sagt nej, de bara lägger min förfrågan åt sidan och gör inget åt den. Själv har jag nog svarat ja till alla, även de jag blev förvånad av hörde av sig.
Jag gillar annars StayFriends eftersom man kan söka på hela skolor där. Enda problemet, visst känns det igen, är att komma ihåg användarnamn och lösenord till alla dessa sajter.
Undantag: När någon inte förstår det och använder det emot dig
Jag håller på och bygger ett riddarrike på Internet, nämligen på Facebook. Först förstod jag inget men sedan fick jag hjälp av Tapani som rekryterade mig. Han gav mig till och med guld att bygga för! (Internet-guld...). Sedan visade det sig att jag betalade till honom hela tiden, eftersom han rekryterat mig :). Så nu tjänar jag pengar åt honom - och åt mig själv.
Visst är det märkligt hur mycket roligt du kan ha via Internet, hur du pratar med folk som du annars inte skulle ha kontakt med. Jag har några gånger kommit riktigt nära folk, en gång för nära när jag tvingades bryta kontakten eftersom min internetkompis plötsligt ändrade reglerna och blev otrevlig när jag backade ur. Det gjorde mig mer försiktig. Men fördelen med Facebook är att du väljer vilka du vill umgås med. Du kan ju tacka nej när de skickar en inbjudan att bli vän.
Men visst känns det när någon du känner sådär inte säger ja till att bli vän med dig. Jag har kommit på mig själv med att börja undra varför de inte svarar ja. Ingen har sagt nej, de bara lägger min förfrågan åt sidan och gör inget åt den. Själv har jag nog svarat ja till alla, även de jag blev förvånad av hörde av sig.
Jag gillar annars StayFriends eftersom man kan söka på hela skolor där. Enda problemet, visst känns det igen, är att komma ihåg användarnamn och lösenord till alla dessa sajter.
söndag 3 augusti 2008
Arbetskompisar som vänner
Regel: Dina arbetskompisar behåller du så länge du behåller arbetet
Undantag: Om båda är överrens varar vänskapen
I veckan fick jag ett avskedsmejl från en gammal arbetskompis på Tranware i Dublin. Det är tre år sedan vi sist arbetade ihop och nu skickade han ett allmänt mejl eftersomn det var sista dagen på jobbet. För den som har använt sin arbetsmejl som personlig mejl är det ett måste, annars har man ingen mejladress som fungerar längre. Dessutom tipsade han om sitt Facebook-konto.
Och då slog det mig hur få arbetskompisar som jag har behållit kontakten med. Och ännu märkligare är att det är fler från Irland än från Sverige fastän arbetstiden i Irland relativt sett varit en bråkdel av den svenska arbetstiden.
Varför? I min adressbok har jag bara en riktig svensk arbetskompis, samt några adresser till arbetskompisar som jag kan höra av mig till med mycket ojämna mellanrum. Men, jag har flera irländska. Mystiskt. Men de som jag håller kontakten med trots att tiden går och jag flyttar och byter jobb - det är skolkompisar.
Lite sorgligt är det. "Jag tänker på dem ibland, all den kärlek jag aldrig vann, bara för att jag inte hann, och aldrig våga" låter sången av Peter Lundblad (han med Ta mig till havet). Lite omskrivet kan jag säga att jag tänker på dem ibland, de jag tillbringade orimligt mycket tid med men nu är bara borta. Som Magnus, Jan-Olov, Raina, Helena och de andra på Östgöten. Eller mina "motståndare" på Corren: Rooney inte minst. Men sedan är det andra jag kan se framför mig men glömt namnet på. Som alla från Tranås, utom Brita Lundblad, hennes namn sticker. Och de i Fagersta; Gunilla, Li och de andra. Och från Stockholm: Anders Axklo inte minst men också Danne och Peter.
Nåja, när jag började med Facebook upptäckte jag att för en gång skull var det det omvända, jag fick ett mejl från "Irre" som ville adda mig. Jag känner tre Irre max men vilken var detta. Naturligtvis, min gamla kompis från Gotland! Hon letade upp mig och jag blev jätteglad. Nu blir jag med jämna mellanrum utmanad till märkliga tävlingar där Irre för det mesta avgår som segrare.
Det är gott med vänner. Men gamla vänner har en speciell must och smak. Jag skulle kanske inte dra jämförelsen med vin men väl med ett Åkeröträd. Det tar tid innan frukten kommer men då blir den desto godare.
Mums.
Undantag: Om båda är överrens varar vänskapen
I veckan fick jag ett avskedsmejl från en gammal arbetskompis på Tranware i Dublin. Det är tre år sedan vi sist arbetade ihop och nu skickade han ett allmänt mejl eftersomn det var sista dagen på jobbet. För den som har använt sin arbetsmejl som personlig mejl är det ett måste, annars har man ingen mejladress som fungerar längre. Dessutom tipsade han om sitt Facebook-konto.
Och då slog det mig hur få arbetskompisar som jag har behållit kontakten med. Och ännu märkligare är att det är fler från Irland än från Sverige fastän arbetstiden i Irland relativt sett varit en bråkdel av den svenska arbetstiden.
Varför? I min adressbok har jag bara en riktig svensk arbetskompis, samt några adresser till arbetskompisar som jag kan höra av mig till med mycket ojämna mellanrum. Men, jag har flera irländska. Mystiskt. Men de som jag håller kontakten med trots att tiden går och jag flyttar och byter jobb - det är skolkompisar.
Lite sorgligt är det. "Jag tänker på dem ibland, all den kärlek jag aldrig vann, bara för att jag inte hann, och aldrig våga" låter sången av Peter Lundblad (han med Ta mig till havet). Lite omskrivet kan jag säga att jag tänker på dem ibland, de jag tillbringade orimligt mycket tid med men nu är bara borta. Som Magnus, Jan-Olov, Raina, Helena och de andra på Östgöten. Eller mina "motståndare" på Corren: Rooney inte minst. Men sedan är det andra jag kan se framför mig men glömt namnet på. Som alla från Tranås, utom Brita Lundblad, hennes namn sticker. Och de i Fagersta; Gunilla, Li och de andra. Och från Stockholm: Anders Axklo inte minst men också Danne och Peter.
Nåja, när jag började med Facebook upptäckte jag att för en gång skull var det det omvända, jag fick ett mejl från "Irre" som ville adda mig. Jag känner tre Irre max men vilken var detta. Naturligtvis, min gamla kompis från Gotland! Hon letade upp mig och jag blev jätteglad. Nu blir jag med jämna mellanrum utmanad till märkliga tävlingar där Irre för det mesta avgår som segrare.
Det är gott med vänner. Men gamla vänner har en speciell must och smak. Jag skulle kanske inte dra jämförelsen med vin men väl med ett Åkeröträd. Det tar tid innan frukten kommer men då blir den desto godare.
Mums.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
