Tillbaka från dimman

Regel: November är ingen höjdare
Undantag: Fredagen den 13

November brukar alltid vara mörk, slaskig och allmänt tråkig. Min brors gamle mellanstadielärare kallade veckorna i oktober och november för oxveckorna och det ger en rättvis bild av sinnesstämningen så här före jul. Han föreslog också att de skulle göra något roligt för att ta udden av tristessen.

Jag har just haft det precis så där tröstlöst och tråkigt: flera stora jobb är på is på grund av den allmänna nedgången och jag drabbades förstås. Andra jobb där jag har lämnat offert har gått till andra och jag säger bara det - det är otroligt hur lite en del är beredda att jobba för. Kvalitetstänkandet verkar vara grymt underskattat i branschen just nu. Ja, jag vet...surt sa räven...(jag är ju inte på något sätt bland de dyrare i branschen och de tycker kanske att jag underfakturerar...)

Men, för att för alltid göra november i alla fall lite gladare så födde jag ett år barn just i november och tro det eller ej - det fungerar. Varje år kommer jag ihåg precis hur det kändes, oron, värkarna, smärtan och glädjen. Varje år återkommer glädjen den 13 november. Min dotter föddes dessutom på fredagen den 13 vilket gör den dagen till min lyckodag.

Barn är den bästa medicinen. Hundar är också bra men barn lever längre och hittar på så mycket mer och dessutom växer de upp till sköna människor.

När dörren stängs...öppnas ett fönster

Regel: En stängd dörr betyder att jag är säker
Undantag: ...om det inte är min pappa på andra sidan...

Jag var på ett föredrag med en tjej som hette Nasrin igår. Hon berättade hur hotad hon blivit i sin familj och mycket gammalt kom upp till ytan. Jag har berättat för mina barn en del, delvis för att jag vill att de ska förstå hur det också kan vara. Alla har det inte som dom.

Men det som fortfarande skrämmer mig mest var när jag kommer ihåg hur jag av någon anledning flydde för pappas raseri och hann in på mitt rum och låste dörren. Men eftersom han är den han är så lämnade han det inte där och då utan istället började han att slå ut bultarna i dörren. han kunde inte låta mig komma undan för då skulle jag ha vunnit.

Jag satt där inne och hörde honom skrika. Säker, men bara för en liten ti till. Någon gång försökte jag hoppa ut genom fönstret medan han höll på, för att springa iväg och gömma mig men han höll öronen uppe och var ikapp innan jag hann tillräckligt långt bort.

Jag förlorade alltid. En gång tog de, mamma och pappa, hjälp av socialtjänsten och polisen. Jag och min syster hade samlat ihop pengar för att åka till Stockholm en lovdag. Vi åkte alltid när vi hade fått ihop pengar efter att ha sålt Avon eller tidningar eller något annat. Men den här dagen ville de inte att vi skulle åka, jag vet fortfarande inte varför men troligen var det bara ett sätt att bestämma, det fanns ingen anledning egentligen att säga nej.

På Stockholms central fick poliserna tag i oss. Vi satt på Maria Poliklinik och väntade, precis som jag väntat så många gånger i mitt låsta rum på att pappa skulle få upp dörren. Den här gången väntade vi på att han skulle komma fram efter att ha kört tre timmar från Tranås.

Jag satt i fönstret och funderade på att hoppa men fem våningar var för högt. Jag drog i min slips och undrade om jag kunde göra det den vägen. Men det fungerade inte. Min syster blev dessutom så rädd. Jag var utan utväg. Ett offer. Och så rädd att jag till slut sa till att han skulle bli vanisinnig och slå oss när han kom. Sedan blev jag inkallad till ett möte där de försäkrade att de hade pratat med min pappa och han förstod att det var fel att slå barn. Och så åkte vi hem.

Tror ni att det var sista gången? Nej. Och jag tål fortfarande inte höjda röster och vrede. Och när jag blir arg på mina barn så finns det ett så tvingande behov att visa dem att jag älskar dem mitt ilskan över det de har gjort.

Verklig kärlek fördriver all fruktan.

Kläder och skor, skor och kläder

Regel: Antalet skor multipliceras med antalet personer som bor på stället
Undantag: Växande barn multipliceras med 10...

Städgalenskapen breder ut sig...som ensamstående brukade jag inte bara flytta alla möbler, fälla ut alla element, öppna alla fönster - jag bonade dessutom alla golven, både parkett och plastgolv.

Sedan barnen kom har städningen varit nedprioriterad och mest inträffat i samband med stora besök eller jul, annars har jag varit ett steg försent till allt. Tvätten är sorterad när det är dags för nästa jättelass! Det är typ alltid dags att gå ut med maxat antal kassar för sopsortering.

Men nu när barnen är stora känns det som om jag snart är tillbaka i ett mer välorganiserat liv. Nästa stora steg den här veckan är att ta itu med kläd- och skoberget. Jag har tappat räkningen för länge sedan på antalet skor jag köper hem och aldrig används innan jag drar fram dem när barnen vill ha nya. Nå, varför använder du inte dem här? undrar jag varpå barnet tar på, grimaserar illa och svarar: "De är för små". Nu ja!

Så nu ska alla skor med öppningar på fel ställen slängas och alla för små, men aldrig använda, skor ges till second hand. Mitt enda problem är linje tre. För, vad gör man egentligen med obekväma skor? Slänger? Skor som är helt ok? Eller, ger bort? Skor som klämmer? Hm. Vi sorterare har alltid intressanta val att fundera på över en kopp kaffe.

Fler barn än den som har barn

Regel: Det finns alltid plats för ett barn till
Undantag: Den som själv är ett barn har inte plats för någon annan

När jag var yngre och levde själv så var mina syskonbarn och mina vänners barn och barnen där jag arbetade så viktiga för mig. Jag tog med Jenny ut i skogen, lärde henne om hur hundar fungerar och att de inte är farliga. Jag hade Erica hos mig många helger och hon var med mig överallt där jag var, oftast tillsammans med sin hund Hedda. Evas lille Daniel som hade kolik (visade sig vara glutenintolerans) bar jag på armen och vyssjade till sömns när hans mamma var nere i tvättstugan och vilade sig frånb skriken. Jag var ute och gick i timmar med Kicki och hennes David. Ja, som liten skötte jag även min babykusin Eva när hon var på besök och det var jag som såg henne ta sina första steg.

Nu när jag själv har barn så är det en stor skillnad. Mina syskonbarn träffar jag knappt längre. Det var som om jag inte behövdes som ett extra knä när jag gifte mig och flyttade. Det är sorgligt. Men mina egna barn, mina vänners barn och mina barns vänner är en del av det jag kallar min familj. Jag ser när dem är glada, jag frågar för jag vill veta hur de mår, vad som händer.

Och, i morse undrade jag en stund om det fanns någon sådan vuxen när jag växte upp, någon som såg mig, pratade med mig, tog sig tid. Och visst fanns det, Karins föräldrar exempelvis som lät mig vara med när de kokade knäck i köket och rensade ut döda ägg från fågelburen, Mikaels föräldrar som lät mig komma med till sommarstället, precis som Annas föräldrar senare. Ylvas föräldrar som tyckte om att prata med mig, liksom Monicas föräldrar och Lenas föräldrar som höll ett vakande öga på mig eftersom de misstänkte att jag hade dåligt inflytande på deras barn.

Och senare, Ulricas föräldrar som blev mina vänner och nästan som mina egna föräldrar, Evas mamma som alltid pratade med mig som om jag var vuxen (ovanlig egenskap hos föräldrar).

Ja, visst fanns dem där. Jag är så tacksam för allt de gjorde för mig.

När en ilsken hund biter en i benet när man kommer hem efter en jobbig dag

Regel: En tuff dag på jobbet tar i alla fall slut till slut
Undantag: ...om man inte har barn för då är de också på dåligt humör när man kommer hem

Det har varit en SÅDAN DÄR dag på jobbet. Som alla vet är det för det mesta solsken och regnbågar, glitter och glädje - men ibland, ibland är det inte riktigt så jag beskriver min arbetsdag.

Ett program som jag använder för att hålla kontakten med en uppdragsbank har gått upp och ner som en jojo hela dagen.
Sedan kommer ett fint frilanserbjudande där det bara finns ett villkor- som jag inte uppfyller.
Och tillråga på allt så har jag försökt att logga ärenden utan att det har gått fram.

Men, arbetsdagen är i alla fall bara så lång. Jag har hunnnit dricka kaffe och kan, något sammanbitet men ändå, glädja mig över många som fått hjälp och gått lyckliga bort. Det är bara det att då, när jag släpar mig hem och öppnar dörren så väntar arga barn på mig. Orättvisor som ska klaras ut, mat som önskas, sopor som inte sorterats, skor som inte finns på skohyllan, jackor som inte hänger på sina krokar och min arbetsdator fullusad med spel.

Som jag sa till min son, det sista jag behöver just nu är en arg hund som biter mig i benet. nej, nu ska jag vila lite, försöka dra ett djupt andetag, läsa ett kapitel till i Exit Music, Rebus sista fall, innan det är dags att städa ikväll.

Arga hundar- snälla, backa. Den här kvinnan behöver
PEACE & QUIET!