60-talisternas grammofonbehandling

Regel: En skiva du tycker om spelar du ofta
Undantag: Om du inte har någoin skiva du tycker om men har en ny grammofon...så spelar du vad du har

Vi som är födda på 60-talet växte upp med en helt annan teknologi. Bara grammofonspelaren, ofta var den första en liten låda med högtalare i locket. Det var alltid lite vanskligt att spela 45:or för ofta hade jag i alla fall tappat bort mittenknoppen som höll skivorna på plats. En del 45:or hade en mittpunkt men de flesta hade ett hål bara och därför behövde man en egen mittknopp att sätta dit. den såg ut som en mycket liten ihålig puck ochvar ofta svart. Om man inte hade en sådan och skivan saknade mittpunkt så fick man chansa och sätta skivan på plats ändå - då kunde det låta lite hur som helst.

Min bror fick en grammofon och 50 stycken 45:or i Falköping. de flesta av skivorna var så usla. Jag tror att jag spelade igenom alla en regnig dag när han var i skolan och de flesta gick inte att lyssna till ens en gång. men, det fanns några bra. Gary Glitter, innan han blev känd som pedofil, hade My gang som var helt suverän. Neil Diamon hade Cracklin Rose och så hade min bror också Yellow River.

Sedan köpte någon Vi flytt int. Sedan var det bara den som spelades. Jag vet att Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula enbart spelar Elvis först och sedan beatles, här också bara en skiva om och om igen, men vi hade varken Elvis eller Beatles (skivor var dyra på den här tiden också) utan vi hade Vi flytt int, alla norrlänningars favoritslagdänga. När skivan var slut, åkte den på igen, och igen, och igen. år ut och år in tills pappa fick ett vansinnesutbrott, stormade in och knäckte den.

Sedan kom kassettbandspelaren in och jag lärde mig att ställa den framför grammofonen och spela in mina favoriter. det gällde att ha favoriterna först på bandet så att de var lätta att hitta. Bara spela tillbaka bandet till början och så Play.

Jag har så härliga minnen av mina skivor, som min första LP Soundtrack från Sound of Music, eller min mest spelade 45:a (efter att Vi flytt int försvann) Puff en pappersdrake med Jan Malmsjö...

Min moster förbarmade sig över oss och skickade Djungelboken och så fick vi Emil i Lönneberga på LP. De kan jag fortfarande utantill.

Så, att ha ett begränsat musikurval var bra på många sätt. Jag fick del av en sångskatt och jag fick njuta av sorgliga sångupplevelser som Puff en pappersdrake...

Sedan upptäckte jag Pekka Langer och Svensktoppen och då vidgade sig världen, sedan kom de häftiga popprogrammen och sedan PUNKEN.

och nu, nu är jag tillbaka hos Povel Ramel och smöriga svensktoppar...

En Sång En Gång...och intertextualitet

Regel: De flesta av minnena försvinner med tiden
Undantag: När de väcks till liv av en en sång, en doft...

När jag gick en kurs nyligen där vi läste Mikael Nimeis Populärmusik i Vittula så hävdade jag att smärtan när han fastnar med tungan på berget i Nepal är hans Madeleine-kaka. Jag gjorde där en så kallad intertextuell koppling till Marcel Proust och hans maratonmemoarer På Spaning Efter Den Tid Som Flytt.

När jag gick på gymnasiet höll vår svensklärare på att tjata om Proust men jag har bara läst om verket, inte själva böckerna (sju långa böcker...) trots att jag läser mycket och ofta, för mycket och för ofta enligt min man ibland.

Men på samma sätt som hans Madeleinekaka plötsligt väckte det förflutna till liv hos honom, på samma sätt kan vissa sånger återskapa ett visst ögonblick för mig. Som sången Lyckliga gatan du finns inte mer. Den spelades på radion när vi flyttade från Falköping. Vi satt tysta eftersom det var så spänt mellan mamma och pappa. Pappa hade tagit nytt jobb och köpt hus - tydligen utan att mamma visste om det. Nu skulle vi flytta från våra vänner - flytta igen kanske jag ska säga för jag, som var fem år, var nu på väg mot min fjärde bostad i min fjärde stad.

För mig var Falköping min lyckliga gata som nu togs ifrån mig. Min första bästis, Katarina Öberg, var kvar men jag var tvungen att lämna.

Visst, sången i sig är sorglig men det är kopplingen till vår flytt som ger den ett extra djup för mig. Samma sak hände när jag hörde Uno Svenningssons Under Ytan i samband med min brors död. fast jag mig veterligen inte har hört den i samband med min bror när han levde så var det en viss fras med en viss intensitet som sa allt om min bror. Han blev så levande för mig när jag hörde sången och den hjälpte mig att sörja.