Vikten av att synas - bli uppvaktad

Regel: Det är roligt att få post
Undantag: När man beställt något man inte längre har råd med (och som man helt glömt bort dessutom)

Det sorgligaste minnet av alla kring pappas död var det som finns kvar än - hans saker. Garderob efter garderob, låda efter låda, skåp efter skåp hittade vi paket, de flest ouppackade och de flesta definitivt oanvända. Det var många premier för prenumerationer, det var också extraerbjudanden, som Ellos billiga skjortor som hängde på rad- oanvända. Det var påslakan, hushållsapparater. Och så var det tipsvinster, korsordsvinster.

Odh det sorgliga var att se hur han satt där och fyllde i sina uppgifter för att få premierna, för att beställa extraerbjudandena och sedan gå och hämta sina paket eller få dem i brevlådan. Det var den biten han älskade - paket behövde han ju inte så de kom in i ett skåp och när ett var fullt började han på nästa.

Det sorgliga är att det gällde inte bara honom. Jag har släktingar och vänner som kan berätta om precis samma sak. Detta samlande, dessa lådor på lådor på lådor. Och allt vad de har kostat! Och - till ingen glädje för sin mottagare.

När pappa fortfarande mådde bra så dök dessa saker ofta upp som kanske inte speciellt uppskattade presenter på födelsedagar eller till jul. De var bara saker han fått, inget specialinköpt för just mig, och därför skavde de nästan lite i mina skåp.

Nu skaver mitt arv ännu mer för jag kan inte använda död mans kryddställ eller död mans knivar utan att minnas och sörja pappa.

Om han ändå ägnat mer tid åt att skriva brev istället för att fylla i korsord och kuponger. Om han ägnat mer pengar åt att åka och hälsa på folk, ringa! Istället gick det åt Fyrklövern, Året Runt och alla dessa tidingar och postorderföretag.

Jag önskar att pappa hade fått dö lycklig i mitten av sin familj men han dog ensam i mitten av sina erbjudanden. Det är lätt att missa det som är viktigast i livet och allför lätt att fylla i en kupong istället för att ta kontakt med en levande människa.

Hur man får tvättstugerutiner

Regel: Det som är smutsigt återfinns i tvättkorgen
Undantag: Finns för många undantag!!!

En vacker dag kommer alla i familjen att ha fostrats till full kunskap om hur tvätt fungerar. Det är komplicerat men här följer grundordningen.
1) Kläderna är rena eller smutsiga?
Svar: Ren - behåll på. Svar: Smutsig - gå till nummer två.
2) Kläderna är smutsiga - ta av dem.
3) Bär de smutsiga kläderna till tvättkorgen.
4) Tvätta kläderna i tvättmaskinen ihop med tvätt av samma kulör och samma tvättgrad.
5) Ta ut kläderna ur tvättmaskinen.
6) Torka kläderna.
7) Häng in kläderna i garderoben eller vik dem i lådan.

Det svåra verkar vara punkt ett och två. Längre verkar de flesta aldrig komma utan tvärtom det är där de stannar. Ett tips för den som velar på nummer ett - Fläckar=smuts!!! Lukt= smuts!!! Hål= soporna (ja, var ärlig! Blir de någonsin lagade?).
Punkt två däremot - det finns ingen brist på fantasi där! I garderoben, under sängen, under kudden (min sons strumpor sov där när de blev för skitiga för att vara på fötterna - av anledning jag fortfarande inte förstår. De kan också ligga i soffan, under soffan, inne i soffan...Ja nästan var som helst utom i tvättkorgen fär när allt där är tvättat saknar fortfarande kläder.

Ett lika stort mysterium som den försvunnan matchande strumpan...tills man går in i barnens rum och se, där ligger de smutsiga kläderna kvar i nätta högar!!!

Gissa om jag tvättade i går och i dag?

Piggelunkens gurka

Regel: Igelkottar är populära besökare
Undantag: ...när man har hungriga barn

När vi först flyttade til Tranås bodde vi i ett område en bit utanför stan. Vi var nya i stan, kände inga och vi hade flyttat från lägenhet i ett höghus till egen villa med skog i närheten. Ganska snart hittade vår första vän hem till oss. Vi kallade honom (?) Piggelunken eftersom det var en igelkott.

Allt skull nog ha varit frid och fröjd om inte mamma råkat ut för en av sina depressioner. Mina bröder klarade sig, de gick till skolan men jag och min lillasyster fick vara hemma, dvs långt borta från mamma för att inte störa och också långt borta från mat.

En gång gick vi på järnvägen men gjorde misstaget att berätta det för mamma som låste in oss på rummet.

Ja jag vet, det låter som Den Illustrerade Mamman av Jacqueline Wilson!

Vi blev tillsagda att det var natt och vi skulle sova. Fast klockan var nog snarare elva.....

Och en kväll när Piggelunken kom på besök så såg mamma att gurkan hon lagt ut var borta. Hon la på sin mest snälla röst och frågade med honung i sin lena stämma:
- Har Lillan tagit Piggelunkens gurka?
Min syster lät lura sig och sa ja.
Sedan fick hon munnen skurad (!!!) av mamma.

Och sedan var det slut på maten för stackars lille Piggelunken.
Och för min syster med för den delen.

Därför är jag en förespråkare för skolmat.

Utmärkelsen Världens bästa mamma

Regel: Mamma har en speciell plats i hjärtat - tänk bara på Mors dag!
Undantag: När den speciella platsen inte bara är en go' o varm plats utan även full med sorg och saknad.

När min mormor kom och tog hand om oss när vi var små sammanföll det med att mamma och pappa åkte utomlands på semester eller mässor och vår morfar kom och låg på Kuranstalten för att vila upp sig.

Och i köket var mormor. När vi gick upp på morgonen var hon där med frukost innan skolan. När vi kom hem stod hon och bakade bullar eller kokade sagogrynssoppa (som vi älskade lukten av men avskydde smaken av). Hon var helt enkelt där, alltid beredd att sitta och lyssna, lugn, säker och effektiv. Hon fick allt att verka så naturligt, så självklart att vi nästan inte, i alla fall inte vad jag minns, tackade henne ordentligt.

Sedan reste hon och mamma kom hem och vi gick upp och ordnade frukost på egen hand. Vi stod utanför och väntade efter skolan på att hon skulle komma hem eftersom vi inte fick ha egen nyckel. Vi väntade utanför när hon städade eller hade städat eller skulle städa medan våra kompisar gick hem och åt. Det var också vardag.

Vårt hus var oftast så tomt och samtidigt så var det inte riktigt vårt hus, utom när mormor var där. Då var det dessutom ett hem.

Två år efter min mormors död saknar jag henne fortfarande och jag saknar och minns de stunder vi fick träffa henne som barn. Hennes lågmälda röst. Hennes sätt att vara i köket. Om jag fick bestämma skulle vi ha Mormors dag hellre än Mors dag. Mors dag är fortfarande ett sår med presenter som mamma inte uppskattade, besök hon gärna varit utan. Vi uppvaktade och hon bestod sin ynnest på vem hon ville som man skulle kunna uttrycka det. och när det inte var jag, när jag var i onåd, fick hon mig att ta på mig skulden för det.

I dag när jag har egna barn försöker jag att vara för dem vad min mormor var för mig men jag försöker vfara det i vardagen, varje dag. Jag försöker vara jämn och förutsägbar men där för dem. Jag undrar ibland hur det är möjligt att älska som jag älskar dem och jag känner mig lika lycklig som min hundr brukade göra när de inte alla är samlade i samma rum med mig.

Som sagt. Det har gjort att jag förstår min mormor, men inte min mamma. Jag har varit i onåd så många år och inget jag har gjort har räckt. Som om inte kärlek räcker.

Och så ser jag på Facebook hur min systerdotter gått med i Världens bästa mamma-klubben, det skulle aldrig mina barn göra (tror jag) och ibland känns det som om min kärlek till dem är obesvarad. Ändå föredrar jag att älska framför att hålla dem kort moch få dem att slåss om uppmärksamhet och beröm. Jag växte upp så och det verkar aldrig sluta att göra ont.

Sensmoralen: Den som älskar kan aldrig förlora men den som inte tar emot kärleken förlorar allt.

Att vara rolig när det gäller

Regel: När hjärnan får vila kläcker man oavbrutet roliga skämt och dråpliga svar
Undantag: ...ja man måste ju komma ihåg dem när hjärnan är i arbete igen...=svårbevisat!

Jag får de mest otroliga idéer om vad jag ska blogga om. jag förstår folk som alltid har en bok och penna med sig för vem vet, det kanske är fantastiska idéer som föds i hjärnans lågvatten. Vem vet - inte jag i alla fall för jag glömmer dem och minns bara känslan av att ha kommit på en fantastisk idé.

Det kan ju också vara så att det bara var ännu ett trick av hjärnan - att ge mig känslan av genialitet utan någon som helst underbyggnad.

Jag kommer aldrig att veta säkert förrän jag börjar skriva ner mina omvälvande upptäkter. Chansen är därmed lika med noll och tills dess föredrar jag att tro att hjärnan ger mig mer uppskattning än jag förtjänar. Vi medelmåttor känns igen på att vi skrattar högst åt våra egna skämt.

Dygnets timmar

Regel: Med ett jämnt intag av kaffe och choklad kan man jobba hur hårt som helst
Undantag: När man sovit dåligt

Tydligen börjar det bli kallare ute för våra vänner småmössen söker sig nog inåt. jag hör mystiska ljud på natten, katten kommer oftast med möss i munnen på morgonen och när katten kommer in i vårt rum så stannar han till, blir alldeles stel och går sedan som på styltor fram till väggen och sakta, sakta lyfter han på morrhåren. Ajajajaj.

Tyvärr infaller detta med att jag jobbar mot en ganska tuff deadline, en sådan där som inträffar så att jag fått säga nej till andra jobb varje dag! Jag jobbar och jobbar och jobbar på men det blir ju aldrig klart, det är som att jobba i kvicksand!

Och trots kaffe. Trots choklad. Så går. Det. Inte framåt.

Suck. Jobba på. Må mössen hålla sig undan i natt för i morgon måste det vara klart!

Vad är normalt?

Regel: Normalt är det man själv har upplevt
Undantag:...när normalt är det man läser sig till - en slags fiktiv normalitet

Jag säger ofta till folk jag känner, folk som kommer från trevliga, välordnade förhållanden, att min uppväxt nog är mer vanlig än deras.

Jag säger inte att min är mer normal, även om jag tror att jag är i majoritet här. Normalt - det är som barndomar jag läst om, i böckernas värld, i tidningar, i memoarer. Som när jag som barn låg och lyssnade på radions P1 där Povel Ramel berättade minnen från sin barndom och ungdomstid. Hur normalt var det av en tonåring att tillbringa morgonen med att lyssna till P1? Till Povel Ramel? Ändå gjorde jag det och jag var nog inte ensam.

Jag lärde mig simma ordentligt först när jag gick på sjukgymnastik när jag var tretton och jag lärde mig ryggsim först på gymnasiet. Normalt? Icke.

Mina föräldrar åkte utomlands och lämnade oss ensamma hemma, ett hus fullt med tonåringar. Normalt?

Något inom mig, en norm, säger ifrån. Det är inte normalt. Det är bara alltför vanligt.