Mobbning i familjen II

Mitt utan tvekan mest lästa och mest uppskattade (och hatade!) inlägg - eller Mobbning i familjen II Regel: Om man skriver om något som folk känner igen sig i men som de har haft svårt att sätta ord på så blir det reaktioner Undantag: Om de som känner sig träffade läser men inte bryr sig om att förstå kan det bli mycket kallt (typ: vis ses igen när helvetet fryser till is) Ett av mina inlägg kallade jag mobbning i familjen. I statistiken ser jag hur detta inlägg, fast det skrevs för flera år sedan, fortsätter att locka till sig läsare och jag får även mejl och kommentarer från folk om just detta. Det svåra med mobbning i familjen är just den utsatthet det innebär. Plötsligt är det som om man inte räknas och det finns inget sätt att komma tillbaka in i gemenskapen. Någon har bara bestämt att ”nej, dig vill jag inte ha att göra med längre” och så blir det en amputation och det är som om man aldrig fanns. Hela historien, ibland hela barndomen, skrivs om. Ibland går det längre än så – bilder kan klippas sönder eller manipuleras. Istället för opersonliga hälsningar (vilket brukar vara någon slags miniminivå) blir det elaka inlägg, brev eller textmeddelanden eller telefonsamtal (fast det sistnämnda är ovanligt, då måste man ju ta kontakt rent fysiskt …). Tonen är oftast hård. Meddelandena är oftast korta – men kan ibland vara plågsamt långa epistlar. Det handlar om att bryta kontakt till varje pris. Och det är förvånansvärt hur enkelt övrig släkt har för att spela med. Det är det som kanske gör mest ont. Att man plötsligt är värd så lite att ingen bryr sig. Inga kort, inga hälsningar, inga telefonsamtal. Och när man skapar en ny familj av sina vänner, för ensam kan ingen leva, så kliar det i fingrarna på mobbare att ta sig in där också och förstöra. Vill någon dig riktigt illa så lita på att de ringer eller kontaktar dig i samband med något stort ögonblick i ditt liv – när du egentligen ska hyllas eller firas – och försöker att förstöra. Vänner – vi måste våga visa lite civilkurage. Låt inte mobbarna bestämma. Ge plats i din varma gemenskap. Hör av dig! Bjud in. Uppmärksamma. Gå den där extra milen. Ibland är det allt som krävs. Men att låtsas om att inget händer eller komma med plattityder som ”det är aldrig ens fel att två träter” – nej, det gör det bara värre. Familjen är en del av vår historia. När vi blir vuxna kan vi själva avgöra hur stor del den ska vara fortsättningsvis men vår barndom kan vi inte göra om. Den var som den var och kommer alltid att ha varit så. Mer hjärta åt folket. Mer förståelse. Mer uppfostran – bete er som människor, inte som djur som fått blodsmak. En dag kan någon slutligen bli tillräckligt mogen för att fatta den utsträckta handen. Men det viktigaste av allt är att låta den som drabbats ha rätten till sin historia, rätten till sin berättelse, sitt perspektiv. Även när någon annan kommer i dålig dager. Det viktigaste är vad man gör av livet. Hur man lär av sina misstag. Hur man förlåter och går vidare.

Att bära utan att förtröttas

Regel: den som är sjuk är den som behöver uppmuntran Undantag: ... när man lever tillsammans med någon som är sjuk utan vettig prognos Till slut orkar jag inte visa känslor, helt enkelt för att det är för mycket som lagrats upp på insidan. För många känslor, för mycket oro, för varma tårar, för tunga suckar. Och så skuldkänslan för att jag som är frisk tycker att det är en jobbig situation. Jag känner med hela min lilla varelse hur sjukdomen plågar min man och hur hoppet slås sönder, gång på gång, bara för att väckas igen, och igen och igen. Det är otroligt vad bra vården är, vilka häftiga mediciner som utvecklas och vad uppfinningsrika läkarna är. Och ändå så känns det som om jag går som om i en dimma, i ett grått töcken där jag aldrig är helt utsövd eller helt glad. Bara när jag åker bort - då är det ett kort tag som om ingenting har hänt och ingenting kommer att hända. Lite andhämtning.

Ingen sa att det skulle kännas så här

Regel: När människor man älskar dör tar det lång tid att komma över det Undantag:När människor man inte visste hur mycket man älskade dör tar det ännu längre tid Eftertankens kranka blekhet har efterträtt den friska rodnaden. Vartannat år har en person i min närhet dött och trots att det låter hemskt blev jag sorgsvag efter pappas död; jag orkade helt enkelt inte sörja fler. Då hade jag sagt farväl till både min bror och min mormor inom fyra år. Och så dog pappa en sådan där riktigt sorglig, ensam död. Ibland får man sätta en vakt kring hjärtat för man orkar inte älska utan att aldrig få något tillbaka, i varje fall orkar inte jag det. Och på något sätt trodde jag att jag höll känslorna på ytan på så sätt. Och så dog svärfar. Nu sitter vi här efter ett halvår med extra jobb med att ordna upp hans affärer, tömma och sälja huset, ta reda på allt praktiskt och i vårt hus finns en del av hans saker kvar. Men det som rör mig mest är hur många av mina favoritförfattare som fanns i hans hyllor. Jag plockade ut en hel del böcker (det fanns närmare tusen böcker att välja mellan)och nu plockar jag fram dem en efter en och läser, senast Graham Greene, innan dess Agatha Christie och Maria Lang och PG Woodhouse och så vidare. Vi hade mycket gemensamt, kanske var det därför han var så glad i mig. Jag skämdes dock för det kändes som jag stal uppmärksamhet från barnen och min man. Så jag höll honom ifrån mig och gav dem plats och tid och utrymme att jobba på sina relationer. Och så dog han och jag sörjer. Någon gång borde jag lära mig att ta tiden när man har den.

Nyårslöften som är svåra att hålla

Hur många utsträckta händer? Jag har tappat räkningen på hur många chanser jag gett. Jag har tappat räkningen på hur många dörrar som smällts i mitt ansikte, hur många inbjudningar som aldrig besvarats, hur många högtidsdagar som nonchalerats och hur många samtal och brev som bara gått i en riktning. Mitt nyårslöfte är att under 2014 inte göra så. Om personen i fråga vill ha kontakt är det dags för någon annan att ta första steget. Jag ska koncentrerar mig på de som faktiskt hör av sig frivilligt och de som söker mitt sällskap och som inte pratar illa om mig bakom min rygg. 2014 ska bli ett år när jag är snäll mot mig själv och inte blottar för mycket, inte utsätter mig för för mycket. Jag vet- svårt att bryta en lång tradition av ansvarstagande men omöjligt ska det ju inte vara. Jag kan lära av några riktiga experter i släkten. Mitt födelsedagsfirande, julen och nyårsfirandet har hjälpt mig att identifiera de många goda människor jag har omkring mig. Nu har en av dem lämnat oss under året och det var en död som var långt sorgligare än jag insåg under hans levnadstid. Så, 2014 - hjälp mig att prioritera rätt.

Höst. Det kommer alltid en höst.

Skrev en gång en liten höstdikt och några strofer kommer jag fortfarande ihåg: Höst. det kommer alltid en höst. Död. det kommer alltid en död. I mörkret är alla katter grå. Alla. Sisådär - då kändes november inte alls lika deppig!

Konsten att fylla 50

Det kändes så viktigt att fira 50-årsdagen, kanske delvis för att världen omkring gör mig mindre och mindre och mer och mer obetydlig ju längre åren går. Så jag firade 50 med en stor fest där lika många tackade nej som de som faktiskt kom. Och de som kom, ja de gjorde dagen fantastisk. Jag fick faktiskt göra sådant jag tycker om, äta rolig mat, prata och leka- och jag hade orkat mycket längre än mina gäster. Men sedan kom ett efteråt. Sedan kom svärfars sjukdom och död. Bouppteckning. Ordna begravning. Sälja hus. Hantera sorgen hos barnen och min man och min egen sorg. Samtidigt upplevde jag en hård press från någon som med sin utbildning och med sitt yrke borde veta bättre. Och på jobbet blev tempot heltokigt. Vänner flyttade. Min dotter flyttade utomlands. Denna ensamhet. Så svår. Så tung. Ja, jag firade mina första 50 men hade jag vetat vad som väntade hade jag nog inte orkat.

Ertappad!

Två veckor in på Facebookfastan inser jag att precis som en uppdämd damm gärna sipprar så kan jag inte låta bli, suget att dela med mig åt någon annan (än uppåt) blir för mycket. Plötsligt uppdaterar jag min LinkedIn-ruta...jag bloggar! jag skriver till och med mejl och sms. Och jag inser att de jag känner som inte har Facebook har verkligen inte sett mycket av mig på sistone. Jag har varit så upptagen av min publik att jag inte sett vilka som sitter där och vilka som inte sitter där. Så den här stilla tiden har haft sina riktiga tankeställare. Vem styr mitt liv? Vem ser jag? Vem missar jag? Hur fördelar jag min tid och mitt intresse?